Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

Häromdagen försvann de sista små snödrivorna. Tomten har varit i stort sett snöfri i ett par veckor nu, men här och där har det legat några envisa snöhögar och räckt ut tungan åt mig. Eftersom jag har varit hemifrån större delen av tiden har jag bara fått små glimtar av vårens framfart, så jag har nog varit lite deprimerad skulle jag tro. Förra helgen tillbringade jag tre hela dagar framför datorn, tittande på tuben och läggande patiens. Det kändes meningslöst att göra något annat, jag var utmattad i både kroppen och knoppen, faktiskt påminde det en del om den besatthet som har tvingat mig att dricka så många gånger i det förflutna. Sedan, plötsligt, knäppte det till i skallen och jag var över det hela. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig själv.

Och på onsdag bär det iväg igen. Inget jag ser fram emot direkt, men jobbet måste ju göras och tyvärr är jag den ende som kan göra det just nu. Vi har en kille till som skulle kunna ta över, men han är pappaledig för närvarande. Jag kan ju tycka att det här med pappaledighet ställer till det rätt rejält för små företag som inte har så många andra som kan ta över, men det är faktiskt ett stort steg framåt för jämställdheten: Företag har ju i det förflutna dragit sig för att anställa unga kvinnor eftersom de kan räkna med att en graviditet kommer att innebära ett substantiellt avbrott, men nu spelar det mindre roll; även en ung man kommer att vara borta under en längre tid. Så man får ta det onda med det goda.

Hunden är lika egen som alltid. När vi sitter framför tv'n har jag en påse med hundgodis bredvid nötterna och chipsen; jag tycker det är orättvist att jag ska sitta och smaska i mig onyttigheter när han bara får titta på. Nu är ju min hund tack och lov inget matvrak, så han varken försöker sno påsen eller sitter och tigger oavbrutet. Då och då kommer han fram och sätter sig bredvid mig, så ger han mig en lätt klapp på benet med tassen för att tala om att nu vill han också ha något gott. Häromkvällen var jag så absorberad av en film att jag inte märkte hans diskreta klapp så han försökte igen. När han fortfarande inte fick något så lyfte han tassen över huvudet och gav mig en sjusjungande rallarsving, som om det gällde att slå i en fyrtumsspik i en ekplanka. Jag kunde se honom tänka: "Det var ju själva...." Knäppskalle.

Ha det gott alla!

Varje människa är en värld... och tydligen gäller det hundar också!
Välkommen tillbaka, bägge två!

heueh

join them. Ett ordspråk med okänt ursprung som står sig alldeles utmärkt idag. Jag har just kommit hem efter knappt två veckor på flyg, i bilar och på fabriker, och trädgården är ett gult hav av maskrosor. Så nu har jag bestämt mig för att maskrosor är vackra. På sätt och vis är dom ju det, men det finns väl nackdelar också antar jag, annars skulle väl inte min far ha bekämpat dem med så stor frenesi. Han hade snickrat ihop ett specialverktyg av ett gammalt armeringsjärn och ett stämjärn som tillät honom att gå rak i ryggen och döda de små eländena ända upp i nittioårsåldern. Jag kommer väl ihåg hur det såg ut, så endera dagen ska jag knåpa ihop en kopia och, jag också, gå runt i trädgården med det magiska verktyget och muttra svordomar för mig själv.

Fast nog känns det lite tungt för närvarande, i morgon bär det iväg till flygplatsen igen för ännu en tid på resa. En dag fick jag hemma och den har till stor del gått åt till att tvätta, reda upp affärer och packa om väskan. Inte riktigt som jag hade tänkt mig mitt liv som pensionär, även om det faktiskt är rätt kul att fortfarande vara efterfrågad. Min sextiofemårsdag kommer jag att tillbringa på ett hotellrum någonstans ute i världen och det är lika gott så, jag är ju allt annat än social så en fest hade varit mer en plåga än ett nöje för mig. Är jag så borta tillräckligt länge så blir det ju för sent att ta det när jag kommer hem igen, så med lite tur rinner det hela ut i sanden.

Förra veckan tillbringade jag i en fattig del av världen, där folk jobbar tolv timmar per dag, sex dagar i veckan, och tjänar cirka tretusen kronor i månaden. Visst var maten billig där, men inte så till den grad att det skulle gå att leva på den sortens pengar. Jag förstår ärligt talat inte hur dom får till det. Jag klev på flyget hem med blandade känslor, tacksamhet för att jag är född i ett land där jag kan tillåta mig att gnälla över att jag inte kan sluta röka cigarretter för tusentals kronor varje månad, skuld för att jag, tja, kan göra just det. Jag inser ju att det inte tjänar något till att bara gå runt och känna skuld, tvärtom försöker jag se det positiva i tillvaron, min egen i alla fall, men nog är det svårt när man ser dessa människor på nära håll. Ändå är dom glada, dom skämtar och skrattar som om dom inte hade ett bekymmer i världen. Människans anpassningsförmåga upphör aldrig att förvåna mig.

Ha det gott alla!

skuld kände jag idag när jag inhandlade ett par shorts för 179 spänn. Om jag räknar bort moms, frakt, minst 2 vinstandelar, importskatt, material så blir det inte mycket kvar till kraken som syr dem.
Jag får hälsa välkommen till pensionärsgänget lite i förskott ! Bingo, boule, Eckerölinjen, PRO, gammeldans......mycket som väntar på att utforskas :-) Eller så kan man bara göra bra saker för sin egen skull och inte gå i pensionärsfällan :-)

heueh

Inte för att jag har gjort något olagligt, det här fängelset har en verkstad som tillverkar vissa detaljer till ett företag jag jobbar åt ibland, så jag var där på studiebesök. Det var en fin verkstad, de hade alla de modernaste maskinerna och internerna, eller klienterna som det heter numer, fick chans att lära sig ett yrke som kommer att göra dem mycket eftertraktade på arbetsmarknaden när de kommer ut. Jag fick också chans att sitta ner och prata med dem, eftersom företaget ifråga söker folk inom just det här kompetensområdet med ljus och lykta.

Det var intressanta samtal, men det var ett samtal med en helt ovidkommande person som fastnade. Han deltog inte i något program, han var klient men drev mest omkring och gjorde just ingenting. Varför han var där fick jag ingen tydlig uppfattning om, enligt honom själv hade han en LVM-dom på sig och var bara där tillfälligt; några dagar senare skulle han vidare till ett LVM-hem. Han såg inte ut att vara i bästa skick rent fysiskt men till en början tyckte jag han var helt klar i skallen och hans berättande var sammanhängande och logiskt.

Han hade inte så lång tid kvar innan han skulle bli utsläppt så självklart var det just den dagen som mest upptog hans tankar. Det som bekymrade honom allra mest var att han skulle bli utsläppt sent på midsommarafton och att bolaget skulle vara stängt då, så var skulle han få tag i sprit? I det här läget började jag undra om han kanske led av Korsakoffs sjukdom, men han var ju helt klar i övrigt så jag beslöt mig för att fråga rakt ut. Han berättade då att han har gett upp; han har varit på så många behandlingar och åkt in och ut på akuten så många gånger att han har klassificerat sig själv som obotlig; han har helt enkelt bestämt sig för att bara fortsättat supa; sedan fick det gå som det ville.

Jag får medge att jag har tänkt likadant mer än en gång i det förflutna, men då mer som en ursäkt för att fortsätta dricka lite till än som en verklig intention. Den här gossen var helt seriös dock, jag förstod så småningom att detta beslut var något som har växt fram under en längre tid och slagit rot i hans sinne så till den milda grad att han var orubblig. Jag ville förstås göra något, men insåg självklart att många betydligt mer kvalificerade personer än jag har försökt förut, och skulle komma att fortsätta försöka länge än. Jag kan bara hoppas att någon av dem lyckas.

Ha en bra dag alla!

heueh

har en tendens att försvinna spårlöst på bara en sekund. Jag fasar för den dag jag får barnbarn; har man någonsin sett en skräddare springa över en vattenyta så får man en föraning om hur de små liven tar sig fram bara några dagar efter att de lärt sig krypa. Stackars barn, hos mig kommer de att ha en spårningsutrustning runt halsen, en som tjuter så fort de rör sig mer än tre meter bort från mig. Skulle jag någonsin få förtroendet att sitta barnvakt så skulle jag knappt tordas hälla upp ett glas vatten och skulle jag göra det så kommer nästa fråga: hur dricker man ur ett glas och samtidigt håller ögonen på den flipperkula som far fram på golvet från vägg till vägg? Nåväl, den dagen den sorgen.

Men nu var det små skruvar det gällde. Jag plockade just isär en dator som tjänat ut, jag monterade ur hårddisken eftersom jag inte vill att den med allt sitt innehåll hamnar på någon återvinningsstation i Nigeria, där någon ju kan få för sig att återvinna mer än bara hårdvaran. Plus att den kan användas som backup i någon annan av mina datorer. Den sitter med yttepyttesmå skruvar och självklart tappade jag en av dem; den landade först i knät, så jag höll handen under och ruskade lite på benen i hopp om att rädda den. Inget, inte ens den svagaste lilla duns då den träffade golvet. Så jag gick ner på alla fyra och letade, det visade sig att golvspringorna, förutom smuts och hundhår, innehöll mer än en liten skruv, bara inte den jag sökte. Efter flera minuter av fåfängt letande gav jag upp och traskade ner för trappan för att sätta på kaffe. Jag insåg då att det som kändes som en sten i toffeln faktiskt var den förlorade skruven. Jag tror han gömde sig avsiktligt, bara för att jäklas.

Ha det gott alla!

heueh

emot mig idag, där jag stod på förstubron och rökte. Den låg på sidan, med ryggen mot mig, och svävade någon centimeter över marken. Först kunde jag inte klura ut exakt vad det var jag såg, det var bara en grå boll som såg ut att blåsa med vinden. Om det nu hade varit någon vind att tala om. När den kom närmre insåg jag att det var en mus, och det hela blev lite surrealistiskt och smått skrämmande. När den var några meter bort upptäckte jag att det var en vessla som bar ett nyfångat byte i munnen. Det var en liten vessla, nästan mindre än musen den på något sätt hade lyckats döda.

Vesslans hela synfält blockerades av musen, så den upptäckte inte mig förrän den var helt nära. I panik släppte den bytet och sprang in under närmsta buske, där den stannade, vände sig om och iakttog mig noga. Jag kunde nästan se vilka överväganden som snurrade i det lilla huvudet; var jag farlig, skulle jag ta musen för den, hur stora var chanserna att den skulle klara sig helskinnad hem med musen i gapet? Till slut tog omsorgen om familjen överhanden och den smög ut ur busken, ett steg i taget med blicken oavlåtligt vänd mot mig, tills den nådde musen och kunde återuppta sin vandring. Det gick inte särskilt fort; jag hade nog väntat mig en språngmarsch, särskilt som den var tvungen att passera mig på någon meters avstånd, men jag antar att musen var för tung för att tillåta alltför höga hastigheter.

Det hela slutade väl ur båda våras perspektiv; vesslan tog sig hem till familjen med dagens måltid och jag fick ännu en naturupplevelse av rang att lägga till listan av sådant man bara får se på landet. Den listan börjar bli lång nu, en rävfamilj har sitt gryt bara några hundra meter bort, så jag har många gånger sett rävungarna leka inom säkert avstånd från hemmets trygghet, rådjur och älgar börjar bli vardagsmat och häromdagen såg jag en orm ligga och sola på en sten. Jag tänker ofta att när man bor så här och får uppleva det jag gör här ute på vischan så behövs inga kemiska lyckobringare; ändå smyger sig längtan efter ett rus på ibland, men det blir lättare och lättare att stå emot ju längre tiden lider.

Ha det gott alla!

Tack för denna naturskildring, som man ser framför sig när man läser. Tror att du har så rätt. Naturupplevelserna och den totala närvaron i dessa stunder är ett rus i sig.

Anders 48

Hoppas att du mår bra, ser att du inte skrivit något på ett tag. Har läst hela din story. Fantastisk läsning - och jag kan ju se att vi verkar ha precis samma "inställning" till drickat:-). Jag tog just ett återfall och fick hjälp på sjukhuset via inläggning. Hoppas innerligen att du har sluppit det igen - utan bara mår bra och har tagit en paus i skrivandet!!!! Wish u all the best/Anders