Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

AlkoDHyperD

Jodå. Fem nyktra timmar skavfötters i en skinnsoffa i hörnet på en bar...
Och visst kom ämnet upp. Jag vågade berätta om rädslan. Men inte säga exakt som det var. Kunde verkligen inte formulera orden. Det är som en spärr inuti, helt paralyserande.
Men det måste varit omöjligt att inte läsa av mig.
Ovisshet har tidigare gett mig panik. Jag vet inte vart detta leder, men kan ha ovissheten. Förundrad över hur jag kan känna mig så tillfreds i mig själv.
Varje gång det händer - kontakten, närvaron, acceptansen för den jag är - ökar avståndet till nästa fylla.
Jag har aldrig tidigare vågat, eller haft vilja att, säga ”jag har slutat för gott”, men säger så nu och menar det. Inte att jag inte kan eller inte vågar dricka. Jag säger helt enkelt att det inte är värt besväret.
För jag vet att jag kan avbryta ett pågående återfall. Jag vet att det inte skulle vara kört eller att jag måste fortsätta in i kaklet om jag börjar. Men jag vet också vilket hårt arbete det innebär. Och vad lite jag får ut av det. Varför skulle jag ens vilja döva känslor när det är känslorna jag försöker lära mig att känna? Så dumt.
Idag är jag sorgsen och euforisk på samma gång. Längtar samtidigt som jag njuter av stillhet och sinnesro.

AlkoDHyperD

Och helt fel ute har jag nog inte varit i mina tankar om dissociation, såsom att jag zoomar ut i vissa anknytningsrelaterade känslolägen. Men kanske är även besattheten en typ av dissocialtion. Är den råa, tilltufsade, självsvådliga och egenmäktiga bulldozern mr Hyde inte bara ett sätt att ursäkta behovet att döva?
Jag fick en tanke som inte var ett sug utan mer en impuls att iklä mig identiteten som de senaste periderna av brutalt supande varit förknippad med.
Formulerade den för mig själv och en vän.
”Jag kände för att bli mr Hyde alldeles nyss. Hinka i mig ren sprit och bete mig fullkomligt oansvarigt.
Men det är inte effekten av alkoholen jag vill åt, den kan jag få bara genom att vara i nuet och i mina känslor. Det är bilden av mig själv, identiteten som mr Hyde, så som jag ser mig utifrån när jag går in i den.”

Och senare samma kväll kom tanken igen.
Jag gick igenom situationen och mina känslor.
Sorg och uppgivenhet i samband med att jag inte blivit förstådd och lyssnad på av ett av barnen. Som lade sig på en redan skuldtyngd period i samband med min exmakes bitterhet för att ha blivit ”utsparkad”.
Jag fick nu ta emot missnöje och protester från sonen - så som det brukar vara när jag tar föräldrakommandot för att jag bryr mig om barnens långsiktig hälsa - och trots att jag gjort allt ”rätt” genom kärleksfulla gränser och kontakt.
För att jag är den enda som vågar vara förälder.
Jag förstår att barnen behöver detta, möta och kunna visa motstånd tillsammans med någon som alltid finns där.
Jag är tacksam för att de litar på att jag är trygg och stark nog för att ta emot deras frustration från andra områden i livet, men ändå kändes det orättvist.
Där och då kom jag på att mr Hyde kanske är syndabocksrollen extrapolerad. ”Om jag ändå uppfattas som den dåliga kan jag lika gärna se till att det finns konkret anledning att uppfatta mig så. ”
Kontroll genom att göra skulden begriplig.
Jag behövde inte spela ut den rollen. Såg mönstret, kände in mig själv och lät sorgen komma ut i tårar när jag var ensam senare.

Jag tror att när vi kan se våra egna mönster och stanna upp, låta bli att agera som vi brukar, det är då vi kommer vidare.
Jag är glad att du såg det❤️
Gott nytt år önskar jag dig!!
Kram✨❤️

AlkoDHyperD

Hej alla gamla och nya här inne
Jag har visst glömt forumet ett tag. Hängt på andra forum istället (nätdejting har jag aldrig tänkt som ett alternativ, men måste ju provas ?)
Nykterheten är stabil, alkohol finns inte på kartan. Tur är väl det, med tanke på hur jag bor och med ansvar för fyra barn (nåja, en är 19 men kanske den som mest behöver en nykter mamma som alltid kan hämta på helgnätter)
För ett tag sedan läste jag ett inlägg om en som funderade lite på hur man nu skulle kunna gå på en dejt, utan att kunna ta en öl eller ett glas vin. Jag har fått tanken också. Samtidigt är det ju en intressant situation där man verkligen får chansen att utforska sina rädslor (för att inte duga, inte hitta orden, inte kunna slappna av, mm)
Den som inte kan acceptera mig som nykter alkoholist är nog ändå inget att satsa på.
Jag som inte är intresserad av annat än lite tillfälliga äventyr just nu - spiknykter(!) - får en kick av att utmana mig själv. Är det möjligt för mig att agera spontant och ohämmat i situationer jag tidigare inte har någon erfarenhet av?

att nykterheten är stabil för dig AlkoDHyperD.

Livet och tillvaron blir betydligt mindre komplicerat när man slipper ältande tankar och kämpandet mot sug.
Då kan man använda tid och energi till andra utmaningar om man vill. Eller bara låta livet rulla på i en vit och normal tillvaro.

Så fortsätt att leva i frihet AlkoDHyperD.

du provar nätdejting :-) Jag har också testat lite men har nu tröttnat på det eftersom sk lättfotade damer vräker över mig mail och jag rensar och anmäler :-( Jag har väldigt svårt för prostitution efter alla historier jag hört från kvinnor med missbruk som använt det till att skaffa pengar till droger. Men förhoppningsvis är det skillnad på hur kvinnor bemöts på dejtingsidorna.

Det var en negativ inledning men jag kan lova dig att nyktra möten är så mycket bättre än rusfyllda dito. Känslan av att kunna vara med med alla sinnen är helt obetalbar ! Spännande på alla sätt !

AlkoDHyperD

Kanske du rensat bort mig också då ??
”Desperat medelålders nykter alkoholist med psykisk funktionsnedsättning, slarvigt yttre och provocerande attityd söker(gärna betydligt yngre) män för tillfälliga bekantskaper för ömsesidiga kickar ?.....”

Ha ha ha ha ha Nä sober is the new cool and hellassexy.
Jag som du svirar runt på nätet och insåg att massa män har texten: Ej ONS.
Ej Onsdagar... Varför då? Dejta alla dagar utom Onsdagar....? Fan tänkte jag, jag som är
ledig alla onsdagar.

Tills jag fattade, mitt blonda huvud fattade, att det betyder
Ej One Night Stands.

Skönt iaf att du är på fötter och inte slirar.
Dejta nyktert är svårt. Vet inte hur många som
bjudit ut mig på "ett glas vin". Delger då att
jag inte dricker - tack o hej Monday.
Och så man blir blockad.

Vin är viktigt har jag förstått.

Still going storng här med med concerta.
Lite upp o ner med det och biverkningar men
jag är betydligt lugnare. Saknar mig själv ibland....
Dock ej den aspackade Monday.

Puss O Kram

MM

Och om jag var man skulle jag absolut dejta dig. Vi skulle ju va som Bonnie and Clyde.
Vilket radarpar med våra flipperhjärnor.

:D

AlkoDHyperD

Så ska jag gå på dejt med dig?
Somliga medelålders svaga män har dessutom antytt att jag är på fel sida, pga för mkt muskler antagligen ?. Skrämmer väl skiten ur dem

För att du är så otroligt intelligent, sånt är skrämmande.
Dessutom nykter, då är du livsfarlig.

Om du kommer till Sthlm så är det en dejt for sure.
En muskulös och en helt muskel-lös :D
Som sagt - klippta och skurna för varandra.

Adde kanske kan gå med han med, om han vågar?

AlkoDHyperD

Livets utmaningar fortgår till synes utan slut.
Det händer att jag bara vill svepa en filt om mig och krypa ihop till en boll. Känslor av uppgivenhet och tröstlöshet kommer då och då, klubbar mig, golvar mig.
Då kan tanken på att radera och zooma ut vara lockande.
Tanken får finnas. Samtidigt med tanken om att den utvägen är stängd.
Ingen utväg. Och jag behöver ingen utväg. Jag behöver bara bli sedd.
Jag har en vän som ser mig. Verkligen ser, som i filmen Avatar - I see you.
Och då ser jag mig. Vilar i ögonen på den andre och vilar i mig.

Vi är nog många som följer dig och dina fina inlägg. Tråkigt att höra att livet är tufft för dig just nu. Skänker en tanke till dig och hoppas att du snart mår bättre <3

Som så många gånger förr när jag läser dina texter.
Likheterna som ofta är slående.

Men utan dalar,inga höjder.
Lagom är ibland att föredra.
Men det kan vara svårt att hitta dit.
Och framför allt.
Svårt att stanna kvar där.
Visst är det fantastiskt med vittnen som kan och orkar se en.

Åh, där är du ju!!! Har undrat till och från hur du mår. Det känns bra att höra att du blir sedd och att du lika glasklart som tidigare kan identifiera känslor och tankar och tillåta dem att finnas.
Tänker ofta på sådant du skrivit till mig när jag kände mörkret sluta sig runt mig. Det hjälpte mig.
Fint att du finns❤️❤️
Kram!???‍♀️

AlkoDHyperD

Så har det sett ut de senaste åren, allt sedan jag utvecklat ett tydligt mönster av periodiskt supande egentligen.
Efter ADHD-utredning och medicin höll det drygt ett år. I höstas lyckades jag bryta efter några helger som höll på att leda till en period. Nu har det gått drygt sju månader sedan dess. Och jag är av och till i svåra sinnesstämningar. Känt att det varit högriskläge flera gånger, men lyckats använda mina verktyg. Det mest effektiva är att ”göra ingenting, bara inte värre”.
Otillräcklighet, överväldigad av allt som krävs av mig, ensamhet. Jag noterar det och försöker hitta sällskap. Finns inte sällskap sätter jag mig och spelar piano tills det är dax att sova. Har fungerat till och med vid lägen som kan ha varit ”oundvikliga” tidigare. När uppgivenheten genomsyrat hela mig, huset varit tomt och jag av en slump hittat spritflaskor som sonen glömt gömma.
Tid, tänker jag då. Låt det vara och låt tiden jobba.
Det kan ta fem minuter eller fem timmar innan jag får fatt i mitt mantra ”det är inte värt besväret” men jag hittar det varje gång.
Det är högrisktid nu. Nästa vecka åker jag med klubben på träningsläger. Jag kommer att vara nykter tills dess. Kanske håller det hela året, eller resten av mitt liv. Jag sörjer att utvägen radera hårddisken och zooma ut med sprit är stängd, samtidigt som det är en lättnad att inte ha det alternativet.
Kram på er alla

Ja du här är det också något på gång, vet inte varför. Igår höll hjärnan på att nästan tycka att - 24 cl wirre kan du ju köpa. Det är ju inte mer än 4 st 6 cl shottar. Det förbannade dividerandet i mitt huvud är tillbaks. Inte akut. Men påträngande.

Har samma mantra som du: Är det värt det? Självklart inte. Skulle vara en oändlig uppförsbacke.
Stairway to heaven eller Highway to hell.

Tanken fanns igår hela dagen (ledig, ingen dotter) men fick mig en tankeställare.
Hon dök upp här hemma och skulle hämta ett par skor.

Fint det hade vart då om jag hade dragit i mig sprit....

Tänkte mest delge dig att du fan inte är ensam med detta just nu.
Här sitter en i Stockholm, dricker kaffe på min fina balkong och
ser ut över Globen. Här sitter jag och tänker lika som du.
Det är dags igen...

Eller inte, vi får se.

Kram