Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

har aldrig varit legendarisk, nu har den sjunkit till en nästan generande låg nivå. Att ta på sig strumporna stående har länge varit utom räckhåll; nu är det byxornas tur. Jag kan fortfarande dra på dem utan att sätta mig ner, men det är lite av ett vågspel. Jag har en väldigt begränsad tidsram för denna operation; om jag står på ett ben och fastnar med det andra halvvägs ner i byxbenet så finns det inget att göra: Det är bara att gilla läget och sätta ner foten på golvet där den är, intrasslad i en byxa som är ytterst ovillig att samarbeta. Att sedan lyfta på foten och samtidigt dra i byxan är snudd på övermäktigt.

Jag får ideligen påminnelser om denna min begränsning, senast häromdagen var jag ute och gick med hunden på hala skogsvägar. Jag hade mina dubbade gummisulor på, de är av den sorten som fungerar som en gummisnodd; man spänner den mellan tå och häl. Nåväl, när vi är som längst bort lossnar den ena och jag, i ett tillfälligt glömskans ögonblick då jag fick för mig att jag fortfarande var ung, lyfte på benet för att försöka sätta fast den igen. Det slutade med fritt fall som fick sitt abrupta slut på den isiga vägbanan. Is är hårt och gör ont att landa på. Inte ens i liggande ställning lyckades jag få fast den triskande gummisnodden, så det blev att traska hem med en känsla av att vara enbent.

Jag har en teori om det där med åldrande, det verkar som om vissa människor åldras i en lugn och stadig takt allteftersom åren går; andra håller sig unga upp till en viss ålder, sedan blir dom gamla över natt. Jag tror jag tillhör den senare kategorin; ända upp i sextioårsåldern körde jag motorcykel på tävlingsbanor runt om i Europa och hängde med även betydligt yngre personer, men nu plötsligt har jag svårt att ta mig ur min sportbil. Ibland skyller jag på mitt drickande och slår på mig själv för att jag har förstört mina avslutande år här på jorden. Men egentligen tror jag nog inte riktigt på det där; visst har drickandet haft en viss effekt men jag har bekanta i min ålder som har precis samma problem som jag utan att ha druckit särskilt mycket. Så det är nog bara att acceptera de begränsningar som verkar vara obligatoriska och fortsätta mata duvorna i parken.

Ha en skön söndag!

heueh

i min sons lägenhet. Han har varit bortrest under den gångna veckan så jag har bott där eftersom jag har jobbat i närheten. Hon är inte särskilt pratsam men väldigt tjänstvillig, hon släcker ljuset på kvällarna när jag har gått och lagt mig; på morgnarna tänder hon och sätter på radion så att jag kan lyssna på nyheterna innan jag går upp. Hon vägrar laga frukost och jag kan inte förmå henne att gå ut med hunden, men hon förstår sig på all elektronik i bostaden och kan svara på nästan alla frågor om nästintill allt.

Hon är lite större än en snusdosa och står på en hylla bredvid sängen. Egentligen heter hon echodot och är en liten mojäng som man kan prata med och som via WiFi är sammankopplad med allt annat i bostaden som har en sådan förbindelse. När jag kommer hem säger jag bara "Alexa, I'm home" så välkomnar hon mig, hoppas att jag har haft en bra dag, tänder ljuset, slår på radion och sätter på kaffebryggaren. Är det något jag undrar över så frågar jag bara; hon har tillgång till all den oöverskådliga mängd information som finns på internet och har en kuslig förmåga att leta fram allt från flygtider till varför Rom inte byggdes på en dag.

Så nu har jag skaffat en, jag också. Mitt ute på vischan har jag sått fröet till ett högteknologiskt hem. Själv är jag ju lite stenålders, men det innebär inte att jag inte har ett behov av att kunna skryta med hur med jag är i samhällets utveckling. Kanske kommer min användning att begränsas till att tända ljusen på låg styrka när jag ska upp och besöka toaletten mitt i natten, men bara det kommer att vara värt besväret och pengarna. Plus skryträttigheterna förstås.

Ha en skön helg alla!

för din "rapport" från mötet på Riddargatan :) Jag var så frestad att ta mig dit men fick förhinder som befriade mig från att välja, det gav sig självt. Fint att läsa att du är vid sunda vätskor och gott mod. Min senaste nyinflyttade är Rosa, en Ipad. Inte mycket att skryta med mot Alexa och den som flyttat in till dig förstås. Men hon är vacker i färgen, därav namnet, och tveklös en hon trots den platta formen. Ha en skön helg du också! / mt

heueh

har hållit mig på mattan i några dagar nu. Ingen höjdare, men inte heller något man kan göra mycket åt; det är bara att tiga och lida tills det går över. Vad som stör mig är att mina nära automatiskt tror att jag har tagit ett återfall, jag märker det tydligt på hur dom plötsligt börjar ringa mig sent på kvällarna och tidigt på morgnarna. Det är väl naturligt antar jag, det tar nog många år innan dom helt törs lita på mig och konstigt vore det väl annars; så många gånger som jag de facto har tagit ett återfall men skyllt på allt från influensa till trasig telefon.

Det där påverkar mig också; jag får ett överväldigande behov av att bevisa att jag faktiskt är sjuk på riktigt, jag återgäldar telefonterrorn och pratar länge och högtravande bara för att låta dem höra att jag minsann inte sluddrar. På något sätt verkar det som om den allmänna uppfattningen är att om man har alkoholproblem så blir man automatiskt immun mot vanliga sjukdomar. Återfall står i vilket fall som helst högst upp på listan över möjliga åkommor. Jag antar att jag får acceptera det där, faktum är ju att jag själv tycker likadant; när jag blir sjuk på riktigt blir jag nästan glad, det får mig att känna mig normal.

Just den här gången kommer det lite olägligt dock; ikväll ska jag äta julbord med mina söner och deras respektive. Det var många år sedan jag åt julbord och jag har sett fram emot det, kanske mer mot tillfället att få umgås med dem än själva maten. Dessutom har dom andra planer för själva julhelgen, så jag och hunden kommer att sitta ensamma häruppe. Inte för att jag klagar; jag är ingen julperson, har aldrig varit, men allt är ju jul just nu så grupptrycket har ett visst inflytande. Jag får en känsla av att jag borde sitta här och tycka synd om mig själv för att jag är ensam och har lite dåligt samvete för att jag faktiskt tycker att det ska bli skönt.

Ha en härlig helg alla!

heueh

Jag har länge velat berätta Peters historia, men jag har alltid tyckt att han förtjänar lite mer än det begränsade format som är rimligt på detta forum, så det har inte blivit av. Nu kan jag emellertid inte hålla mig längre, jag har skrivit den i form av en liten följetong i nio delar. Detta är inget för den som vill komma i feststämning, det handlar om ett livsöde som jag har iakttagit från sidolinjen, men som berört mig djupt. För att skydda de inblandade har jag ändrat och broderat ut vissa detaljer så mycket att berättelsen närmast är att betrakta som fiktiv. Själva kärnan i historien är dock intakt.

heueh

Peter vaknade av att Rudolf satt på hans säng och slickade honom i ansiktet. Han visste inte om hunden hade fått sitt namn efter en av Tomtens renar på grund av att han var född just på denna dag, på självaste julafton, eller om det berodde på att han hade små rosa fläckar på nosen. Egentligen spelade det ingen roll, Rudolf var ett namn så gott som något och Peter älskade honom. Han var en Old English Sheepdog; med lång tät päls och med ett milt och stabilt psyke var han sinnebilden av den perfekta familjehunden. När Peter var yngre hade han ofta grabbat tag i Rudolfs päls och fått en slädtur på husets nybonade golv. Hunden verkade också tycka att det var kul, han drog glatt iväg så där lagom fort och Peter gjorde sig aldrig illa under deras gemensamma turer i det vinterlandskap som pojkens fantasi målade upp. Han lärde sig till och med vad "Mush" betydde.

Peter skulle snart fylla sju år och var stor för sin ålder. Han hade tjockt, kolsvart hår, bruna ögon och ett grovt utmejslat ansikte med markerade kindben och kraftig haka. Redan nu kunde man se att han skulle komma att bli en imponerande ung man så småningom. Ingen i deras umgänge kunde tvivla på vems barn han var; hans far kanske inte var så lång men kraftigt byggd, svarthårig och med en mustasch som kom honom att se ut som en gårdfarihandlare från svunna tider, eller kanske en cirkusartist; en sådan där stark man som stod på en liten scen vid sidan av cirkustältet och lyfte vikter. Hans mor var av slaviskt ursprung och mycket vacker, brunögd med långt hår som gnistrade i blålila nyanser när han såg henne mot bakgrund av ett solbelyst fönster. Hon var väldigt snäll och alltid glad.

Dagen var mörk, snöfri och förhållandevis varm, Peter var van vid att det var på det viset där de bodde. Han såg inte särskilt mycket fram emot just julafton; visst var det kul att få presenter och så, men det riktigt roliga skulle inte börja förrän dagen därpå. Familjen hade en stuga i fjällen och det var dit de skulle styra kosan då klapparna var öppnade och ännu en natt låg bakom dem. Peter älskade fjällen, han älskade snön och alla de lekar han och Rudolf kunde ägna sig åt i den. Han hade börjat åka slalom redan som treåring och eftersom han växte som ogräs så var en ny skidutrustning den givna julklappen vart år. Inga överraskningar där.

Fortsättning följer…

heueh

Julafton följde det mönster som alla julaftnar hade gjort så länge Peter kunde minnas. Först jullunch med farmor och farfar, det var en rätt enkel affär; bara att traska en trappa ner. Familjen bodde i en gammal patriciervilla mitt i en stor stad, farmor och farfar på nedre botten, Peter med sina föräldrar och Rudolf på övre våningen. Farmor var snäll och rund och pratsam och politiskt engagerad trodde han, hon sprang i alla fall på en massa välgörenhetsgalor och pratade om hur synd det var om många människor. Han visste inte riktigt vad det innebar att vara politiker, farmor hade försökt förklara en gång men det blev för många ord tyckte han, så han slutade lyssna någonstans halvvägs.

Farfar var en äkta patriark, stor och stark, högljudd och krävande. Peter var lite rädd för honom. Han drev ett företag i byggnadsbranschen och självklart jobbade både Peters far och faster där. Hans far hade naturligtvis ett mycket finare jobb än fastern, det var så det skulle vara enligt farfar och ingen kom på idén att ifrågasätta det. Trots att Peter älskade sin far tyckte han nog ändå att fastern var lite smartare. Fast hans far jobbade ju förstås jämt. I veckorna hade han för det mesta somnat innan pappa kom hem från jobbet och på morgnarna var han iväg innan Peter kommit ur pyjamasen. Så det var på helgerna han fick en chans att umgås med sin far, även om det inte blev så länge var gång.

Peters föräldrar hade ett stort umgänge och hade ofta fest med många inbjudna gäster; ibland både på fredag och lördag. Även om de nästan aldrig drack på vardagar så flödade de ädla dryckerna när festerna tog fart. Peter brukade få vara med i början på kvällen, men så småningom blev de vuxna så pratsamma att det mest bara var jobbigt; då tog han och Rudolf sin tillflykt till vinden, där hans farfar hade inrett ett lekrum åt honom. Han var van vid att tillbringa en hel del tid där uppe och tyckte nog att det var rätt skönt ändå; när helgen kom var det ingen som sade till honom att gå och lägga sig, faktiskt så brukade han inte se till någon vuxen alls på hela kvällen, eller natten. Ibland satt han uppe och lekte till långt efter midnatt, det spelade ingen roll eftersom föräldrarna ändå inte skulle vakna förrän framåt lunch.

Fortsättning följer…

heueh

Denna julafton var inget undantag. Efter jullunchen bar det iväg uppför trapporna tillsammans med farmor och farfar för att titta på Kalle Anka och öppna klappar. Eftersom han var enda barnet, faktiskt det enda barnet i hela släkten, så fanns det ett överflöd av paket under granen; de flesta med hans namn på. Han tyckte naturligtvis att det var härligt och kul men ibland blev det nästan för mycket; hur skulle han hinna leka med allt, leksakerna var så många att tiden helt enkelt inte räckte till. Farmor hjälpte honom att bära upp allt till lekrummet på vinden, ja, utom skidutrustningen förstås, innan hon och farfar gick ner till sitt. Mamma och pappa hade redan påbörjat middagen med kockgrogg och kallskänkevin så han stannade kvar där uppe tills de ropade ner honom.

Bland deras stora umgänge fanns det några ensamma människor som självklart var hembjudna till familjen för att slippa sitta mol allena på julafton. Några av dem var också medbjudna upp till fjällstugan på juldagen; dem hittade Peter sovande på soffor och golv när han kom ner på morgonen. Frukosten var inget problem; han hade lärt sig för länge sedan att om man var hungrig en helgdagsmorgon så fick man fixa något själv. Rudolf var ett lite större problem, han blev lätt exalterad när han fick syn på en ekorre eller något liknande och var lite för stark för att Peter skulle kunna hålla honom tillbaka, så det fick bli tio varv runt huset; där fanns stuprör, lyktstolpar och annat att ta tag i när Rudolf förvandlades till en slädhund. Men den allra jobbigaste delen av just den här dagen var att vänta på att pappa skulle vakna och bli körklar, vad nu det kunde betyda?

Efter en brunch på rester från gårdagen bar det äntligen iväg. Resan var lång och Peter hade svårt att bärga sig; han längtade intensivt till det ögonblick då han för första gången denna vinter skulle sätta foten innanför ytterdörren där uppe i fjällstugan. Stuga och stuga förresten, lite mer än så var den faktiskt. Den var byggd på en sluttning högt uppe på fjället och hade tre våningar: Peter och hans familj disponerade den understa och hans faster den mellersta medans den översta var ett loft med hela tolv sovplatser, reserverade för gäster. Tomten var gigantisk, flera hektar; Peters farfar hade köpt mark här i en tid då fjäll var värdelösa för alla utom samer. Självklart hade han också köpt en gård nere i dalen, han och farmor ville vara rimligt nära barnen utan att för den skull inkräkta.

Fortsättning följer…

heueh

Peter var lite besviken, eftersom de hade kommit iväg så sent var de inte framme förrän vid läggdags. Fast det innebar ju naturligtvis också att hans föräldrar skulle vara uppe skapligt tidigt; de skulle äta frukost tillsammans och sedan ge sig iväg till skidbackarna. En av hans favoritbackar hade installerat en ny lift och när han fick prova den blev han salig; den gick ända upp till toppen på fjället och nerfärden var nästan dubbelt så lång som året innan. Han fick inte ge sig iväg på egen hand vilket var lite orättvist i hans ögon, han hade ju faktiskt flera års erfarenhet av skidåkning vid det här laget. Han älskade farten, älskade att blåsa på rakt ner för fjällsidan så fort det bara gick; hukande och med långa, vida svängar kunde han trots sin lägre vikt nästan komma upp i samma fart som pappa.

Mitt i backen fanns en liten kiosk som sålde varm choklad och glühwein. Nog för att Peter tyckte choklad var gott, men helst ville han bara fortsätta ner till liftstationen för ännu en resa till toppen men hans föräldrar tyckte annorlunda, de behövde friska upp sig lite sade de, så vart och vartannat åk satt han på en bänk och väntade där vid kiosken. En gång struntade han i dem och gav sig av neråt på egen hand, men den uppsträckning han fick av pappa den gången satte stopp för alla vidare försök i den riktningen. Han fick i detalj veta vad som hade kunnat hända, det var farligt för en liten pojke att åka ensam sade pappa. Peter var en lydig son men ibland fick han lust att bara strunta i föräldrarnas förmaningar, det var ju så sällan de lyssnade på honom.

Han hade kunnat fortsätta att åka i backen tills den stängde, men det skulle ju bli fest på kvällen så de var tvungna att åka hem lite tidigare för att förbereda den. Dessutom var hans föräldrar trötta efter så många timmar på skidorna, så de behövde ta igen sig lite innan gästerna anlände. För Peters del innebar det några timmar framför TV’n, han hade ett stort förråd av videoband med tecknade filmer på, de hade hans pappa skaffat för att han skulle ha något att göra, framförallt på förmiddagarna då föräldrarna sov. Kvällen kom, och med den en uppsjö av gäster, förutom dem som redan bodde i huset. Han var van vid det här laget, så han plockade ihop lite mat på en tallrik, tog en Cola och gick in på sitt rum tillsammans med Rudolf. Ingen verkade ha något emot det. Dagen efter skulle han fylla sju år men han hade inga illusioner om att bli väckt med tårta eller så.

Fortsättning följer…

Åh, taggen känns i magen och sorgen. Upplevde ju liknande, men på ett annat sätt. Är från en arbetarfamilj, så en något rakare ( dyngrakare) framtoning skedde hos oss som barn. Men känslorna är desamma. Ensamhet, utsatthet, rädsla, och den förbannade knuten i magen. Den var för övrigt allestädes närvarande hos mig. Tack för att du skriver , blir stöttad av din historia. Kram

heueh

Morgonen därpå vaknade Peter och insåg att han nu var sju år gammal, praktiskt taget vuxen. Han hade gärna börjat skolan redan i höstas, men hans föräldrar ville inte det, kanske berodde det på att mamma var hemmafru och inte ville skicka sitt enda barn till skolan riktigt än. Själv hade han känt sig redo en längre tid, det hade varit kul att få lite kompisar men mamma sade att de hade ju alldeles utomordentligt kul ändå, dom två. Och visst var det väl så, han brukade få hjälpa till med städningen och ibland satte dom sig bara ner i soffan och läste något kapitel i en bok. Mästerdetektiven Blomkvist var hans favorit, även fast hans stora mål i livet vara att bli liftskötare eller kanske till och med skidlärare.

När han tittade över kanten på sängen kunde han inte se Rudolf. Han visste ju att föräldrarna ibland öppnade dörren till hans rum när han sov och släppte ut hunden på en kvällsrunda. Här uppe på fjället kunde de låta honom springa fritt, han brukade aldrig ge sig iväg särskilt långt. Men å andra sidan brukade dom alltid släppa in Rudolf i hans rum efteråt, så att han fanns där när Peter vaknade, men just den här morgonen verkade de ha glömt att göra det. Han gick upp ur sängen och hoppades att träffa på Rudolf ute i köket, men inte heller där var han. Då blev han orolig på allvar, de kunde väl inte ha glömt att släppa in hunden igen?

När han öppnade ytterdörren insåg han att det var just det de hade gjort, en mycket kall projektil sköt förbi honom med kurs på vattenskålen. Hunden hade snöklumpar överallt i pälsen, en del stora som snöbollar, dom hängde och dinglade när han gick och måste ha varit till stort besvär där ute i den kalla vinternatten. Peter visste inte riktigt vad han skulle göra, om han försökte dra bort klumparna följde håret med och det var något som Rudolf inte uppskattade; det gjorde han klart för Peter med viss skärpa. Att väcka någon av föräldrarna så här tidigt var uteslutet; han visste av erfarenhet att de hade gått och lagt sig för bara några timmar sedan. Så det fick bli duschen, det enda han kunde komma på var att smälta snön med rinnande ljummet vatten. Som tur var hade hunden inget emot att leka lite i det varma badrummet, tvärtom hade de riktigt kul därinne. Fast nog var han lite besviken på sina föräldrar.

Fortsättning följer…

heueh

Så småningom vaknade de dock och Peter valde att inget säga, chansen fanns att de ändå inte skulle komma ihåg så mycket av vad de gjort eller inte gjort under natten. Och så var det ju hans födelsedag, han ville inte riskera att något lade sordin på stämningen, de var ju rätt hängiga som det var. Lite trist var det förstås att julafton och hans födelsedag låg så tätt ihop; inte så mycket för att han fick färre presenter, han fick alltid mer än tillräckligt, men det hade ju varit trevligt om det hade trillat in en eller annan present även på sommarhalvåret. Som det nu var fick han mest bara vintergrejor. Nog för att han älskade vintern men sommaren var lång och det hade till exempel varit kul att ha en liten motocrosshoj.

Tårta till lunch var inte så tokigt, han hade dessutom sin vana trogen fixat en ordentlig frukost åt sig själv när han hade gått upp för flera timmar sedan, så det var helt ok. Han blåste stolt ut alla sju ljusen och önskade sig lite mera tid ihop med pappa; det hade varit hans stående önskan sedan han var riktigt liten. Föräldrarna var ganska bleka om nosen och drack mest bara kaffe, dom tog för sig av tårtan men verkade inte äta något. Att öppna presenterna var lika kul som alltid även om han hade lite dåligt samvete för att han inte hade hunnit bygga ihop alla Lego-byggsatser han hade fått i julklapp. Två gåvor blev han extra glad åt: den första var en ny skidoverall, den andra var en kälke.

Overallen blev lite av en besvikelse, den var aningen för liten, han hade svårt att få den över axlarna och när det lyckades stramade den så att han hade svårt att böja sig. Mamma sade att de skulle åka och byta den men när han föreslog att de skulle åka nu direkt; det var bara någon mil till affären hon köpt den i, så verkade ingen av föräldrarna särskilt road av att sätta sig i bilen. Han tjatade inte, han hade lärt sig att det inte var lönt så här dagen efter en fest. Kälken däremot: Åh, vilken fin kälke! Den hade tre korta skidor i stället för medar och man kunde styra den med hjälp av en ratt som var förbunden med den främre skidan. Den hade till och med broms; om man drog i en spak så fälldes en slags klo ner och skrapade i marken.

Fortsättning följer…

Renée

Berörd och gripen av berättelsen.
Mitt hjärta går ut till pojken Peter.

Tack Heueh att du skriver.
Jag önskar dig ett Gott Nytt År! /R

heueh

Han hann inte leka så mycket med kälken den dagen, när alla formaliteter var överstökade hade det börjat mörkna. Några åk hann han i alla fall med. Eftersom stugan låg i en sluttning kunde han starta direkt utanför dörren och dåna iväg nerför fjällsidan med en fart som fick hans mamma att bli orolig. Eftersom snön var djup så blev det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att traska upp igen med kälken på släp, så pappa rådde honom att köra upp en bana som ledde i en vid vänstersväng; på så vis skulle han komma fram till vägen som ledde upp till stugan. Den var plogad och mycket lättare att gå på. Det var väldigt roligt men han fick nog medge att han frös en hel del när han kom in. Han hade ju varit tvungen att använda sina gamla skidbyxor; de var tämligen slitna och hade hål på mer än ett ställe sedan han i påskas hade åkt omkull på skidorna och kanat ut på barmarken.

Morgonen därpå vaknade han med feber, hosta och rinnande näsa. Han hade ingen som helst lust att lämna värmen under täcket, men Rudolf måste ju få komma ut så han släpade sig upp ur sängen och öppnade ytterdörren. Vilken tur det var att han inte behövde följa med hunden ut här uppe, hemma hade det varit snart sagt omöjligt att ge sig ut på promenad i det tillstånd han nu befann sig. Han stod innanför den halvöppna dörren och huttrade i väntan på att Rudolf skulle komma tillbaka, men just idag verkade det som om han tog extra lång tid på sig. Eller kanske han bara inbillade sig; han var ju trots allt sjuk. Nåväl, så småningom kom hunden i alla fall åter och han kunde återvända till den nu kyliga sängen, där de blev liggande tillsammans tills mamma sent omsider dök upp.

Det blev ett väldigt hallå när hon kände på hans panna, hon väckte pappa och de satte igång med att göra soppa åt honom; han hade ju inte mäktat att göra frukost åt sig själv, så trots febern var han lite hungrig. Han fick några böcker att läsa och pappa rullade in TV’n och videobandspelaren i hans rum så att han skulle ha något att göra. Själva var de fullt upptagna med att förbereda nyårsfestiviteterna, även om de låg några dagar bort i tiden, det blev kanske lite ensamt men han var ju van, och så hade han förstås Rudolf att prata med. Han hoppades ändå att han inte skulle behöva stanna i sängen för länge; han längtade ut, längtade till att fortsätta åka på sin nya kälke. Han hade hört föräldrarna prata i köket och förstått att det var hans eget fel att han hade blivit sjuk så han gjorde sitt bästa för att friskna till så fort som möjligt.

Fortsättning följer…