av Lelle

Lelle
tis, 2019-06-25 - 12:55

Mina föräldrar skilde sig när jag var 2,5. De har missbruk på varsitt håll. Pappa dricker för mkt och har alltid haft svårt att behålla jobb och relationer. Min mamma har däremot varit väldigt uppskattad på sina jobb och har mkt vänner. Hennes missbruk tog fart när jag var 10 år (idag är jag 30 år). Då uppdagades det att hennes nuvarande man haft en affär med en annan kvinna under flera års tid. Det kom fram eftersom kvinnan blev gravid och bestämde sig för att behålla barnet. Några år senare kom det fram ytterligare otrohetsaffärer men min mamma fortsatte att vara kvar i relationen. Jag minns att hon bad hennes läkare skriva ut Antabus vid ett tillfälle men idag säger hon att hon inte har eller har haft något missbruk. Jag vet dock att hon fortfarande tar starka sömntabletter (även andra mediciner, t ex blodtryckssänkande), äter dåligt (alltså lite), röker och dricker för mycket vin (ibland även sprit). Hon smsar mig ofta i påverkat tillstånd och skriver saker som hon sedan inte minns eller erkänner att hon skrivit.

Efter oändliga bråk valde jag att bryta helt med min pappa men mamma har jag (och vill ha) fortfarande kontakt med. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till henne. Inte till pappa heller. Jag kastas mellan olika känslor och har så dåligt samvete.

Borde jag ha kontakt med pappa trots att han sårar mig så mycket när han är full? Borde jag se det som en sjukdom? Är jag för ”hård” som inte vill ha kontakt med honom så länge han dricker? Min storasyster har kontakt med honom och är väldigt duktig på att ”fokusera på hans positiva sidor”.

Mamma tycker jag väldigt synd om samtidigt som jag också känner att hon borde tagit ansvar för sig själv (och oss barn). Hade hon lämnat hennes nya man från början har jag svårt att se att hennes missbruk skulle ägt rum. Som ni kanske redan listat ut lägger jag enorm skuld på min ”låtsaspappa”. När jag bodde hemma såg jag ofta mamma gå upp och klunka vin från en box och det hände att hon tog bilen och körde iväg trots att hon var full. Detta gjorde mig såklart rädd och just rädslan för hennes hälsa är en annan känsla som finns inom mig. Nu blev det här långt och rörigt, men det är just vad det är: rörigt!

Finns det fler vuxna barn här inne med missbrukande föräldrar?

Ellen19
sön, 2019-07-07 - 08:39

Hej
Du har vuxit upp i en miljö med svaga vuxna individer, din mamma borde ha tagit hand om sig själv och sina barn bättre. Man kan inte hjälpa vilken familj man föds in i men man kan välja om man vill ha någon relation till dem. Min man växte upp i en missbrukarfamilj och har i hela sitt liv slitits mellan hat och kärlek till dem. Nu har han, vid 50 års ålder, brutit all kontakt med sin bror och pappa, mamman dog av sitt drickande, och han läker sakta ihop själsligt. Det är svårt, men det går. Du verkar vara en stark individ, trots tuff uppväxt. Ta tillvara på din styrka och skapa ett liv för dig och din framtida familj helt utan beroendeproblem. Du bestämmer vilka individer som får förmånen att dela ditt liv, blodsband betyder inte att det ör en självklarhet. Man måste förtjäna sina relationer, även föräldrar och barn, tänk på det. Jag har stöttat min man i detta i snart 18 år och jag vet att det inte är lätt men du måste skapa det liv du vill leva och bestämma vilka människor du vill dela livet med. Ta hand om dig, det är din viktigaste uppgift, och den familj du skapar (eller kanske redan har?). Dina föräldrar gjorde sina val, och du gör dina.
Varma kramar till dig!

hija
ons, 2019-07-10 - 00:24

Hej, jag vet att det finns andra här i forumet som är vuxna barn med föräldrar med beroende. Jag är en av dem.
Jag känner igen mig i det att ha motstridiga känslor inför ens förälder. Om det var en vän som sårat och sårade en lika mycket skulle det vara lättare att släppa kontakten men ofta är man så lojal gentemot sin förälder ( tyvärr).
Jag brukar ibland när jag är ledsen över en situation försöka se den utifrån, dvs om en vän till mig berättade att hens förälder sagt eller agerat som det jag upplevt, vad hade jag tänkt då. Då inser jag ofta det absurda och orimliga i det hela. En förälder ska inte kränka, såra eller utnyttja sitt barn. Och om den gör det har hen ingen rätt att kräva eller förvänta sig något från sitt barn.

Det är ingen annan än du som kan säga om det är rätt eller fel att du har/eller inte har kontakt med din far. Du får välja utifrån vad som får dig att må bättre. Men oavsett hur du väljer att göra tror jag att det är bra att du tar hand om dig och tänker igenom vad som är dina gränser. T.ex. göra klart gör din mor och far att det inte är ok att de t.ex. ringer dig eller smsar dumheter när de är fulla.

Jag tycker att det är sorgligt att det är vi vuxna barn till föräldrar med beroende som har dåligt samvete för våra föräldrar. De har haft hela vår barndom på sig att vara bra föräldrar och bygga en bra relation men istället har de valt alkohol framför sina barn vilket påverkat och påverkar oss långt upp i åren.