Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!
Tänker på dig och vet att du är förtvivlad och saknar mig! Mitt hjärta skriker åt mig att göra nåt! Min hjärna säger nej, fokusera på ditt eget mående nu! Hjärtat vrålar ”din egoist ser du inte hur förkrossad han är, hur mycket han älskar dig, trösta honom, gör nåt!
Ikväll får hjärnan bestämma, jag stannar helt enkelt kvar i känslan av förlamande sorg!

Att släppa taget.
Det som är så svårt för oss anhöriga,för att inte säga omöjligt.
Men just att du låter han snubbla på sin egen hjälplöshet och inte sopar upp runt honom ger er båda hopp.
Dig om att du faktiskt tar ansvar över ditt eget liv och kliver av tåget.
Och han genom att fortsätta supa och se att hans gamla konster inte längre biter på dig.
Säkert sitter han där idag och både skäms och ångrar sig och smider planer för sitt nya liv där alkohol inte ingår.

Om du älskar,vill något mer så tror jag att det är enda och rätta chansen.
Att skära sig fri från beroendet i kropp och tanke.
Göra sig redo för ett nytt möte med endast mannen utan alkohol,eller dig själv och ditt nya liv om det är det du vill ha och tänker leva.

Kampen

Striden att pendla mellan hopp och förtvivlan är så ofattbar tung.
Att se den man älskar och älskar en tillbaka ändå inte kan vara stark och välja livet och kärleken är så tungt så tungt.
Du är stark Nordäng67 ??

Du är stark som tagit dig ur förhållandet..Det tar ändå tid att komma vidare helt. Om den som dricker inte orkar ta sig ur missbruket så är förhållandet sunkigt och allt handlar om alkoholen..Jag kan också känna medkänsla för mitt ex..Men han vill inte bli fri, då får han skylla sig själv..Var och en ansvarar för sitt liv och sina val..Gäller vuxna..Barnen får hoppas att föräldrarna väljer så bra som möjligt..Styrkekram

Det har du rätt i! Man får inte heller blanda ihop sina känslor av medlidande/tycka synd om med kärlek! Kärlek är så mycket mer och för mig är grundbultarna tillit och trygghet! Det hade jag inte alls med honom! Sen tror man ju gärna att bara han slutar dricka så blir allt bra! Tror inte det är så lätt! Mångårigt missbruk ger själsliga skador så det är en lång väg tillbaka! En lång vägg till att vara en kärleksfull och jämbördig partner som kan ge och ta på ett balanserat sätt! Kram

Resan i mitt inre fortsätter! Har ofta ont i magen och en gnagande känsla i samvetet! Diffust utan någon egentlig anledning! Har alltid varit så och har bara låtit känslan vara där utan att fundera över varför! Nu har jag gjort det mycket den senaste tiden! Jag har burit på detta i alla år helt i onödan tror jag! Jag har inget att ha dåligt samvete för, inget viktigt i alla fall! Dåligt samvete för saker som verkligen INTE är mitt ansvar! Dåligt samvete för att pappa känner sig ensam, för att mamma är sjuk och inte tar sin medicin, för att...listan kan göras lång! Försöker förstå min komplicerade relation till mina föräldrar! Tycker inte om dom, dåligt samvete för det! Men är det så konstigt egentligen att jag inte gör det? Två människor som visserligen satte mig till världen! Tackar för det, positivt eftersom jag tycker om att leva! Sen har de bara varit som ett ok runt halsen med sina problem som de inte drar sig för att lasta över på sina barn! Vet inte vad jag skall göra med dessa känslor! Bryta kontakten? Vet inte om det är någon bra idé! Ska ha kalas för ett av mina barn nästa vecka och känner för att helt enkelt strunta i att bjuda dom. Varför ska dom va med? Låtsasmormor och låtsasmorfar som aldrig gjort något av det som mor-och farföräldrar brukar göra! Allt har jämt kretsat runt dom och deras problem! Tagit fokus och plats från barn och barnbarn! Kan rent ut sagt känna avsky när jag tittar på dom! Vill att de ska va normala men de blir ju f-n aldrig det! Ni som liksom jag har föräldrar som inte har varit mamma och pappa fullt ut eller ens halvvägs, hur gör ni? Hur hanterar ni detta? Känner att det är en flod som svämmar över inom mig! När man väl börjar erkänna hur man innerst inne känner går det inte att stoppa längre! Var går gränsen för empati? Är ju synd om dessa sjuka människor som jag har till föräldrar! Men det är ju faktiskt lite synd om deras barn också! Eller?

Vi kallas väl vuxna barn vi som blivit bortglömda i våra behov som barn.
Och sen när det hinner ikapp så blir det svårt att gömma eller hålla alla känslor kvar till slut.

För mig var det min bror som till slut fick upp ögonen på mig.
Min mamma brukade komma på regelbundna besök.
Jag mådde dåligt,före under och efter.

Hon var alkoholiserad och psykiskt sjuk. Narcissist eller aspberger,vet inte riktigt vilken som är den rätta benämningen.
Självupptagen var i alla fall bara förnamnet och hon kunde inte se andras behov än sina egna.
Nåväl.
Jag sa till min bror:
Du måste komma hit och hjälpa mig nu när hon ska vara här i tre dagar.
Nej,sa han.

Jo sa jag,du måste jag pallar inte.
Du måste inte heller sa han då.

Så vi gjorde gemensam sak och bröt med vår mamma.
Vi hade bara telefonkontakt och fysisk kontakt en gång per år ungefär.

Det gav mig sån frid att ta avstånd.
Hon blev ju såklart både arg och ledsen och ville ha förklaringar och försökte ge både mig och min bror skulden.
-Ni vill straffa mig osv.

Men vi höll fast vid detta i en fem sex år.
Sen de sista åren så rätade det upp sig något.
Jag började arbeta med mitt medberoende och kunde se hennes alkoholism som en del av den oförmåga hon hade att ge oss det vi behövde.

Men allt du känner är förmodligen sant och det är väldigt trist att känna så för sina egna föräldrar.

för att du delade dina upplevelser Ullabulla! Ja så trist att känna så för sina föräldrar och samtidigt...ännu tristare att lägga locket på och kväva sig själv! Orkar inte göra det längre! Anförtrodde en vännina hur jag kände! Hon (har friska föräldrar) sa men dom är ju sjuka och kan inte hjälpa det riktigt! Nä men inte jag heller! Jag var ett barn och skulle va vuxen på nåt sätt! Så extremt självupptagna och skuldbeläggande är dom och har alltid varit, i stort och i smått! Jag har börjat lätta på trycket och fräsa ifrån när de uppför sig ”sjukligt”, det är faktiskt skönt! Även om man inte får någon frisk respons så är det ändå skönt och befriande! Funderar också mycket och ofta på hur det har påverkat mig i min mammaroll! Har jag ”fört över” något på mina barn? Jätterädd att beteenden ska gå i arv och att mina barn har tagit skada! Även om jag vet att de har haft en helt annan barndom än vad jag har haft!

Kampen

Acceptera dina känslor. Respekt är något man förtjänar inget man bara får för att man är förälder.
Detta ständigt dåliga samvete. Försök att tänk att du är värd att må bra och då behöver man ”sanera” sin omgivning. Ställ dig frågorna -vad behöver jag och
-hur gör jag för att det ska bli så.
Bli vän med dig själv. Då minskar skuldkänslor.
Skickar massor av energi till dig ??

för kloka ord och energi! Ja att bli vän med sig själv är nog grunden till mycket! Att visa sig själv respekt och att lyssna på sig själv! Känner precis som du att respekt är något man förtjänar! Och kärlek är ju något som byggs upp av kärleksfulla handlingar!

fick jag sms modell onykter från mitt ex! Nu är det inte ens svårt att låta bli att svara! Tänkte och kände bara nä varför ska jag svara på sånt? Saker (snälla den här gången) som han skriver på fyllan betyder inte ett skit! Vare sig han skriver snälla eller elaka saker så kommer det från en onykter person! Ägnade lördagen åt utflykt med tjejkompis och söndagen åt mina barn! Balans i tillvaron tillsammans med människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka...på riktigt! Vi ger och tar! Känner mig stark och tillfreds för tillfället! Får passa på att njuta av det! Min mamma är dålig just nu men det kryper inte in i märgen som det brukar göra! Åt god söndagsmiddag med mina barn och en svärdotter igår! Vi skrattade åt eländet med mamma/mormor tillsammans! Inget elakt skratt utan bara svart humor med värme och distans! Så glad över min lilla familj! Även om det saknas en man, en mormor och en morfar så har jag en familj som jag hör ihop med❤️

Kampen

Så härligt att läsa om din helg. Det andas lite harmoni. Att leva i nuet är viktigt. Det är så mycket vi missat när vi jobbat för att hålla ”fasaden”ren. Det finns så mycket energi att hämta igen.
Fortsätt ta hand om dig ?

Jobbar med mig själv och mina mönster och beteenden, utåt sett ”den goda, ansvarstagande och duktiga” men inåt...en överansvarstagande självutplånande människa! Hade kalas idag för min yngste son. Går ju i KBT och har lärt mig så mycket den senaste tiden om mig själv! Kalas som sagt men jag ser allt med lite nya ögon! Vad är det för roll och ansvar jag har tagit på mig? Jag kan inte ens ha en så enkel sak som ett kalas utan att få ångest! Men viktig insikt: ”tagit på mig ansvar” inte ”fått”! Flera bjudna men mentalt objudna gäster på detta kalas! Men hjälp, kände jag, min son fyller år, det handlar inte om er idag (min mor och far) Tittade på min son men ”KBT-ögon” och undrade om han verkligen kände att det var hans dag idag! Hoppas det? Min son: så fin, så snäll, så ödmjuk! Eller är han mor sin upp i dagen? Bjöd min mamma och pappa fast de inte ger, bara tar! Min far försökte provocera mig med sina självömkande kommentarer! Brukar igonera, låtsas att jag inte hör! Inte idag, sa emot, påpekade att saker och ting är hans ansvar, inte mitt! Skönt på ett sätt men så tittade jag på min son och undrade inom mig: handlar kalaset om hans födelsedag, hans osunda morföräldrar eller...om hans mors process att sätta gränser runt sig själv? Så rädd att saker ska gå i arv! Tror han fick en bra kväll, min fine son, men är inte helt säker? Försökte vara en kalasmamma men nu är kalaset slut, jag har hoppat i joggingdressen och känner att livet är tungt! Hoppas ni alla får en fin påsk! Kram

Hur många liknande situationer jag varit i. Kommer ihåg precis nu att jag haft mycket stöd av att läsa Åsa Nilsonne Vem är det som bestämmer i ditt liv och Anna Kåver Leva ett liv inte vinna ett krig. De har jag också köpt åt några i nästa generation i familjen för att fortsätta bryta mönster.
Även idag sitter jag inför ett kalas där jag får tala mig själv tillrätta om mina ambitioner, om vilka som är bjudna och varför andra inte är det. I mitt falla handlar det om att nånstans måste jag sätta en gräns.
Tack för ditt inlägg och med önskan om en skön helg? / mt

för respons och lästips! Ska läsa med stort intresse! Läser ofta dina inlägg: så kloka, visa och de inger sådant hopp om en själv! Önska dig också en fortsatt trevlig helg! ?

Anxiete

att din son ser sin mamma med kärlekens ögon ! Nu vet jag inte hur gammal han är men oavsett ålder så brukar barn veta vem som bryr sig på riktigt, oavsett hinder i form av ” självupptagna ” gäster...
Ha en riktigt skön helg och krama om din son en gång extra, han vet ❣️

Anxiete

skriva: Jag är precis likadan ! Jag blir också stressad av kalas, vill så gärna att sönerna ska få allt jag kan ge , det bästa ! Nu menar jag inte materiellt utan glädje , kärlek och att de ska känna att de är bäst i världen ... Efter vad jag kan läsa ut av det du skrivet så ger du allt du kan, det räcker långt !!

så handlar det inte om det materiella! Det handlar heller inte så mycket om sönernas här-och-nu liv, de har haft och har det jättebra med mig och även sin pappa! Det är mer det där diffusa som har med beteende, relationer, gränssättningar att göra som jag är så orolig för! Jag vet att jag har lärt dom allt om rätt och fel, läsa läxor, borsta tänder, bra kompis mm mm! Ja du vet, allt sånt där som är lite mer konkret och självklart! Men vad har de lärt sig av mitt beteende/mönster när det gäller ex mina föräldrar? Framtiden får utvisa! Yngste fyllde 18 år nu i veckan. Alla tre sönerna bor hemma, inte så länge till kan man förmoda! Men de ska få se på och lära av en mamma som sätter gränser mot energitjuvar den här sista tiden hemma! Pratar öppet med dem om det mesta! Så hoppas jag de flyger ut och är redo för livet och inte har samma långa startsträcka som sin mor! Tack för dina peppande ord! Kram

för att du påminner mig !!
Din mening " Men viktig insikt: ”tagit på mig ansvar” inte ”fått”! " har jag helt förträngt men sparkade sig upp till ytan nu !

Tack !

Kampen

Nordäng67 som medberoende är man oftast väldigt omhändertagande. Vilken fin och analyserande mamma du är ??????