Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Men VIN äger inte oss - det visar du ju nu ? grattis! Jag slutade röka för tio år sedan. Var storrökare - tog första ciggen före frukost. Det var tufft att sluta men det värsta var sorgen - sorgen av att förlora sin bästa vän. Helt sjukt men sant. Att avstå från alkohol kan ju inte vara värre säger jag till mig själv. Men även alkoholen är en falsk vän. Som lockar, lurar men egentligen inte ger så mycket tillbaka förutom en kort stunds ångestlindring.
Kram ?Greta

John-Erik

Bra skrivet!! Reagerade också på någon som skrev att denne inte har lika stora problem
som du har. Hur vet skribenten det? "Inte just nu i alla fall" skriver du.. Stämmer. Lite så är det.
Man ser inte sina egna problem i ljuset av vad de egentligen är i magnitud.
Du har många följare här som hoppas mycket på dig :-)
Fint att du mår bra min vän... :-)

Kram

John

Vet inte om jag druckit för mycket kaffe, men vad är ens poängen med att jämföra? Om man anser sig ha tillräckliga problem för att skapa ett konto på ett alkoholforum så lär väl inte problemen bli mindre för att man upptäcker någon annan som man subjektivt anser har mer problem? Och vad är ingångsvärdena? Att man inte dricker lika mycket? Att man inte mår lika dåligt av det? Att det inte får lika stora omedelbara konsekvenser? Nä, alkohol är en tillräckligt stor problemkälla för mig för att jag ska anse mig tvungen att ta tag i det. Om nån sitter på perrongen i Akalla och silar T-dojja genom en tennissocka i detta nu har ingen som helst bäring på mina problem. Kul att det går bra och vi fick ett livstecken!

Härligt att livet rullar på. Man ska ta vara på alla glada stunder i livet..Att få insikt om alkoholens verkan på mig och andra ger oss en förståelse, varför människor i alla tider bytt det mesta mot alkohol..Menar att många förlorat jobb, familj, hus och hem för en substans som förändrar våra sinnen och gör oss beroende..Skönt att allt är mer än väl med dig..Kram?

Vilken respons, jag är överväldigad. Tack alla! Blir så glad om mina ord kan bidra till någon eftertanke. Ibland kan det lilla så ett frö som kan växa sig stort.

Greta68 och miss lyckad: Jag kanske får byta nick till Vi äger eller, som föreslagits tidigare, Jagäger.

Angående att jämföra så tänker jag att det kan fylla (!) en funktion om det leder till att man blir avskräckt av någons alkoholresa. Typ att "oj, gick det så fort utför för den här personen, då får jag passa mig".

Att använda det som en slags ursäkt inför sig själv att fortsätta dricka är ju helt meningslöst. Precis som IronWill säger, håller man till på den här sidan så har man uppenbarligen problem med alkoholen på något sätt.

För egen del blev jag skräckslagen när jag jämförde mig själv nu och då, både kortare och längre tillbaka i tiden. Tänker att det är bra för alla att göra rent konkret, alltså jämföra med sig själva:

- Hur mycket och hur ofta drack jag för till exempel fem år sedan? Ett år sedan? En månad sedan? Hur mycket dricker jag i dag?

Har konsumtionen ökat är det stor risk att den kommer att fortsätta att göra det. Att den eventuellt ökat i relativt långsam takt garanterar dock inte att den inte kan dra i väg och få ett våldsamt förlopp. Är det värt att ta den risken?

Några funderingar så här på lördagen i det hos oss kyliga, men fantastiskt vackra vintervädret. Vitt både inne och ute.

Om du känner dig stolt över dina vita dagar, men inte riktigt vågar ropa hej, försök leva i stunden och njut av vad du åstadkommit hittills. Ni vet:

Ta alltid ta ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan.

Kram på er

Jag blir så glad av att läsa att du mår så bra! Det är du verkligen värd... Sen blir jag skrämd över det du skriver om att konsumtionen accelererar. Jag har aldrig druckit hemma ensam innan min skilsmässa. Hittills har jag bara druckit på kvällar, men någon enstaka gång har jag tagit ett glas vin till lunchen på helgdagar för att mota bort baksmällan. Det kanske hade blivit en vana om ett år... och sen kanske det hade gått rakt ner i diket. Vem vet.

Hursomhelst- dina inlägg här betyder mycket för mig. Önskar dig en fin söndag och ta hand om dig!!!

Kram<3<3<3

...när jag tänker tillbaka på de sista sex åren gör art jag ser att i mitt drickande som successivt eskalerade gjorde att jag blev alltmer osocial och hemmasittande. Jag valde att dricka vin istället för att umgås med en vän. Det kunde jag ju göra via sociala medier. Min egna teori är att ensamdrickarna och konsumtionen faktiskt ökat dels på grund av att man kan ”umgås” över sociala medier hemma, se bara våra tonåringar, och dels genom BiB:en.
Men ändå i mitt drickande kände jag mig bara mer och mer ensam, som om alla var emot mig, men så känner jag definitivt inte nu idag.
Alkoholen ger mig hjärnspöken... jag blir inbillisk och de destruktiva tankarna blir nästan maniska. Utan A i kroppen existerar inte dessa. Så jäkla gott! Ett psykiskt dåligt mående förstärks ju mer av alkohol... men A lurar människan och låter henne tro att de är bästa vänner.
Så vill jag inte leva! Jag är för smart för att låta mig luras igen! Hoppas bara att man inte tagit för mycket skada av så många års pimplande.

Grattis till ditt välmående och tack för din inspiration här! ?

Kram PimPim ?

Pimpim, ditt senaste inlägg gick rakt in i min hjärna. Tänker i precis samma banor som du gör. Saknar gilla knappen här på forumet. Du fick istället ett hjärta av mig.
//
Mrx

John-Erik

Förutom Vinägers inlägg så går också ditt inlägg rakt in som Mrx säger. Du får ett hjärta av mig med <3

John

Jag jobbar, tränar, äter, sover, handlar, diskar, tvättar, funderar, filosoferar, ler, skrattar, älskar...

Helt enkelt, jag bara är - och det är jag nykter. Naturligt, utan kamp.

Och vet ni, jag älskar varje minut av det. Känslan av lugn och ro i själen är obeskrivbar. Jag tror ta mig sjuttsingen att jag är lycklig på riktigt.

Det är nu två månader sedan jag nådde min absoluta botten. Tänker och läser tillbaka och försöker förstå att det var mitt liv då. För bara några veckor sedan. Det går inte, helt omöjligt. Skillnaden är enorm. Det är som att det handlar om två helt olika personer. Vilket det ju på ett sätt gör.

Jag har valt bort forumdiskussioner under ett tag av den enkla anledningen att jag behövt distans till alkoholfunderingar. Hoppas att ni tycker att det är ok.

Tack för att ni funnits här och fortfarande gör. Ni är bäst. ?

Kram på er

Underbart att läsa att du mår bra.
Tänk vad tid man har slösat bort på att må dåligt istället för att
må bra..... På fyllan, på att smyga, planera sitt intag, vara bakis.

Jag önskar dig all lycka i världen, Vinäger.

Och du vill leva. Såklart.

(Ref: #989 i din tråd)

MM

Äkta lycka utan rus..Det kan vara fin musik, blommor, vara med människor man tycker om, att skratta och bara finnas till..Jag är så glad för din skull..Kram?

Gick in på apoteket i dag, det som ligger precis bredvid Systembolaget. För bara några veckor sedan hade jag valt ett annat, på mer säkert avstånd. I dag tänkte jag inte ens på det förrän jag kom ut med min medicin. Såg den gröna skylten, ryckte på axlarna och mumlade ohörbart ett "fuck you" medan långfingret automatiskt spretade lite extra i vanten. Så j-a skön känsla!

Trevlig fortsättning på helgen!

MM och miss lyckad, två av mina fina mentorer: Kram och tack! ?

Du ser du har kommit en riktigt bra bit du med att gå ät andra hållet från systemet ???? visst känner man sig stolt o lycklig att slippa gå in o köpa något där inne ??
Starkt o som du skrev till mig det är dit man vill komma att man inte bryr sig ⭐️⭐️ Kram kram ?

...bitchblickar och blänger på flaskorna och boxarna där inne. Ibland kikar jag inte ens in när jag går förbi utan tänker bara på om de saknar mig där inne. Jag måste ju varit en av deras bästa kunder ?

Grattis till dina nyktra dagar! ??✨ Nu kämpar vi vidare med fokus på glädje och lyckorus ❤️

Kram PimPim ?

Livet, med alla känslor, går upp och ner
oavsett om jag är vit eller mot glaset ser
Måste lära mig hantera alla register
utan att med alkohol ge det äkta brister

Alltför ofta, som det var förr
gick jag genom Systembolagets dörr
Ibland enligt minsta motståndets lag
så fort jag hade en jobbig dag

Istället för tomhet och en vilja att fly
Upplever jag en känsla som för mig är ny
Just nu en sådan glädje och tacksamhet
Över mitt nyktra liv, om inget många vet

Det har varit jobbigt, ibland väldigt tufft
Ni som följt mig vet att jag nu har fått luft
I alla fall känner jag mig väldigt säker
Men är ödmjuk innan min sårbarhet läker.

Det vita tillvaron har så många fördelar
Kan inte komma på något i den som felar
Jo, en sak gör att jag nästan fäller en tår
Hur kunde jag låta det gå så många år?

Tack FinaLisa, dina ord värmer. Detta skrivet i all hast, men kan nog prestera bättre. Har några texter sparade (ej på rim, förstås) angående min uppväxt ur ett panikångestperspektiv. Kanske vågar jag en dag skicka dem till ett förlag, vem vet...

För att återgå till rubriken, så hittade jag några gamla inlägg i min tråd. De är långa men om någon orkar läsa, så kanske de både kan ge förståelse och lite hopp. Dessa skrevs under min kamp som nu känns avlägsen, trots relativt kort tid.

-----

Här är den första:

"Ja, varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som tjänar hyfsat, liksom min man, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

-----

Här är den andra:

" Varför? Ur ett annat perspektiv

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många..."

-----

Önskar alla en fin vecka med en förhoppning om att den blir åtminstone övervägande vit och med så lite kamp som möjligt.

Själv känner jag att jag har släppt taget - accepterat - och det är så himla skönt!

Kram på er

Bra med en uppdatering... Vet att vi har massa gemensamt i bagaget men hade glömt hur mycket!
Tidigt inlagd på sjukhus, barnhem, fosterhem, alkohol, droger, sex, abort, våldtäkt mm.mm...
Också studiebegåvad skulle det visa sig senare på komvux...

Ja, barndomen har många ärr men det är ändå aldrig försent! Bara man inte super upp sina möjligheter.

Nu håller vi Vinäger!
Tillsammans är vi varandra är en väldigt fin mening.
Hälsa din man det!?

Kramar
???