av Orolig_nu

Orolig_nu
sön, 2019-08-18 - 03:20

Han LOVADE att inte dricka om vi inte kom överens om det eftersom det blivit så mkt under semestern.
Inatt jobbade jag och kom hem nyss, där ligger han utslagen i sängen med en tom whiskeyflaska på nattduksbordet.
Fan vad ont det gör.
Det är klart att det är svårt för honom med, det är ju en sjukdom och handlar egentligen inte så mkt om mig utan om honom, men blir ändå så besviken att han inte känner sig motiverad nog.
Barnen låg bredvid honom där i sängen, tänk om ngt hänt dem, hur skulle det gått då?

Ibland känner jag bara att jag inte orkar försöka mer, att jag bara vill dra. Men jag har verkligen inte energin för det, med flytt och sälja hus och jag som inte har släkt här. Och hur barnen skulle ha det när han är själv med dem varannan vecka. Han kommer ju inte ens upp på morgonen om jag inte väcker honom. Barnen kommer på riktigt inte till förskolan och han inte till jobbet de veckor jag är borta.

Tycker så synd om barnen som har en fantastisk pappa, snäll och rolig, varit hemma oerhört mkt med dem.
Åh vad det här är svårt.

Triste
sön, 2019-08-18 - 08:52

Hej
Jag förstår precis hur du känner. Hoppet är det sista som överger en. Jag tror verkligen att viljan finns där att sluta dricka, det är därför de lovar. Jag fick ett fint sms på jobbet av min man i tisdags att NU ska han ta hjälp och börja sitt nyktra liv. Jag blev alldeles varm av lycka. I fredags var det dags igen. Kom hem kl 23 stupfull. Jag gråter och gråter och hittar inte heller någon väg ut. Jag har mina vuxna barn och vi pratar och ventilerar mycket med varandra. Jag ska också nu kontakta psykolog för att kunna prata.
Styrke kramar du är inte ensam ?

Blade Runner
sön, 2019-08-18 - 09:09

Det du beskriver var min anledning att vänta i 20 år på att skiljas. Jag ör på väg att skiljas nu och ör livrädd för jag känner inte till något annat liv än detta. När barnen var små och jag reste bort hade jag dödsångest hela tiden. Jag tänkte däremot att om jag skiljer mig kommer han ha barnen 50% av tiden och då blir det ännu värre. Så jag stannade och försökte skydda dem så bra jag kunde och mörkade för omgivningen för hur ska de kunna förstå att man stannar kvar och jag ville inte att de skulle tycka illa om mannen för jag förstod samtidigt hans kval och kamp. Men det är just det där: tänk om något händer barnen som nog ändå gör att det är bra att agera. Förstår att du inte har kraften, för all kraft går till att hålla ihop vardagen. Finns det några släktingar , vänner som kan hjälpa dig? Du kan också ansöka om egen vårdnad. Kram Blade Runner

Västligvind
sön, 2019-08-18 - 12:36

Stackars dig! Hur gamla är barnen? Hade han druckit hela flaskan själv när han var ensam med barnen?

Jag tänker såhär, jag hade själv sagt till honom att du går inte att lita på ensam med barnen längre. Om du ska dricka så får du fixa så att barnen sover hos farmor ex om jag jobbar. Det är ditt ansvar att ta hand om barnen och om du inte klarar det får du förklara för någon varför och be om hjälp. Förklara för honom hur allvarligt och farligt det är att han dricker tills han däckar med barnen hemma ensamma.

Lägg över ansvaret och skulden där den hör hemma. Vilket inte är på dig utan på honom.

Hoppas du och barnen mår bra.
Många kramar

Orolig_nu
sön, 2019-08-18 - 17:37

Barnen är 3 och 4... Han dricker på helgerna, men alltid för mkt enligt mina mått mätta.
Det är som att det är det som han tycker är viktigt...
Vi har en överenskommelse att ALDRIG dricka när barnen är vakna. Ett glas vin till maten som högst om vi är bortbjudna isf. Det är vi sällan.
Men jag vet faktiskt inte om det han säger är sant, att de aldrig sett honom full. Inatt när jag kom hem var han inte talbar, jag försökte väcka honom för han låg med huvudet i fotändan med yngsta bredvid sig och stora höll på att ramla ut, men gick inte att få liv i honom. Var några cl kvar i glaset som jag hällde ut.
Farmor och farfar är inte med i bilden, vi har egentligen bara min mamma.
Och hon kan inte ta dem på natten av olika anledningar. Och bor en bra bit bort.