Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

är överstånden men då och då dyker det fortfarande upp bilder på Facebook med glada människor och dukade bord. Det får mig att tänka på en episod ur min fars liv som han har berättat mer än en gång:

Det var på trettiotalet, han var ung student och bjuden på kräftskiva någonstans ute på landet. Det var en stor fin kåk, snudd på herrgård, och det var åtskilliga blivande ingenjörer på plats. Med tanke på den status en ingenjör hade i samhället på den tiden var där också en hel klase med förhoppningsfulla unga damer. Långborden stod dukade och dignande av kräftor och alla de likvida medel som Albert Engström år 1922 propagerat för med frasen "kräftor kräva dessa drycker". Min far var där tillsammans med en god vän och studiekamrat, låt oss kalla honom Gustaf. Snart skålade man och skrålade man av hjärtans lust, stämningen steg med var snaps och det hela artade sig till en mycket lyckad tillställning.

Även om det här var en med dåtidens mått mätt modern kåk så hade man, trots att man hade dragit in rinnande vatten till köket, fortfarande utedass. Av skäl som ligger gömda bak tidens dimmor hade utedassen på den tiden mer än en holk att sitta på, kanske kändes det som helt rätt miljö att sitta och diskutera politik i, vad vet väl jag? Hursomhelst lär det vara från den tiden uttrycket "att snacka skit" kommer. Praktiskt var det i vilket fall som, med så mycket folk på festen var det en väl frekventerad plats. Så småningom hamnade även min far och Gustaf där, i stilla konversation placerade på de två mittersta holkarna, alldeles innanför dörren.

Samtidigt hade en av de närvarande flickorna blivit varse ett illavarslande bubblande och morrande i sitt innanmäte. Kanske hade hon ätit för många kräftor, kanske hade hon blandat de olika dryckerna lite för omdömeslöst, under alla omständigheter blev ett besök på hemlighuset av nöden. Allteftersom hon vandrade mot den avlägset belägna lilla byggnaden blev nöden större och hennes steg snabbare för att så småningom utvecklas till fullskalig panik när hon insåg att hon kanske inte skulle hinna fram. Så småningom nådde hon dock den hägrande dörren och öppnade den samtidigt som hon drog ner byxorna, vände sig om, backade in, satte sig i Gustafs knä och släppte loss syndafloden. Gustaf fylldes i detta ögonblick av motstridiga känslor, han hade nog hoppats på kroppskontakt med ett exemplar av det motsatta könet på denna fest, men omständigheterna kunde ju vara bättre.

Flickan flydde hals över huvud och Gustaf lämnade den byggnad han nu inte längre ville vistas i, bredbent och uttalande ord och fraser som inte lämpar sig för återgivning. Min far, som inte drack, mer av ekonomiska skäl än av övertygelse, åtog sig att skjutsa hem en alltjämt svärande Gustaf som satt inlindad i en filt, med sina nödtorftigt avsköljda byxor i bagageutrymmet. Och så var den kräftfesten över.

Ha en skön söndag!

Gunda

Ja du bjuder på många goa skratt ??
Ha en fin dag utan flickor på utedass!

Dessutom utspelande sig på den tiden när unga kvinnor enbart doftade blomma och sket rosenblad om ens det!

Lustigt, den där affischen av och med Albert Engström med devisen "Kräftor kräva..." införskaffade jag i tonåren och hängde upp i hallen därhemma, – jag tyckte om bilden på arg Albert, kräftornas (som inte förekom i vårt Norrbotten = exotiska) röda färg mot det svart-vita och den underbara allitterationen k-k-, d-d som jag i och med det upptäckte. Men, mina föräldrar tyckte inte om den, utan den plockades ned. Långt senare förstod jag att det hade med deras så dåliga erfarenheter av spritkulturen att göra att man inte ens ville höra talas om skiten, än mindre propagandan för den. Detta tabu kom förstås att trigga mig lite senare...

(ser att du ändrade autokorrens gin till "fin") Och hej(a) på dig, Gunda! Jag följer med spänt intresse din historia åsså!

heueh

komma tillbaka nu, efter mitt återfall. Det var en månad sedan och man kan tycka att det inte borde ta så lång tid, men det har det gjort. Det var ju inte ett särskilt långvarigt återfall, men de psykiska konsekvenserna blev värre än jag har kunnat föreställa mig. Jag har känt mig komplett misslyckad, jag har haft känslan av att jag är ett hopplöst fall, att jag aldrig kommer att uppnå en självklar och sorglös nykterhet, och så har jag mest suttit och grubblat och inte fått något gjort, varken med mig själv eller i jobbet. Det där tror jag är en av de största riskerna, för mig i alla fall, med att ta ett återfall efter lång tids nykterhet. Det kunde ju lika gärna ha blivit så, att jag inte hade kommit ur det just av den anledningen; jag kunde ha gett upp och sett det som mitt öde att supa ihjäl mig.

Tack och lov blev det inte så, mycket tack vare det här forumet och min önskan att vara fullständigt ärlig här inne. Här finns många goda förebilder; folk som inte sticker under stol med sina återfall och sina destruktiva tankar och det hjälper mig oerhört mycket. För mig tror jag ärligheten är nyckeln till ett nyktert liv, kan jag vara ärlig här inne så är jag det ju också mot mig själv och då blir livet lite lättare. Jag kan naturligtvis inte säga säkert att jag aldrig mer kommer att dricka, men just nu känns det i alla fall som om jag har hittat tillbaka till den sköna väg jag vandrade på för inte så länge sedan.

Ha en fin dag alla!

När du faller, faller du verkligen från hög höjd, Heueh! Lika kraftfull och kompromisslös som du är i ditt arbete för nykterheten, lika kraftfull är du när du saboterar alltsammans. Lika komplett misslyckad som du känner dig då du fallit, lika lyckad är du i din återhämtning. Du är en... kraftfull, kapabel person. Du lär dig dig nu att hantera dina krafter.

heueh

dåliga beslut som inte alls har med alkoholen att göra. Ändå är det kanske ett symptom, en fingervisning att jag har en personlighet som inte alltid är fokuserad och eftertänksam. Jag diskade nämligen min kaffemugg igår. Stort misstag. Nu smakar mitt morgonkaffe inte alls som det brukar. Jag har aldrig riktigt förstått dem som alltid dricker kaffe ur nydiskade koppar, dricka kaffe är lite som att röka pipa; kärlet ska vara indrucket sedan månader och år för att få fram alla nyanser hos den ljuvliga, svarta drycken. Jag vet inte vad jag tänkte på, jag kan faktiskt inte erinra mig att jag tänkte över huvud taget när jag placerade min kära kaffemugg i diskmaskinen. Så nu får jag börja om från början. Dumma mig.

Ha en bra dag!

heueh

skulle man väl kunna kalla det, även om det känns lite pretentiöst att använda en term som normalt är förbehållen författare. Jag har just nu svårt att komma på något att skriva om, det här har varat ända sedan mitt återfall. Visst, jag har i princip supit bort hela Juli så jag har mycket att ta igen på jobbet och det påverkar så klart, men mycket jobb har inte hindrat mig tidigare. Jag tycker om att skriva så det känns lite jobbigt att inte kunna; att sitta där framför tangentbordet med skallen ekande tom som en regnvattentunna i öknen. Nåväl, när tiden är rätt kommer väl inspirationen tillbaka. Hoppas jag.

Ha en fin dag alla!

heueh

Av en hund, och en mus. Musen har länge kommit på besök i mitt köksskåp under diskbänken och tagit för sig av de smulor som hamnat utanför soppåsen. Inget jag har brytt mig om, så länge han inte har tagit sig vidare och börjat härja i skafferiet så har jag inte brytt mig i någon större utsträckning. Men för inte så länge sedan började han tugga hål på soppåsen och dra ut innehållet överallt, då tyckte jag det var dags att anlägga moteld, så jag ställde ut en musfälla. Två gånger i rad åt han betet utan att fastna, så jag ställde ut tre fällor och var noggrann med att betet satt ordentligt fast. Återigen åt han betet ur alla tre utan att lösa ut dem. Så nu är det krig.

Hunden smet ju för inte så länge sedan, så jag har kompletterat stängslet för att det ska bli svårare att klättra över. Inte hindrade det honom, han hittade ett ställe där jag hade slarvat och vips så var han ute. Så jag satte en eltråd överst längs med staketet så att han ska få en liten stöt när han klättrar. Inte gick han på den lätta inte! Han har inte ens provat att klättra, han konstaterade snabbt att det där nytillskottet säkert inte kunde vara något bra och så bytte han taktik. Så igår hittade han ett ställe där nätet inte nådde hela vägen ner till marken och så kröp han under. Min hund ser stor ut, men det mesta är hår; under all päls är han egentligen en liten mager krake, så jag missbedömde hans förmåga att klämma sig under en springa på bara några centimeter. Så nu är det tillbaks till ritbordet, det var väl själva f.n om jag ska stå där med skammen och medge att den mänskliga rasen inte är så överlägsen som vi vill göra gällande.

Ha en bra dag!

heueh

tidigt idag. Det är svårt att avgöra om han är nödig, och då är det bråttom, eller om han bara har sett något intressant ute på gården som en räv eller en katt eller så. Så jag tar det säkra före det osäkra och snabbar mig på så mycket jag kan. Det är inte den optimala starten på dagen, men att städa upp efter hunden om det har hänt en "olycka" är värre så valet är givet. Just idag var det något intressant han såg och jag känner mig lite lurad.

Jag tog förresten äntligen musen igår, eller kanske jag ska säga råttan för det var en stor rackare. Jag är inte så glad i att döda djur som bara gör vad deras instinkt säger till dom, men å andra sidan är det ju inte så kul med muslortar bland köksgrejorna heller, så jag försöker förhärda mig och vara okänslig bödel. Bra känns det dock inte hur jag än vrider och vänder på det; jag kände likadant när jag jagade, nöjet låg för mig i att sitta ute i naturen och se vilda djur i deras hemmiljö. Själva dödandet gav mig aldrig någon tillfredsställelse så det överlämnade jag med varm hand till de andra.

Jag är ingen jaktmotståndare, det är nog något som ligger i generna och för många är det en lika naturlig som givande fritidssysselsättning. Jag är bara glad att man numer ställer högre krav på deltagarna än man gjorde förr. Jag kommer ihåg en gubbe i mitt jaktlag som väl var i åttiårsåldern. Han hörde dåligt, såg dåligt och hade en antik bössa som hans far hade gett honom en gång i tiden. Han hade alltid en flaska punsch med sig ut på passet och även om han aldrig, åtminstone inte så länge jag var med, sköt något så kändes det alltid bättre om man höll sig utom skotthåll från honom. De som skulle hämta honom efter jaktens slut gjorde alltid en kringgående rörelse så att de kom emot honom bakifrån, bara utifall att... Tack och lov måste man numer visa att man åtminstone kan träffa en lada på tjugo meters håll innan man får delta, så det går framåt.

Ha en fin dag alla!

heueh

Jag vet att jag borde ha skrivit mer här inne, men som jag nämnt tidigare saknas inspirationen. Hösten är inte min favorit-årstid, så det påverkar naturligtvis, jag känner mig lite håglös och trött. Men ibland så kommer det en sådan där dag då man känner att livet är gott och framtiden ljus, idag var en sådan. Mulet men friskt, ett tunt molntäcke gav ett ljus som förstärkte färgerna hos de blad som nu är på väg att visa upp sig från sin mest färgsprakande sida. Min morgonpromenad blev lång, lugn och behaglig.

Vad gäller min nykterhet så har jag de senaste veckorna befunnit mig i ett sinnestillstånd där alkohol är en icke-fråga. Jag tänker helt enkelt inte på det; jag har inga sug, jag tänker inte på vare sig de negativa effekterna av drickandet eller de positiva av att inte dricka. Mitt återfall skrämde mig rejält, kanske var det exakt det jag behövde för att en gång för alla lägga det livet bakom mig. Jag hoppas i alla fall det, jag vågar inte riktigt tro på det än, men när en innerlig önskan att jag kan fortsätta så här: bara leva mitt liv sådant det är utan att ha den där ständiga, destruktiva följeslagaren i hälarna. Kanske gör det mig sårbar, kanske gör det mig starkare, framtiden får utvisa, i vilket fall som är det ett tillstånd jag länge har velat uppnå.

Ha en bra dag!

heueh

är en fras man hör då och då, med andemeningen att en berusad person visar sitt rätta jag. Jag har alltid varit tveksam till den tolkningen och nu verkar det som om jag får stöd från ny forskning. Jag hörde det som ett kort inslag i ett program på radion som stod på i bakgrunden på jobbet, så jag har inga detaljer och har heller inte hunnit studera rapporten närmare. Jag tror ändå att, som så ofta händer, forskningen nu har kommit fram till vad en del av oss med lång erfarenhet av drickande alltid har trott oss veta. Jag har många gånger sagt, och gjort, saker på fyllan och villan som inte är ens i närheten av min personlighet.

Etik och civiliserat beteende är inlärda egenskaper; när alkoholen tar över kopplas de bort och man blir ett offer för reptilhjärnans grundläggande instinkter. Moderation och omdöme försvinner med vinden och man förlorar sin sociala förmåga. På sätt och vis kan man kanske säga att det här är ens sanna person men jag måste invända att en livstid av att finslipa sina värderingar och sitt sätt att interagera med andra människor väger tyngre än gener, även om de daterar sig tusentals år tillbaka. Vi kanske i grund och botten fortfarande är primitiva varelser, men århundraden av att leva tätt ihop med andra människor har vaskat fram de egenskaper som är nödvändiga för en smärtfri kontakt med vår omgivning. Så jag tror forskarna har rätt; frasen "när spriten går in går vettet ut" ligger betydligt närmare sanningen än den fras jag har valt som rubrik.

Kanske en tröst för alla de chefer som har fått höra en och annan "sanning" om sig själv på firmafester.

Ha en fin dag alla!

heueh

intresserar mig. Jag läste nyligen om Williams syndrom, som på sätt och vis antyder att gamla föreställningar om själens hemvist kanske inte var helt fel, eller åtminstone bekräftar dem för de som vill tro det. Hursomhelst ger det en del utrymme för egna tolkningar, helt befriade från vetenskaplig validitet. Williams syndrom är en synnerligen ovanlig mutation i generna som medför vissa missbildningar i hjärtat och dessutom gör att den drabbade blir oerhört empatisk, social och vänlig. Personer med denna mutation är genuint intresserad av andra människor och tror alla om gott; så mycket så att de blir sårbara. Det jag finner intressant är kopplingen mellan hjärtat och beteendet. Vi vet ju redan att det existerar en koppling mellan magen och hjärnan, kanske är en större del av kroppen inblandad i uppbyggnaden av vår personlighet än vi hittills trott?

Ha en bra dag!

Det där är ju mycket intressant och viktigt. Att vi tänker på att det finns ol medicinska och andra orsaker till vårt beteende och att vi borde ha mer förståelse för det. Själv lutar jag ju mycket just nu åt anknytingsteorin vad gäller orsakerna till missbruk. Något som du, Heueh, nosade på för ett tag sedan? Ok, inte medicinsk, mera psykoanalytiskt orienterad förklaring, men ändå. Allt som bidrar till att vi förstår oss själva bättre är av värde. Förståelse istället för skuldbeläggande.

heueh

Den frågan fick jag nyligen och jag blev svaret skyldig. Det beror ju i mångt och mycket på hur man definierar religion, om man ser det som att religion ger hopp om en fortsättning när det liv vi lever nu tar slut, en gemenskap och trygghet i de ritualer som är förknippade med de flesta religioner; då är ateismen inte någon religion. Å andra sidan, om man ser det som en tro på något som omöjligt kan bevisas så är den naturligtvis det.

Omöjligheten ligger i att man inte säkert kan bevisa att något inte existerar. Jag kan till exempel med säkerhet säga att det inte står en älg här bredvid mig just nu men jag kan inte påstå att det inte står en älg utanför huset; det kräver att jag är där och om jag är där så kan jag då inte heller säga att det inte står en älg på andra sidan huset. För att veta med säkerhet att Gud inte existerar måste man vara överallt i alla universum samtidigt. Så ja: ateism är kanske inte en religion i dess basala mening men det är en tro på något som aldrig kan bevisas och därför i allt väsentligt jämförbar med en religion.

Personligen skulle jag nog föredra att Gud, eller åtminstone himmel och helvete, inte existerar. Som världen ser ut nu så tror jag inte många människor skulle få resa uppåt. Eller som någon uttryckte det:

The fact that there's a highway to hell
but only a stairway to heaven
says a lot about anticipated traffic numbers.

Ha en skön söndag allihop!