Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina

Oj, jag tänkte att jag mest var ute och svamlade in "cyberspace"! Men, kanske finns det ändå en tanke bakom som inte är helt fel. Oavsett hur ni väljer att göra så är forumet värdefullt för oss alla. Tack för att ni lyssnar och bryr er!

Femina

Var ska jag börja? För ca 12 år sedan förstod jag att min man verkligen hade problem med A. Då var vår dotter 8 år och vår son 6 år. Det var då min dotter kom till mig och sa att "pappa dricker nånting under trappan"... Min kloka fina flicka förstod redan då att hennes pappas beteende inte var normalt. Vi bor i en tvåvåningsvilla med ett litet förråd under trappan till övervåningen där vi mest stuvade undan verktyg och sånt. När jag då tittade in där hittade jag sådana där en-liters vitt vin tetror på golvet. Jag hade inga problem med A själv och hade inte fattat hur illa det var ställt med min man. Ibland tyckte jag visserligen han verkade fullare än vanligt men eftersom han är expert på lögner och förnekelse var det inte förrän då jag fattade. Jag hade haft fullt upp med annat, bl a vår sons diagnos och svårigheter.

Sen följde flera år av hopp och förtvivlan. Jag gjorde allt jag kunde för vår familj.

Ok, jag orkar inte fortsätta mer just nu. Vi har bråkat, igen. Jag funderade på skilsmässa då många gånger och nu tvivlar jag fortfarande om jag gjorde/gör rätt. Han kan vara minst sagt tålamodsprövande... Orkar inte skriva mer, just nu. Tänk om jag valt annorlunda redan då, för ca tio år sen. Hur hade mitt och barnens liv sett ut nu? Det vet ingen. Men tio år framåt? Hur vill jag att mitt och barnens (unga vuxna) liv ser ut då? Ska jag fortsätta såhär eller inte?
Jag ville så gärna hjälpa min man och göra det bästa för barnen men jag vet inte om jag valde rätt. Jag vet fortfarande inte om jag väljer rätt.

Femina

Min man, som annars är kärleksfull, kan bli väldigt elak mot mig. Särskilt som när jag nu ikväll tog hans nypåfyllda vinglas ifrån honom strax före kl 22 när han ska upp och jobba imorgon. Då kommer alla anklagelser mot mig i en vid ström. Jag kan inte bara anklaga honom för mitt drickande men mobbing från min egen chef i flera år, hålla ihop familjen, min egen obotliga hjärnsjukdom, inget stöd från honom, självmordsförsöket, uppsägningen från jobbet efter 18 år, inget sexliv eller ens annat än kamratliga pussar/kramar osv... Jag inser ju att jag själv gjort mina val. Men ändå. Här står vi nu. Och vart är vi på väg? Vad vill jag framöver? Jag, som knappt orkar borsta tänderna. Eller dammsuga. Eller tänka.

Femina

I fredags var min man på julfest med jobbet. Inte bra, kan jag sammanfatta det. Jag är orolig för hans anställning. Det är inte bra i jobbsammanhang att bli så full att man inte ens minns att man varit på McDonalds. Eller hur två paket cigaretter har kostat 250:-...
Jag vet inte hur många datorer vi behövt köpa senaste tio åren och vi har inte riktigt den ekonomin. Senast köpte vi en för två månader sedan. Vi har en till sen tidigare men jag behöver en dagligen för att betala räkningar, läsa mejl, söka jobb, rapportera till a-kassan, arbetsförmedlingen, beställa julklappar osv. Nu går vår nya dator inte ens att få liv i. Han skyller jämt på datorn men det brukar vara han som är så full att han inte kan hantera den. Dessutom minns han ju inte det eller vill inte erkänna det. Jag orkar inte. Nu är nya datorn obrukbar och då tar han den andra, på kvällarna när jag inte ser. Jag är livrädd att han förstör den också. Herregud, varför lever jag såhär?

Femina

Jag undrar ibland om mitt eget drickande ökat för att jag är rädd. Rädd för förändring. Rädd för att ta fel beslut. Rädd för vad som blir konsekvenserna av nya beslut och om jag kan orka med det. Rädd för uteblivna beslut jag kanske borde tagit för länge sedan och fortfarande inte tagit. Jag ville ju så gärna att allt skulle bli bra. Jag kämpade verkligen. Jättelänge. Tills jag började ge upp. Tills jag började dricka mer och oftare och slutade borsta tänderna på kvällarna. Tills jag slutade bry mig om att jag gick upp i vikt. Till jag liksom började förlika mig med att sexlivet var över och jag kommit i klimateriet och detta numera är mitt liv. Vinet är liksom guldkanten i en annars ganska tröstlös vardag. Jag är rädd för att ta nya beslut och rädd för att inte ta några.

... till dig! Jag blir så berörd när du skriver! Igenkänningsfaktorn är hög på många delar av det du skriver förutom att min man inte dricker som din. Men allt andra. Tvåsamheten som är en ensamhet. Klimakteriet som gör att livet ibland är ett helvete. Vinet som kan sätta guldkant på tillvaron och som både du och jag vet förvärrar klimakteriet men asch då tänker man. Idag är jag värd detta, just nu just för stunden. Jag har inte kommit till stadiet att jag slutar bry mig, jo förresten på vissa plan. Orkar inte klä mig fint varje dag för att gå i skogen med hunden. Min man skulle gärna se mig i dräkt och knytblys vareviga dag men det är inte jag. Ibland känns det som att man sitter i en rävsax. Trots allt så älskar jag honom, även om han inte alltid är snäll. Femina! En till kram får du! Kraaam

Ja, jag blir ledsen för din skull när jag läser dina ord, hur ska det då inte vara för dig som är mitt uppe i allt.

Ibland känns det fel att råda när man, tvärtom, har det väldigt bra med en man som inte själv har några A-problem och som stöttar till hundra. Men det är klart att man kan ha det jobbigt ändå, med sjukdomar och elände.

Det jag känner mest fara över är hur uppgiven du låter. Det är så svårt att göra något åt en situation när den känslan tar över. Finns det någonting du skulle kunna känna dig stolt och stark över? Det behöver inte vara stort, utan bara något du är bra på eller har gjort bra. Skriv ner så många saker du kan komma på.

Börja så, leta upp känslan av stolthet och bygg vidare på den.

Leta sedan efter något litet du vill förändra. Det måste vara något du orkar och lätt kan göra, gärna något praktiskt i vardagen. Något som gör att du märker skillnaden och känner att du gjort bra. När det är gjort, fundera över nästa (lilla och enkla) förändring. En lista över dessa kan vara bra.

Kanske jättefåniga råd, det bjuder jag på i så fall, men jag vill så gärna att du ska få tillbaka lite värde och självförtroende. Vi behöver känna oss uppskattade och behövda. Det gör oss starkare och styrka behöver du mycket av nu.

Försök att lägga energin på att blicka framåt istället för bakåt. Lättare sagt än gjort, jag vet, men det är enda chansen till långvarig förändring. Det som är gjort är gjort och kan förhoppningsvis räknas på plussidan som erfarenheter och en del i den process som tar oss vidare - framåt!

Börja någonstans, lova det.

Du är bra och värd så mycket mer. ?

Många kramar

Femina

#Vinäger
Tack för jättefina råd! Jag ska försöka göra precis som du föreslår och också skriva upp det så jag inte glömmer.
Ha en fin dag!

Dina skildringar berör oerhört mycket och vi är nog många som lider med dig. Du verkar ha blivit inmålad i ett hörn där alla problem håller dig fast. Men jag håller med kloka vinäger. Du måste nog försöka att hitta något litet att förändra till att börja med. Ytterligare ett råd som kan kännas fånigt. Prova att vara vit 1-2 veckor. Och under denna tiden. Följ vinägers råd och se framåt. Det som hänt kommer du ändå aldrig kunna förändra . Men börja smått, jag har i åratal försökt att bli världsmästare i nykterhet och trott att det skulle ta max ett par dagar. Därför har jag misslyckats gång på gång med djupare depressioner för varje misslyckande. Men i somras påbörjade jag resan med annan syn. Började försöka att bara bry mig om de vita dagarna. Visste att jag då och då skulle falla. Men gjorde inte lika ont längre. Tog mig tillbaka snabbare och började sätta upp kortsiktiga mål. 1 vecka vit = städa förrådet, Vit dagen efter = köpa tex ett klädplagg jag ville ha osv osv. För mig började jag må bättre , fick saker gjorda och belönade mig själv. Nu vet jag att många ör emot att man ska trigga hjärnans belöningsmekanik. Men det skiter jag i , för det funkar för mig :-)
Men vad du ön funderar på att förändra, så gör det snabbt Femina. För du behöver det.
Kram och kämpa

Jag har lite svårt att få min hjärna att sluta snurra runt. Kanske är en sån där monkeybrain som jag hört om, men hur som helst. Jag har aldrig reflekterat över tidigare om jag verkligen är en rund pusselbit som ska in i samhällets runda hål. Kändes bara självklart att man ska ha bra jobb, stadig krets med kompisar, fira midsommar, i alla fall en bil, inte mindre än en 4K tv och hålla ihop med sin fru och vara en toppenförälder. Men någon stans bland alla de saker man ”ska” göra och ha så blir jag olycklig och uttråkad. Kanske för att jag trodde att när jag fått allt så blir jag ”lycklig”. Kanske inte trodde det men i alla fall så rundade jag av alla hörn och pressade ner mig i hålet. Depressioner är en ständig vän men sen kom drickandet för att fixa alla problem. Nu när jag inte har det så undrar jag vad som är här näst? Ingen syntetisk lycka och inte mycket verklig heller. Inte så att jag tror att meningen är att man ska gå runt på moln hela tiden, men i alla fall vågor av nån form av tillfredställelse. Jag letar efter något sätt att få tillbaka något hörn och göra något annorlunda för att känna mig lite mer levande igen. Tänker börja att limma på nått hörn här och där och se vad som händer. Nån fart ska man väl kunna få? Jag är också skraj. Det är läskigt att förändra saker som är kopplade till trygghet. Men jag börjar tro att jag är villig att byta lite trygghet mot lite spänning/glädje/spontanitet/annorlunda. Vi kanske ska testa båda två? För logiskt är det ju dumt att slösa bort livet på att vara rädd för det. Lättare sagt än gjort men i små steg kanske?

Vin och alkohol gör att klimakteriet blir sämre. Hjärtklappning, ångest och sömlösheten förvärras. Visste inte heller det men efter lite uppehåll då och nu märker jag skillnad.

Femina

Jag kommer inte svara på något av dem just nu men jag uppskattar dem och det värmer i hjärtat.
Jag fick idag reda på att en tidigare väninna häromdagen dog i cancer, 52 år gammal och hon efterlämnar 5 barn, varav det yngsta är samma ålder som min son, 17 år. Hon fick någon cancer runt levern som satt illa till och förmodligen spritt sig så operation var uteslutet. Vi har inte haft kontakt på flera år. Det som berör mest var att hon mig veteligen aldrig rökt, drack sällan och var frisk och stark. Är det inte konstigt ändå, livet? Att en rökare får lungcancer är kanske inte så överraskande men att dö i cancer när man gör allting rätt? Ni fattar säkert hur jag tänker...
Ps. Min man lämnade in nya datorn idag. Vi får väl se hur det går.
Vi hörs snart igen, alla cybervänner!

Det är som kopierat i mitt huvud ikväll. Man har ju bara kört på mot det mål man tror alla ska ha. Nu sitter man här med "bra" jobb, hus, bilar, sambo, barn. Borde vara som lyckligast. Förlåt alla som kanske sitter och önskan att ni var här, finns säkert de som är som lyckligast här men tycker det låter mer och mer som man är långt ifrån ensam att uppleva detta som ett dystert luftslottet. Istället blev allt bara ett stor uttråkande ekorrhjul.
Sitter här ikväll, 4 dagars nykterhet efter att ha kommit tillbaka från senaste bakslaget. Försöker verkligen hitta och känna allt positivt med att vara nykter men ikväll går det inte. Precis som du skriven Femina så har glaset på kvällen blivit den enda guldkanten i livet. När tiden finns så finns inte orken, när orken finns så finns inte lusten. Tänker också den skrämmande tanken om man ska förändras så måste något brutalt ske. Nått riskabelt som kaster en ur den här äckliga bekvämligheten. Ibland spelar jag den förbjudna filmen i huvudet. Ser mig själv komma tillbaka till min familj om 10 år efter att bara lämnat allt, åkt jorden runt eller nått. Som i de där i filmerna där någon kommer tillbaka som en ny människa för att be om förlåtelse. Men så gör man såklart inte.

Femina, jag känner starkt med dig i ditt tvivel i din relation. Har de tankarna börjat komma när man funderar på hur livet skulle vara på ett annat sätt så är det svårt att få bort dem. Frågan är om man inte också behöver acceptera att de kommit av en anledning. Min relation är bättre när jag är nykter därför har jag alltid tänkt att mina tvivel och det som skaver beror på mig och att jag måste få ordning på mig själv. När jag som många andra dricker så grubblar man mer, vänder och vrider på saker som inte känns bra. Är såklart mer irriterad mellan glasen och säger mer var jag tycker och tänker. Är man nykter kan man svälja mer, ha mer tålamod och välja att inte ta vissa fajter. Såklart blir allt bättre överlag då, men är relationen bättre egentligen kan man fråga sig? Vi har ett grundläggande problem jag och min sambo som tids nog lär bli slutet för oss och det är att vi har helt olika behov av sex närhet och romantik överlag. Som du säger Femina, när en tycker det är bra och tillräckligt med nån "kamratlig" puss och kram om dagen och den andre längtar efter att hångla lite spontant i köket, då skulle man stannat upp och funderat på framtiden för länge sedan, men.. det kanske blir bättre tänkte man, kanske behöver jag ändra på mig. Men nu sitter man här 10 år senare..

Så JA Ironwill, hur gör vi. Var börjar vi. Vilket steg skall vi ta för att kanske verkligen få en förändring, ett nytt hörn på livet? Jag är med.

Jag ska trappa ner lite yrkesmässigt. Jag har både levt och identifierat mig med jobbet. Måste hitta en ny version av mig som inte är en god soldat. Tror jag är ett typiskt fall ac bra självförtroende men låg självkänsla. Bara så bra som folk tror att jag är. Välja ett jobb som antagligen ger mindre betalt men mindre press och stress och tar mindre plats i huvudet. Menar inte ett helt annorlunda jobb (som att starta B&B eller bli pilot), bara mer privatlivstolerant på en mindre stressig arbetsplats. Hoppas därmed kunna få energi till att tycka att något är kul. Det kanske inte löser problemet helt men i alla fall något. Eventuellt så säger jag upp mig innan jag hittat något nytt och hoppas att det väcker mig till liv. Har aldrig varit en gambler så det är kanske dags att prova? Rädd att om jag inte gör det så kommer jag inte orka söka något annat. Behöver släppa det gamla och känna lite press. Vet inte om jag rekommenderar det till någon annan dock. Men det är min väg att öva mig lite i otrygghet och kanske skaka buren lite.
En annan sak jag funderar över är mindre skärmtid. Tvinga mig till att tänka, läsa och göra mer ”ute i livet”.
Behöver en hobby också. Jag gör lite allt möjligt men inte hittat min ”frimärkssamling” ännu.
Har ett rätt stadigt äktenskap. Tror faktiskt att de flesta problem på den fronten är rester av jobbets krav på mig som drabbar familjen. Så där tänker jag mig inga förändringar direkt. Behöver bara få loss energi till dem.

Femina

Hoppas ni har/har haft en fin Lucia-dag! "Var inte rädda för mörkret - ty ljuset vilar där".

Femina

Det finns saker som gör mig arg, förbannad. Jag har ingen ventil, utom A. När jag dessutom inte kan få något stöd från någon känner jag mig väldigt destruktiv. Som nu. Känner mig asförbannad men min man ligger på soffan och sover på nedervåningen, som alltid. Barnen är vakna i sina rum. Jag får hålla inne med all ilska och frustration. Jag har lust att skrika men det går ju inte. Får lust att göra en massa destruktiva saker som skriker hjälp... Min enda utväg är mer bedövningsmedel i form av vin. Just nu kanske min trigger är lite trivial och inte i proportion till min känsla. Men känslan finns där! Överdriven eller inte. Och varför är den överdriven? Det beror ju inte bara på vad som hänt nu utan alla de känslor och händelser som jag upplevt i hela mitt liv fram tills nu!
Nu fattar ju ni ingenting vad jag pratar om och även om jag skulle försöka förklara det så skulle ni inte fatta vad som är så hemskt med det. Men det är ju detta som blir så svårt! En till synes trivial händelse kan väcka upp en jäkla massa känslor som har sina förklaringar...

Femina

Jag tappade "kontrollen" helt igår. Drack glas efter glas tills boxen var tom och klockan midnatt. Hur kunde jag spåra ur så? Läskigt...

Femina

#Pianisten
Tack för ditt inlägg. Idag blir en garanterat nykter dag.