av Dionysa

Ja, så här är det: mådde kanon med mitt vita liv. Men så hände det. I fredags. Jag var på jobb, ringde hem och undrade om mannen kunde påbörja maten så att jag slapp äta lunch ute. Lunchmaten är ofta dyr och onyttig. Jaa, han lät lite lullig men fullt? kapabel. Kommer hem, trött, hungrig, måste gå ut med hunden - och maten är inte ens påbörjad! Hannen sitter där skrattande framför tv:n med sitt påsvin! Jag gick hundpromenad, kom hem, fortfarande trött, hungrig, ledsen, arg. Kolkade upp den flaska vin han så lägligt köpt hem.
Min fundering är: vill han få mig att dricka? Varför?
/Dion.

napalosrot
sön, 2017-05-21 - 07:22

Att hitta en oredig partner och ha jour på helgerna låter ingen kul. Jag vill ha lugn, ro och stilla vatten i mitt hem. Ha en fin dag.

Dionysa
mån, 2017-05-22 - 07:59

Min doktor frågade mig än en gång vad det är som kan få mig att kunna bli sugen på a. Jag nämnde då först och främst detta att få tyst i huvudet, lugn i kroppen. Jag märker, när han ber mig reflektera över saken, att jag har ett jävla pådrag mesta tiden då jag flänger runt och försöker åtgärda allt möjligt. Jag ligger för det mesta back, fastän jag är duktig och verkligen presterar. Samtidigt kan jag ju röra till det också när jag är iväg och ständigt försöker fixa det akuta... Bokstavligt rörigt kan det bli. Påbörjade projekt lite varstans. Ordning och struktur är inte min främsta gren. Min mamma var likadan och hon var den som lärde upp mig. Något dagis, eller andra alternativa miljöer fanns inte under min uppväxt. I vårt hem såg kökslådor och garderober ut som ormbon. Minns i småskolan när alla små duktiga flickor fick i uppgift att städa sina bänkar. Jag var en av de duktigare och ordningsammare, så fröken fick en smärre chock när hon såg vad "städa" betydde i mitt huvud... Alla de andra hade klart för sig vad det handlande om. Så icke jag!
När jag härom sommaren stötte ihop med mina bröder i vårt gamla föräldrahem (där det mesta var kaos...) så märkte jag att de hade samma problem. Då var jag den som kunde sortera, slänga, bringa en viss ordning! Så det har visst gått till det bättre ändå. Att ha förmågan till yttre ordning gör mig mer lugn i kropp och själ, gör att jag kan hoppa konstgjort a-lugn!

Dionysa
tis, 2017-05-23 - 06:08

Jag märkte så småningom att min mans ordningssamhet (tvångsmässigt...), som jag till en början gillade, istället var förtäckt kaos. Nu kämpar jag för att bringa nödvändig ordning för oss bägge.

Malta
ons, 2017-05-24 - 00:28

Nu fattar jag ditt inlägg Dionysa :) Den hade hamnat fel. Ha en härlig onsdag och hoppas du får din välbehövliga vila från måsten och kamp. Kram

Dionysa
ons, 2017-05-24 - 12:12

Ser att jag just nu är enda aktiv användare på forumet. Inte undra på det. Vädret är strålande, perfekt. Jag ska strax ta cykeln och ge mig iväg till en vän. Jag mår bra i magen för första gången på ett par månader och blodtrycket var hyfsat i morse när jag mätte det, men känner att det är i stigande (ja, jag känner mitt tryck...) när jag inser att en långhelg kommer, och vad det kan tänkas innebära med en supande partner i huset. Han är taggad, stirrig, väntar på att jag ska ge mig iväg så han får åka och fylla på förrådet? Det ska täcka kvällen + to-sön åtminstone. Måndag att torka upp. I fyllan ska han äntligen få säga ifrån, sjunga ut mot sin förtryckerska, ta ut svängarna rejält och hon får passa sig, torka spyor, etc. Gärna vägra mat och annat som får henne att bli ännu mer oroad. I familjerådgivningen har han förklarat just det, –att han då äntligen får chansen att säga ifrån, leva sitt eget liv. Ju mer jag lider desto mer skipar han rättvisa i sina egna ögon. Allt jag gör, allt jag säger, ja, hela min existens är något som han anser sig ha gudomligt mandat att sabotera. Jag är det onda personifierat och han kämpar för en sorts rättvisa. Spritångorna gjort honom (tillfälligt?) galen. Paranoid, infantil, känslokall.
I mitt huvud snurrar tankarna. Ska jag försöka lägga upp en strategi för att undkomma än en vansinneshelg? Hålla mig borta? Då med risk att han skadar sig själv och att husdjuren far illa? Kan jag koppla av då?? Eller som vanligt stänga in mig med honom och ha "jour"? Fortsätta brytas ned tills inget finns kvar av oss? Alkoholismen som en progressiv, dödlig sjukdom också för den medberoende?
Jag önskar att det fanns någonstans man kunde ringa och få honom hämtad om det spårar ur. Kanske finns det någon mobil enhet på Capio Maria? Jag vet så lite om sånt där, eftersom jag inte umgåtts i dom "kretsarna" tidigare. Grannen vet en del, hon som levt mer eller mindre ett helt liv i missbrukarkretsar. Hon vet precis hur man ska vara; milt gränssättande och samtidigt inte gå in i svaromål när han är berusad. Men hon behöver också få vara ifred, ha lugn och ro. Hon är mycket rädd för att vi ska skiljas, flytta, –vi är en sorts trygghet... för henne.
Funderade ett tag på att åka på den där kursen i akvarellmåleri över helgen... om jag finner det klokt. Inse mina begränsningar, min maktlöshet och agera därefter. Kanske är det bra för honom att inte ha mig att spela på, agera mot? Det är ett vågspel det här sannerligen. Ibland har man inget val. Familjerådgivaren ruskar vagt på huvudet, säger att man kan ordna en separation snabbt, på egen hand. Åtminstone bo isär, få lite lugn och ro. Ja, om det praktiskt går att ordna blir det säkert bäst. Får samla ytterligare kraft och ordna det medan jag orkar. Sedan kommer en liten semester då jag åker till mitt egna ställe, mitt sommarhus, och då måste han ju klara det; att vara utan mig.
Så tänker jag, denna ljuvliga försommardag, väl medveten om att det är några därute som upplever liknande saker. Jag är tyvärr och guschelov, inte ensam om det här.

Bedrövadsambo
ons, 2017-05-24 - 21:28

Du kan inte leva med någon som skadar dig så mycket psykiskt. Du måste prioritera dig själv och din nykterhet! Du måste.

Sinnituss
tors, 2017-05-25 - 07:12

låter som ett bra alternativ för helgen och sedan måste du ju komma i från honom helt snarast. Ett förhållande ska ge energi, inte ta all och bryta ner en totalt. Önskar dej styrka att bryta det här nu. Att inte ta jouren den här helgen och att komma loss.
Kram!

Janne
fre, 2017-05-26 - 07:31

demens är de anhörigas sjukdom brukar man säga. Dina målande och mycket välskrivna texter är förjävla bra för oss alkisar att ta till sig. Nu är ju alla människor olika utagerande och nog för att jag kan ha sagt riktigt elaka saker till sambon när jag varit grälsjuk eller känt att jag fått för lite uppmärksamhet men riktigt så utåtagerande som din partner verkar vara hoppas jag inte att jag varit.

Jag har inte läst alla dina inlägg så det finns säkert svar på lite funderingar jag har, till exempel att ni ju går på familjeterapi, jag antar att drickandet kommit fram där och att han vet om sina problem. Kan det inte vara läger för honom att hoppa på antabuståget? Sedan undrar jag om han använder spriten för att få mer uppmärksamhet av dig, en torkad spya är ju också en kärlekshandling på ett spritdimmigt sätt.

Polisen får ju plocka upp vuxna som anses att de inte kan sköta sig själva, vi försökte det med en släkting för två år sedan, men som med alla alkoholister var han helt redig och skötsam när vi ringde socialjouren vid ett-tiden på natten så det blev ingen åtgärd. Mannen var helt gul i hyn och gick omkring med blöja hemma... Han dog två veckor senare och lämnade två tonårsbarn efter sig. Blev 53 år gammal.

Slutligen tycker jag du skall ta med dig husdjuren och hyra en stuga eller åka till någon bekant över helgen. Stäng av telefonen och låt honom sköta sig själv. Himla lätt att säga med cynism och anonymt på internet - det är jag fullt medveten om men någonstans verkar din situation just nu inte ha någon lösning. Inga förändringar till det bättre och partnerns drickande förstör inte bara för honom utan också för dig, kanske mest för dig just nu, han verkar inte ha någon somhelst sjukdomsinsikt.

Dionysa
fre, 2017-05-26 - 10:54

Tack alla vänner för pepp, stöd och synpunkter! Jag får nästan lite dåligt samvete över att jag pytsar ut mina gamla hopplösheten här... samtidigt väl medveten om att alla som läser, läser av egen fri vilja. Känns skönt! Om jag gick till en närstående (fysisk) person skulle det kännas mer komplicerat. Svårt, dubbelsvårt, att handskas med. Jag vet ju att bollen ligger hos mig, precis som "bollen" ligger hos min partner att ta itu med sitt liv. Vara och låta vara, – det svåraste av allt, men nödvändigt. Livet måste levas precis som det är med alla slags ljuvligheter och kantigheter.
Förbluffande nog har partnern hittills denna helg avhållit sig från allt? drickande! Jag kollar honom inte alls, men har hittills inte märkt av något. Däremot något abstinent vresigt, nojigt, förstås. Något verkar ha skrämt honom till en paus i drickandet. Eller så har han plötsligt bestämt sig? Insett vilket bråddjup han står på kanten till. Jag ska till vår gemensamma husläkare idag för att kolla hjärta, blodtryck. Kanske är han rädd för att han kommer att nämnas där som en del av symptombilden? Ja, han är guschelov väldigt rädd för auktoriteter av olika slag, –dit räknas även doktorn.
Bra att jag inte skrämmer dig Janne alltför mycket med mina målande skildringar. Vi är ju alla unika, även om spriten ibland kan tyckas sudda ut karaktärsdragen. Min man är speciell på så vis. Säkerligen har han en problembild i bakgrunden som gör drickandet så iögonenfallande förjävligt. Framförallt saknar han den humor och självdistans som t.ex. du tycks ha begåvats med.
Nu ska jag ut och njuta i försommaren en stund innan läkarbesöket, och jag hoppas på en lugn och inte alltför tråkig fortsatt helg för oss alla. Vi hörs!

Dionysa
sön, 2017-05-28 - 09:59

Usch. Nu skriver jag bara av mig.
Mannen gömmer tvätt. Sina smutsiga kläder. En filt han spillt ned med vin blir liggande. Länge. Jag tar ned den till tvätten. Han gömmer! den. Vet inte var den tog vägen. Den dyker upp dan efter tvättstugan. Han vet inte varför. Jag tar hand om den. Etc.
På morgnarna – han kastar i sig sin ost- eller korvmacka (alltid samma, eftersom fisk, räkor, grönsaker är för konstigt, oöverskådligt?) innan jag hinner sätta mig. Tvångshandlingar, helt tydligt. Helst vill han tvinga in mig i sina strukturer, vilket blir allt omöjligare och då vill han separera, men det innebär ju en stor förändring, så hur ska det vara möjligt? Hellre dör han, och där är jag inkluderad? Jag tror inte han ser och accepterar oss som två skilda personer. Åtskilda i vår ensamhet, precis som alla andra. Den ensamheten kan han inte acceptera. Inte heller döden. Även den måste kontrolleras, så den har egentligen redan skett. Som levande död. Han är (var) en mycket intelligent och kraftfull person, fast besluten att följa sitt koncept, aldrig ifrågasätta giltigheten. Snubblar aldrig, avviker inte. Där står vi, vid vägs ände. Varför jag stannar? Tills-vidare-stannar? Ja, ett liv tillsammans tar tid att avveckla, om det överhuvudtaget är möjligt. Dystert. Min stund på jorden är det.

Janne
sön, 2017-05-28 - 10:10

Att bo åtskilda en period är det par som gjort och inte sällan hittar de tillbaks till varandra när inte vardagen sitter på näsan. Kanske mer en 70-talsgrej än i nutid. Nu klipper man isär vid minsta snurra på tråden.

Frukostvanor är enligt min erfarenhet väldig konservativa. Jag förstår att det bara är ett exempel på en motvilja till förändring men just frukosten kan folk äta exakt likadan i ett liv, att jämföra med de andra måltiderna.

Hur går parterapin eller är den avslutad, satt på pause?

Dionysa
sön, 2017-05-28 - 11:34

Jag tycker som du, att problem är till för att lösas, inte bara fly in i skilsmässa, alkohol, you name it. Min fiende är min bäste vän som det heter. Just nu "sover" jag med min fiende. Min livskamrat!
Frukostvanor... jo, men när man inte ens kan dela frukosten eller andra matstunder med sin partner... då har det förstås gått för långt.
Familjerådgivningen är inne i slutfasen och nu har partnern börjat svamla om att han ska berätta hur det verkligen ÄR! På tiden, om man så säger.
PS. Vad är jag för skit som stått ut så länge?

Evigt ung
sön, 2017-05-28 - 19:35

men man får i alla fall sköta sig själv och slipper passa upp/passa på sin partner. Det ger ett lugn att få göra saker för sin egen skull. Man kan lägga all sin energi på det man VILL istället för det man MÅSTE.
Bara lite tankar från mig som skilde mig efter över 20 års äktenskap efter det att han var otrogen.
Styrkekram till dig!?

Restart2017
sön, 2017-05-28 - 21:26

Men det går också alltid över och blir bättre med tiden om man väljer den vägen.
Trots man har svårt att tro det mitt i stormen.
Kram

Janne
sön, 2017-05-28 - 21:38

Ja, inte vet jag om du är en skit eller inte. Ingenting avdet som jag läst av dig hittills tyder på att du är en skit iaf. :-)

Om du gör en pro/cons (plus/minus, fördelar/nackdelar) lista för en separation, hur skulle den se ut, för något gör ju att du är kvar. Det kan ju inte bara vara din medmänsklighet och ditt kall som omhändertagande utan något mer finns där såklart. Är det familj, vänner, huset, båten, rädsla-att-sova-själv, rädsla-för-vad-han-tar-sig-till etc?

Li-Lo
mån, 2017-05-29 - 11:02

Jag sitter här och läser din tråd och blir rörd över hur generös du och många med dig är. Ert engagemang och ert mod att beskriva vad ni gör, önskar och strävar efter är en skatt. Tack.

Nu till en annan sak som liksom hänger kvar i mig efter ditt inlägg #146.

Du nämner att husdjuren möjligen far illa, jag undrar lite vad du menar. Ord som försummelse, våld och hjälplöshet ekar i mig. Husdjur är ett viktigt ämne på många sätt och jag är så glad att du lyfter detta.

Berätta gärna mer om det känns okej för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Dionysa
tis, 2017-05-30 - 08:32

har vi inte skrivit så mycket här på forumet, det stämmer, Li-Lo –inte om de problem som ev kan uppstå med vanskötsel och kanske misshandel. Vi har väl huvudsakligen beskrivit till vilken glädje och hjälp djuren är! Och visst är det mer okomplicerat att umgås med djur än med människor, vilket inte innebär att det inte kan uppstå problem, likt de man kan ha med barn, med små utsatta varelser överhuvudtaget, när förnuft och känsla är urkopplad. Jag har inte levt med djur förrän på senare år, och jag häpnar nu över hur känsligt och ansvarstagande en (i det här fallet) liten katt kan vara! Långt mer intelligent, och kärleksfull än jag någonsin tidigare förstått. En katt har ju inte mycket till mimik och är bra på att dölja sin smärta, men visst finns det mycket där under den vackra pälsen! Jag lär mig ständigt nya saker av min katt. Hur man kan kommunicera bättre, bli mer lyhörd och hänsynstagande. Ja, jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att katten hjälpt åtminstone mig, i mitt nykterblivande!!

Bara en gång har jag behövt ryta till här på forumet om misstänkt vanvård, – det var då en man ville hämnas på sin hustru genom att utsätta deras hund för något elakt. Då påminde jag om att det faktiskt finns en djurskyddslag som man inte ska vara rädd för att tillämpa när det behövs.
Och tack för att du hör av dig med feed-back och annat, Li-Lo!! Ni terapeuter behövs också, (ni har blivit sällsyntare på senare tid?) även om människor här på forumet är märkligt självgående och hjälpsamma. Kanske ingår det i missbrukarsyndromet, – detta att man gärna vill ta hand om allt och alla...

Dionysa
ons, 2017-05-31 - 06:19

Jag står på en höjd och ser ut över landskapet. En mild grönska brer ut sig, interfolierad med färgklickar här och var. Vad ska jag välja att tro om framtiden utifrån det jag nu ser och det jag redan vet? Jag kan välja att se det här som tillfälligt, se höstvindarna redan komma, låta grönskan blekna och ett gråvitt snötäcke breda ut sig. Också det innehållande en skönhet, om än en mer svårtillgänglig, dramatisk skönhet. Ja, det är realism. Jag kan också stanna i det som är. Vara i det så länge det finns, utan att tänka på vad som måste komma. Också det är en slags realism.

Adde
ons, 2017-05-31 - 08:27

alkoholist är jag väldigt ensam och många är de gånger då vårt husdjur var den enda som hade förmåga att ge mig eb gnutta kärlek, den kärlek och närhet jag jag så innerligt saknade.
En buff från en våt nos eller lite kurrande från en kelsugen katt har nog räddat många liv.