av heueh

Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Dionysa
mån, 2017-05-08 - 08:19

Bra kämpat, in på den vita, raka vägen, upp på hästen, i sadeln som det heter, etc, etc. Du passar alltså in bra på den här sidan. Meen,... måste livet vara en sån kamp hela tiden? Vita-knogars-kamp? Kan man inte bara chilla; vara? Är det möjligt? Nu när vi kommit upp lite i åren borde det kanske vara möjligt, om sjukdomarna bara håller sig borta.
Rabarbern kan du förresten skicka till mig. Finns knappast bättre grönsak / frukt. Jag brukar blanda den i hjortronsylten, tillföra den spänst och syra, lindra hjortronens unkenhet och drygar dessutom ut. (Jag åker snart till hjortronland...)

heueh
tors, 2017-05-11 - 04:34

Själva konceptet med himmel och helvete är tämligen genialiskt egentligen. I en tid när det inte fanns ordningspoliser eller brottsplatsutredare uppfann man ett allseende öga uppe i himlen som såg allt, visste allt. Om man inte höll sig i schack så hamnade man i helvetet, var man däremot dygdig så fick man uppleva en evighet i paradiset. Som en försmak av helvetet straffade man folk på ett sätt som skulle ge dem en idé av vad dom hade att vänta om dom inte gjorde bot och bättring. Att kyrkan tjänade en hel del pengar på det här var ju ingen nackdel direkt, avlatsbrev var ett slags prästerskapets sätt att låta individer köpa sig ansvarsfrihet. Himlen var lite mer problematisk, medans de flesta hade en ganska tydlig bild av hur det kunde kännas att sitta i mitten av en brinnande vedhög så var, och är, visionen av paradiset lite mer individuell. Visst erbjöd prästerskapet en tolkning av vad himlen kunde tänkas bestå av; gröna ängder, små gulliga kattungar överallt, värme och solsken men där fanns också ett stort utrymme för individuella tolkningar. Kyrkan visste bättre än att pracka på folk en stereotyp; föreställ dig allt du någonsin velat ha: det är så det är sade man. Smart, eller hur?

Så vad är då paradiset för en alkoholist? Att gå från bar till bar, utan att någonsin bli trilla-omkull-full, att vakna upp morgonen därpå fräsch som en nyponros, att aldrig få ångest? Självmordstankar är naturligtvis uteslutna, är man i himlen så är man ju redan död så det borde ju också lägga sordin på ångesten. Eller kanske är det att aldrig behöva bli full; att kunna leva ut sin evighet utan att någonsin känna sug, utan att behöva genomlida det där förlamande tvånget att dricka? Det är knivigt det där; som alkoholist vill jag ju helst av allt dricka av hjärtats lust men som alkoholist vill jag ju också helst av allt slippa dricka. Personligen har jag alltid haft svårt med det senare, jag har många gånger tänkt att om jag drabbas av någon obotlig sjukdom som mäter ut min tid här på jorden så ska jag dricka mig till döds. Det ligger en demonens finurlighet bakom det där; jag anfäktas fortfarande av den märkliga idéen att det är kul att dricka, att det är något eftersträvansvärt, något jag kan unna mig om jag ändå ska dö.

Samtidigt är det kanske ett hälsotecken, det att jag behöver en dödsdom för att gå igång igen. Men ändå; om jag nu trodde på himlen och lever mitt liv som nykter under föresatsen att jag kommer att få dricka hur mycket jag vill när jag är på väg att göra entré i paradiset, är inte det ett slags vita knogarnas nykterhet? Som en unge som är oroväckande snäll veckorna innan jul enbart för att försäkra sig om många och dyra julklappar? Hur blir mitt nyktra liv då? Då känns det som ett bättre alternativ att lägga alla tankar på ett liv efter detta åt sidan och försöka hitta nirvana här och nu. Jag har ju faktiskt hittat ett litet paradis just här och även om det inte uppnår den perfektion som prästerna hävdar existerar i livet efter detta, så är det det bästa jag har upplevt hittills. Jag har dessutom en tendens att göra en sak i taget, jag vill nog klara av den här livstiden först innan jag börjar tänka på nästa, så jag tror nog att mitt bästa alternativ är att lägga alla tankar på framtida excesser i supande åt sidan och fokusera på att ha det så bra som möjligt idag. Och det utesluter alla former av alkoholhaltiga drycker, nu och för alltid.

Ha en bra dag allihop!

Levande
ons, 2017-05-17 - 17:51

Saknar både dig och hunden, men gjorde ju så också drog ned min närvaro här.
Hoppas att allt är bra med er båda och att trädgårdsarbetet går framåt

heueh
tors, 2017-05-18 - 06:24

är ingenting jag har sett fram emot med någon större förväntan. Jag provade för ett antal år sedan, med katastrofala resultat. Jag bodde då i en stor stad och efter att jag hade betat av museer, konstgallerier och andra sevärdheter återstod barerna. Och herredumilde så många barer det fanns. Jag vet inte om någon här kommer ihåg den gamla tv-serien "Cheers", den utspelar sig i en bar och handlar om det klientel som hänger där varje kväll. Så fick jag för mig att det skulle kunna vara, jag skulle hänga på mitt stamlokus var och varannan kväll, bekanta mig med lokalfolket och sitta och snacka dynga med alla och envar. Inte fasiken blev det så, inte ens i närheten. Som alkoholist hade jag bara inte förmågan att sitta och suga på en öl mer än några minuter, så efter någon timme var det dags att gå hem, medans jag fortfarande kunde hålla mig upprätt. Dessutom verkade det som om Svenska Folket inte har för vana att hänga på barer i tid och otid, det var få ansikten jag lärde mig känna igen.

Så det enda som hände var att mitt missbruk eskalerade till nya nivåer och jag gav upp hela idéen om att bli en del av barscenen i staden, i stället satt jag hemma och söp, dag in och dag ut. Den där upplevelsen har satt sina spår, forfarande har jag en, om inte skräck, så åtminstone en djupt rotad misstro mot att vara sysslolös. Ändå är det just det jag njuter mest av här uppe; att en ljum morgon som den här sitta i min stol ute på farstubron och följa hundens bökande bland den grönska som snart helt täcker de bruna resterna av förra årets växtlighet, de som jag inte hunnit rensa undan än och som med all sannolikhet kommer att bli kvar där de är till nästa år. Och jag tänker att det är så här jag vill ha det, detta är inte något som jag har byggt upp förväntningar kring, det bara är så här det är. Och jag tänker att jobbet som ligger och väntar inne på kontoret får nog vänta ett tag till, jag vill inte släppa den här känslan riktigt än.

Jag tycker jag har rätt att känna mig lite stolt ändå, normalt skulle väl ingen människa vara stolt över att arbetslusten försvunnit, men för mig innebär det att jag har funnit något annat; ett värde i att bara leva, och leva nyktert. Just nykterheten har blivit grundbulten i min tillvaro, utan den hade inget av det här hänt, jag hade inte bott här, jag hade inte kunnat njuta av en tidig morgon i naturen och jag hade inte vetat vad sinnesro är. Visst har jag dalar fortfarande, jag får ibland dåligt samvete för att jag inte får lika mycket gjort som förr: drickandet verkade trigga ett frenetiskt tempo mellan varven, jag var som en bilmotor med bara två lägen, full gas eller trasig. Nu rullar det på i ett mer rimligt tempo och även om jag känner mig otillräcklig ibland och saknar de där racen då jag fick en veckas jobb gjort på ett dygn så har jag tydliga minnen av de djupa svarta hålen däremellan, dom vill jag inte trilla ner i igen. Jag har en lång väg kvar innan groparna i min väg försvinner, men jag tycker redan nu att de börjar glesna och bli lättare att manövrera runt. På det stora hela lever jag ett gott liv och det enda jag behöver göra för att fortsätta så är att göra som Pi säger: att aldrig sträcka ut handen efter det där första glaset.

Ha en härlig dag allihop!

heueh
fre, 2017-05-19 - 05:30

dansade runt i trädgården, det vore väl överdrivet att säga att den var graciös, mer som en nörd som försöker sig på hiphop. Rörelserna var ryckiga och verkade oplanerade men den hittade till blommorna så jag antar att den visste vad den gjorde. Jag får medge att jag hade glömt bort att dom ens existerade, fjärilarna. Ska man se fjärilar i staden så får man gå till en botanisk trädgård eller kanske en skola. I min barndoms skola var korridorerna fyllda med glasmontrar som innehöll diverse insekter på nålar samt uppstoppade djur; fåglarna var fastspikade på pinnar som skulle föreställa en naturlig miljö, en iller stod på en sten och spanade ut i intet med sina oseende glaskulor till ögon. För oss barn som framlevde våra unga liv på grusplaner och asfaltstrottoarer i höghusens skugga var det en exotisk värld det där. Vi fantiserade ofta om vad vi skulle göra om vi någonsin mötte en av de där sakerna på riktigt. Vi hade ingen aning om hur svårt det är att få syn på en iller ute i naturen, vi trodde att när man väl kom ut på landet så drällde det av liv överallt, man fick vada fram bland gigantiska ekoxar, ducka för sparvhökar och brottas med björnar bakom varje knut. Inget visste vi men fantasin var det inget fel på.

Jag har en Facebook-vän som en gång i tiden, då jag bodde i den Stora Staden, var en vän på riktigt, vi träffades ofta och gjorde stadbo-saker som att fika, gå på museer, besöka konstgallerier och så vidare. Han har nu köpt sig ett hus ute på landet och blivit reformerad. Som en ärrad veteran med snart ett halvår ute på vischan drar jag på smilbanden när jag läser hans exstatiska skildringar av naturen, ungefär som jag föreställer mig att ni härinne som redan bor naturnära måste ha gjort när jag drog igång mina storögda betraktelser av naturens under för inte så länge sedan. Samtidigt måste jag ju ge honom rätt; naturen har ett sätt att fånga en, att ge en perspektiv på livet och ro i själen. Det lär finnas vetenskapliga undersökningar som bevisar det där och det kanske inte är så konstigt att de flesta behandlingshem ligger ute i grönskan. Måhända är det avsevärda avståndet till närmsta bolag inte den enda anledningen till att de ligger som de gör. Personligen har jag tagit till mig hela den här tillbaka-till-naturen-grejen fullt ut, men alla har det inte lika lätt.

Det senaste behandlingshemmet jag var på låg långt ute i obygden, där fanns möjlighet att fiska, att promenera och att bara sitta och njuta. Jag minns ett tillfälle då vi skulle gå till en liten sjö och fiska, vi hade grillkorv med oss och de flesta av oss såg fram emot en lugn dag bakom metspöt, brasan sprakande i bakgrunden och de fjärran bergen som inramade det hela. Alla var inte lika entusiastiska dock, några klagade på att det inte fanns något slätt och stabilt att gå på, att insekterna var så närgångna och att det inte fanns kaffelatte att tillgå. Det var väl så den började antar jag, urbaniseringen; hur fantastisk naturen än är så finns det alltid utrymme för förbättringar. Och det ska jag villigt medge: om det inte hade funnits bergvärme och fibernät i det här huset hade jag nog inte varit lika entusiastisk. Lika lite som jag skulle vara beredd att gå och putta en av min ungdoms manuella gräsklippare framför mig; lika lite skulle jag vara beredd att hugga ved i veckor för att elda upp under vintern. Någon måtta får det ju ändå vara.

Ha en bra dag!

heueh
sön, 2017-05-21 - 18:16

med rättigheter har slagit igen portarna i det lilla samhälle som ligger en halvmil härifrån. Det var en bekant på besök som överbringade de deprimerande nyheterna. Nu blir det helt plötsligt upp emot två mil till närmsta krog. Hur i helsike ska man ta sig dit och framför allt; hur ska man ta sig hem igen verkar vara frågan för dagen. De här trakterna är inte direkt berömda för sina snabba och täta kommunikationer, så det blir att hitta någon stolle som inte dricker och utse honom eller henne till chaufför, mot rimlig ersättning naturligtvis, kanske kunde man bjuda på efterrätten eller så. Eller betala bensinen kanske. Såsom varande en av de där stollarna, med bil, som inte dricker höll jag vist nog min mun stängd.

Det är som det är och lika så gott är det, tycker jag. Jag försvarar folks rätt att få ta sig en tår på tand när dom besöker en restaurang, jag ser ingen anledning till att förbjuda ädla drycker för alla bara för att jag inte kan delta i resan in i dimman. Men nu hade inte det här sin grund i ett politiskt beslut, det var snarare så att kundunderlaget helt enkelt inte söp tillräckligt mycket och ofta för att det skulle löna sig att driva en bar, om än aldrig så liten. Om det sedan i sin tur beror på den åldrande befolkningen här i krokarna eller på den utbredda seden att tillverka sin egen sprit runtom i stugorna vet jag inte, allt jag kan konstatera är att här har marknadskrafterna gjort lite nytta för en gångs skull.

Här där jag sitter på förstubron och ser gårdagens knoppar så sakteliga förvandlas till blommor och blad känns en mörk krog, doftande av utspilld öl och fylld av högljudd konversation, inte alltid sammanhängande,  inte som något attraktivt alternativ. Hundens tappra försök att nå in till mitten av en rishög, där någon utomordentligt intressant och troligen levande och livrädd varelse gömmer sig är för mig, just nu, höjden av underhållning. Det enda val jag står inför är om jag ska traska runt till solsidan eller ta på mig en tröja; det börjar bli lite kyligt. Det får nog bli tröjan, den hänger inom räckhåll medans det är en lång promenad hela vägen runt huset. Lite lat får man väl vara så här på ålderns höst. Jag har ju i alla fall klippt gräset.

Ha en härlig kväll!

heueh
lör, 2017-05-27 - 08:32

och nu sitter jag här med konsekvenserna. Jag mår som jag förtjänar kan man väl säga. Jag nådde nästan ett års nykterhet och nu får jag börja om. Jag vet att jag inte är ensam, de flesta av oss har varit där jag är nu, ändå kan jag inte hjälpa att jag känner mig som den enda människan i hela världen som inte klarar av det här. Jag hade det ju så bra, jag mådde som en prins i min nykterhet, ändå gjorde jag detta mot mig själv. Jag vet inte ens om det är slut än, jag tömde sista flaskan i går kväll och nu sitter jag här och försöker klura ut hur jag ska ta mig till bolaget innan dom stänger för dagen. Att köra är uteslutet, jag må vara desperat men riktigt så illa är det inte. Jag vet ju att jag borde ta smällen och nyktra till, nu, men demonen är stark och jag är svag. Den känslan är den värsta tycker jag, den där att jag inte kan lita på mig själv längre; jag har ingen aning om vad jag kan tänkas ta mig för, jag är inte jag längre, någon annan har tagit kontrollen och jag vet inte när jag mäktar att ta den tillbaka. Så nu sitter jag här och bävar inför den framtid jag inte vet vad den kommer att innehålla: blir det ett nytt fyllerace eller kommer jag att ta mig samman och genomlida baksmällans hemskheter? Just nu skulle jag i alla fall ge min förstfödde för en återställare.

Ha en bra dag ni som kan uppskatta den.

Rosen
lör, 2017-05-27 - 09:32

Men du klarar detta också! Bestäm dig för att inte gå hela vägen ner. Trappa ner på något sätt. Kanske med folköl från Ica eller med lugnande. Du har haft herraväldet över ditt liv ett helt år och du kan återta det.
Håller båda tummarna.

mulletant
lör, 2017-05-27 - 09:33

men så bra att du vänder dig hit, att du skriver och berättar. Hoppas du får kloka tankar och råd från nån som på riktigt förstår vad du går igenom.
Allt det bästa! / mt

Adde
lör, 2017-05-27 - 10:36

att du berättar och visar hur jag ska undvika att göra samma misstag.
Funderat på att gå på AA och få en mer personlig återkoppling och kanske några telefonnummer att ha i nödfall eller rent av för nöjes skull ?
Och att du skriver och häver ur dig här ! Ensam alkis med tvångstankar är en farlig alkis.

Just nu fungerar nog inga analyser på varför det gick som det gick utan det viktiga är att se till dagen i dag och inte ta det första glaset. Läs gärna på AA's hemsida, där finns lite råd och tips. Och kontaktvägar !

Denna helgen är det bästa konventet av alla under året : Gotlandskonventet ( http://www.gotlandskonventet.se/ ) Kan ju vara lite inpå men ett hett tips. Du hinner med supe'n och dansen i kväll !

Skriv här så skapar vi en stödlinje för dig !

Kram ♥

Anders 48
lör, 2017-05-27 - 11:31

...jag tycker inte att du "börjar om"!!! Du har ju faktiskt varit nykter i ett år. Då börjar man inte om - utan fortsätter där man slutade, och med den nykterhet du har i ryggsäcken. I min värld så är det en stor mental skillnad. OM du tar en återställare idag så förstår jag dig, om du inte gör det så säger jag grattis. Förstår att det bli väldigt jobbigt när du väl bestämmer dig för att "ta dig ur"! Kanske är det idag - eller inte. Kanske i morgon. Som du skriver - de flesta av oss har ju gjort det, upprepade gånger. Det är inget nederlag! Jag önskar dig all styrka i din nuvarande situation Heueh, och att du bestämmer dig för att gå en match mot abstinensjävulen vilken dag som helst. Du kanske redan gör det. Håll ut - det blir ju bättre. Och: Försök att inte glömma bort ditt nyktra år - det har du ju med dig. Oavsett vad som nu har hänt.

heueh
lör, 2017-05-27 - 11:45

Just nu behöver jag dom verkligen. Det blir ingen resa till bolaget idag i alla fall, så långt har jag kommit i mitt resonerande. Att köra är som sagt uteslutet, det är för långt att gå och jag har ingen cykel. Dessutom vill jag inte må så här längre och som jag så väl vet blir bakfyllan bara värre ju längre jag skjuter upp den. Just nu mår jag relativt sett ok, jag har bara druckit i tre dagar vilket är ingen tid alls i min alkoholistiska värld. Jag börjar till och med bli lite hungrig. Jag har så mycket som står på min sida: det här forumet, naturen här utanför fönstret och min långa erfarenhet av alkohol och vad den gör med mig. Jag är trött på det nu, det liv som jag lever som aktiv alkoholist. Eller undviker att leva ska jag kanske säga. Så nu ska jag ska sitta i min stol ute i trädgården och bara vara, kanske ta en tupplur, kanske reflektera lite över varför jag hamnade här men framför allt inte slå på mig själv, inte släppa fram ångesten utan fokusera på mitt nyktra år och allt gott det har fört med sig.

Rosen
lör, 2017-05-27 - 13:44

Nej, tre dagar av 365 är verkligen ingenting att hänga upp någonting på, varken ångest eller besvikelse. Ett litet gupp bara!
Härliga dagar framför oss.
Själv skall jag försöka mig på att göra en näckrosdamm, där grodorna kan få bo.

heueh
lör, 2017-05-27 - 13:47

Det undrar jag nu när jag sitter och funderar kring mitt återfall. Jag har till och från haft de vanliga tankarna på att sitta i trädgården med ett glas vin men inget som jag inte har kunnat handskas med. När återfallet kom föregicks det inte av något resonerande hit och dit, inga idéer om att kunna dricka måttligt, inga tankar på en öl till maten, jag var fullt på det klara med vad jag gav mig in i. Jag visste så väl vart jag var på väg att jag inte ens brydde mig om att börja med att köpa bara en halv flaska vin, jag gick direkt på det tunga artilleriet. Kanske har jag haft det för bra, kanske tycker jag någonstans djupt nere i min själ att jag inte har förtjänat det goda liv jag har levt i ett år nu, kanske ville jag straffa mig själv. En annan tanke som också dykt upp är att det liv jag lever, och som bara har blivit bättre med tiden, känns osannolikt, snudd på overkligt. Förr eller senare kommer en katastrof att inträffa och dess magnitud kommer att stå i proportion till hur länge jag har haft det så här bra. Så jag skapade en katastrof, hellre en som jag vet hur den kommer att avlöpa än en som jag är oförberedd på. Sådan är min logik.

Jag förstår att det här verkar som rent svammel i de flestas öron och kanske kommer jag själv någon gång i framtiden att läsa det här inlägget med skammens rodnad på kinderna, men just nu är det så här mina tankar går. Jag önskar att jag på något sätt kunde sätta på pränt hur förvirrad jag känner mig just nu, och hur jag har mått de här dagarna, så att mitt framtida jag kan ta lärdom och inte upprepa samma misstag om och om igen. Jag kanske är dömd till ett liv som alkoholist men det behöver inte innebära att jag är dömd till ett liv som berusad. Jag kan ju faktiskt leva ett gott liv utan alkohol, jag vet att jag kan för jag har gjort det länge nu. Jag får nog se det här som en nyttig läxa, nu har jag fått kontrasten mellan de två livsstilarna uppmålad för mig, tydligt och klart som en muralmålning, och jag vet vilken jag väljer. Kanske var det till och med det som låg bakom mitt beslut, kanske insåg jag att jag behövde en handfast påminnelse om vad det liv innebär som jag har lämnat bakom mig. Hursomhelst, det är över nu och hjärtinnerligt glad är jag för det.

Rosen
lör, 2017-05-27 - 15:44

Brukar säga att jag får fnatt i hjärnbanorna. Går nykter och klarögd rakt in i helvetet utan att förstå varför. Tre gånger sedan jul, men nu skall det banne mig dröja om jag får vara med och bestämma. Vilket jag ju får.
Jag hade en mor som alltid brukade säga" nu mår jag så bra så vad fn skall hända nu". Inget bra livsmotto.