Jag skriver här för att få lite råd. Jag har läst flera trådar här om att vara anhörig och medberoende och det känns både tröstande att en inte är ensam, men också stärkande att det finns så mycket stöd hos er som skriver här. Jag har nyss deltagit i den internetbaserade undersökningen här på AH och den gav mig en del insikter om mitt medberoende, men jag behöver mer handfast stöd för att ta mig ur det värsta medberoendet och även kanske läka sår från barndomen och bryta destruktiva inneboende mönster jag har som får mig att må hemskt.
Min pappa är alkoholist, han är 76 år idag och han har nog varit alkoholist hela sitt "vuxna" liv. Jag själv upptäckte hans alkoholism i 10-års åldern och utvecklade nog rätt snabbt ett medberoende. Jag minns hur jag oroade mig mycket för hur han och jag själv skulle "klara oss", jag ville helst inte lämnas ensam honom med mina syskon (jag tog enormt stort ansvar för att allt skulle funka hemma), jag hällde ut sprit han gömt, kontrollerade överallt om han gömt sprot och jag skämdes över honom och mig själv över hur vi hade det. Jag minns inte många gånger som han var full synligt, men har en känsla av att han var småberusad mest hela tiden. Jag vet att han körde rattfull många gånger och mer än en gång körde han av vägen. Han var även notoriskt otrogen mot min mamma. Även det upptäckte jag och försökte dölja för alla. Minns flera gånger när han tog med mig och min lillebror när han träffade andra kvinnor och var helt öppen med det. Det var outhärdligt för mig som barn. Av den anledningen lämnade han min mamma när jag var 13 år. De skiljdes (även om relationen han hade tog slut och han ville komma tillbaka till min mamma, men hon sa NEJ och det har förbittrat honom resten av hans liv - det är mångt och mycket min mammas fel att hans liv har blivit kaos och skit) och jag fick bo heltid hos mamma, varannan helg hos pappa som flyttade till en stad 10 mil bort. Det var en lättnad för mig, men mitt medberoende, självpåtagna ansvar och katastrofberedskap släppte inte. Jag hatade att åka till honom samtidigt som jag MÅSTE åka för att kontrollera hans drickande. Han träffar en ny kvinna som han snabbt flyttar ihop med, men hon lyckas inte få honom att sluta, jag tror istället de drack mycket tillsammans. De får ett barn, min halvsyster, som får en utvecklingsstörning, jag tror att det den delvis beror på att mamman drack under graviditeten. Min store bror vägrar nu träffa pappa och jag blir ännu mer ensam i ansvarstagandet för relationen med pappa. När jag är 15 år orkar jag inte mer och säger rakt ut att jag tänker inte komma till honom mer om han inte slutar dricka. Han väljer alkoholen. Jag har nu en väldigt sporadisk kontakt med pappa, vilket är mest positivt för jag slipper hans alkohlism, men jag berarbetar inte mitt medberoende, utan fortsätter att oro mig över honom och skämmas över vår dåliga relation (alla vi tre barn från hans första äktenskap har då brutit med honom och han tar inte själv några initiativ till att ha en relation). Vi syskon försöker överleva bristen på relation med pappa genom att "mytologisera" honom, prata om hur härligt knasig han är, med det ursäkta hons totala brist på ansvar gentemot oss och att han helt enkelt valt spriten före oss. Jag och mina bröder pratar inte om att han är alkoholist. Men jag och min storebror erkänner det för varandra när min storebror berättar att pappa varit full när han var banrvakt till hans barn. Jag och min lillebror pratar om det när vi både är över 25 år. Men det är jag som fortsatt under livet tagit ansvar för att det ens finns en realtion mellan oss syskon och pappa. Jag har oavbrutet tagit kontakt och stått ut med pappas olika svek, att han beklagar sig över att han är fattig, att han mår dåligt över att han varit en så dålig pappa....blablablabla. Han ser sig som ett offer. Men jag fortsatte försöka och hoppas att han skulle ändra sig. Men det kommer inte hända.
I februari dog hans fru rätt så plösligt och han föll totalt samman. Men vi barn (vi tre syskon, vår halvsyster kan har fullt upp med att klara en vardag själv), men det var i huvudsak jag, klev in och hjälpte honom med ALLT! Vi ordnade begravning, han har ju inga pengar och ingen pension så vi betalade begravningen, stöttade honom med att ordna upp bouppteckning och skulder. Rensade skräp och sålde av möbler. Vi bestämde att han måste till ett mindre billigare boende för att klara sig ekonomiskt, och det fixade vi. Jag har varit dagligt stöd sedan februari. OCH det blev så att vi syskon "flyttade" honom till den stad där jag bor, jag var med på det eftersom jag förstod att huvudansvaret för honom skulle falla på mig och då är det bättre om han är 5 min bort istället för 1 timme (och jag var livrädd att han skulle bli vräkt och jag tvingas låta honom bo hos mig...). Så nu bor han nära mig och jag är fortsatt dagligt stöd per telefon och hos honom en gång i veckan. Han drivker varje dag, ca 5 extrastarka öl utspritt på dagen, han säger "mot ångest". Han äter antidepressiva, men de har jag ingen verkan om han dricker. Jag har flera gånger konfronterat honom med missbruket och han säger alltid "ja, jag måste sluta nu", det händer aldrig. Jag har skrivt brev om att jag mår dåligt av att han är berusad när vi pratar och att han dricker medan jag och min man är där och hjälper honom. Han struntar i det, bara fortsätter som vanligt. Jag har sagt att det finns hjälp mot beroendet, men han säger att det skulle "kännas konstigt att ta hjälp", han tycker inte att han har problem "jag kan hantera det". Till saken hör att han är själv kurator och har jobbat många år med missbrukare. HAN VET vad missbrukare gör med sina anhöriga. Men han skiter i det för egen del. Han har stora problem med närminnet och är rätt ofta lite förvirrad när vi pratar. Det kan ju bero delvis på sorgen. Oh jag försöker vara förstående och finnas där för att stötta honom i hans sorg. Jag har hur många gånger som helst sagt att han MÅSTE gå och prata med någon, ta kontakt med Vårdcentralen. Han säger "ja, jag ska nog göra det", men han gör det aldrig. Nu har hans läkare påtalat att han dricker för mycket och vill utreda varför han har anemi (det beror på alkoholismen), men det får nu pappa att ro att han har en dödlig sjukdom och är ledsen och rädd för det. Samtidigt som han dåd och då i förtäckta ordalag pratar om att ta livet av sig.
Hela situationen för mig är så stressande, jag pendlar mellan ilska, förtvivlan och oror över att han är ensam. Jag tänker ibland att det vore bra om han blev dement och kunde sättas på hem, ibland försöker jag tänka ut hur många år han har kvar och hur länge jag måste ta hand om honom. Jag pendlar mellan att önska att han får några fina sista år och önska att han dör i en stroke.
Skönt att få skriva av sig. Tack!
Men kan någon ge mig råd om hur jag kan få distans till honom, ett bättre förhållningssätt där jag inte låter honom komma inpå och ge mig ångest och vånda. Jag vet att jag ska sluta höra av mig till honom, men jag jag kan inte göra mig fri från ansvarstagandet av honom (det är som att det är samman kopplat med mig eget välmående, om jag slutar ta ansvar för honom så kommer det drabba mig) och känslan av att jag tycker synd om honom. Det är någon skam också, jag skäms över mig själv, att jag har en alkoholiserad pappa, men om jag försöker kontrollera honom och få hans liv lite "normalt" så släpper lite av skammen. Jag ska ta kontakt med anhörigcentrum i kommunen och försöka få samtal. Jag funderar på allt gå till Al-non-möte. Men är det någon som har lite råd om "självhjälp"? Hur ska jag klara av att inte låta det här knäcka mig?
Tack igen!