Min man & jag har varit tillsammans i 17 år. Fram tills för ca 5 år sedan drack han enbart på helgerna & då blev det ca 2 öl & några whiskey eller groggar.
För 10 år sedan fick vi vår första dotter genom IVF(provrörsbefruktning) & allt var tipp topp. Sen började vi diskutera barn nr 2. Han var inte helt övertygad men efter lite funderande så blev det en pojke 3 år senare.
Fortfarande var livet bra. Han drack endast på helger & kunde ta någon vit period ibland.
Sen kom vi till en dag i mars. Kände på mig att jag kanske kunde vara gravid. Maken slog det helt ifrån sig, vi hade ju två provrörsbarn. Läkaren hade sagt till oss att där fanns en chans att vi skulle lyckas på egen hand, den var liten men den fanns.
& jag sa till maken att jag gör ingen abort!
& mycket riktigt! Jag var gravid!!
Jag var lycklig!
Maken bad mig ta bort det, jag kan köpa en hund till dig. Jag vägrade.
Där började det!
Han började dricka flera dagar i veckan. Han rörde aldrig mig. Var aldrig med på något som rörde bebisen.
Fram tills 2 veckor innan hon kom visste jag inte om jag skulle föda ensam. Det var den ensammaste perioden i mitt liv & jag grät massa.
Men så kom min lilla flicka till världen!!
Idag är hon 4 år.
Men maken dricker i stort sätt varje dag! Minst 4 stora whiskey + några öl. Han blir aldrig odrägligt full.
Men han är arg! Nästan alltid.
Han är otrevlig mot mig, skäller på barnen mm.
Han har sagt många otrevliga saker till mig; tex du har gett mig detta helvete, bara vänta ditt helvete kommer. Du har inte en aning,inte en jävla aning. En gång hade jag tänt ljus för mära väggen. Frågade om jag var korkad.Så säger jag nä, jag såg inte att dom stod så nära. Men då hade du ju fått försäkringspengar,det hade ju varit bra. Hade fått bättre om du oxå blivit innebränd svarar han.
Han är dock inte alltid så rå i sina uttalanden
Som det ser ut nu så dricker han dagligen i stort sätt.

Det är bra gjort av dig! Man måste prata, berätta, visa! Få skiten på armslängds avstånd. Det kommer han att må bra av också i längden. Ingen mår bra av att skiten döljs.

Bedrövadsambo

När min sambo var så full att han varken kunde stå, gå eller prata (för fyra veckor sedan) ringde jag upp hans syrra, "varsågod och prata med din bror". Varken han eller hon blev glad om man säger så. Jag kunde lika gärna hällt en spann vatten över huvudet på honom. Men att jag gjorde så stor sak av det fick honom att vakna upp och förstå allvaret. Detta i kombination med ett ultimatum från min sida "var nykter, sök läkarhjälp - eller flytta". Sen dess är han nykter, fyra veckor idag. Fortsätt berätta för hans mamma, låt det vara jobbigt och pinsamt för honom.

Lindis

Han är sååå arg på mig!
Men satte sig ändån & drog i sig 2 whiskey & 3 öl....
Sa till mig att jag var blåst & han hade inget mer att säga mig.
Tror verkligen han inte tycker om mig speciellt mycket mer...

Bedrövadsambo

Kan du tänka dig att flytta ifrån honom? Är det ens ett alternativ? Du ska inte säga det om du inte är beredd att göra det. Och vägen till beslut kan vara lång, flera år för vissa. Men första steget är att ens tänka tanken.

Lindis

Jag har tänkt tanken flera gånger. Men jag har INGA pengar sparade,ingenting.
Är väldigt orolig för hur jag kommer att klara mig. Har aldrig bott själv ?

Bedrövadsambo

Har du släkt och vänner du kan anförtro dig åt? Du måste ha hjälp om du ska göra slag i saken, både ekonomiskt och rent praktiskt. Finns det lediga lght att flytta till ens?

Ursula

Lindis,
en fråga: varför måste DU flytta?
Kan du inte säga "Jag står inte ut mer. Antingen börjar du med behandling och vi bor kvar tillsammans, eller så kan du lika gärna flytta härifrån". Eller nåt sånt? Varför måste det vara DU som flyttar?
Det kommer för mig bara...ge inte upp..mitt rebelliska jag kommer fram här..du kan gott fortsätta att ringa hans mamma sen är det hon som kommer att terra honom och han blir bara surare och surare...vem vet, han kanske söker vård?
Men jag vet, det är lätt att sitta och fantisera men sen, i praktiken, är det en annan sak.
/Ursula

Dis

Förstår hur svårt det måste vara för dig Lindis, men kom ihåg att vi är starkare och klarar mer än vi tror!

Håller med Ursula on att du kan kräva av honom att han ska flytta om han inte gör något åt sitt alkoholproblem. Om du har tre barn att ta hand om så är det klart att det blir knepigare att flytta för er. Hur ser din ekonomiska situation ut annars, förutom att du inte har några sparpengar? Klarar du av eventuella amorteringar på huset själv? Är det möjligt att hitta en hyreslägenhet för dig eller honom? Som sagt, jag vet att det är svårt. Tänker mycket på den problematiken själv då jag bor i en dyr storstad (och i ett dyrt bostadsområde på toppen av det) och har svårt att se hur jag ska kunna ha råd att köpa nåt nytt vid en eventuell separation. Men vi måste båda tänka på vad som är värst, att leva med en alkoholmissbrukande man eller leva lite knapert. Jag funderar fortfarande.

kram till dig!

Lindis

Jag vet ju vad jag bör göra. Men samtidigt vill jag ju inte att han går ner sig mer. Vet ju att han vaknar med ångest & känner sig stressad.. vill ju kunna ha koll även om jag egentligen behöver lugn...

Tröstlös

Har läst dina inlägg och förstår hur svårt du har det. Mitt bästa råd som själv befinner mig i din situation är att släppa greppet så mycket du bara orkar kring din man. Han låter exakt lika otrevlig som min man är och jag har förgäves försökt att göra allt för honom tills jag en dag gav ultimatum om behandling på Nämdemansgården. Jag tog kontakt med socialen som kom hem till oss och bekostade hans vistelse där. Det blev 10 lugnare år när livet fungerade. Tyvärr har han satt igång igen och är lika odräglig och initiativlös igen. Du måste ta hand om dig själv och barnen så mycket du bara kan.

Tänker också på det där med bostad, ekonomi, allt praktiskt som händer när man ev separerar. Det känns som att kasta sig ut i ett vakuum. Så försiktigt närmar jag mig området, resonerar, tar råd, juridiska, ekonomiska, känslomässiga.
Bättre leva i viss osäkerhet än att bara vegetera.

AldrigMer

Åh jag känner också så väl igen mig i den där psykiska terrorn. Jag ställde ultimatum om att han var tvungen att söka hjälp eller flytta ut. Han vägrade att flytta ut så till slut gjorde jag det, när min dotter var 4 dagar gammal....efter att jag och barnen bott hos min mamma i fyra månader så lät han oss flytta in i vår gemensamma lägenhet medan han flyttade till en liten hyresetta. Så fort jag säger något om att det aldrig kommer fungera att bo ihop så säger han att vi ska sälja. Han vet att jag inte har råd att köpa ut honom och det skulle i sådana fall leda till att jag behöver flytta från området som mina barn älskar och med hela det sociala nätverk som jag byggt upp och som behövs när man är själv med tre barn! I alla fall, det jag ville säga är att ett första steg kan vara att se till att ni inte bor tillsammans utan att se det som en definitiv separation men att du slipper den dagliga psykiska terrorn och den fruktansvärda anspänning det är att leva med en som missbrukar. Kanske kan det också få honom att söka vård om ni flyttar isär. Det är så stor skillnad för mig nu när jag kan lägga på luren om han är otrevlig. Jag skulle också råda dig till att uppsöka ett al-anon möte, de ger så mycket kraft!

AldrigMer

Åh jag känner också så väl igen mig i den där psykiska terrorn. Jag ställde ultimatum om att han var tvungen att söka hjälp eller flytta ut. Han vägrade att flytta ut så till slut gjorde jag det, när min dotter var 4 dagar gammal....efter att jag och barnen bott hos min mamma i fyra månader så lät han oss flytta in i vår gemensamma lägenhet medan han flyttade till en liten hyresetta. Så fort jag säger något om att det aldrig kommer fungera att bo ihop så säger han att vi ska sälja. Han vet att jag inte har råd att köpa ut honom och det skulle i sådana fall leda till att jag behöver flytta från området som mina barn älskar och med hela det sociala nätverk som jag byggt upp och som behövs när man är själv med tre barn! I alla fall, det jag ville säga är att ett första steg kan vara att se till att ni inte bor tillsammans utan att se det som en definitiv separation men att du slipper den dagliga psykiska terrorn och den fruktansvärda anspänning det är att leva med en som missbrukar. Kanske kan det också få honom att söka vård om ni flyttar isär. Det är så stor skillnad för mig nu när jag kan lägga på luren om han är otrevlig. Jag skulle också råda dig till att uppsöka ett al-anon möte, de ger så mycket kraft!

Lindis

Känslan när inget duger!!! Vad jag än gör så gnäller han &/eller är otrevlig!!!
Inget jag gör duger,allt är fel!!!!
Sitter just nu & bölar ögonen ur mig! Barnen är ute i trädgården & leker...
Nu hade jag handlat för mycket godis. Så hade jag haft 300:- så hade jag smällt dom i huvudet på han.... ???

Bedrövadsambo

I min förra relation, mina barns pappa, var inget jag gjorde bra nog. År efter år tystnade jag mer och mer, begick våld på mig själv. Allt jag gjorde, allt jag sa var fel. Han hackade på mig oavbrutet. Egentligen var det han som mådde dåligt, och han hävdade sig på mig. Till slut förstod jag det. Efter 23 år separerade vi, och jag kunde börja återuppbygga min självkänsla. Jag säger som Grynet: Ta ingen skit!

Lindis

Min bägare börjar rinna över nu.
Kom hem för en stund sen. Sonen vänder sig mot tv:n för att ta ut en skiva från dvd.
Då får jag en kudde mitt i ansiktet??!?
Moget sa jag.
Ja lika jävla moget som du är...

Lindis

Pratade med honom idag. Sa till honom att jag vill ha 100 000:- så flyttar jag.
Sen säger han att han vill inte ge upp, han vill kämpa. Men han mår inte bra. Han vill inte vara elak. Han blir bara arg & irriterad & han vet inte varför.
Jag vet inte om jag vill fortsätta. Han har sagt så mycket elakt & fått mig att må så dåligt.

Bedrövadsambo

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men så är det - du måste bestämma dig. Skriv en plus och minuslista. Kan hjälpa dig att få struktur på tankarna kanske. Få det svart på vitt.