av Femina

Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

mulletant
ons, 2019-07-03 - 04:10

Vilken seger! Fint att krama sponsorn, hon torde veta vad du tar dig igenom. Den där månads’illusionen’ är välbekant. Kan du tänka en dag i taget, ’bara för idag’? Och så läser du väl santorinis tråd?
Ha en fin dag idag☀️ / mt

Adde
ons, 2019-07-03 - 08:11

till medaljen ! Alla grupper har tyvärr inte månadsmedalj vilket jag tycker är synd för den är trygg att hålla i handen när livet känns bråkigt. En del väljer att ge den vidare vid nästa medaljträff medan andra väljer att behålla den och ha den som ett fint minne. Jag har sparat mina medaljer.
Fortsätt med en dag i taget !

Femina
ons, 2019-07-03 - 20:35

Jag inser att livet fortsätter precis som vanligt efter att jag passerat den magiska månadsgränsen. Jag får helt enkelt fortsätta gå på den här vägen eftersom den leder mig till ett bättre liv. Om ytterligare en månad kan jag byta medaljen mot en som det står 2 månader på. Det har ju gått bra hittills.

Ikväll har jag varit på ännu ett jättebra möte. Trivs så bra med många i gruppen att det är med lätta steg jag går dit och med ännu lättare steg som jag går därifrån! Det är ingen konst att hålla sig nykter då! Sinnesro är verkligen ordet. Sinnesro. Ro i sitt sinne, frid i sitt inre. Lätthet, tacksamhet, lycka. ?

Vinäger
tors, 2019-07-04 - 15:14

Du är grym. ?

Tror jag har nämnt det förr, det är svårt att tro att det är samma person som skriver nu som för ett par månader sedan.

Bra att du är medveten om riskerna, det är ofta avgörande.

Du är så himla bra.

Kram

Femina
tors, 2019-07-04 - 21:43

Lite grått och regnigt i mitt sinne idag. Har läst "Skål ta mig fan" och en annan bok om "vingklippt familjer". Båda var förstås jättebra. Jag grubblar en del på mina val i livet senaste elva åren när barnen gjorde mig uppmärksamma på min man smygdrickande. Jag blev väldigt förvånad den gången för jag hade fullt upp med jobbet och sonens diagnos och val av skola till honom bl a. Jag hade inte insett hur illa det var med min man. Just nu våndas av de val jag gjorde då och de val jag inte gjorde. Sen gick det utför med mig också ett antal år senare. Jag mår väldigt dåligt nu i nyktert tillstånd över vad barnen fått växa upp med. Två föräldrar som båda mår dåligt och dricker, grälar. Deras oro och otrygghet. Jag vill verkligen inte se sanningen i vitögat men mina val har ju varit lika dåliga som min mans. Jag har låtit det fortgå. Jag kan inte förändra det som varit. Jag kan bara göra mitt bästa idag och imorgon. Jag kan verkligen inte gottgöra allt som varit senaste åren. Men jag kan åtminstone försöka göra mitt bästa. Min man lever i samma förnekelse nu som då. Han vill inte sluta dricka. Och varför skulle han vilja det? Han har ju hittills lyckats fortsätta leva sitt liv utan allvarliga konsekvenser. Han lever sitt liv på soffan framför TVn på undervåningen med vinglaset inom räckhåll. Han trivs där ensam. Han vill aldrig umgås med varken mig eller barnen utan A. Jag har levt som "änka" i många, många år. Ensam, både fysiskt och mentalt. Jag får leva med mina tidigare val. Jag behöver fortleva i nykterheten för min egen skull så jag kan hantera framtiden. Inte bara dricka för att slippa tänka och känna. Men det känns ganska tungt nu. Verkligheten kommer ikapp mig och stirrar mig i ögonen. Det går inte att blunda längre. Vart har sista tio åren tagit vägen? När blev barnen så här stora? Hur mycket tid har jag kastat bort? Jag är ju både beroende och medberoende. Men som sagt, man måste rädda sig själv först innan man kan vara till nytta för någon annan och det är det jag gör nu, en dag i taget. ?

anonym23942
tors, 2019-07-04 - 22:53

Blir väldigt berörd av ditt inlägg!
Att brottas med dessa tankar är bland det svåraste. Den ångesten som sköljer genom hela kroppen, själen.
Du resonerar så insiktsfullt och klokt. Visar en sån styrka i detta svåra. Du fixar det här!!❤️
"Jag kan inte förändra det som varit. Jag kan bara göra mitt bästa idag och imorgon. Jag kan verkligen inte gottgöra allt som varit senaste åren. Men jag kan åtminstone försöka göra mitt bästa."
Fortsätt göra ditt bästa!
Försöker själv i dessa stunder måla upp en bild av mitt barn och hans framtid. Vår relation, kommunikation framöver. På ett positivt sätt.
Min största rädsla är att mitt tidigare dåliga sätt att hantera livet ska gå i" arv" . Av den anledningen gör jag allt för att det inte ska ske. (utan att bli "för mycket")
Vi har djupa sår att läka. Det tar tid såklart tålamod och engagemang. Är övertygad om att det går. Särskilt då de själva reagerat och tagit upp problematiken då en själv inte ens varit medveten.
De har sett den destruktiva utvecklingen från sitt håll. Har sina upplevelser. Nu behöver vi läka tillsammans, skapa en bättre framtid. Visa att vi finns där som ett stöd. Kommunicera på deras vilkor. Hålla ut i motvinden.
Det som är gjort kan vi inte förändra. Men vi kan göra betydligt bättre framöver!
De är så kloka, barnen! De kan göra så mycket bättre val än oss!
Hoppet finns i förändringen! ❤️

Mirabelle G-S
fre, 2019-07-05 - 01:10

Nu är en ny tid, och framtiden ligger framför dig, och dina barn. Du vet inte hur mycket de har uppfattat av det du beskriver. Barn ser med andra ögon, utifrån sina referensramar. Tack och lov kan de inte läsa våra tankar, och det är faktiskt där det mesta av handlingen pågår, inne i våra egna huvuden enligt vår egen tolkning a tingens ordning. Om du fastnar att älta är det kanske bäst att fråga barnen angående hur de upplevt de tio åren och er relation. Man får bara passa sig så man inte omedvetet använder dem som tröstande teddybjörnar. Vår ånger är inte deras kors att bära. Men det kan hjälpa dig att veta precis hur de upplevt situationen, så behöver du inte älta och skapa fantasifoster, ”bara” acceptera och gå vidare. Kram

Femina
fre, 2019-07-05 - 11:27

Jag måste sluta älta detta för det är så destruktivt. Samtidigt känner jag ilska/raseri mot min man som startade det här och fortfarande inte vill se sanningen i vitögat. Han lallar omkring i sin egen förnekelse och tycker livet är helt ok så länge han har sitt vin. Jag har ingen att prata med! Just nu har jag fastnat i total oförmåga att göra nånting. Jag måste bryta den här förlamningen. Tiden känns oändligt lång och framtiden utan glädje. Känns nästan som när jag drack vin faktiskt. Gud, ge mig sinnesro! ?

Mirabelle G-S
fre, 2019-07-05 - 11:36

Kan du inte fokusera på bara dig själv, och göra sådant som rycker upp dig ur funken? Finns det tex något du har varit nyfiken på att lära dig? Då kan du gå någon kurs hos tex ABF. Annars kan jag varmt rekommendera att söka upp en ALFA-kurs i någon kyrka som känns trygg. När du ägnar dig åt att stärka dig själv så kan karln stryka omkring, komma och gå litet som katten sådär, utan att det stör dig. Det är förvisso inte rätt sätt att rädda ett äktenskap, att växa isär med flit. Men är det så mycket att rädda då? Varje resande för sig själv, rädde sig den som kan, typ. Kram

Femina
fre, 2019-07-05 - 19:36

Jag borde ju fatta att mitt liv inte kan levas i eufori bara genom att vara nykter. Jag måste ju självklart fylla mitt liv med ny mening. Jag blev bara lite överraskad av att plötsligt älta samma tankar, känna samma hopplöshet nu som nykter! Jag har ju senaste månaden mått så bra! Inte klankat ner på mig själv, inte haft ångest och så nu plötsligt kom de dåliga känslorna tillbaka, trots att jag är nykter. Lite bakslag där... ?

Mirabelle G-S
fre, 2019-07-05 - 19:50

Det blir litet antiklimax när man har blivit nykter, och så finns fortfarande ”resten” kvar. Och ”resten” blir så synligt och så störande när man inte längre häller ett glas vin över det... Du hittar snart ut ur din ält-funk igen. Ha en fin kväll!

Ensam1984
lör, 2019-07-06 - 16:41

Jag är relativt ny här på forumet, men jag har läst hela din tråd -det tog ca 4 timmar (läser ganska sakta), och vilken resa du gjort. Jag är så mäkta imponerad av din styrka, beslutsamhet, reflekterande natur och engagemang. WOW!

Och som RuPaul säger: "If you cant love yourself how the hell are you gonna love somebody else"

Femina
lör, 2019-07-06 - 21:18

#Ensam1984
Jag är imponerad över att du orkat läsa igenom hela min tråd! Det är knappt jag själv orkar... Har du startat en egen tråd? I så fall tittar jag in där. Allt gott! ?

Femina
lör, 2019-07-06 - 22:09

Den heter så, boken jag nyss läst skriven av Bo Löfgren 2015. Jag tycker den var väldigt intressant. Det är första gången jag läser om A utav en erfaren läkare som vågar utmana vissa "sanningar" som "alla" vet. T ex är han delvis mycket kritisk till AAs koncept som inte tillåter någon kritik. Inom AA är det faktiskt så att svälj hela konceptet eller så är dina tankar kidnappade utav A. Som alltid när någon lägger fram en "lösning" på alla dina problem ska man med rätta vara kritisk och våga granska de "sanningar" som presenteras och förstås fråga sitt eget sunda förnuft: verkar detta rimligt?

Jag undrar om någon av er andra läst den och har några reflektioner kring innehållet? ?

Mirabelle G-S
lör, 2019-07-06 - 22:41

Jag har inte läst just den boken, men tänker att hans resonemang runt AA är applicerbart på mycket... Inom min profession tex, så finns det en massa olika metoder, eller ”skolor”. De flesta har gemensamt att de vill ”frälsa” anhöngare. Man sväljer antingen allt med hull och hår, och håller sig till metodens olika steg, eller så gör man fel, eller ÄR fel till och med. Att ifrågasätta delar av metoden, anpassa den till sin egen praktik, eller anvönda influenser från andra metoder samtidigt är ajabaja. Då har man inte ”förstått”. Jag var på en föreläsning (eller väckelsemöte, för den som vill spetsa till det) nyligen. Jag hade en del synpunkter, som jag tog upp (Föreläsare som ber publiken om dialog får skylla sig själva). Ska inte tråka ut er med att återge dialogen, men den slutade iaf med att jag hävdade ”Ja, jag är helt med i resonemanget. Jag förstår precis vad du menar. Jag håller bara inte med dig.” Det blev litet tryckt stämning ett tag där...

Femina
mån, 2019-07-08 - 14:03

Det känns tungt nu och motivationen är väldigt låg. ?

Ensam1984
mån, 2019-07-08 - 16:41

Din tråd fick mig att starta min egen tråd, för du är så sjukt stark, satt och grät för du skriver så äkta, är så äkta. Det är inte några rosa moln. Det är inte ens moln.. det är bara äkta - och det är det finaste jag vet. Människor som är äkta.

Min tråd heter "Är det min tid nu?", vet inte vad någon kan få ut från den, men just nu lägger jag mer min inre diskussion och ifrågasättande av mina egna tankar där samt mottager tips från de som vill ge dem.

Hoppas dagen blir bättre för dig. Även om det inte själv känns så i dag så är du så sjukt stark - i mina ögon.

Femina
tis, 2019-07-09 - 20:49

Har precis varit på möte. Bra beslut. Har varit extremt håglös och trött på sistone. Tänkte tom strunta i mötet... Börjar överväga att dricka igen ibland. Så fick jag idag en kallelse till KS om ny magnetröntgen utav hjärnan om två veckor. Kanske ska jag hålla mig nykter tills dess. Det blir min tredje röntgen. Den första var 2013, nästa 2016 och nu är det alltså dags igen. Undrar vad resultatet kommer att visa. Det var tydligen ingen större försämring sist. Men resultatet 2013 var ju startskottet för hela min fortsatta resa inom sjukvården tills jag fick min diagnos. Samtidigt ökade jag i vikt och ökade drickandet och på den vägen är det. Jag trodde ju inte då att jag fortfarande skulle vara såhär frisk idag. Jag räknade med att insjukna i stroke ungefär i samma ålder som min pappa, vid 48. Nu är jag 52 och fortfarande på benen, peppar, peppar... Jag ska inte tänka så mycket. En dag i taget. ?