Börjar en ny tråd. Vill släppa taget om vissa saker i det gamla för att fokusera framåt och nyktert gå vidare. Tycker om ordet att tillfriskna och detta är mitt fortsatta mål. Nynykter och tillfrisknande. Lämnar dock inte denna sida av forumet, är ju ändå inte över på "andra sidan än"...
Har fått ultimatum ställda av min familj och jag har bett om stöd och hjälp tillbaka. Så den här resan, detta tillfrisknande gör vi tillsammans, familjen och jag.
Tacksam att ha sådant stöd. Jag ska inte dricka och de vill hjälpa mig genom närvaro och kärlek. När de situationer uppstår då jag ändå är ensam ska vi tillsammans hitta en lösning då ensamheten är min största utmaning.
Igår avslutade jag en lång, tuff arbetsdag med en promenad längs vattnet, hand i hand med min kära make. Efter kvällsmat kröp vi till sängs och tittade på en deckare tillsammans, somnade sedan sida vid sida. Ja, ni hör hur bra jag har det!

Tack för måndagen, en dag jag brukar ha svårt att hantera men som jag gjorde något bra av igår.
Tackar mig själv för en klok och nykter dag.

Sundare

Vill bara säga hejdå. Kanske att jag hör av mig lite längre fram, kanske inte. Jag har försökt på egen hand och med stöd i detta forum. Men det var inte tillräckligt. Denna kamp är för stor att kämpa utan stöd omedelbart nära.
Jag har kapitulerat inför detta som är större än min egen styrka.
Har fått bita huvudet av skammen och på alla mina fronter, scenor, livsarenor erkänna mitt alkoholproblem. Och till alla er som kanske tvekar så som jag gjort - det FINNS HJÄLP att FÅ! Jag har mötts av sådan professionalism, förståelse och KÄRLEK att jag inte med ord kan beskriva det. Jag är fortfarande rädd men jag är inte ensam längre. Detta forum är fantastiskt men det blev också ett sätt för mig att kunna gömma mig och mitt problem. Inför er i min anonymitet kunde jag blotta det jag inte visade någonannanstans.
Jag har sedan unga vuxenåren en kronisk sjukdom med mina återkommande depressioner. Har försökt hantera detta så gott jag förmått med kunskap från tidigare episod men de senaste åren har jag sjunkit djupare och djupare ner för varje gång. Med hjälp och tack vare alkoholen. Jag har dövat mig med alkohol och på så sätt kunnat ta mig fram trots att livet gjort så ont. Därmed har jag fått två kroniska diagnoser då jag även utvecklat en beroendesjukdom.
Under min vecka på psyk nådde jag min botten, det fanns en våning ännu längre ner än där jag redan varit. Och jag nåddes av en insikt av vad jag aldrig förstått. Jag är bipolär. Det finns ett ord för dessa mina växlingar mellan högt och lågt, mellan energi, kreativitet, flow och lycka och mörker, hopplöshet och meningslöshet. Jag blir aldrig någonsin manisk varför jag aldrig för en sekund tänkt mig kunna ha denna sjukdom. Men jag är hypoman. Aldrig lagom, antingen lite mer eller lite mindre än andra, jag når lite högre och lite djupare. Och här finns också förklaring till upplevelsen av mitt utanförskap, annorlunda, inte med i gänget, inte förstådd och inte riktigt heller själv förstått. Och för den som är bipolär fungerar alkohol överhuvudtaget inte då det blir ännu en snabb ommöblering i hjärnan som så ofta redan går i spinn.
Så med detta tackar jag för mig. Särskilt tack till några av er, Levande, Sisyfos, Ikaros och MM för att nämna några.
Önskar er och mig själv all lycka att komma tillrätta med livet utan alkhol.
Med värme till er
AlmaAmanda, Skamsen, Sundare

Känns skönt att du får hjälp!
Härinne samlas ett stort antal människor som av olika anledningar dricker. Tror att många, liksom du, har bipolära problem, andra ADHD, depressioner, jag har en ansvarslöshet, stress och trötthet, säkert något mer också.
Skuld, skam och sorg är inte bra att umgås med. Nu väljer vi stöd, styrka och skratt istället!
Många kramar! Och stort lycka till! Tack för att du skrev och förklarar.

Sundare

Hej på er, tänkte höra av mig till er som jag lärde känna här inne och tänker på emellanåt.
Idag mår jag bra, och idag just denna dag har jag fattat ett klokt beslut tillsammans med den grupp av människor som jag har stöd av i min resa mot ett mer hållbart liv; jag ska efter ett par månaders deltidssjukskrivning gå ner till deltid. För att få balans på mitt liv, mina behov och mina önskningar ska jag inte arbeta mer än 75% - aldrig någonsin mer om jag har möjlighet att välja.
Jag har fått god hjälp och jag har hjälpt mig själv till ökad klarhet och klokskap. Äktenskapet är bättre (hur detta är möjligt då vi alltid haft det bra, min livskamrat och jag), relationen till barnen är bättre, jag har släppt in mina vänner tillbaka i livet igen och sållat bort de som inte klarade av informationen att jag under en period av mitt liv alltså självmedicinerat med alkohol. För det finns alltså människor som ser detta som en svaghet och bemött mig som att jag ska möta dem med böjt huvud och det tänker jag inte göra. Så hejdå till vissa.
Skam, självklander och litenhet är inget som hjälper oss framåt.

Har ögnat igenom lite trådar och är glad att det är flera som också lyckats befria sig från alkoholens förbannelse. Och för er som precis börjat kämpa vill jag skicka iväg det som blev vändningen för mig; Be om hjälp och ta emot den hjälp som faktiskt finns!
För mig blev det till sist företagshälsovården och min arbetsgivare som blivit de bärande och stöttande. Arbetsgivarna har ett förstärkt rehabiliteringsansvar för oss med beroendeproblematik. Jag har bitit huvudet av min egen skam, kapitulerat och med detta fått varmt och peppande stöd. För jag är "en människa med kompetens och resurser som man inte vill förlora"! Detta fick jag förklarat för mig idag och för detta är jag så tacksam, att jag är värd att satsas på. Och det är du och du och du och du för att inte säga DU också! Arbetsgivaren är den sista vi beroendepersoner brukar erkänna vår problematik för - men nu är det gjort och vet ni, så himla farligt var det inte. Jag dog inte alls, tvärtom dog lögnen på en sekund, jag kunde släppa taget och istället sträcka ut min hand mot de stöttande och varma nävar som sträcktes ut till mig.

Så, en liten hälsning och varma hälsningar från Sundare/Skamsen/AlmaAmanda, vem ni nu lärt känna mig som.
Kram

Ellan

Hej Sundare,
Vad skönt att du skickar en liten hälsning till forumet. Jag har tänkt på dig och hur du har det. Å så härligt att du hittat en väg bort från alkoholen. Jag fick oxå hjälp via arbetsgivaren och det är ju precis som du skriver, jobbet är ju ofta de sista som får reda på hur vi egentligen mår. Det tar på krafterna att hålla masken så länge som vi gör. Men att våga berätta precis som du gjorde och släppa på masken... det är en befrielse. Att människor tror att beroendepersoner har bristande karaktär och att detta är en svaghet visar tydligt på bristande kunskap.
Starkt att du idag prioriterar dig själv och ditt eget liv.❤️
Kram
Ellan

Gunda

Och saknat dig.
Vi hade så mycket gemensamt kände jag då jag började skriva i september förra året.
Vad otroligt glad jag blir att det går bra för dig, får tårögd av gjädje.
Vännen sköt om dig och så skönt att höra från dig.
Jag börjar också komma på fötterna då jag tagit kontakt med AA, fått en sponsor som hjälper mig med de 12 stegen.
All lycka önskar jag dig vännen.
Stor kram ❤️❤️❤️❤️

Vad skönt med en positiv uppdatering. Och vad skönt att du får stöd och hjälp. Att inte behöva låtsas längre utan istället få positiv feedback, vilken skillnad. Din tråd är så oerhört viktig. Det finns så många här som medicinerar med alkohol. Och sämre medicin får man nog leta länge efter. En katastrofal spiral, men nu är du på väg upp. Så roligt att höra. Kramar!

Hej Sundare skönt att höra att du mår bra. Det verkar som att Du kapitulerade till slut och hittade dig själv med det. Stämmer det? Jag är särskilt glad för din skull eftersom jag anade en annorlunda problematik än "enbart" alkoholproblem.
Skrivet på en veranda en underbar sensommardag
Ikaros

Håller med alla ovanstående. Väldigt glad att det går bra för dig,
Väldigt väldigt glad.
Varm i magen.

Kram

MM

Sundare

Blir varm över att ni tänkt på mig - som jag på er! Det finns en värme och tillhörighet här på forumet som är fantastisk fin.
Ja Ikaros, visst är det inte "bara" alkoholen som är mitt problem men lösningen är densamma - nykterhet, rätt behandling och balans. Just det sista orden är så avgörande - ett liv i balans.
Glad att ni också har det bra! Vad bra vi gör detta, stora stora guldstjärnor till oss som kämpar, ett helt glittrande guldregn över oss!
Ha nu en fin helg!
Kram