av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Jasmine
sön, 2019-01-13 - 14:59

Lilla vän, det där låter fruktansvärt jobbigt. Kanske ångestdämpande mediciner (icke beroendeframkallande) kan hjälpa? Du är starkt som klarar att vara nykter i den här situationen. Heja dig och skickar massor av medkänsla och kramar!

PimPim
sön, 2019-01-13 - 15:06

...att du skadar dig själv så hade jag bett någon skjutsa mig till psykakuten om det varit jag. Där får man hjälp direkt och kanske med något ångestdämpande och förhoppningsvis hjälp med kontakt till kurator eller psykolog!
Var rädd om dig ❤️

Kram PimPim ?

Denhärgången
mån, 2019-01-14 - 18:50

Jag känner hopp om att jag kan hitta mitt sätt att leva. Det är någonting med trygghet jag aldrig lärt mig, jag har lagt så mycket ansvar på andra att stabilisera mig istället för att lita på mig själv, jag har låtit självhatet sprida sig i hela mitt rotsystem. Jag vet vilka beslut jag fattat, jag skilde mig ju för att göra just det här; jag måste utsätta mig för livet tills jag fattar att det är mitt. Jag tar mig upp, jag försöker igen, det är det här jag gör bäst, alla vi här inne, vi är experterna på att inte ge upp. Det ska gå. Jag förstår någonting om bön eller universum eller mindfulness, det går att tillkalla ett yttre lugn, i korta, korta stunder förstår jag acceptansen. Vi kommer komma åt friden. Jag vill krama er så hårt att jag spricker.

Denhärgången
tors, 2019-01-17 - 10:13

Jag vill ha vin jag vill ha vin jag vill ha vin. Jag vill bada i vin. Jajajajaja jag vill ta min första kaffemugg rött nu på förmiddagen för att manifestera hur synd det är om mig. Jag vill dricka mig tröstad och sen vansinnig. Jag vill vakna imorgon med den där avgrunden och dricka bort den klockan halv sju. Mmm vad som helst för den där klunken, den där enda verkliga trösten. Herregud jag vill tillbaka till ett universum där det finns något som hjälper.

Denhärgången
tis, 2019-01-22 - 10:06

Nu går det lite bättre.
Jag tränar på att stå ut med mig själv, idag gör jag nästan ingenting. Jag läser Stjärnor utan svindel, min tonårsbibel, och vågar vara lycklig över min frihet.
Har glömt att räkna på ett tag. Visar sig att det är 81 dagar sedan jag drack en droppe. Inte helt illa.

Jasmine
tis, 2019-01-22 - 19:22

Det är riktigt bra gjort! Hoppas du är nöjd med dig själv och känner dig stolt;). Skönt att höra att du mår lite bättre..

Kram <3

Denhärgången
tors, 2019-01-24 - 17:47

-jag vill bli stark
-bli det då
-du får det att låta så enkelt
-det är enkelt, man måste bara bestämma sig för vad som är viktigt och sedan gå in för det.

Jag är ensam på en tågstation i väntan på en tillställning. Som vanligt hade jag en bild av hur jag glider hit helt världsvant, vrålsnyggt, självständigt. Och nu sitter jag här livrädd, känner mig dum, oönskad, ful, klumpig, totalt malplacerad. Vågar inte gå till lokalen.
Först tänker jag att jag ska gå och ta ett glas vin för att få lite självförtroende.
Sen tänker jag att jag ska straffa den som fått hit mig, fattar han inte att jag är alldeles för dum och ful och klumpig och osjälvständig för det här.
Sen tänker jag att jag bara tar tåget hem igen, det här behöver aldrig ha hänt.
Och så plötsligt kommer en helt annan röst. Det är ju det här. Jag ska bara försöka göra annorlunda just exakt nu. Jag ska acceptera. Jag måste inte vara cool och snygg och självständig. Det gör inget om jag är ledsen och ful. Jag kan ha mina känslor utan att agera på dem. Det är ingen annan som gör det här, jag är inte oönskad, det känns så och det är okej att det känns så.
Är det såhär man gör?
Nu går jag in.

Denhärgången
ons, 2019-01-30 - 12:42

Den här veckan tar jag det lugnt, ägnar mig åt självrannsakan och sätter upp mål inför arbetsåret.
Jag mår så bra när jag orkar stanna i nuet, se mig själv. Ibland drar korta vindar över mig: jag har gjort de förändringar jag skulle. Det här är livet precis som jag vill ha det.
Mitt nyårslöfte är att jobba med jämförandet. Jag vill så gärna hitta ett sätt att finnas till utan att vara i relation till något, bli glad över andra utan att det förminskar mig. I nuläget har jag istället isolerat mig och utvecklat en fobi mot att höra hur andra har det. Har inte kollat FB sen mitten av december. Det är lättare då, här i skuggan kan jag ganska lätt hitta självförtroende. Jag är stolt över mitt jobb, jag vet att det jag gör är värdefullt. Jag ska hitta ett sätt att behålla det här i relation till andra. Sen. Så småningom. Så länge kan jag ju faktiskt fortsätta låta bli. Jag fortsätter skala ner mitt liv, ner till den minsta kärnan: barnen, kärleken, skrivandet. Jag kan expandera senare, det finns tid.
Jag ser fram emot att börja jobba; lugnt, kreativt, tacksamt, ensamt.

Denhärgången
tors, 2019-01-31 - 15:37

Jag har rensat ut det gamla. Kartongförpackningen till de fyra julfolkis jag tryckte i mig sista gången jag drack i oktober, som jag knölat in längst in i ett köksskåp. Jag drack för att vi hade bråkat och han hade gått; jag gömde flaskorna ifall han skulle komma tillbaka.
Tre kassar pantburkar i förrådet, nästan bara folkis, från en svunnen tid. Jag skampantade, precis som förr, blixtsnabbt och med handen för, snälla gud låt ingen se att jag satt i mig allt det här.
Flashbacks. Allt detta smygande, smusslande. Kassapersonalens blickar när man köper folköl till frukost, slänger på en limpa för att det ska verka normalt, försöker att inte skaka, stinka, ramla.
Gud så skönt att inte ha ett spår av det där kvar i mitt liv. Tack tack tack tack tack tack tack tack.

Fibblan
tors, 2019-01-31 - 22:10

Fibblan här..
Jag ville bara säga att jag läst mkt i din tråd här ikväll. Mår inte så bra och surfar runt för att hitta förtröstan. Jag fann lite av det här hos dig..??
Så jag ville bara tacka dig, för allt du så naket, öppet och ärligt har delat med dig av.
Vilket mod och framförallt, vilken styrka du besitter. Den är imponerande!

"Jag kan expandera senare. Det finns tid"

Tack för de orden??!

Hittade själv en ölburk, starköl, urdrucken bland strumpbyxorna i går morse.. och tänkte att jag kanske skulle ta ett ryck här hemma.. Trodde jag hade röjt undan spåren av det förgångna, men tydligen inte alla..

Lämnar ikväll en månads nykterhet bakom mig och det känns förstås bra. Också slitit med ångest och jobbar på med att möta alla känslor jag tryckt undan, tidigare dövat med alkohol. Det är ett hårt jobb, men såklart värt det. Ikväll, är det en ny känsla som förvisso är lugn, och därmed lättare att hantera än "rivet", som jag kallar de där värsta ångest-påslaget, när det känns som varenda cell i kroppen ska gå sönder..
Så är det inte nu.
Och förhoppningsvis, ger jag mig chansen med fortsatt nykterhet, att bit för bit och undan för undan, möta mig själv som jag är. Hur jag än är. Med allt vad det innebär.
Det får ta sin tid - expanderar det gör jag, om jag fortsätter min linje.
Jag vill blomma?!
Och ska man få ngt att växa, så får man liksom vårda det ömt, även på vägen.
Just nu bara ett litet frö. Bara mörk, lite lätt illaluktande jord (gödsel..?) på ytan nu, men där under händer det redan fantastiska saker..
Det syns inte än, men det är på gång.
Så tänker jag nu.

Tack för dina ord. De hjälpte mig komma hit.
Du väckte viktiga tankar och känslor av hopp och förtröstan?! Hoppas du känner det är okej att jag tog så mkt plats i din tråd..(?)?

Kram/
Fibblan?

Denhärgången
sön, 2019-02-03 - 07:35

Hej fibblan!
Vad fint att höra från dig. Hur känns det idag?
Du har ju kämpat helt fantastiskt och spikrakt, en månad direkt, wow!
Och vad klokt av dig att du läser här när du har det jobbigt. Det här som du gör just nu, ändra beteende när det är jobbigt, det är ju det som är det allra svåraste. Som du säger så är det här ju livet, en jävla massa ner och lite upp. Vi har gjort oss själva till experter på att slippa hantera det, och nu måste vi lära om. Vi kan inte välja bort det svåra, men vi kan bestämma över vårt agerande. Och det här gör du direkt, helt galant.
För mig har trettiodagars-strecken varit extra tuffa, jag snubblade två gånger strax efter 30 dagar efter att jag först bestämt mig att var nykter. Jag tycker nästan att det känns som att det är något fysiskt, kemiskt som händer just då, jag har inga belägg för det, men för mig kändes det som att den rent fysiska abstinensen drog en extra kullerbytta, de tre gånger jag varit på dag 30. Men det kan ju också vara att det är runt månaden som det börjar kännas verkligt. När livet slutar gå ut på att bara hålla sig borta från a, och vi börjar ana hur det ser ut på riktigt.
Jag har tänkt på de senaste dagarna att jag liksom utvecklat en fobi för att vara ledsen. Jag har tränat så hårt på att hela tiden fly sorg med a. Nu är det som att hjärnan går in i andra flykttillstånd, katastrof, panik, destruktivitet, för att slippa vara i sorg, och det blir liksom mycket värre. Jag har en skilsmässa jag behöver sörja, och jag behöver förstå att det går att bara vara ledsen, att det är okej att stanna i det. Jag inspireras av ditt raka sätt att möta det.
Stor igenkänning på strumpbyxlådan!
Ska bli fint att se dig blomstra, i försiktig takt.
Kram!

Fibblan
mån, 2019-02-04 - 00:53

..än att hålla sig borta från alkholen..! Det måste jag få återkomma till. För precis så är det..!
Men klockan är mycket och jag vill hellre säga något om sorg. Denna så, så smärtsamma känsla..
Inte konstigt att man gör allt för att fly den..
Men den fyller sitt syfte, och den behöver ju få sitt utlopp, precis som alla andra känslor..
Och känslor har ju inga värderingar. De bara är. Det är vi som tillskriver dem som positiva eller negativa egentligen.. men även om vi inte värderar dem, så är ju sorgen tuff, just för att den så smärtsam.
Så modigt av dig att börja våga möta den..??!

Har du hört begreppet, "frusen sorg"? Den tar sig alla möjliga uttryck. Tror man syftar på att ilska är frusen sorg. Men frustration och destruktivitet ligger nära tillhands i det känslospekrat. Inte minst för oss kvinnor tänker jag, som jag tror ändå oftare vänder den inåt. Oj, nu gick jag in i mina egna hobby-psykolog-teorier här, Sovdags som sagt, men det viktiga som jag ändå ville ha sagt är att jag tycker du kommit så långt; du vet vad det är för känsla, vad den kommer ifrån och vad du behöver göra för att hantera den på bästa sätt. För mig är detta en bragd i sig många gånger.. Tänk vilket jobb du redan gjort?!

Och sorg måste få ta tid. Vi vill gärna raskt förbi den, helst slippa som sagt..men jag tror liksom du, att vägen igenom är den som tar oss framåt. Och så i lagom dos förstås, att försöka låta "det andra" få rulla på samtidigt. Men att acceptera, snarare än kämpa emot. Det är det som gäller för alla känslor..??!
J-la klok jag har blivit nu då efter en månads nykterhet..?! Skämt åsido, det är ju lättare sagt än gjort..det vet vi.. Men vi är bra så mkt mer rustade att möta dem, utan alkholen. Den saken är ju klar!
Hörs vidare!

Kram och godnatt/
Fibblan ?

Denhärgången
sön, 2019-02-10 - 18:44

Jag känner mig oönskad, bortvald. Jag är säker på att ingen tycker om mig, och att det är som det ska, naturligtvis skulle ingen välja att vara med mig om det fanns någon annan att välja på. Jag försöker och försöker och försöker förstå vad som händer, om det är någonting som händer, eller om det bara är som det känns. Jag vill lära mig förstå skillnaden på verkligheten och min låga självkänslas tolkning av verkligheten, men jag har ingen aning. Jag vet på riktigt inte om mina barn ogillar att vara med mig eller om det bara känns som att de gör det, och jag har ingen aning om hur jag ska få veta det objektiva i situationen. Om de tycker att jag är helt värdelös att vara med så är ju det här projektet att skapa ett liv tillsammans med dem bara helt själviskt, jag borde vara låta dem vara. Det är mitt behov att vara med dem. Jag tror att jag någonstans är med på att jag har snurrat till det men jag hittar inte ut. Vad är det verkliga.

Denhärgången
sön, 2019-02-10 - 20:52

Jag flyr in i att hantera ett worst case, det är såhär det är igen. Istället för att vara ledsen över att det är svårt att få barnen att känna sig trygga i det nya, går jag in i självhat och totalkatastrof - barnen hatar mig för att det är fel på mig. Varför gör jag såhär? Vad är det min hjärna är ute efter? Är det kontroll i att förbereda mig för det värsta tänkbara, så att jag ska slippa besvikelse? Varför är det lättare för mig att umgås med avgrunden än att acceptera att jag är lite ledsen??
Hur som helst, jag vet ju nyckeln nu:
Jag är ledsen.
Jag känner mig rädd.
Det är okej. Jag kan stå ut med det.
Eller hur.

Fibblan
sön, 2019-02-10 - 23:35

Du är ledsen, du känner dig rädd. Det är okej. Och det gör dig inte till en värdelös mamma. Det är en jättetuff och svår uppgift att få barnen att känna sig trygga i det nya. Och för din del oxå ju.
Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra. Och det är med all sannolikhet FULLT TILLRÄCKLIGT!

Sänder dig styrkekramar och och "reality-check".
Det är hjärnspöken och låg självkänsla som får dig att tappa fotfästet och tvivla. Du kan ta kommandot över dina tankar igen. Du har gjort det förut..!
Du är bra!
Du är en fantastisk kämpe.
Du kan stå ut och

Det kommer bli bättre.

Stor kram!
/Fibblan ?.