Har läst här då och då under ett års tid. Jag har nu nått en punkt då jag känner mig totalt slut. Har sen i början av 20-årsåldern haft en kärlek till alkoholen och hade mellan åren 20 och 30 perioder då jag drack mycket, gjorde bort mig, hade minnesluckor. Drack även i smyg på dagtid. Efter jag fyllt 30 år började jag nog dricka mer eller mindre varje kväll. En halv flaska vin eller ett par starköl. Efter 40 års ålder så har det eskalerat allt mer och jag har nu i flera års tid druckit en liter vin varje kväll. Eller kväll och kväll... mitt sug är som starkast vid 16-tiden och det är då jag börjar lite smått och slutar sen när min tetra är slut. Jag är nu 47 år, gift och har två barn. Är kvinna kanske jag ska tillägga. Har enstaka dagar då jag inte dricker och också ett par kortare perioder med uppehåll emellanåt men det är försumbart i det stora hela. Livet i mitt hus ser nog bra ut på ytan och jag tror inte att någon utifrån kan ana hur det egentligen är ställt.
Känner nu att jag nått vägs ände. Jag är livrädd för att min kropp snart inte orkar mer. Ligger vaken om nätterna med ångest. Minnesluckorna blir fler och fler. Kroppen är trött och svullen. Jag är överviktig. Fick förr höra att jag hade vackra ögon men det som nu stirrar på mig i spegeln är allt annat än vackert. En blick som är glansig, trött, livlös, uppgiven. Vem är den där kvinnan? Ögonvitor som är allt annat än vita. Har klåda som antagligen beror på leverpåverkan. Jag lever som en robot och gör allt som jag måste göras i hushållet men jag gör inte längre sånt som jag tycker är roligt. Har slutat att träna och det älskar jag egentligen att göra. Skulle vilja börja sjunga i en kör och att lära mig dansa men gör inget av det. Har ju inte råd att göra dessa saker heller för alkoholen äter ju upp mina pengar.
Drack senast i torsdags kväll och det börjar nu närma sig två dygn utan alkohol. Känner ett enormt sug nu när jag sitter och skriver det här. Skulle vilja sitta här vid datorn, skriva, surfa runt och dricka mitt vin. Nu fick jag stålsätta mig hela dagen idag och inte gå in på bolaget så jag har inget hemma, vilket är ett absolut måste för mig. Finns det, dricks det.
Har läst en massa här där ni kloka fina människor skriver om tips och hjälpmedel för att klara av att inte dricka. Har laddat ner ett par appar där man fyller i lite olika info om sitt drickande. Gillar statistik så det kan vara bra för mig. Vidare så har jag de här två dagarna käkat några mackor runt 15-tiden så att jag inte är hungrig när min "sug-tid" kör igång. Har också laddat med mineralvatten så att jag har annat att dricka. Det här med att vända sig till någon annan människa för stöd vet jag inte hur det ska gå till. Jag litar inte på någon. Det fick jag lära mig under uppväxten och jag har ingen aning om hur det ska gå att få bort.
Min uppväxt i korthet. Båda mamma och pappa hade varsin psykisk sjukdom och pappa var dessutom alkoholist. Var alltid på min vakt och försökte ligga steget före genom att försöka förutse vad som skulle hända härnäst. Mår mycket dåligt över vad jag själv utsätter mina barn för genom mitt drickande. Orkar inte ta till mig vidden av vad jag gett dem genom arv och miljö för då går jag under.
Igår kväll när jag gick kvällspromenaden med hunden så kände jag luften på ett annat sätt och såg min omgivning. Men mina ben var mer vingliga och ostadiga än när jag är på fyllan. Jag kände mig rädd och osäker. Hur ska jag klara av att leva utan bedövning? Ville heller inte gå hem igen och då kommer jag in på ytterligare en enorm vägbula på min väg mot att försöka hålla mig nykter. Min man. Han har lika stora problem med alkoholen och har ingen lust att ändra på det. Han är mycket nöjd som det är och han drar ner mig. När jag gör mina små försök så trugar han och trugar. Åker och köper hem fast jag ber honom att låta bli. Nu har jag lyckats vara stenhård de här två nyktra dagarna och fast jag var med honom på bolaget så sa jag nej till att köpa något till mig. Han tjatade att jag skulle väl köpa lite till en annan dag om jag nu inte skulle dricka just idag. Jag tål inte heller lukten av öl när jag är nykter. Det stinker i rummet, hans andedräkt, hans glansiga blick.
Oj det här blev visst långt. Om någon vänlig människa har orkat läsa ända hit så tackar jag ödmjukt. Jag har samlat mod länge för att skriva det här inlägget, för när det är gjort så känns det som att jag har satt en boll i rullning. Så nu tar jag ett djupt andetag och sänder iväg....