Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

...går i väntans tider! Hoppas verkligen att du fått hjälp fina du? Skämt å sido, känn ingen stress hör av dig när du är redo. Kraaam till dig!

Mitt liv är egentligen kaos just nu, men den största känslan är ändå frihet, det är över. Äntligen. Visst, det trodde jag för ett år sedan också när jag bestämde mig för att leva nyktert (vilket jag också har gjort större delen av året). Men jag är många erfarenheter och insikter rikare nu, det är skillnaden.

Länge trodde jag att det funkade att trilla dit ibland eftersom jag reste mig direkt och fortsatte nyktert. Mitt mål har ju alltid varit att bli helvit, så kring det fanns inget dividerande. Eftersom det blev enkelt att avstå A när jag tagit ett återfall tror jag att jag invaggades i en falsk trygghet och märkte inte hur det blev mindre mängder, inga fyllor, men oftare. Till slut var jag tillbaka på ruta 1 trots jättefin statistik. Det värsta var att jag hade börjat tänja på de gränser jag trots allt haft, så egentligen var jag på ruta -1, utan att vara riktigt medveten om hur det gått till.

När jobbsituationen blev övermäktig under hösten och panikångesten tog över mer och mer hittade jag som så många andra lindring i några glas. Situationen eskalerade. När insikten kom om hur illa ställt det faktiskt blivit på mycket kort tid, blev det ett chockartat uppvaknande. Till slut gick det inte längre, jag kraschade rejält. Det är jobbigt att läsa några av mina senaste inlägg, men de kommer för alltid att påminna mig om hur illa det kan bli och vara. Tro mig, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle dricka handsprit. Herregud, jag är ju en helt vanlig människa...

Så kom då äntligen torsdagen den 29:e, befrielsen dag. Hur det gick? Precis som magkänslan varnade för:
Husläkaren - fantastiskt bra.
Beroendeterapeuten - katastrofalt dåligt.

Min finaste läkare sedan massor av år förstod precis. Lugnt och stilla frågade han det han behövde höra för att hjälpa mig på bästa sätt. Det slutade (eller snarare började) med sjukskrivning året ut och Naltrexone. Uppföljning om några veckor. Han tror på mig, utan att vara naiv. Alltså, han är bara bäst.

Så till nästa möte. Gode värld, vad släpper beroendemottagningen in för folk? Finns det inga gränser? Jag hade, trots magkänslan, bestämt mig för att ge det en chans. Men det gick inte alls. Där sitter en ung kille och förklarar för mig att jag lever i förnekelse. Att jag måste gå till arbetsgivaren för att få dem att betala ett behandlingshem. Att ingen blivit frisk utan AA och tolvstegsprogrammet. Att min man är medberoende. Att ett nätbaserat forum aldrig kan ge samma sak som ett riktigt möte. Att mediciner inte hjälper. Ja, det var ingen hejd på honom. När han sedan började jämföra med sitt eget sexmissbruk och ge ingående detaljer kring det, kände jag bara: "Tack, men ej tack!"

(Vill tillägga att jag inte har något emot beroendeterapeuter, AA och tolvstegsprogramnet, jag vet att det har hjälpt oerhört många människor. Jag beskriver bara just mitt möte.)

För tillfället är jag helt orkeslös, har hjärtklappning, huvudvärk och konstant illamående. Biverkningar av medicinen uppblandat med en del abstinens och sviter av min ohållbara jobbsituation. Men vet ni, den frihetskänsla jag har inom mig suddar ut allt det andra. Det är ok!

Att livet går min väg just nu förstärks av en jobbsak som hände under veckan. Jag hade hört att chefen jag nyss efterträtt inte trivdes på sitt nya jobb. Några samtal och förhandlingar senare kommer personen snart att vara tillbaka och jag kan få klättra ner ett par pinnhål. Vilken lättnad. I det skick jag är nu hade jag aldrig orkat med allt detta nya med så mycket ansvar. Just nu känns arbete överhuvudtaget långt borta, men om jag känner mig själv kommer jag att fixa det.

Tack alla ni fina kämpar här på forumet. Utan er hade jag inte varit där jag är nu. Jag hade inte förmåga att formulera mig och berätta, men när jag såg vad ni skrivit släppte allt. Att så mycket kärlek, förståelse och stöd kan rymmas i en anonym grupp på nätet. Fantastiskt!

Som sagt, nu är jag fri. Strosar runt här hemma och försöker låta livet hinna ifatt mig. Det riktiga livet, det utan flytande tillfällig och samtidigt mer ångestskapande lindring.

Just nu känns det så himla skönt att bara få leva.

Kram

PS. Jag hoppas att vi ses den 16 februari. DS

Din historia - jag har ju läst ett tag det du har skrivit om -
jag har många gånger velat hjälpa dig upp. Iaf hålla i lite...
I nackskinnet :D

Nu är du där. Insikten som måste få komma inifrån oss
själva. Där har du den.

Jag har läst mycket här men jag tror inte jag har sett någons
alkoholspiral snurra nedåt i den hastighet som din. Möjligtvis
min egen. Gick ju också ifrån "under kontroll" till vansinne på
ett halvår.

Det är det som skrämmer mig mest i din historia.
Hur otroligt fort det kan gå. När det får grepp till
100% så går det i rasande hastighet nedåt.

Ville bara säga det och önska dig lycka till.

MM

Vill också tillägga att jag beundrar ditt mod att våga skriva om hur det faktiskt var. Inte många skulle våga.
Riktigt skrämmande (jag som är rätt uppkäftig - blev spak och visste likt Ellan inte hur jag skulle hantera det)
Förlåt. Jag blev rädd. Riktigt rädd.

Men hatten av för att du vågade. Den där ärligheten visar andra HUR fort det
kan gå. När kontrollen försvinner. Då kör man rakt ner i brunnen med huvudet först.

Jag tror, vet inte, men tror att du har en ond cirkel som ska brytas. När den är bruten
så klättrar du snabbt uppför brunnens väggar - du har viljan att inte dricka. Det är det
som krävs.

Du kommer att klara detta.

Kanske ses vi i Februari även om jag kommer att välja att
inte presentera mig som MM utan som XXXXXXXX.
Men det spelar ingen roll.....

Ha en fin dag njut av livet.

och bra om man klarar att vara ärlig och säga hur det är. Det är ett accepterande som alltid för något gott med sig.
Vi ses i februari!?

Ååh, jag blir så himla glad av att höra om din vändning.
Lycka till dig ? och kämpa igenom detta första jobbiga, det ljusnar där framme, jag lovar!!
Massa styrkeKramar till dig Fina Vinäger!!?????
???

Men tänkte att om du kan så kan jag också komma på träffen i feb.
Skönt att du känner att du får mer kontroll över arbetssituationen. Och att du gör det du känner att du behöver göra för att få bukt med alkoholen. Inte alltid lätt att kliva tillbaka i jobbsammanhang (iaf om man som jag är en god soldat/duktig pojke), men då finns ju alltid risken att gå in i väggen och dricka ännu mer. Bra jobbat. Det kommer fler chanser. Det som tog dig dit till att börja med har du kvar. Och med kontroll över alkoholen blir du ju nästintill ostoppbar :)
Ta hand om dig och kram (jag är lite på kramhumör idag har jag märkt).

Skönt med din läkare också..Jag förstår inte varför någon metod ska vara bättre än någon annan..Jag har klarat av att sluta dricka enbart med hjälp av forumet. Även stöd från nära och kära. Jag har varit på några olika aa-möten, vilket säkert är bra för många..Kbt, a-terapeut är bäst för andra osv..Jag känner flera människor som bara skruvat på korken efter många års supande och lyckats..Alla sätt är bra om dom funkar..Idiotiskt att fördöma någon metod..Lycka till med allt vinäger, och Styrkekram ?

Min förra rubrik var "Fri" och nu kommer förlängningen "Trygg".

Det har gått tio dagar sedan kraschen, botten, kollapsen. Eller då jag stod vid ravinens brant, inte ruinens brant, som jag upptäckte att min telefons autocorrect gjort om det till. Tack och lov har jag inga ekonomiska bekymmer att brottas med. (IW, det var den som fixade terror av tetror också, genialiskt!)

Som sagt, tio dagar sedan kraschen, en vecka sedan sista droppen och jag äntligen fick hjälp. Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det en befrielse. Det finns just nu ingen annan känsla som bättre kan beskriva livet just nu.

Biverkningarna av både medicin, alkohol och arbetssituation börjar ge med sig. Illamåendet och huvudvärken är helt borta. Ångesten och hjärtklappningen mycket lindrigare. Så värt att må skit några dagar för att sedan känna hur mycket mer det ger att vara utan A. Inte bara bakfylla och trötthet...

Tänk er att inte behöva planera hela livet efter A:

Hur mycket har jag hemma?
Var ska jag slänga de senaste tetrorna/flaskorna?
Hinner jag förbi Systemet? Hoppas ingen jag känner ser mig där och att hon, den rödhåriga, inte sitter i kassan i dag igen...
Har jag tillräckligt med kontanter?
Måste jag köra mera i dag?
Hur tidigt måste jag sluta dricka för att orka i morgon?
Börjar det märkas på mig eller kan jag ta några klunkar till?

Sååå skönt att slippa allt detta!

Tack för alla fina kommentarer, även om det skär i hjärtat att läsa en del. Det är bara att gå tillbaka och läsa mina två senaste sidor om jag nu, mot förmodan, skulle få för mig att det är ok med ett eller två glas någon gång. För det är det inte, ok alltså, inte alls.

Ni som inte vet hur ni ska kunna stoppa, ni som mår dåligt av all ångest som A skapar efter tillfällig lindring, ni som ser livet rusa ifrån er, klarar ni inte det själva eller med bara forumet, så sök hjälp. Någonstans. Spelar ingen roll vad eller var, men ta chansen att få tillbaka livet.

När jag - som aldrig skulle kunna tänka mig att ta hjälp utifrån - kunde, så kan ni!

Oj, jag låter som en frälsare, en missionär, men jag är bara tvungen att få säga det nu, när jag vet skillnaden. Och att det inte var ett dugg läskigt när jag väl satt där med läkaren. Antagligen behövde jag gå igenom den här processen för att hamna vid vägs ände, och inse hur illa det var, annars är det bara så tragiskt att jag inte sökte hjälp tidigare.

Jag fortsätter att strosa omkring här hemma, går promenader och låter energin sakta men säkert komma tillbaka. Den har varit borta länge nu, så jag är glad för varje liten sak jag orkar. Skriva här till exempel. I dag blev det spam igen, Vinäger över nästan hela första sidan.

Life is rätt så good ändå!

Kram

Jag blir så glad av att läsa om din resa från ruinens eller ravinens brant till att stå stadigt på landbacken igen! Sträck på dig! Kraaam

Vad starkt av dej att söka hjälp och fint att din husläkare lyssnar och förstår. Jättebra att du tog tag i ditt liv, särskilt på jobbfronten och härligt att du mår bättre. Ta nu god hand om dej, livet går inte i repris. ❤️ Stor Kram

Det är ju sån skillnad mellan dina inlägg för bara en kort tid sen och nu. Massor med hopp! Jag blev lite inspirerad av din nedtrappning av takten på jobbet. Så jag funderar faktiskt på att göra det själv. Mitt drickande eskalerade ganska tydligt när mitt ansvar på jobbet blev större. Och att jobba är inte allt. Inte på långa vägar. Om en nedtrappning kan ge mig mindre saker som jag vill supa bort så är det värt mycket.
Håller tummarna för att det fortsätter flöda hopp från ditt håll!

Trodde nog inte att denna känsla skulle få bli rubrik efter Fri och Trygg på ett sådant här tidigt stadium. Men faktum är att det är det starkaste jag känner nu, glädje.

Två veckor efter kollapsen, elva dagars nykterhet. Elva kan symboliseras som två ben, l l, som ger mig stadga. Energin har återvänt, för bara tio dagar sedan var jag helt slut och trodde att det skulle krävas månader att komma tillbaka till livet. Men jag är redan på god väg. Och det gör mig så glad.

Tack ännu en gång för all pepp. ?

Kan min A-resa och mina jobbtankar få bara någon att fundera över sin egen livssituation så var den (nästan) värd det.

Kram på er

Så härligt att höra Vinäger!!
Att stå på två stadiga ben är guld värt?

Och hoppas verkligen att du får lugn i sinnet också. Panikångest är så hemskt jobbigt.
Men det går att lära sig hantera den. Det gäller bara att hitta sin egen metod som funkar. Och vi vet ju att alkoholen INTE är rätt metod..
Lycka till ?

Kramar
???

... från min soffa !

Du låter så nöjd. Stark och upprätt har du alltid låtit; stolt. Men ofta trött. Oj, som jag känner igen mig i dig. Men nu - du andas tillförsikt. Gör mig så glad.

Styrkekramar ?