Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Bedrövadsambo

Ut med trollen i ljuset så spricker dom! Stämmer svinbra på det mesta.

Just det vi kan vara så rädda för... att vi ska spricka när vi kommer ut i ljuset...?!

Nu var det lite länge sen du skrev om dig, hunden och dina livsreflektioner. Det har väl inte hänt nåt där i mörkret?

heueh

där har jag spenderat en tid nu. Inte helt fel som avbrott i den dystra Svenska hösten. Temperaturen låg mellan tolv och tjugo grader och solen visade att den fortfarande existerar i all sin prakt snart sagt varje dag. Men det bästa var, som alltid där nere; maten. Visserligen åkte jag dit för att jobba men det var inte mer betungande än att jag kunde njuta av en överdådig måltid snart sagt varje kväll. Jag älskar Italiensk mat, jag tycker den lyfter en i anden; varje måltid gör mig glad och nöjd. Där nere är ju faktiskt ätandet en sysselsättning, ett synnerligen behagligt sätt att fördriva kvällen, långt bättre än att sitta framför tv'n med en påse chips i näven.

Men vinet då, tänker någon, hur gick det med vinet? Tja, för mig har vinet aldrig varit något annat än ett berusningsmedel, inget jag har intresserat mig för. Inte ens när jag drack som mest kunde jag förstå varför man ska ha ett glas vin på bordet när man äter. Vin halsar man direkt ur flaskan, eller, om man vill vara lite fin i kanten, hinkar i sig ur ett välfyllt dricksglas. Jag tror inte många kockar skapar sina rätter med något speciellt vin i åtanke, de lagar maten för att den ska smaka bra alldeles på egen hand. Så ett glas vatten har varit den naturliga följeslagaren på bordet, och maten har talat till mig utan att någon tjattrande Valpolicella har fått chansen att överrösta den.

Och nu, när jag sitter här och tittar ut på min bil som står med frost på rutorna, vill jag bara tillbaka.

Ha en bra dag!

heueh

lyssnat på min mamma. Hon hävdade alltid att man ska leta igenom fickorna på alla plagg innan man lägger dom i tvättmaskinen. Jag kan förstå resonemanget men har aldrig riktigt tagit det till mig fullt ut, förrän nu. När jag öppnade tvättmaskinen nu senast var den full av tobak, pappersbitar och cigarrettfilter. Tydligen har jag glömt kvar ett cigarrettpaket i en bröstficka på en skjorta under dess åktur i klädernas nöjespark. Så nu har jag ett trevligt pysslande framför mig, förhoppningsvis finns det åtminstone något slags filter gömt i maskinens innanmäte där tobaksresterna har samlats för en stunds samvaro. Jag vet inte riktigt varför jag förr har brytt mig om att dricka över huvud taget; jag har ju en utomordentlig förmåga att trassla till det för mig redan som spik nykter.

Jag tror förresten jag såg en äkta narcissist igår, på vägen hem. Jag flög via Frankfurt och vårt plan tilldelades ingen gate så vi parkerade ute i obygden någonstans och fick åka buss in till terminalen. En av passagerarna, en tysk med tillhörande hustru och litet barn, fick då för sig att han absolut måste ha sin bilbarnstol som han hade checkat innan avresan. Jag förstår inte riktigt varför personalen gick honom till mötes, men alla vi andra passagerare fick snällt sitta i bussen och vänta medans man rotade igenom planets innanmäte efter han dyrbara stol. När vi så kom till terminalen använde han den inte ens; han gick och bar den medans barnet satt i en sele på mammans mage. När jag någon gång får för mig att jag har sett allt dyker det alltid upp något som bevisar motsatsen.

Ha en fin dag alla!

heueh

då min hund får en tapperhetsmedalj. Han har många goda kvalitéer, men mod är inte en av dem. Kanske hade jag en tanke åt det hållet när jag skaffade honom; en försvarare, någon som får mig att känna mig trygg på gator och i skog, men ack vad jag bedrog mig. Igår kväll tittade vi på tv, jag i min favoritfåtölj och han liggande på golvet, strategiskt placerad mellan vardagsrummet och köket. Plötsligt kommer en liten mus springande över golvet framför våra fötter/tassar och försvinner in bakom tv'n. Måhända såg hunden något jag missade, kanske var det en zombie-mus, eller en liten vampyr i muskläder, hursomhelst tillbringade han resten av kvällen sittande bredvid mig, ängsligt bevakande det ställe där musen försvunnit. Fegis. Fast å andra sidan; han är inte särskilt stor, min hund, men jag kan livligt föreställa mig den förödelse han hade kunnat åstadkomma bland möbler och hemelektronik om han hade tagit upp jakten. Så det är nog bra som det är.

Ha en bra dag!

lizzbet

...då skulle du haft min lilla krigare där, han väger 4,8 kg men bangar inte för någon, oavsett storlek ;)

heueh

från Frankrike kan jag konstatera att all fransk mat är inte så hemsk som jag har fått för mig. Jag jobbar sällan i Frankrike, mycket på grund av språkbarriären; jag talar inte franska och det är få fransmän som talar, eller ens förstår, engelska. Den här gången hade jag en tolk med mig, vilket både underlättar och försvårar. Jag känner ju inte den här människan, så jag har ingen aning om hur väl han lyckas översätta nyanserna, själva stämningsläget i det jag säger. Det hela blir väldigt sakligt och opersonligt, föreställer jag mig. En trevlig person var det dock, med en intressant metodik när det gällde val av restaurang. Han stoppade helt enkelt folk på gatan och bad dem rekommendera ett bra ställe. Följaktligen åt vi på små krogar utanför de stora stråken, och gott var det, alldeles fantastiskt gott.

I övrigt måste jag säga att jag har full förståelse för de franska fackföreningarna och deras arbete. Arbetsvillkoren där är en helt annorlunda än vad vi är vana vid. Jag var vid Atlantkusten, i norra Frankrike, och det var inte direkt varmt, kanske tolv grader och med den fuktighet som följer med läget. Inne i industrilokalen vi var kändes det ännu kallare; det var en gammal plåtbyggnad, helt utan uppvärmning. Folk jobbade i täckjackor och varma tröjor och det är varken säkert eller nyttigt för kroppen. Här hemma rekommenderar vi att man jobbar i kortärmat eftersom det minskar risken för att något klädesplagg fastnar i en maskin, men hur ska man kunna göra det när lokalen är kall som en matkällare på vintern? Man undrar hur ägarna tänker, inser dom inte att produktiviteten går ner när folk fryser?

Ha en fin dag alla!

heueh

att bli gammal. Hade jag haft ett val så hade jag nog slutat åldras någonstans kring 40-strecket. Det var en rätt bra ålder tycker jag, jag hade börjat tjäna rimligt med pengar, jag hade ett jobb som kändes mer som en hobby än en plikt, ungarna beundrade mig fortfarande men var ganska självständiga och kvinnor drogs av någon anledning till mig. Annat är det nu; jag har noterat en hel del saker som jag måste föra upp på minuskontot. Till exempel verkar det vara så, att ju svårare man får att böja sig ned, desto oftare tappar man saker på golvet, ju svårare det blir att gå i trappor, desto oftare glömmer man kvar saker på övervåningen. Jag funderar bland annat på att montera en tvättsvamp på väggen i duschkabinen. Jag har svårt att nå hela ryggen, så med den kunde jag stå och skrubba min oåtkomliga baksida likt en björn som kliar sig mot en tall.

De kvinnor jag finner intessanta har inga som helst tankar på att trassla till det med en gubbe som de kommer att behöva byta blöjor på så småningom, så Eros får nog sikta i en annan riktning i fortsättningen. Dansa är inte att tänka på; spinkiga ben, ingen röv, stor mage och dålig balans skulle generera komik snarare än romantik. Kanske kunde jag gå med i den lokala bridgeklubben, det är ju ingen kontaktsport i alla fall. Eller kasta järnkulor i en sandlåda, det verkar vara populärt bland andra gamlingar. Fast då sträcker jag väl ryggen. Traska omkring på stan med skidstavar i nävarna känns lite löjligt och poker har jag inte råd med; inte som jag spelar i alla fall. Återstår att mata fåglarna, fast dom skrämmer ju hunden bort innan dom hinner fram. Håhå jaja, det är inget lätt liv att vara åldring.

Ha en fin dag!

Rosen

Besvärligt att bli gammal.
Ingmar Bergman sade i en intervju att ingen jävel talat om för honom hur jobbigt det är att bli gammal. Att inte kunna knäppa skjortknapparna själv ens.
Men, bridge är kul! En social samvaro där alla är nyktra! Ganska ovanligt.Dessutom får man hjärngympa. Känner förresten flera som träffats o blivit ett par via bridgen så det kan hända.
Tango är också bra för gamla gubbar o tanter. Balansen blir bättre.

Hur gamla är damerna du visar intresse för? Om de är hyfsat i din ålder borde ju även dom ha lite problem likt de du räknar upp och kanske överse lite med det? Och kanske ibland falla för din kluriga intelligens? Så som vi här på forumet gjort och gör.

heueh

Nu är marken täckt av snö och både jag och hunden är lika glada. Hunden upptäckte det innan mig; han brukar kolla ut genom fönstren på morgonen för att se om det är värt besväret att gå upp. Regnar det så brukar han låta mig sova tills jag vaknar på egen hand men idag försökte han få upp mig redan vid halv fyra. Glad som en speleman var han så jag anade ju vad som väntade där ute, men det tog ändå någon timme innan nyfikenheten tog överhand och jag masade mig upp ur sängvärmen. Vi var tidiga nog för att vara de första ute på skogsvägarna härikring, det är speciellt det där; att vara de första som sätter spår i den allra första snön denna vinter. Vi kände oss som pionjärer, som upptäcktsresande i den nya sköna värld som snön har skapat av vår gamla invanda natur. Tänk så lite det behövs för att få en bra start på dagen!

Ha en härlig söndag allihop!

#290 du vågade - jag vågar inte. Och nu ser jag egentligen fram emot att läsa dina reflektioner om träffen - få en beskrivning av karaktärer som Adde och Berra irl, men det kanske inte alls är lämpligt. Du brukar ju ha en viss ironisk ton som är så rolig att läsa. Man har ju skapat sig en bild av personerna. Som säkert inte stämmer alls.
Hoppas det var givande, och ? För ditt mod.

heueh

Passande namn tycker jag. Något runt bord såg jag inte till, men stolarna stod i cirkel; jag tror kung Artur hade godkänt arrangemanget. Där fanns mina två främsta hjältar: Adde och Berra. Deras rustningar har under årens gång fått en viss patina, med en och annan buckla som vittnar om utkämpade strider i det förgångna. Dom sitter stadigt på sina stolar i kraft av sin erfarenhet, men lämnar aldrig Camelot utan sina trogna svärd; man vet ju aldrig när fiendens fula nuna poppar upp. Där fanns andra, lika stolta och tappra, någon med ny, blank rustning och oprövat svärd, några valde att behålla hjälmen på, några var där för att hjälpa oss andra att välja vapen för de strider vi vet kommer. Det vi alla hade gemensamt var fienden, och vår beslutsamhet att aldrig backa, hur hopplöst vårt underläge än känns.

Det är en väldigt speciell gemenskap det där; helt annorlunda än den man har ihop med jobbarkompisar eller bridgepartners. Den är omedelbar, förbehållslös och fördomsfri, det är en av de stora vinsterna med att vara nykter alkis tycker jag. Det spelar inte så stor roll om man går till AA eller Länkarna eller som nu i fredags; på träff med ett gäng anonyma människor som man aldrig träffat förut, man känner sig välkommen direkt. Så alla mina farhågor, och de var många; jag gjorde åtskilliga räddhågade och misslyckade försök att gå in genom porten innan jag till sist tog mod till mig, försvann med vinden i det ögonblick jag välkomnades in i värmen. Inte för ett ögonblick ångrar jag att jag tog mig dit. För kort, för sällan kände jag i stället.

Bland allt det värdefulla jag fick med mig hem var det en mager stackare som fastnade lite extra hårt, jag såg hans like idag. Det var Adde som berättade om en bekant som ännu inte tagit sig upp på torra land och får hjälp av sin läkare att stanna i träsket. Jag ser dom ofta nere på torget; en del går med rollator för de har inga muskler kvar, en del åker taxi för de har supit bort både bil och körkort och andra gör sitt bästa för att hålla skenet uppe; de går med för raska steg på sina magra ben och man ser tydligt hur ont det gör, hur mycket ansträngningen tar på dem. Det de har gemensamt är att de är på väg till eller från Bolaget och jag tänker: Det kunde ha varit jag, det kan fortfarande bli jag och jag känner mig tacksam för att det inte är jag, än. Peppar peppar...

Ha en bra dag alla!

Ja, såklart!
Hur imponerad blir jag inte av hur du får till det här.

heueh

vinter på riktigt förrän nedersta steget på trappan upp till förstubron har försvunnit. Nu är det vinter på riktigt. Jag har plogat och skottat för att hålla den borta en tid till, men nu har jag gett upp, nu går jag futtiga tre steg ner till den snötäckta marken. Jag klagar inte, tro inte det, det är skönt att vi äntligen fått ett rejält snötäcke som ser ut att bli kvar en stund. På sätt och vis är det väl tur att jag gillar snö, här är vintern längre än sommaren. En annan fördel är att när våren väl kommer kan jag uppskatta den fullt ut.

Fast ibland blir det lite jobbigt, det får jag ju medge. Jag har just varit ute och plogat, jag får göra det rätt ofta eftersom min lilla plog inte klarar särskilt djup snö. På båda sidor om min uppfart växer buskar, med en höjd på cirka tre meter är dom rätt imponerande. På sommaren är det som att köra genom en tunnel av grönska, om solens strålar dessutom silar ner genom lövverket blir det rent ut sagt romantiskt. Inte så mycket på vintern dock. De kala grenarna tyngs ner av snön och skrapar mot bilens sidor när man kör förbi, likt en automattvätt från helvetet.

För att råda bot på detta otyg så måste jag ruska snön av grenarna och för att kunna göra det måste jag sträcka mig in i busken för att få tag i stammen. Gissa vart snön tar vägen då? Just det, rakt ner på mig, det verkar som den gör sig lite extra besvär för att lirka sig in i alla de små öppningar i mina kläder som jag inte trodde fanns. Jag behöver i alla fall inte skotta efter det; all snön befinner sig på min person. När jag sedan har kommit in och fått av mig snörkängor, jacka, tröja och andra persedlar har snön sedan länge smält och är på väg nerför min rygg med en snigels hastighet. Om någon ställde sig och sjöng "ja se det snöar..." i det läget skulle smockan hänga i luften...

Ha en härlig dag alla!