..ska jag kalla min tråd!

Jag har redan från allra första gången jag drack alkohol drabbats av kontrollförlust utan kontroll på när så ska ske :/

Som sextonåring gjorde jag min alkoholdebut tillsammans med en kompis i dennas föräldrars sommarstuga tillsammans med ett par grabbar hon kände. Innan den här helgen hade vi gjort upp planer att dricka tillsammans, det kändes fnissigt, hemligt, förväntansfullt och spännande!
För att få tag i alkohol bestämde vi att jag skulle köpa ut. Ja, jag var 16 år och åkte till Systembolaget i en annan stadsdel!
Det var på den tiden kunderna betjänades vid disk, så det gällde att veta vad man ville ha och låta lagom säker för att inte bli nekad.
Beställningen var en flaska Smirnoff och en flaska Tirnave (vitt, billigt vin som min mamma drack ibland). Lagom säkra jag lyckades med uppdraget och åkte därifrån med flaskorna i skolväskan och sedermera dold i packningen inför stugvistelsen.

Väl framme anslöt vi under kvällen till grabbarna i en stuga bredvid. De var redan smålulliga på ett par öl. Jag och kompisen bestämde oss för att dricka i kapp. Vi delade på vinflaskan och sen började vi grogga. Jag hade högt tempo och blandade mer och mer. Till sist hörde jag kompisen som långt ifrån ropa mitt namn och att vi skulle sluta. Jag tror killarna hade anslutit. Det minns jag i vilket fall absolut inte nu! Däremot minns jag att jag vinglade och raglade. Kvällen slutade med att jag låg i ett sovrum bottenvåningen och hånglade så gott det gick med en av killarna samtidigt som kompisen var i rummet ovanför med den andra killen. De hånglade nog inte så mycket eftersom kompisen hängde ut genom fönstret och spydde längs fasaden.

Morgonen efter vaknade vi i gryningen och vandrade skamset tillbaka till hennes föräldrar som fortfarande låg och sov. Senare på dagen åkte vi in med de vuxna till samhället. Satt i baksätet och försökte att inte må illa. Det var första bakfyllan...

...och det dröjde faktiskt några år tills nästa gång. Då hade jag flyttat till en annan stad för att studera. Det var fester och utgångar tillsammans med andra. Kul, och vuxet! För det mesta var det rätt lagom, jag minns att på förfesterna som pågick i några timmar delade jag och pojkvännen på en flaska vin. Ute på krogen blev det några öl till. Men alltsomoftast blev jag för berusad, alltså berusad som i att andra stördes av att jag tog stor plats på dansgolvet (typiskt svenska försiktiga tråkmånsar att inte låta andra ha kul!) att jag var högröstad och vaknade med huvudvärk och ofta hade kräkts på natten. Dock sa mina vänner att jag inte var otrevlig när jag drack, att jag inte blev personlighetsförändrad. Som nykter var jag pratsam, ville ha rätt i diskussioner och kunde dansa kring. Som berusad var jag likadan men lite mera, det var vad dom sa och det stämde överens med min egen uppfattning. Alltså ingen skillnad utan bara kul, kul!

Att dricka vin/öl tillsammans ute på restaurang var en självklarhet och något jag och maken gjorde ofta.( Och föralldel har fortsatt med genom åren.)
Nåväl, jag studerade klart och blev ganska raskt därefter gravid. Drack inte under graviditeten och det var ingenting jag ens reflekterade över skulle vara ett problem. I slutet av amningsperioden tillät jag mig att dricka ett par glas vin och mjölkade ur innan jag ammade. Jag och mannen utvecklade vanor med att dricka alkohol om helgerna. Att sitta tillsammans med rödvin på vintern och vitt vin på sommaren blev en självklarhet. Vi har alltid pratat mycket och tycker om att tillbringa tid tillsammans så jag tror inte att dessa kvällar var nödvändiga för att få till samtal. En flaska räckte för dessa kvällar, ibland men alls inte ofta kunde vi dela på två flaskor.

Åren har gått och alkoholen har fortsatt vara en självklarhet. Mängden har ökat och jag har gjort bort mig många gånger på fyllan. Blivit avvisad av vakter för att jag varit berusad, alltid orättvist förstås men jag har snällt lommat iväg. Jag har följt med på efterfester till människor jag inte tror jag skulle umgås med som nykter. Jag har hamnat i fel säng, men faktiskt haft någon slags hjärna som gjort att samlag inte blivit av. Spytt i mängder och varje gång tänkt att det här måste vara sista gången. Bakfull och seg dagen efter men ändå lyckats fixa vardag och stressigt arbete.

Just nu blir det inte mera skrivet, jag fortsätter vid senare tillfälle. Ni som läser och själva skriver i forumet ska veta att jag läst härinne under lång tid och är imponerad av era förmågor att beskriva livet och svårigheter som följer med att bryta ett beroende! Ni är förebilder och jag ser framemot att läsa mer!

Jag vet bara att jag vaknade och bara inte ville ha snus. Inte kaffe heller.
Någon dag senare krävde maken att jag gjorde g-test eftersom han såg graviditet som en trolig anledning till mitt totalt ändrade förhållningssätt. Jag var inte gravid.
Jag tror att mitt ihärdiga fokuserande på känslan före, under och efter snuset och försöken att på egen hand framkalla den behagliga känslan var en väldigt bra början. Jag valde att byta fokus från att det är fel och dåligt med nikotin till den mer kärleksfulla viljan att förstå varför jag, som är begåvad och inte alls dum, behövde snus.
Längre fram i tiden frågade en kollega om jag inte önskade att vara nikotinfri. Jag svarade kavat att "nej, det gör jag inte för om jag verkligen inte ville snusa skulle jag inte göra det".
Veckan därpå vaknade jag alltså upp och ville verkligen inte ha nikotin.
Utrensning av systemet kom, jag skrattade och grät hysteriskt i några veckor-tur jag gick på semester! Var aldrig sur eller irriterad som jag annars blivit under mina tidigare försök.
(kaffet slutade jag inte med, nån måtta fick det vara :) )

slutanu

för din hälsning Hjärnklar! Det betyder mycket för dig. Även jag tänker mycket på dig. Hur har du det? Hur mår du? Hur går det efter resan? Bra gjort att sluta med nikotin, sådär över en natt. Själv gjorde jag för ett par år sedan ett försök att sluta röka genom att börja snusa. Det resulterade i att jag nu både röker och snusar ;) Det fungerade alltså inget bra... ungefär som att försöka byta ut vin mot öl tänker jag... Inget att rekommendera!

Jag mår lite bättre, det är lugnare hemma, vilket är skönt.

Stor kram

slutanu

Hur är det? Blir orolig när du inte svarar ju!

...Har slagit sitt grepp i mig. Tröttheten är enorm, känner enorm livsleda och är gråtmild, läser om döden och olika sätt att ta sitt liv. Inga självmordsplaner, oroa er inte för det. Men jag har svårt känna tilltro att måendet vänder.
Enda fördelen är att jag inte är sugen på alkohol ☺
Har pratat med min kontaktperson på närpsykiatrin som ska rådgöra med läkaren. Mängden och frekvensen på mitt alkoholintag har ju varit så begränsat att det inte påverkar min depression. Medicinen jag fick sån positiv effekt av till en början har tappat sin effekt. Minnet och koncentration är något bättre men deppet förvärrat.
Så kära ni, jag mår skit just nu. That's it!

slutanu

Kära vän! Det låter som om du har det väldigt jobbigt nu. Det är bra att du tagit en kontakt med din kontaktperson på närpsykiatrin, kanske behöver medicineringen regleras? Så här ska du inte behöva ha det. Det är så lätt att tappa hoppet, när allt känns jobbigt och mörkt men även om det inte känns så just nu så kommer det att vända. Försök att göra saker som är bra för dig själv, så mycket du orkar. Du finns i mina tankar och jag önskar så att du snart ska få må bättre <3

AlkoDHyperD

Eller har du tidigare erfarenheter av att det kommer en dipp ibland? Vad är det som får dig att tvivla på om du kommer ur den här "dippen"? Är det annorlunda, på vilket sätt isåfall?
Att pendla mellan stämningslägen kan vara nog så påfrestande. Hopp som väcks när en medicin fungerar och släcks när verkan av den tycks avta. Pendlingen mellan styrka och upplevelse av svaghet. Säkerhet i sina tankar om nykterhet varvat med sug, längtan, avsmak, tvivel...att stå inför val om måttlighet eller total avhållsamhet. Att falla för begäret och upptäcka att det inte gav det man önskade.
Du har genomgått en period av uppvaknande, insikter, självrannsakan, vacklande, segrar och nederlag. Självklart kan man känna sig överväldigad och knäa under tyngden av alla samlade orostankar inför framtiden och funderingar över sådant som varit.
Kanske läser jag in sådant du inte skrivit eller menat, eller överförstår dig, ha överseende med det. Den enda säkra referensen jag har är mina egna upplevelser och vad jag lärt mig utifrån andras beskrivningar. Det jag vill förmedla till dig är hopp och tillförsikt.
Flyt med. Observera, blicka inåt, känn. Kan du ge dig själv förståelse för det du upplever just nu?
Du har medicin mot depression, vilket tyder på att du haft den ett tag och kanske har den även innan gått i vågor? När man befinner sig i dalarna ligger det i depressionens natur att se mörkt på sig själv, sin förmåga och framtiden. Hjärnan tar in sådant som bekräftar den bilden, spårar upp en bred väg för allt som kan förstärka detta tunga och mörka. Till och med något som i grunden är väldigt positivt, det att du inte känt sug att dricka, kan då omvandlas till "inte ens det är längre en utväg"... (bara en tanke jag fick här)
Om det är sorg du känner, låt den finnas.
Du arbetar hårt med förändring, så klart att det är tungt!
Värdegrunden, Hjärnklar, den kan du gå mot i myrsteg även om känslan av hopplöshet följer med dig. Känslan kan du inte påverka, men du kan fortsätta göra val i vardagen som inte leder dig bort från dina värden. Val som är bra för dina närmaste eller för dig själv.
Vad kan jag göra idag för min hälsa eller min upplevelse av att vara värdefull?
Kram❤️

Tack för omtänksamt svar A!
Jag har diagnosen bipolär sjukdom typ 2, det är depressionerna som är frekventa och numera lever sitt eget liv. De blir djupare och kommer oftare. Insikten att mitt "friska jag " (glad, energi, handlingskraftig osv) är det som gjorde mig sjuk och inte är något att längre sträva efter har jag med tiden kommit att till största delen acceptera, men där finns en sorg såklart.
Jag försöker identifiera tillfällena där jag drabbats av kontrollförlust. Förutom vid hypomani är det också när jag pressat mig över vad jag orkar. Det behöver inte vara särskilt mycket.
I fredags var jag hemifrån 4 timmar i sträck, skjutsade familjemedlem och sen storhandlade jag i fredagsrusningen (handlar annars helst morgnar eller senare kvällar för att minimera intryck). Vi var också i olika butiker för att jämföra och köpa vitvaror, djurprylar och annat.
Ska vi till bolaget undrade maken. Nä, jag har ingen lust svarade jag. Överens om att avstå. En kort stund senare ändrade han sig och ville ha rött vin. Då följde jag efter i impulsen och sa att då vill jag ha vitt vin.
Sagt och gjort så inhandlades flaskorna och min vana trogen la jag in en flaska vin i frysen och efter uppackning hällde jag upp ett glas halvljummet vin och drack rätt snabbt ur. Fick sällskap av maken, klockan var 15. På en dryg timme hade jag dragit i mig en dryg vinare och påbörjat det röda vinet.
Klockan 17 hade jag ätit och blev så trött att jag rasade i säng för att vakna kl 21 med yrsel, torr mun och tanken att Vad fan är det redan morgon. Såg lite tv men gick och la mig igen. Svettades, sov oroligt.
Lördag morgon, kom inte ihåg vad jag pratat om och knappt vad vi ätit. Meningslöst drickande!
Det är när jag är trött mentalt garden är nere, plus att jag dras med i makens sug. Behöver fundera på varför jag inte står fast vid mitt nej. Tror att det handlar om HALT för mig. Var trött, småhungrig/törstig och nere. Byter ut arg mot frustrerad.
Så nu börjar jag om. Har insikt om att min diagnos, operation och ärftlighet på alkoholism var och en för sig är höga riskfaktorer och tillsammans utgör ett stort nej för bruk av alkohol. Liksom mina minnesluckor och kontrollförluster visar att jag är illa ute.
Korrigerar nu i medicin och hoppas att nedstämdheten lättar!

Låter som att ni drar ner varandra i alkoholträsket lite Hjärnklar. Kan han ge dig lite stöd i att avstå? Han dricker också för mycket, men det vet ni väl? Det är ju så, så svårt att avstå på egenhand, även med stöd från en sambo. Men när ni är två som velar hit och dit och tycker att ni ska fortsätta som förrut i alla fall ibland, så blir det ju nästan omöjligt. Vad vill du? Vad vill din man? Tyckte mig läsa att du hör till oss som sover bra utan alkohol. Jag sover väldigt dåligt när jag druckit och det blir påtagligt när jag dricker sällan som nu. Fast blir det fler dagar i rad med alkohol så märker jag det inte så mycket längre. Å så uppvaknandet... känslan av obehag i kroppen, muntorrhet. Du har så rätt i att drickandet är meningslöst. Jag satt och räknade igår vad jag faktiskt druckit i standardglas de senaste veckorna. Blev lite förvånad för jag tycker ju inte att det är så farligt nu, men siffrorna talade sitt tydliga språk. Jag dricker dubbelt så mycket som ett rskbruk för kvinnor och dubblar också risken genom att dricka för många glas åt gången.
Kanske nåt för er också att göra. Det blir oerhört svårt att sluta dricka när ni gång på gång hittar anledningar, men ni kanske kan börja genom att köpa halvflaskor. Inga fler dunkar. Då begränsar det sig i alla fall lite grann.

AlkoDHyperD

Att vara utsjasad, deppig, hungrig och få erbjudandet om tillfällig lindring sådär framför näsan, som en present från ovan!
Men att din make frågar om du vill ha vin är ju inte så bra. Är han med på tåget? Vill han att du ska hålla dig nykter, eller tror han att "lite vin ska hon väl klara av". Man kan ju inte förbjuda någon annan att dricka, och han kanske inte förstår hur svårt det är, men just nu skulle det vara bra för dig med stöttning. Klarar beroendedelen i dig av att be honom hjälpa dig?

Såklart att han har problem, för mig är det uppenbart att det är både mängd och antal tillfällen. Skillnaden är effekten av drickandet, jag blir "yvigare" och gör dumma saker såsom stöter på andra män, har svårt att inte babbla och höras. Och så vidare. Hemma märks det eftersom jag blir, enligt barnen, tjatig och omständig och sen då glömmer vad som avhandlats. Plus att jag rätt ofta mår väldigt dåligt fysiskt. På maken märker jag att han också blir omständig och han blir också klumpig. Dagen efter är båda sega.
Jag har kommit betydligt längre i tanken, efter att ha lyft och ventilerat mitt drickande under lång tid så tror jag att polletten riktigt trillade ner för honom när jag kom hem och sa att jag varit till läkaren och skaffat medicin. Där någonstans upplever jag att det blev talbart att diskutera hans frekventa intag av det han tycker är "måttliga" mängder vid lämpliga tillfällen. Lämpliga tillfällen kan vara två-tre öl på egen hand ute på stan någon gång ibland-inte så särskilt ofta utan kanske en gång i månaden. Varje gång vi äter ute, om det inte är lunch, dricker han i rask takt två öl och sen beställer han gärna in en till. Om jag också dricker så ökar mängden lätt till nästan det dubbla. Han kan ta en halv flaska vin och nöja sig med det om han dricker själv. Men dricker jag så blir det mera...så visst drar vi ner varandra.

Det jag kan känna är att det är jag som blivit symtombärare, inte syndabock. Men att det är mitt intag som är det problematiska och att han har en vilja att dra ner sitt eget slentriandrickande. Vi har varit överens om att inte köpa hem vin men där har det, som framkommit när jag skriver, verkligen ändrats. Och vet ni, jag tror att det inte är jag som är drivande utan snarare den som möjliggör genom att inte stå fast vid mitt eget nej!

Intellektuell vilja och känslomässig önskan att hjälpa mig, det är jag övertygad om att han har-men det är att förena detta med sitt eget bruk som blir svårt. Och i vidare samtal tror jag att vi kommer att komma fram till att bekymret är större än vi gemensamt förstått.

Det vanliga mönstret i vår relation är att det är jag som uppmärksammar områden där jag tycker att det finns problem, för det på tal och första instinkten från honom är att jo, kanske men näe inte är det väl något bekymmer egentligen. Då hakar jag vidare i hans kanske och efter en tid kan han själv komma på att det finns problem i vissa områden. Och då är det såklart (ler varmt) hans egen idé. Jag tycker mig ha sett att han förändras kring sitt eget alkoholbruk när jag är med, men att han fortsätter att dra iväg i antal tillfällen. Och det är där jag behöver bromsa, och hjälp att bromsa.
Frågan att ställa honom, från min sida, är varför vi fortsätter att köpa hem vin fast vi sagt att slentriandrickandet ska upphöra?

Igårkväll när jag lagade mat, hällde jag upp det som fanns kvar i en flaska vin och drack. Det var gott och efter ett glas ville jag ha mer. Öppnade nästa flaska och hällde upp. Hann med att dricka ur halva glaset när jag såg att barnen (vuxna) kom. Första instinkten var att gömma glaset, men kom fram till att det var dumheter. Dock skämdes jag för att jag stod och drack där så jag ställde undan glaset på en av köksbänkarna, och hoppades faktiskt att ingen skulle se det. När de gått in i vardagsrummet för att vänta in kaffet så drack jag ur resterande vin. Och när de gått hem tog jag fram det smutsiga glaset och gick för att hälla upp mer. Men där lyckades jag bromsa mig. Tänkte att men vad fan, jag som senaste veckorna inte ens tyckt rödvin varit gott-varför i all världen går jag här och dricker? Snacka om att man kan återta dåliga vanor kvickt.

Så ja, i efterhand var det verkligen inte smart att tillåta mig att dricka på skidsemestern. Började ju faktiskt redan någon dag innan. Även om det var små mängder så har de ju ökat, precis som vi alla (tror ni som läst min tråd såg detta komma) förstod.

Angående sömnen Sisyfos så visst är det så att jag sover bättre utan alkohol i kroppen, det noterade jag tacksamt! Förutom nu i helgen så tycker jag nog ändå att sömnen varit god på sistone, i den bemärkelsen att jag somnar ganska lätt och sover hela natten utan uppvaknanden. Dock känner jag mig inte lika utvilad. Och mannen, efter att ja dragit i sig 1½ vinare åkte han till stan för att göra ärenden. Väl där gick han till en kompis i syfte att hjälpa honom med ett par praktiska ting. ( Denna kompis har vi hjälpt till behandling för hans alkolmissbruk, följt till läkaren och följt levervärdena och så vidare. ) Där gjorde han det han skulle och stannade sen och drack med honom. På väg hem halkade mannen och gjorde illa sig.
Så jag tror det är väldigt lämpligt att ta snacket om alkohol igen...

Sammanfattningsvis...jag har lärt mig att smådrickande, för min del, leder till mer frekvent drickande och tillfällena när jag drabbas av kontrollförlust finns kvar, att sömnkvaliten inte är densamma. Jag får återigen ta snacket med min man om att vi inte ska ha vin hemma och resonera vidare kring varför vi återgår. Jag ska också lyfta känslan jag har, att han egentligen inte vill avstå för egen del och det egna suget är så starkt att han "glömmer bort" att han är orolig för mig...l

Ja, det är ju inte bara dig han glömmer, utan även sin vän... känns väldigt dubbelt att å ena sidan följa någon till behandling för att i nästa skede sitta och dricka med honom. Klart att man har ett eget ansvar, men när man kan använda t ex sin man som alibi för att fortsätta att dricka, då blir det svårare - eller sin vän. Har man inte problem själv, så är det ju inte så viktigt med alkohol att man inte kan avstå för andras skull.
Men du vet ju det här, jag känner mig bara så irriterad på din man. Men för att ursäkta honom så är det ju inte så lätt att se när man inte har upplevt sig ha problem själv. Håhå, jaja!
Jag ver inte själv hur många gånger jag hamnat tillbaka i gamla hjulspår genom att som du börja litegrann, fortsätta lite och så är man tillbaka igen. Nu ska jag verkligen hålla nivån 9 standardglas -eller kanske hellre min tidigare fungerande modell -endast socialt. Då blev det för det mesta ännu mindre. Kanske 0-5 sg per vecka. Och alkoholfixeringen gick över. Håller som bäst på att försöka bli av med den, det är nog därför som jag predikar i andras trådar :-). Förlåt för det!

..Kan jag inte hålla med om att du gör!
Din feedback på det jag skriver ger mig mycket!
Jag är också irriterad på min man och ser att jag skriver mer nu än tidigare om honom. Det är inte schysst att bryta överenskommelsen att inte köpa hem vin av slentrian när jag nu definierat mig som den som har problem.
Jag börjar inse mitt medberoende, att jag är den som söker stöd för a problem...Att jag säger ja till att dricka/ handla när jag egentligen inte vill .

Igår spontanåt vi middag på stan, jag och mannen. Båda beställde in vatten som en självklarhet. När vi kom hem tog han fram en flaska vin (sista från helgen), höll upp och frågade om jag ville ha. Då sa jag att "ska du verkligen fråga mig om jag vill ha när du vet att jag inte borde". Han suckade och halvhimlade med ögonen. Jag tror han blev irriterad för att jag inte bara svarade på frågan och då blev jag irriterad på mig själv som inte bara svarade nej.
Jag tackade ja!!! Fattar inte riktigt vad jag gör. Det var gott och jag fyllde själv på glaset så i slutändan hade vi jämlikt delat på flaskan.
Jag tror att han triggades av restaurangbesöket och att jag dras med för att jag tycker det är obehagligt med konflikter. Men nu är vi där igen, dricka på helgen och dricka det som finns kvar hemms under veckan.
Var tog min beslutsamhet vägen? Jag är besviken på mig själv!

AlkoDHyperD

Blir jag iallafall! För du försökte ju verkligen svara nej, när du först kommenterade hans fråga.
Känner igen detta så väl, och för egen del betyder frågan mer än bara orden. Det betyder:"jag blir inte lyssnad på" "mitt problem tas inte på allvar" och i förlängningen "jag är är inte viktig och värdefull för honom, han bryr sig inte om mitt liv och min hälsa" "när jag för en gångs skull är sårbar och verkligen behöver stöd och någon stark person att luta mig emot finns han inte där för mig"
Vad ensam du är i din strävan, Hjärnklar, så sorgligt det är❤️

Jo, jag fattar... du har ju en verklig Alkoholdjävulen som står framför dig och frestar. Förklädd till din livskamrat dessutom. Herregud, du ska kriga både mot hans djävul, din egen och den där som står med flaskan i hand och frågar om du inte vill ha... och som tycker att du är lite löjlig när du säger nej.
Ja, vem skulle gå segrande ur en sån strid? Inte jag i alla fall. Han drar ner dig i träsket när du börjar ta dig upp och det är inte ok.
Det värsta är att det kanske inte var så mycket, men det spelar roll. Man behöver rensa kroppen från alkohol och då duger det inte att fylla på då och då även om det inte är några alllvarliga mängder. Klart att du har ett ansvar, men fy sjutton vad han ställer till besvär.

Vid middagen idag pratade vi om att kreditkortet är nästan reglerat och i fortsättningen endast ska användas i samband med semestrar och dylikt, och helst vara påfyllt innan.
Till helgen ska vi åka skidor igen, över dagen, och kör inte bil dit.
Och apropå kortpratet häver mannen ur sig att "och då tycker jag att ölen som inte ingår i maten ska betalas med kortet". Först fattade jag inte, vadå ingår i maten? Är det buffé med dryck? Sen fattade jag att han menade att det var självklart med öl som måltidsdryck och sen ska det drickas utöver det och då alltså på kreditkort.
Då rann det över, jag sa att jag inte förstår vad han håller på med. Att jag ber om hjälp och vi är överens och lik förbannat är vi tillbaka. Att han har minst lika stora, om inte värre, problem än jag. Att han tar varenda tillfälle i akt att lägga in drickande, att det är skrämmande att se. Att han är taskig med mig och även mot kompisen som han drack med i helgen. Han lyssnade, sa att jomen då får vi skärpa oss igen. Att han drack hos kompisen, där blev det genast försvar att jamen han åkte inte dit för att dricka utan för att fixa grejer vilket han gjorde.
Jag bröt där och sa att vi struntar i kompisen. Att okej, skidåkning är inte hemmadrickande men att vi inte kan fortsätta. Tyvärr fanns inte tiden till att fortsätta snacket, han skulle iväg och vi var inte ensamma hemma.
Jag avrundade för att inte gräla. Jag tror inte gräl är fruktbart i sammanhanget. Någon process är igång hos honom.
Och jag, ja ni. Tänk om jag kan dricka bara ibland och i liten mängd?
Det tror jag är bevisat nu att det inte går. Inga fyllor på väldigt länge men berusningsdrickande några gånger och småskvättandet är tillbaka. Hade vi haft mer vin hemma igår hade jag druckit mer, det är jag 100 på.