av Enzo

Enzo
mån, 2019-01-07 - 20:50

Vi har levt ihop i över 35 år och har nu vuxna barn. Kan igentligen inte komma ihåg när hans drickande blev ett problem, men det nog över 15 år. Han smyger med det och erkänner inte att det är ett problem. Om jag påstår att han är full, så förnekar han. Han är bara trött! Ofta är hanredan full när han kommer hem från jobbet. Han sitter och halsar billig whiskey i bilen, sen fortsätter han med öl. Han dricker varje dag och sen eskalerar det på helgerna, då han kan sitta uppe hela natten och dricka och då kombinerar han drickandet med att köpa saker på Tradera. Senaste åren har han förändras och blivit mer aggressiv, hatisk och misstänksam. Både mot oss i familjen, men även mot folk runt omkring. Han hamnar lätt i bråk och detta har gjort att vi inte har många vänner kvar. Jag har inga riktiga vänner kvar, för jag har under en väldig lång tid skämts för att vara gift med sådan idiot. Han börjar känna att gränsen för vad jag klarar av börjar komma. Han kan ibland vara så fruktansvärt elak och kalla mig saker som hora, att jag är värdelös, tråkig, fet, ful och att han hoppas att jag ska bli våldtagen eller att a-lag ska dö snabbt i någon hemsk sjukdom. Andra gånger finns ingen bättre än jag och han älskar mig så mycket. Jag verkar ha svårt att göra slut. Rädd för att göra honom ledsen eller arg. Tänk om han kunde hitta en annan kvinna och göra slut med mig. Det vore fantastiskt! Ibland önskar jag att han dör och ibland är jag rädd för att han blir sjuk och kanske dör. Jag tål inte längre att han tar på mig, inte ens när han är nästan nykter. Det här bråkar vi mycket om, för han söker värme och kärlek och jag kan inte ge honom det längre. Jag måste lämna honom. Jag måste bara våga säga det till honom.

Pianisten
tis, 2019-01-08 - 10:46

Det du säger att han kallar dig och säger till dig måste du inse omedelbart att det är inget annat än ett sjukt beteende. Du måste vända dig från detta NU. Jag kan bara föreställa mig hur det känns när någon man en gång i tiden älskat förändras på det här viset, men att läsa av det du skriver så behandlar ha dig helt känslolöst.
Alkoholproblem är en sak, och hans missbruk är garanterat orsaken till hans humör och beteende. Men vill han inte förändra det själv så kan du inte göra något annat än att låta honom välja.
Jag hade anförtrott mig till en vän, packat mina väskor och eventuellt skrivit ett brev. Du kanske kan väcka något i honom genom att skriva något som får honom att förstå hur han behandlar dig. Om du tror att den personen du en gång älskade finns kvar där inne någonstans så förklara att du är med honom och finns där om han bara vill förändras själv. Det går aldrig att förändra någon som inte vill förändra sig själv. Stå upp för dig och ditt liv nu för fortsätter du i detta så kommer du skadas allvarligt psykiskt och i värsta fall som det låter kanske t.o.m fysikt.

Vi finns här om du vill prata!

Nordäng67
tis, 2019-01-08 - 11:55

måste man försöka se personen ifråga som en enda person. Även om det känns som två helt olika personer, en man älskar och en man typ hatar! Det här är vad man får liksom. Är det vad man vill ha? Jag fick också höra djupt kränkande saker under fylla! Sånt är svårt att komma över och förbi! Jag klarade det inte. Hjälpte inte att han sa förlåt och förklarade det med hjärnsläpp under fylla! Skapande otrygghet och min tillit var lika med noll. Sen återkom han iofs alltid till drickandet. Kanske en annan sak om personen stannar nykter och visar på äkta förändring.

Anthraxia
tis, 2019-01-08 - 14:01

Men fy fan - det där är inte ok. Varför stannar du med människan?
Är du rädd att han kommer skada dig?

Isf kan det vara bra att skaffa eget boende, och kontakta kvinnojour/liknande INNAN du "gör slut" - och gör det med andra människor omkring, så att du kan få hjälp om han flippar ur.

Alternativt så är det missriktad medkänsla? Den borde du spola isf; det är en sak att vara alkoholist - en sjukdom - och en HELT annan att utsätta de omkring en för misshandel!

Enzo
ons, 2019-01-09 - 20:16

Jag ställer mig frågan varje dag, när jag ska lämna. Jag vet att jag måste lämna, men jag väntar på lämna vid ett bra tillfälle. Jag hittar ursäkter att just nu är det inte ett bra tillfälle. Jag är rädd för eventuella konsekvenser, känner att jag behöver vara förberedd på alla konsekvenser. Det skulle vara lättare att göra slut, gå ut genom dörren och aldrig behöva ses igen. Men det går inte när man har 4 barn, hundar, hus, ekonomi ihop. Det kommer bli en långdragen process och eftersom att han inte vill skiljas kommer han göra allt möjligt för att djävlas. Jag måste få in i min hjärna att det kommer kanske aldrig bli ett bättre tillfälle än vad det är nu. Det är svårt. Skulle önska att jag hade en riktigt nära vän att prata med.

Ansan64
ons, 2019-01-09 - 20:51

Enzo Vilka är dina egna intressen? Det är viktigt att du tar hand om dig. Jag jobbar som bäst med att hitta saker som jag trivs med att göra på egen hand. Jag har varit en hel del på biblioteket, och kulturella evenemang. Vad som helst bara jag får ”andas” egen luft. Jag känner att när jag är i balans orkar jag mer. Förändringar börjar med små steg. Var snäll mot dig själv.

Anxiete
ons, 2019-01-09 - 20:55

dina vänner, eller vän, som du valt bort pga din man skulle förstå om du tog kontakt igen? Jag har upptäckt att mina vänner finns kvar fast jag inte trodde det. Våga skicka ett sms till någon som stod dej nära...
Vad säger dina barn, kan du prata med dem?
Våga ta små steg ?kram

GrönKatt
tors, 2019-01-10 - 03:30

Din historia påminner så mycket om min ?
Vi hann nästan vara tillsammans i 34 år (oktober), men jag lämnade in skilsmässoansökan i augusti -18. Två vuxna barn och ett barnbarn. Hus som vi äger hälften var av.
Min fd. man har smygdruckit i flera år, vilket jag inte har märkt förrän de senaste två åren. Det eskalerade väldigt för drygt ett år sedan och mina bortförklaringar om utbrändhet/trötthet fungerade inte längre.
I augusti försvann han i 3 veckor ? Meddelande sig med ETT sms/dag ungefär, men berättade inte var han var. Jag flyttade till mina två syskon en resp. två månader hos var. Barn2 flyttade till sitt äldre syskon och blev inneboende. Träffade soc som hjäpte till med att söka boende och samtalskontakt med en av AA's medberoendegrupper ? Det och flytten till en egen lägenhet har räddat mig ???
Trodde att mitt liv var ganska bra ? Men först nu LEVER JAG MITT LIV ?? Trots kroniska sjukdomar och sjukpensionär mår jag så mycket bättre!
Har återupptagit kontakten med några vänner och barnen mår också bättre. De var nog dom som fick mig att skiljas ? Hade stort stöd för det av dom ?
Jag hoppas så att du vågar ta steget och lämna din man ? Även om det tar tid, så kan det nog bara bli bättre!
Vi har fortfarande inte löst bodelningen och huset. Min fd. vill köpa ut mig, men det blir svårt att få lån utan jobb (Det förlorade han p.g.a. missbruket). Jag vill helst sälja till någon annan, bara jag blir av med min halva av huset!!!
Kram och hoppas du hittar styrkan att hjälpa dig själv i första hand ?
GrönKatt ??

Carina
fre, 2019-01-11 - 10:02

Så bra att du hittat hit och att du börjar sätta fokus på ditt eget mående. Jag tror att det kan vara en väg för att kunna hitta kraften att ta ett beslut hur du vill fortsätta leva och må i ditt liv.

Som jag skrev till en annan forum medlem idag så går mina tankar till psykisk misshandel utifrån vad du skriver att du lever med. Klipper in lite från Wikipedia om det här:
"Psykisk misshandel är misshandel som riktar sig mot den andres självkänsla, eller som handlar om att beröva en människa en känsla av trygghet, socialt sammanhang, integritet eller andra mänskliga rättigheter. Till skillnad från fysisk misshandel är den psykiska ofta verbal till sin karaktär...
... Misshandel mot självkänslan kan yttra sig i obefogad kritik och klagomål, förlöjliganden, osynliggörande, och andra härskartekniker. Att visa tecken på aggressivitet, som att slå sönder saker, kan också räknas som psykisk misshandel, om det i detta finns ett outtalat hot."

Är det här något du kan identifiera dig med? I sådana fall vill jag tipsa dig om att ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 så får du bolla tankar och erfarenheter med duktiga rådgivare där.

Du skriver att du ibland önskar att han kunde dö eller träffa en annan kvinna så att du på så sätt skulle komma ifrån situationen och få leva som du vill. Risken är att detta tar lång tid, och gällande det sistnämnda så kanske det aldrig händer. Så om du själv skulle ta makten över din framtid, hur skulle du vilja göra då? (OBS! Om du vill svara på den frågan så betyder det inte att du nödvändigtvis behöver göra det du kommer att tänka på. Jag vill bara kasta upp tanken och se vad som kommer ut från det).

Önskar dig all styrka!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Enzo
lör, 2019-02-02 - 10:36

Jag har bestämt mig för att lämna honom. Tänker på det varje dag. Drömmer om hur mitt nya liv kommer att se ut. Men det verkar som att det aldrig blir rätt tillfälle. Har inte ens sagt till honom att jag tänker lämna honom. Varför är det så?

Nordäng67
mån, 2019-02-04 - 16:38

på att det otrygga blir ens snedvridna trygghet! Ligger nog i människans natur att sky förändring även om man innerst inne vet att det blir till det bättre! Du har fattat ett beslut och det är bra, du vet vart du vill. Du kommer hitta styrkan och modet! Kram

kvinna 38
tors, 2019-02-28 - 22:39

Om du tänker så här då. Du får tre alternativ:
1. Lämna nu. Du får resten av ditt liv till att göra vad du vill.
2. Lämna sen. När är sen? Du får resten av ditt liv att göra vad du vill, men det är en kortare period än om du väljer 1 och du kommer antagligen alltid ångra att du inte valde nr 1.
3. Inte lämna. Du blev aldrig fri.

Vad väljer du? Nr 1 såklart. Men om du inte vågar så kan du ju alltid skjuta på det lite o vips är du på nr 2. Och ju längre du skjuter på beslutet desto närmare kommer nr 3.

Du har bara ett liv och det är bara du som kan fatta detta beslut.