Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina

Efter "Sober October" borde ju "Nykter November" komma? Om än inte för mig så kanske för någon utav er andra?
Bara en tanke...

Jag är så ledsen för jag förstår att du blir besviken, men vi måste ta bort ditt namn och det som kan avslöja din identitet. Det här är ett anonymt forum och det är väldigt viktigt att det är så, till 100%, för att skydda er och att alla medlemmar känner att det är så. Forumet här är ju inte bara för medlemmar, det finns många som kan läsa forumet som inte är medlemmar och söker man exempelvis på ditt namn på Google så kommer ditt inlägg här på Alkoholhjälpen upp i sökningen. Det kanske känns ok nu, men inte säkert att du känner likadant om 10 år...
Däremot är det fantastiskt att du vill dela med dig och jag är säker på att andra med Cadasil finner stöd i det. Så vill du gå ut offentligt för att hjälpa andra så är det beundransvärt, men då behöver du hitta andra plattformar för det och inte här.

Hoppas du förstår och vill fortsätta dela med dig här trots våra begränsningar!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Femina

Då förstår jag varför anonymiteten är så viktig. Jag trodde bara att namnet syntes för de som tittar på ert forum, inte hela världen!
Jag fattar också att detta forum handlar om alkohol, inte sjukdomar. Förlåt mig.

Tack för att du förstår! Men jag hoppas verkligen att ditt viktiga budskap sprids vidare på annat sätt!

Önskar dig en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Femina

#Carina
Tack, detsamma ber jag få önska dig och alla dina kollegor på Alkoholhjälpen!

Dina inlägg berör.

Sjukdomar, fysiska som psykiska, och alkohol hör ofta ihop, så fortsätt du att skriva om det du känner.

Önskar dig en för själen lugn och fridfull helg. ♡

Femina

Jag ser alkohol som en katalysator. Är du glad och dricker blir du gladare och tvärtom. Mitt problem är att det ligger en massa dåliga ägg i flera korgar men jag är ju bara en person, en komplex person, liksom alla ni andra. När jag mår som allra sämst och är trött på att leva alls kanske jag skulle vända mig till Minds forum. När jag är ledsen över min hjärnsjukdom finns inget forum. Cadasil är så ovanligt att det absolut inte finns någon förening i Sverige. För alzheimer kanske något finns, jag vet inte, men det är inte samma sak. Däremot finns föreningar till anhöriga. Förmodligen för att de drabbade redan är så sjuka när diagnos fastställs så de inte behöver någon förening... Finns det någon förening för de som mobbas utav sin egen chef? Jag har iaf inte hört talas om någon trots att konstaterade siffror säger att ca 75% som mobbar är just chefer.

Men jag är ju en komplex person med flera bidragande orsaker som gör att min alkoholkonsumtion ökat och som den katalysator den är haft en negativ inverkan samt en bedövande effekt på alla dessa områden. Vad är hönan och vad är ägget? Eller är det kombinationen utav allt som nu överskuggar alla ägg och hönor? Jag känner att jag inte hör hemma någonstans samtidigt som jag skulle kunna höra hemma på en väldig massa forum, om de ens existerade.

Jag vet faktiskt inte om jag hör hemma på detta forum heller om det inte vore för allting annat. Visst, jag borde absolut förändra mitt drickande, inget snack om det, men ibland undrar jag om inte mitt drickande skulle förändras naturligt, eller automatiskt, till en följd utav att övriga omständigheter förändrades? Någon som känner igen sig?

Femina

Vår katt, Sessan, har nyligen somnat in efter 22 år. Alla bara gråter. Jag måste hålla mig nykter nu för att inte gå under.

Det får du inte tvivla på! Ett osunt förhållande till alkohol är ju den gemensamma nämnaren för oss alla här. Men alkoholen är ju oftast en konsekvens av andra problem, diagnoser, förhållanden etc. Då tycker jag att det är en självklarhet att skriva av sig om de bakomliggande faktorerna och ventilera sina känslor och tankar.
Usch och fy när de där känslorna kommer att man inte vill leva längre. Jag hade känslorna när jag drack jättemycket i somras och de försvann när jag gjorde mitt uppehåll i augusti. Och nu när jag druckit alldeles för mycket i oktober börjar de smyga sig på igen. Som du skriver ovan tror jag absolut att det är kombinationerna av allt som gör det. Och den där balansen, som är så förbenat svår att få till. Idag har jag i alla fall ambitionen att vara vit dagtid. Börjar även öka i vikt igen. Vad säger du, ska vi försöka oss på ett sundare race med minskad alkoholkonsumtion, motion och peppa varandra?
Styrkekramar i massor!

Beklagar sorgen. Har några missar själv och de är så älskade och betyder så mycket. 22 år är en lång tid. Sessan kunde inte fått ett mer kärleksfullt hem.

? Styrkekramar

Femina

#Nurture
Tack för din förståelse. Ja, hon har haft ett bra liv hos oss och med sin syster som dog för 6 år sedan. Hon har kunnat gå ut dagligen och fått mycket kärlek här utav hela familjen. Hon fick svårigheter här på slutet men hon fick iaf dö hemma.
Kram,

Femina

Nu vilar hon jämte sin syster, Mimmi. Vi får vara tacksamma för all glädje och kärlek vi fått utav henne i alla år!

Femina

Hela familjen sörjer. Det är helt otroligt hur mycket känslor vår Sessan väcker inom oss! Det är så tyst här nu. Även om hon mest sov sista tiden så har hennes närvaro ändå varit påtaglig. Inga tassar som hörs längre, inget mjau när hon behövde hjälp att ta sig upp/ner från våra sängar. Inget mer mjau när hon vill ha mat. Av ren reflex tittar jag till barnens sängar där hon brukar ligga. Av gammal vana tittar man till hennes låda. Hennes matplats är redan bortstädad och gapar tom. Senaste året har hon tytt sig mest till min son. Han fick vara hemma från skolan igår eftersom hon dog strax innan han skulle åka på morgonen. Idag gick han till skolan. När han kom hem såg jag genom fönstret honom stå och gråta vid hennes grav innan han kom in... Vi är ännu alla i stor sorg. En sådan liten katt som funnits så länge i våra liv lämnar en otroligt stor tomhet efter sig. Vi får sörja och sakta vänja oss att leva utan henne. Allra mest min son. Hon låg nästan alltid i hans säng när han kom hem från skolan och sedan på hans bröst när han spelade spel eller tittade på youtube. Saknaden är total.

Femina

En insikt har jag iaf fått. Jag ska inte ens överväga att ta mitt eget liv. Det får jag inte. Det är helt oförlåtligt när man har barn. Aldrig mer dessa tankar... De har det INTE bättre utan mig. Döden är helt definitiv. Inte så att jag inte upplevt döden förut, både för människor och djur, men nu känner jag på något sätt att Sessans död ändå gett mig en insikt. Vi är alla värdefulla, hur mycket eller lite "nytta" vi än gör. Bara vår existens är värdefull och till mer glädje än vi/jag kan tro i mörka stunder. Det är normalt att sörja någons bortgång, katt eller människa. Men vi är alla värdefulla så länge vi finns, just bara för att vi finns. Tack, Sessan, för att du lärt mig denna viktiga läxa.