Jag har inte druckit något på sju dagar. Och jag mår bra! Som att det sakta släpper, det där med att man ska missa något. Men first things first.

Säger till min psykolog “ Det där med drickandet...” skäms nästan, för att jag överhuvudtaget tar upp det. Ett sådant banalt problem. “Ja, hur mycket dricker du egentligen?” frågar hon. “Tja inte så mycket egentligen (skratt) om noll glas är ingenting så är ju två glas vin om dagen väldigt nära ingenting, alltså små vinglas, inte såna där man får på lokal!” Jag försöker avläsa hennes reaktion. Hon kanske också dricker två glas vin om dagen. “...i samband med mat?” frågar hon. “JA! Men självklart” utbrister jag “ Alltid liksom fina viner, till fin mat. Det är som en belöning efter väl utkämpad dag. Ett glas vin när jag lagar maten, och sedan ett eller två eller faktiskt inget till själva middagen. Egentid. Paus i småbarnsfamiljekaoset. Hacka mixa fixa trixa, lyssna på lite bra musik, ett glas vin, ett sånt där litet nästan som en äggkopp, som nästan inte räknas – det kan lätt försvinna in bakom korianderplantan, det där? Uppmätt för att hällas i soppan eller grytan eller pastasåsen...” I höstas slutade jag med det där smygandet, efter en vinprovning. Nu häller jag upp i ett finvinglas istället, tittar luktar smakar. Eller så kommer jag hem från jobbet, häller upp ett glas vin, känner mig som typ Claire i House of Cards, pustar ut, sätter mig i soffan och pratar om min dag när mannen leker med barnen. Likt förbannat häller jag ju i mig vinet.

När jag väl hamnar på Systemet tänker jag “Tänk vad sällan jag är här numera!” men likt förbannat kanske jag lyckas att INTE dricka en dag i veckan. Så har du inte ett problematiskt förhållande till alkohol, Emma? Vet inte. Ta en vit månad, testa och se! ( Men tänk alla fina vinupplevelser jag skulle missa då! Nej en hel månad är onödigt, för MIG alltså ). OK, 10 dagar då? Kanske det men inte just nu kanske. Alltså jag kan sluta dricka, drack inte en droppe när jag var gravid. Jo jag skulle kunna tänka mig att dricka varannan dag istället för varje – men så kommer den där AW:n på en inte dricka dag, och sedan är det lördag o finmiddag med finvänner ( vinintresserade såklart!)...Och alltså jag gör ju ALDRIG något längre, jag går ALDRIG ut, inte ens på restaurang så jag unnar mig en massa fina exklusiva middagsingredienser och den där tryffelpecorinon förtjänar ju en god Barolo eller Nebbiolo kanske eller en sådan där sträv lite rustik Chianti som jag börjat uppskatta på sista tiden.

OK jag gillar god mat och gott vin. Vad är problemet? Vill inte skuldbelägga där skuld kanske inte ens ska finnas. Är det ens ett problem? Jag luktar vin när jag ska lägga mina barn, so what, det är ju bara en lukt. Jag får inga utbrott, beter mig inte annorlunda ( kanske mer avslappnat ), blir inte full, inte bakis, gör inget konstigt. Måste det finnas en problematik bakom allt drickande?Ska man kanske inte göra så stor grej av det bara? Dricka när det bjuds, när jag är sugen, när det passar? Men jag är alltid sugen! Jag kan inte sätta en gräns, bara “glömma” alkoholen. Vet precis vad som finns hemma, vet precis när Systemet stänger på lördagen ( man kanske ska på lunch på söndagen, måste ha med sig en flaska, eller middag eller vad fans om helst, man måste vara förberedd – det förväntas ).

Men som sagt. Nu har jag inte druckit på en vecka. Det började med sjukdom, och nu finner jag en tillfredställelse att räkna dagarna som går. Men hur länge ska jag hålla på? När ska jag fira med ett gott vin att jag blivit frisk? Eller ska jag det?

Emma79

Och ångesten från helvetet har infunnit sig. Tycker så förbannat synd om mig själv- en influensa som håller I sig blir I sinnet kronisk ( jag kommer aldrig att bli frisk! ) smärtor i ländryggen blir diskbråck ( och jag kommer aldrig att kunna röra mig mer, fast I sängen med voltaren och värmedyna ) och allmän nedstämdhet ( vart fan är våren, solen?!) blir något utan slut.

Ja, I vanliga fall hade jag fixat en dagens höjdpunkt med en god middag och ett gott vin.

Nu lutar det mot något lugnande men samtidigt inbillar jag mig att det är bättre att möta all skit, ren I knoppen.

Rycka upp mig? Ja kanske..

Mirabelle

När du ändå är i farten med uppryckandet kan du väl grabba tag i min krage också? Jag är helt och hållet slutkörd. Alla tankar nattsvarta. Jag antar att jag borde äta något, men hittar inte viljan att enns ta tag i något så banalt... Men jag längtar inte efter vin iaf. Alltid nåt.

Emma79

Då känns det som att det kanske inte var vinet som var problemet.

Och det kanske det inte var, enbart, men det är ju ingen lösning heller.

Nej nu rycker vi upp oss!! Hoppas på lite sol imorgon!

Och ät något, här blir det fisksoppa ( är inte heller sugen men någon positiv substans kanske letar sig upp till hjärnan !).

Emma79

Min man ska laga middag, textar o frågar om han ska köpa vin.

“Nej tack” skriver jag “ eller köp du om du vill ha men jag ska ju inte dricka på ett tag, har du glömt det?”

Det hade han tydligen, eller inte lagt så stor vikt vid det, för även om vi känner varandra väl så har han ju aldrig varit I min hjärna.

Leker med tanken att ta ett glas vin, fy fan vad gott det skulle vara. Som en lång utandning.

Men nej. Inte idag ?

Mirabelle

Hade min man frågat så hade jag definitivt svarat "Absolut!" på två röda, och sedan ångrat mig bittert. Tur att han inte frågar :) Bra gjort av dig att stå emot frestelsen. Respekt!

Emma79

Det börjar bli en del dagar nu, just DET känns bra.

Jag har funderat på en paradox i mina tankar kring alkohol och mitt drickande. Mitt problem är att jag har druckit hemma, ett vanedrickande, varenda eviga dag vin till matlagning och middag. Detta har varit superenkelt att sluta med. Det är inte här i hemmet hotet finns känner jag.

I köket står en öppnad vinflaska, nemas problemas, inte så att jag springer ut och halsar den om inte någon binder fast mig.

Nu känner jag att de stora utmaningarna finns utanför hemmet. Ska på en gala ( wow vad det låter tjusigt! Klirr i champagneglasen! ) nästa vecka sedan jobbresor med middagar ( cheers! ), sedan familjeresa med vingårdar ( hjälp! ), sedan sommaren med alla härliga spontana besök i grannars trädgårdar och grillning och strandkalas och fan och hans moster.

Så vilket drickande är jag rädd för? Vanedrickandet verkar jag kunna kontrollera, det är ju det ANDRA som är hotet. Kan jag inte bara dricka lite då på röda mattan o vinprovningen och så vidare? Tja kanske det. Det var kanske tanken.

Men ärligt talat vill jag inte. Jag vill inte smutsa ner det jag påbörjat. Jag möter alla mina monster nu nykter, all ångest allt gammalt groll. Och det tänker jag fortsätta göra!

Ymmot - Om du läser det här...detta var lite tankar jag fick när jag läste ditt senaste inlägg. Hur går det förresten?

Emma79

...JA det är vi!

Men jag letar argument för att fortsätta. Ångest, en konstig känsla av frånvaro...rastlöshet.

Bleah! Oj vad jag tycker synd om mig själv ikväll ?

Emma79

...utan alkohol? Jag började så tidigt. Och den tog så mycket mental plats redan från början. Blev ett raison d'être.

Med allt runtomkring alltså, det var liksom inte bara fest. Nästan aldrig fest. Det blev en del av vardagen. Men så har mitt liv varit så väldigt långt ifrån det det är nu: Vardag, småbarn, familj, Melodifestival, tacos.

Mitt 20 åriga jag hade skrattat åt mig.

Jag skrattar lite åt det 20 åriga jaget, ute på äventyr långt bort, så erfaren så klok, så everything figured out.

Ja ja livet.

Mirabelle

Jag började så tidigt och alkoholen tog så stor plats från början... Vem är jag utan alkohol? Det är inte lätt att svara på... Jag antar att det ger sig vart eftersom. Identitetskris ja... Men kris föder utveckling. Tankar och känslor oretuscherade av alkohol-lull tränger sig på, manar oss framåt och omformar oss till det genuina jaget det var meningen att vi skulle bli. Det blir spännande det här :)

Emma79

Mirabelle / Mary....JA! Det är verkligen så! Att se vem som tittar ut där inifrån.

Jag började i terapi för kanske två år sedan och det går ju såååå sakta framåt men det är så spännande att som en detektiv dyka ner i alla sina förutfattade meningar om sig själv och förstå att mycket av det där gäller inte längre. Sist jag var där sa hon "JA du funderar mycket på existensiella frågor nu" och jag kände mig som 16 igen. Bra kanske, att börja där det började så att säga.

Jag har haft en massa problem att acceptera mammarollen och måste skapa MIN mammaroll. Den började tyvärr med alkoholbelöning i slutet av dagarna och har fortsatt så. Men nu när jag SER barnen på ett annat sätt, jag kan interagera mer, är jag SÅ GLAD att jag sätter mitt alkoholintag på sin spets och analyserar vänder och vrider, och framförallt att jag nu inte druckit på 16 dagar, för de är värda så mycket mer.

Jag vill verkligen inte att de ska tänka på mamma när de känner vinandedräkt, ni vet sån där man känner hos andra när de druckit kanske två glas och man själv inte druckit något. Fy fn.

Tja, dag 16 här nu. Ser ut att bli rätt soft!

Ja, det där med vinlukten har jag också tänkt på, men mer att jag inte vill att barnen ska förknippa vinlukten med trygghet. Usch!
Bra jobbat med 16 dagar.

AL

Det är så himla beundransvärt. Allvarligt.
Jag simpla människa klarar 4 dagar. Jag jobbar för 5 dagar. Jag måste ta detta bit för bit. Försökt ta rygg på dej.

Emma79

Kände att något öppnade upp. Stod med kaffekoppen I handen o tittade ut över de snövita takåsarna och såg SKUGGOR! En liten solstrimma som kommer fram mellan molnen. Äntligen! Det finns hopp ☀️

Dag 18. Nu känns det inte alls mycket. För 18 dagar sen skrattade jag åt mig själv när jag någonstans bestämde mig för att börja denna resa. 3 veckor, sa jag då, och det kändes som om hela den sibiriska stäppen bredde sig ut framför mig.

Men nu är jag snart där.

Har läst om dopamin hela morgonen. Om belöning och kidnappade hjärnor. Det är skitintressant och ger ett helt nytt perspektiv på mitt drickande. Tar bort en del skam.

Något jag aldrig varit ett dugg intresserad av är sockergrejer- godis o kakor o sånt men nu, hjälp! Super PMS sug- hela tiden!

Laddar upp med apelsiner. Har väl aldrig skadat någon, eller?

Ha en fantastisk söndag, och önskar er en solstrimma denna gråa dag ?

Så underbart, Emma. ♡ Du är verkligen på rätt väg. Och det går fort att lägga till timmar, dagar, veckor...

Apelsiner är gott! ? Ha en fin söndag, du också. ♡

Emma79

Jag är ingen tävlingsmänniska, absolut inte. Jag är snarare den som säger “Ok du vinner!” redan innan allt satt igång, om det vankas tävling.

Men jag tror att jag har något inbyggt, något anti-destruktivt. Jag har aldrig helt låter saker o ting gå överstyr, för jag vet att det blir jag själv som får plocka upp och pussla ihop bitarna efteråt.

Är jag deprimerad ( har hänt under ett antal perioder av mitt liv ) blir jag förbannad och försöker verkligen göra något åt det. Solljus, motion, terapi, släppa på måsten - eller ta till måsten.

Otålig som fan.

Sen började jag få panikångest attacker, och ryggproblem och allt blev en enda jävla röra och Mina vanliga metoder funkade inte längre. Allt bara surrade iväg och drickandet fortsatte när det borde Avta.

Belönigar för allt. För livet. För jag överlevde ju och livet är ju livafarligt. Skål!

Sen snubblade jag in här för nästan 3 veckor sen. Så mycket berättelser, så mycket mänskliga tillkortakommanden, så mycket värme.

Så jag tror att jag insåg att jag måste jobba på tålamodet. Med alkoholen. Med Mina fysiska åkommor.

Dag för dag, och ingen tydlig belöning. Men det är OK för fan, det skulle kunna vara så mycket värre. Kan inte det vara belöningen?

Att bara få vara.

Mitt i allt det jobbiga har du ändå tagit ansvar för ditt liv. Vilken styrka. Det är klart att det är en belöning i sig att det inte är värre. Så skulle iaf jag välja att se det. Snart får du konkreta belöningar, då blir det lättare. ♡

Emma79

Gråaste grått, regnslask sen snö och snålblåst.

Tänker på vad Mirabelle skrev om att man känner sig lite som en inkräktare här ibland, för att det kanske inte var alkoholen som var problemet utan någonting annat. Det var / är inte så svårt att sluta dricka; determined målinriktad.

Men så kommer så mycket annan skit upp. Och grå vardagstristess. Och inga kickar. Allt är som ett långt rakt Streck.

Låg hos min psykolog o vred mig I självömkansvåndor o “ ingen tycker om mig ingen förstår mig ingen bryyyyyr sig “.

Vi försökte sen halvhjärtat komma fram till om jag haft alkoholen som bedövning eller belöning. Där om tvista de lärde.

Kickarna, vad jag saknar dem. Att tuna in med ett glas rött och vänner och minnen och musik. Bedöva lite.

Utmaning: att hitta den känslan utan alkohol!

Jaa nu är det segt. Saknar inte alkoholen, men som du säger, det är en trög period. Mår lite halvskruttigt, är trött och rastlös på samma gång. Hoppas våren ger oss en energiboost när den väl kommer ☀️?

Det funderade jag också över, i alla fall som det var från början. Numera är det nog tyvärr även ett kemiskt beroende för min del.

Men visst är det så att vi letar anledningar till att få ta det där efterlängtade glaset. Är det jobbigt - bedöva. Har jag gjort något bra - belöna!

Förstår precis vad du menar med kickar. Jag måste också få feeling utan A vad gäller musik och nostalgitripper.

Nu kör vi en bra låt och hoppas på ☀️