43-årig, tidigare ostraffad, utbränd bullmamma som existerar och verkar endast för sina två underbara tonårsdöttrar. Plikttrogen, rätt så fyrkantig, slitvarg som kör på hela vägen in i kaklet. Allt eller inget! Det är nog en rätt så bra beskrivning av min rätt så trista personlighet. Jag jobbar hårt och sköter klanderfritt om hem och familj och kämpar på trots att orken har tagit slut. Jag är inte särskilt snäll mot mig själv, unnar mig sällan att må bra, göra saker för mig själv såsom att träna, delta vid trevliga sammankomster eller att träffa vänner. Jag har liksom fullt upp med att "hålla ihop" allting. Jag arbetar på en skola, jag kommer först och går sist, arbetar kvällar och helger när det behövs. Jag säger sällan stopp när kraven hopar sig privat eller på jobbet. Jag tror inte att livet har drabbat mig orimligt hårt, men jag har kanske varit dåligt rustad från barndomen och ställt orimliga krav på mig själv. Missbrukargenen har tyvärr fått i arv och de första 35 åren dövade jag mina demoner med snask och mat. En Gastric bypassoperation (överviktsoperation), en stormig separation och en depression senare så självmedicinerade jag istället vid behov med alkohol. Efter min överviktsoperation upplevde jag oönskade förändringar i min relation till alkohol. Jag blir berusad snabbare och på mindre mängder och det tar längre tid innan jag nyktrar till. (Efter en gastric bypassoperation tar kroppen upp alkohol mycket snabbare än innan operationen eftersom magsäcken är mycket mindre. Dessutom försvinner även ett enzym som annars bryter ner alkoholen i magsäcken. När detta enzym saknas tar det längre tid för alkoholen att försvinna ur kroppen.)
Sedan min utbrändhet medicineras jag dessutom med antidepressivum (serotonin- och noradrenalin återupptagshämmare) samt lugnande medel, (ataraktika, bensodiazepinderivat) och insomningstabletter vid behov. Att blanda dessa preparat med alkohol är dömt att misslyckas.
Under våren 2017 stressade jag både privat och på arbetet och ignorerade totalt alla psykiska och fysiska varningstecken, agerade impulsivt och irrationellt. Jag grät öppet på jobbet och mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade t.o.m svimningskänslor och domningar.
Personer i min närhet (även min chef) bad mig att varva ned och ta det lugnt, men jag fortsatte i samma, impulsiva tempo. Trots att jag redan arbetade övertid så anmälde jag mig till en Komvux-utbildning. Jag hann dock inte läsa in litteraturen och ombads därför av läraren att hoppa av kursen.
Inom loppet av 17 dagar hittade jag dessutom ett radhus, spontansålde min lägenhet och insåg därefter att jag inte har råd att köpa radhuset och riskerade att stå utan boende efter sommaren.
Det var sista dagen innan semestern, och jag såg verkligen fram emot ledigheten och att barnen äntligen skulle komma till mig efter två veckors sommarlovsvistelse hos sin pappa. Förväntningarna var lika höga som mitt tempo. Dessvärre blev pressen alltför stor och jag skulle bara ta ett glas vin för att ”slappna av” i städivern och ”fira semestern”.
På förmiddagen jobbade jag, stressade, handlade mat, packade & städade. Hela dagen är dimmig och jag minns tyvärr bara fragment av allt som hände den dagen. Ett glas vin, blev till flera och jag hade inför den stundande semesterresan bokat tid för pedikyr. Eftersom jag inte tycker om att köra bil i centrala Stockholm hade jag planerat att ta bussen in till stan. Jag missade dock bussen, därefter ser jag arga ansikten och hör arga röster, någon bankar på bilrutan, men jag förstår inte vad som har hänt. Jag har också en minnesbild av att jag går och omkring och söker efter en toalett, men inte hittar någon. Sedan är jag tillbaka i bilen, fler arga ansikten och röster och till sist en polisman som ber mig att blåsa och sedan tar mig med till polisstationen.
Jag är så trött, så skamfylld, och så besviken på mig själv att jag bara önskar att få försvinna. Jag skäms så oerhört och tänker på alla arga människor, oroar mig för att möta dem och vågar inte svara i telefonen. Jag vet inte hur man ber om ursäkt för det oförlåtliga, jag vet inte heller hur man går vidare.
Det har nu gått tre månader och jag kämpar ständigt mot min ångest, försöker minnas och förstå. Jag kan ju inte minnas vad som har hänt. Jag vill bara vakna upp ur mardrömmen. Jag vet bara att jag är anklagad för grov rattfyllla och smitning. Jag försöker aktivt förmå mig själv att hålla ihop och klara av att bemöta mig själv med acceptans och förlåtelse. Jag försöker med alla medel få min kropp och själ i balans igen, sova, bli utvilad, äta sunt och utövar någon form av fysisk aktivitet regelbundet.
Jag accepterar mitt riskabla bruk av alkohol, och har bestämt mig för total avhållsamhet från alkohol. Till mina barn har jag förklarat att jag är ”allergisk mot alkohol”. Jag tycker inte att det har varit några problem att avstå från alkoholen, och jag mår bara bra av det.
Som stöd i detta har jag min nyblivna sambo. Total nykterhet är en förutsättning från hans sida för vår fortsatta relation och gemensamma framtid. Eftersom jag ser fram emot vårt gemensamma liv och kan luta mig mot den trygghet som hans kärlek innebär, så kommer jag inte att ta några risker som kan äventyra vårt förhållande.
Jag hade bestämt mig för att sälja bilen, jag orkar knappt se den. Det är alltför smärtsamt och ångestladdat. Dock har jag nyss insett att jag måste installera alkolås i 24 mån om jag inte vill ta om körkortet. Jag får inte heller tillgodoräkna mig de tre månader som har gått sedan jag nådde botten.
Endast ansökan och provtagning för alkolås kostar 24 000 kr och prover ska lämnas under 4 års tid. Själva alkolåset inkl. installation går på ytterligare 15 000 kr, det blir en tuff utgift för en ensamstående mamma, dessutom tillkommer böter.
Jag har inte vågat berätta för min familj/mina vänner. Det är endast ett fåtal i min närhet som känner till det som har hänt. Jag önskar så att jag kände någon som kunde stötta mig genom detta. Jag spricker snart inifrån..
Det här är så långt ifrån min normala tillvaro. Under dessa månader har jag blivit utredd av soc., lämnat bevakade urinprov och varje dag väntar jag på att polis eller försäkringsbolag ska höra av sig.
Jag fattar inte hur jag hamnade i detta, och att det kommer att ta flera år innan jag slutligen kan få lägga detta bakom mig. Jag är självklart oerhört lättad över att jag endast åsamkat plåtskador, jag orkar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända.
Det värsta just nu är ovissheten. Vad händer? När blir det rättegång? Ska jag hamna i fängelse? Fotboja? Böter? Jag är livrädd för rättegången. Livrädd för att tvingas möta de människor som såg mig den dagen.
Men just nu vill jag bara veta som ska hända med mig, ovissheten sliter sönder mig!
Jag kämpar på, låtsas att allt är som vanligt, trots att allt är kaos inom mig.
Förlåt, det blev ett långt inlägg, men det var skönt att få skriva av sig!

Det åter jättebra att du tar dom bitarna som fungerar i ditt liv och gör bra saker. På det viset bygger du självkänsla och får insikter om dig själv.En stund i taget.Fokus på det du kan förändra..Ditt mående är prio ett..Skönt att du har en fin familj..Det är ovärdeligt..Det känns som du kommer vidare steg för steg..Styrka och kraft till dig❤

Cechel

Åh, snälla berätta mer...
Vad hände och hur kom du vidare?
Hur reagerade omgivningen?
Jag vill så gärna prata med någon som förstår...

Förut...nu

Min historia är lik din på många sätt. Jag är också en kvinna som pressade mig till att vara duktig för andra och i jobbet. Som en utbrändhet som mynnade i detsamma som du gjorde förutom att jag satt kvar i bilen.
Tiden som följde innebar mycket skam o skuldkänslor för min del.
Jag läste böcker om skam o skuld och när tiden gick så kunde jag också släppa min skam. Jag är en bra människa men min handling var inte bra. Så hoppas jag att du också kan tänka.

Jag valde de människor jag kunde berätta för och de reagerade bra för de kände mig ju innan och vet vem jag är. Ingen kunde väl förstå att detta hade hänt. En del människor kunde jag inte berätta för, jag var heller inte skyldig berätta för alla.

De som hjälpte mig då är nu mina allra bästa vänner. Vi har kommit mycket nära.

Jag tror det är bra att prata om det och allt som hände, med de människor som är bra för dig, skriv här på forumet om det som du känner du vill skriva om. Du måste inte skriva om just att du gjort det här som både du och jag gjort. Du är så mycket mer än just den här handlingen tänker jag. Du är en bra och unik människa.

Se framåt, du kommer beta av bit för bit och det kommer göra dig gott.
Så var det iallafall för mig. Att ta tag i allt och få livet att rulla på är bra.

Livet går verkligen vidare och du kommer inte tänka på det här varje stund. Låt ingen vara elak mot dig för detta som hänt. Sug åt dig av det som är bra för dig, ja det har jag förstått att du gör, det är bra.

Böcker jag bl a läste är Skamfilad av Göran Larsson o Kristendom för ateister av Olle Carlsson

Jag följer dig här på forumet.

Förut...nu

Sänder tankar med styrka till dig.
Om du är inne och läser här på forum vore det fint med ett litet livstecken från dig. Jag tänker ofta på dig.

Är jag men jag har lovat mig att aldrig jobba ihjäl mig för eleverna. Vem tackar dig för det när du som du nu gjort kraschat? Ingen endaste tyvärr. Starkt av dig att ta tag i detta med körkortet. Visst du ska vara tacksam över att ingen blev skadad. Jag tror att psykologen vill få dig att inse vad som kunnat hänt för att du OM det kanske mot all förmodan skulle ens tänka dig att sätta dig i en bil onykter så ska du tänka tillbaka. Som fackligt aktiv också kan jag bara säga att det du inte hinner på jobbet får du ta nästa dag, Sänk kvaliten, inte du som ger dig förutsättningarna för en god arbetsmiljö. Var egoistisk, tänk på dig själv och ditt mående samt familj.

Cechel

I dag var den fruktade rättegången. Fy fan vad hemskt, jag är såå glad att denna mardröm (äntligen) är över! Jag dömdes till villkorlig dom och 50 Tim samhällstjänst. (Vilket var en stor vinst eftersom jag slapp fängelse/fotboja.)
Enda oron nu är om åklagaren överklagar domen..
Men nu kan jag äntligen andas igen, jag har varit så sjuuukt orolig för denna dag. Jag fattar inte hur min sambo har stått ut med mig under dessa 7,5 fruktansvärda månader!
Ovissheten under dessa 7,5 månader har varit rena tortyren! Nu är det ju ”bara” straffet kvar. Jag har klarat av soc-utredning, fixat alkolås på bilen, polisförhör, personutredning hos frivården & rättegång. Nu ska jag ”bara” klara av straffet (vad det än blir till sist) så att jag får lägga detta bakom mig och börja leva igen!

Det var skönt att höra!!! Att du tagit dig igenom denna mardröm och kan andas igen alltså! Jag har undrat över dig ibland och undrat hur det gått för dig!
Jag tror du kom ut levande på andra sidan, eller hur? Jag håller tummarna för dig!
Kram!

Förut...nu

Nu är det värsta gjort. Nu kan du andas ut. Jag har tänkt på dig och tittat många gånger efter något litet avtryck.
Kram ❤️

Tim

Skönt att det gick bra med soc och att du slapp fotbojan.

Jag sitter precis i samma sits som du gjorde. Jag ska upp på rättegång om 4 veckor för grov ratt fylla. Hade 1,6 när jag blev tagen.
Det är inte lätt att hitta all information man söker på nätet och myndigheterna tiger oftast som musslor.

Jag undrar några saker och vore väldigt tacksam om du har lust och orka att svara på det.

Hur många promille hade du? och hade du advokat på rättegången Jag har ju erkänt mitt brott till polisen så det känns inte som en advokat kan göra så mycket då. Jag kommer att göra allt i min makt för att slippa fängelse/fotboja och försöka få villkorligt och samhällstjänst istället. Verkar dock svårt med tanke på min höga promille. Är för övrigt ostraffad, men tror inte dom bryr sig så mycket om det.

Ang alkolås så träffade jag doktorn idag och lämnade prover. Är nervös som fasiken att stesoliden fortfarande ska synas i provet efter 8 veckor.
Hur gjorde du med dina tabletter? var du ärlig mot transportstyrelsen eller kryssa du i nej på alla frågor.

Hoppas du orkar svara lite i alla fall

Kram och lycka till med allting det innebär i fortsättningen.

Prostinnan

Min man ska också på rättegång i veckan, hade 3.13 i promille. Går på övervakade pissprover samt samtal som skötts utan anmärkning sedan det hände. ca 3 månader sedan även jag fick lämna pissprover p.g.a. av detta då soc. vart inblandade och det fanns oro för barnen efter polisanmälan.
Jag som sambo fick lämna prover i ca 2 månader fast jag inget gjort. Jag ifrågasatte detta så många gånger varför jag skulle tvingas göra det då jag inte begått brott, betett mig onyktert eller något annat. Det grövsta jag gjort att jag fått parkeringsböter för 15 år sedan. Jag har ändå gjort det då jag var typ tvingad om jag inte ville mista mina söner.. gjorde alla utan anmärkning.
Men för att återgå till ämnet så har min man erkänt sin alkoholism och har inte druckit sedan han togs för denna rattfylla. Åker han in eller får han samhällstjänst vad är troligast?

Flickansom

Jag har inte läst igenom allt som skrivits här.. Men blåste själv rött förra året, in på polisstationen och blåsa där, och hejdå körkortet.
Åkte dit för rattfylla klockan 11 på en förmiddag.
Jag hade inte druckit den dagen, utan dagen innan och kände mig helt normal.
Min största mardröm är att jag hade haft barnet med i bilen.
Min syster passade honom just då som tur är.
Satt sen och dividerade kring detta med alkolås och allt.
Men hade inga pengar alls till det.. Så fick vänta ett år, och fick tillbaka mitt körkort för någon månad sen :)
Nu vet man bättre.. Kommer aldrig mer köra dagen efteråt, hur bra eller dåligt jag än mår.