av Femina

Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina
mån, 2019-09-30 - 14:32

Nu är jag hemma igen efter testet. Tidig morgon, resväg, två timmars intensivt testande. Nu ligger jag bara i sängen och vilar. Tänker skippa ACA mötet ikväll. ?

Femina
mån, 2019-09-30 - 21:26

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Femina
mån, 2019-09-30 - 21:26

Jag vet. Jag sa att känslorna försvunnit lika fort som de kom men det var inte sant. Det var ingen lögn heller. Det var bara en innerlig förhoppning. Jag förstår verkligen inte på mig själv. Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket eftersom vi slutat sms:a varandra och jag typ förlorat min "bästa vän". Jag vill gärna tro att Gud har någon plan med allt detta också men det är svårt att lita på den när jag saknar min vän så ofantligt mycket... Jag kan tänka att kärlek, välvilja och omtänksamhet, är en gåva från Gud. Det är inte ofta i livet vi får uppleva det. Det borde vara förbjudet att tacka nej till det. Det måste finnas någon mening med allt detta för jag vägrar att tro att allt bara varit min inbillning. Jag förstår det inte själv men jag vet att detta är inget man upplever ofta i livet. Inte jag iaf. Knappast han heller. Men, är man van vid något som fungerar, inte vare sig dåligt eller bra, så vänjer man sig vid det och uppskattar det hellre än total ensamhet. Jag fattar det.
Men det jag kan tänka är att vi alla lever bara en gång här på jorden. Vi kanske har några år på nacken och ingen av oss lever för evigt. När vi plötsligt står inför oförväntad kärlek, glädje, välvilja och omtanke så kanske vi borde ta till vara på den, omfamna den och uppskatta den. Det betyder inte att vi ska bedra vår partner. Tvärtom, kan kanske känslan göra att vi ånyo uppskattar vår partner! Det måste finnas någon mening med allt detta i mitt liv. Det vore elakt utav Gud att utsätta mig för denna prövning i onödan. Jag saknar min vän så enormt mycket. Jag skäms att erkänna det. Det känns som om jag missuppfattat hela vår relation trots att jag vet att det inte är sant. Kanske har han vissa fysiska hinder som han skäms för som påverkar hans prestationsförmåga på vissa områden t ex. Vad vet jag? Det kan vara extremt svårt att ta emot kärlek ifall man inte är van vid det. Men, att tacka nej till lycka vid livets höst, vad gagnar oss då? Vi lever nu. Varför måste allt vara så komplicerat? Kan vi inte bara glädja oss åt varandra och livet? Jag måhända har blivit helt jävla knäpp på sistone men jag vet iaf att för en kort stund så sjöng mitt hjärta som det inte gjort på senaste 25 åren. Jag kände en lätthet som en ung flicka i mina steg. För detta är jag, trots allt, evigt tacksam. ?

Femina
tis, 2019-10-01 - 07:47

Ångest. Drack X glas vin igår. Skickade sms till min vän. Inte bra. Mår som jag förtjänar.

Femina
tis, 2019-10-01 - 09:05

Jag mår extremt dåligt nu. Fruktansvärt. Vet inte hur mycket jag drack igår. Bad min vän om ursäkt för sms. Han sa att han förstod att jag var onykter för jag skrev annorlunda... Han bad mig inte kontakta honom onykter igen. Jag har raderat hans nummer för säkerhets skull. Total förnedring. Jag behöver verkligen hjälp. Jag vill bara gå upp i rök. Försvinna. Undrar vad barnen tänkte igår. Minns inte ens vad jag sagt eller gjort. Gud, hjälp mig. En minut i taget...

Vinäger
tis, 2019-10-01 - 09:51

Lider med dig, lite extra då det nyligen gick framåt med stora steg.

Har du möjlighet att hitta tillbaka till den känslan du hade då? Vad det var som startade ditt bättre mående. AA? Kyrkan?

Jag som följt dig länge märkte ju plötsligt en stor skillnad i framför allt din inställning. Om jag minns rätt hade du inte träffat din vän då, så från början tror jag inte att det hade med honom att göra. (Ber om ursäkt om jag har fel.) Annars kan ju just sådana känslor som bekräftelse göra att man mår bättre och det mesta flyter på.

Som sagt, leta bakåt och försök hitta vad det var som gjorde att du startade din förra nykterhetsresa. Fokusera på det och försök att lägga gårdagen bakom dig. Dina barn har haft och sett en gladare och mer närvarande mamma länge nu. Prata med dem, om du vill, ni verkar ha haft en extra fin kontakt de senaste månaderna.

Många kramar till dig, Femina ?

Femina
tis, 2019-10-01 - 14:41

Tack, #Vinäger
Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Ångesten river och sliter. Huvudet tungt. Ligger i sängen och undrar hur jag kunde hamna här. Känslomänniska som jag är tror jag det började med känslan av att bli avvisad som triggade igång den negativa spiralen. Sen beslutet att dricka under semestern. Sen kom jag hem och tyckte plötsligt att jag kunde unna mig lite eftersom jag varit så duktig och allt gått så bra... Sen det här minnestestet som påminner mig om min sjukdom. Jag blir rädd för mig själv när jag ser hur lätt jag spårade ur igår och tappade omdömet totalt. Drack från ca kl 15.30 till midnatt. Hittade idag ett halvfullt vinglas i kylen från igår. Det hällde jag ut.
Jag ringde maken tidigare och grät. Han verkar lite chockad över hur jag mår. Nu verkar ju jag "gått om" honom! JAG behöver hjälp!
Jag har raderat min väns nummer från telefonen ifall jag skulle få ett plötsligt infall utav sinnesförvirring, nykter som onykter. Han skickade dock ett meddelande till och påminde mig om att jag behöver AA och önskade mig allt gott. Jag svarade inte. Jag kommer ju springa på honom framöver men får hålla mig borta från honom. Jag måste hålla mig borta från alla män så jag kan fokusera på mig själv. Jag har en tendens att bli lite flirtig, glad, suga åt mig uppskattning för så har jag varit hela livet. Jag vet nästan inte hur jag ska bete mig annars? Jag måste sluta med det. Och sluta krama en massa folk.
Maken kom hem på lunchen. Han hade varit och handlat lite mat för han insåg att jag inte var i skick att gå ut. Honom kan jag krama!
Jag får ta nya tag så snart alkoholen går ur kroppen. Så får jag ta det försiktigt och förhoppningsvis har jag lärt mig något, den hårda vägen. Bita i det sura äpplet och inse att jag måste hålla mig nykter, en dag i taget, resten utav mitt liv. Det får inte finnas några omständigheter. Jag är i en brant utförsbacke och den leder bara till misär. Jag tror jag orkar ta mig upp och göra en kopp kaffe nu. Jag har heller inte ätit nåt idag. Jag vill aldrig mer må såhär. Gud, ge mig sinnesro! ?

Bestämd
tis, 2019-10-01 - 16:28

Är ju ingen expert, långt ifrån, men om jag ändå får dela min spontana tanke när jag läser det du skrivit: Det känns som om du måste visa dig själv kärlek först och främst. Du är bra, du duger ?

Mirabelle G-S
tis, 2019-10-01 - 18:54

Känner med dig Femina. Hoppas den värsta ångesten har lagt sig nu. Bara andas och tänk att varje minut som går för dig längre och längre bort från gårdagen. Även våra värsta stunder blir till vatten under broarna med tiden. Kram

Onkel F
tis, 2019-10-01 - 19:05

var det en lirare som heter Willliam de Vaughn som sjöng. Du kanske behöver inse att det du har är allt livet har att erbjuda? Ge din gubbe, som faktiskt visat lite omtanke, en extra kram och känn efter om du inte får lite kärlek tillbaka. Missförstå mig inte, du har all rätt i världen att känna dig attraktiv och eftertraktad. Det är klart som tusan att du skall suga åt dig av uppskattning folk ger dig! Men man kanske inte behöver agera på alla känslor, oavsett om det handlar om varma känslor eller lockrop från Hin Håle om att döva sina känslor med alkohol.
Bara så att du vet: jag känner igen erfarenheten av att hitta ett halvdrucket vinglas i kylen. När man går och lägger sig,mer eller mindre pruttfull, vill man ju ha någonting utifall att...

Femina
tis, 2019-10-01 - 19:28

Jag fick ställa om nykterhetsappen igen. Idag är dag ett. Första dagen på resten utav mitt liv... Jag mår fortfarande dåligt men ser fram mot att det blir bättre imorgon. Tack, #Bestämd & #Mirabelle, för ert stöd. Jo, jag behöver nog stärka min självkänsla som just nu är i botten. Sen behöver jag röra på kroppen och hitta mening och struktur i tillvaron. Det behöver egentligen inte vara AA men det måste vara nåt som ger energi. Det fina med AA är ju gemenskapen. Jag känner mig ju ofta så ensam. Och min sjukdom paralyserad mig av skräck ibland. Men jag har upplevt liten förståelse från omgivningen för de ser ju bara mig "som vanligt" och kommer med tröstande, överslätande ord som visar att det är inget nån vill eller orka prata om. Jag var ju några gånger förut hos en kurator där på avdelningen. Det var en söt ung tjej som jag inte alls kände kunde förstå min livsångest. Det var meningslöst att gå dit.

Barnen blev förstås inte glada efter gårdagen. Dottern verkar uppgiven medan sonen är lite mer förlåtande. Jag kan bara vara nykter, en dag i taget, och bygga upp förtroendet igen. Känner mig oändligt ensam och det är inte bra. Jag undrar ifall Gud fortfarande är med mig och vad jag ska lära mig utav allt detta? Ödmjukhet och lyhördhet kanske? Undrar om min sjukdom påverkat min personlighet? Jag verkar ha sämre omdöme och impulskontroll. Måste hålla mig nykter, oavsett. Tacksam för er här på forumet! ?

Femina
tis, 2019-10-01 - 20:42

Jag är så fruktansvärt trött. Hoppas jag kan sova. Funderar på att ta kudden och gå ner till min man som ligger i soffan i vardagsrummet. Vi har en hörnsoffa och jag får nästan plats på kortsidan. Jag orkar inte känna mig såhär ensam. ?

Femina
ons, 2019-10-02 - 08:32

God morgon #Rosa-vina
Tack för ditt inlägg. Jo, jag har sovit inatt, på soffan intill maken. Nu är huset tomt och tyst. Maken är på jobbet, dottern likaså och sonen ute på praktik. Det är bara jag och ångesten hemma. Jag har nog hunnit bli nykter nu men mår verkligen inte bra alls. Jag skäms för mig själv och mitt beteende. Jag känner mig förlamad. Vet inte ens hur jag ska orka typ duscha, gå ut, leva. Jag har ett sånt stort svart känslomässigt slukhål inom mig, från uppväxten, tonåren och mitt vuxna liv att det känns nästan omöjligt att orka med.

När min kära make började dricka i smyg så isolerade han sig från mig och barnen. Jag kämpade med näbbar och klor för att allt skulle bli bra igen men det gjorde mig bara uppgiven, ledsen och arg. Han hanterar sina känslor med vin och under åren blev det bara en kamp att nå fram till honom känslomässigt. En kamp jag förlorade. Han stötte bort mig för att få dricka i lugn och ro. Jag kände mig ensam och ledsen. Sen kom min diagnos. Avvisande är fysiskt smärtsamt. Jag fattar att "min vän" utlöst samma känslor som har med mig, inte honom att göra. Först en fin vänskap, värme, förståelse och kommunikation som övergick i längtan, förhoppningar, besvikelse och avvisande. Jag fattar inte hur jag ska kunna bli hel i mig själv när jag aldrig varit det tidigare? Men jag fattar att jag inte längre tål A. Det gör bara allting värre.
Solen skiner lite nu genom mitt fönster. Jag måste orka, för barnens skull. För allas vår skull. Jag känner inget sug efter A. Jag bryr mig inte om att det finns massor utav A hemma. Det är inget problem. Det är jag som är problemet.

Femina
ons, 2019-10-02 - 11:46

Jag har ringt närmaste beroendemottagning och bett om hjälp. Helst skulle jag ju vilja komma och prata med någon typ NU men de kommer kontakta mig om en vecka. En vecka känns oändligt långt. Jag är en sån som vill ha respons omedelbart. Det har väl med belöningssystemet och kickarna att göra. Jag har suttit och googlat hela förmiddagen. Inte ens kommit ur morgonrocken. Känner mig skör...

FinaLisa
ons, 2019-10-02 - 12:14

Bra gjort och för varje dag kommer det att kännas bättre efterhand som du inte dricker.
Skickar dig styrkekramar och hopp❣️
???????

???

Femina
ons, 2019-10-02 - 12:34

Tack, FinaLisa! ?
Jag verkar ha nått en ny personlig botten. Säkert nyttigt och lärorikt inför framtiden. Just nu är det bara ångest och tårar. Jag har varit lite högmodig. Känt mig som alkoholist "Light". Men, som min första sponsor brukar säga när jag berättade att jag inte känner igen mig i andras delningar om behandlingshem, tvångsdrickande osv så sa hon "inte ännu". Så sant. Jag måste få stopp på karusellen innan det blir helt ohanterligt. Som första steget i tolvstegsprogrammet. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi inte längre kunde hantera våra liv." Jag inbillar mig fortfarande att jag minsann kan dricka under rätt omständigheter som Greklandssemestern. Och det gick ju. Tills jag blev övermodig och drack i samband med minnestestet. Total kontrollförlust. Jag vet ju aldrig innan när jag kan spåra ur. Hade jag haft lite självinsikt hade jag förstått att det var helt fel tillfälle att dricka.
Å, vad klockan går sakta... Jag har åtminstone klätt på mig nu.

Mirabelle G-S
ons, 2019-10-02 - 18:26

Ojoj, du damp verkligen ner under ytan... Du känner dig skör just nu. Du ÄR skör just nu. Och det måste du få vara. Behandla dig själv lika varsamt som du skulle behandla ett av dina barn, om hen mådde som du gör just nu. Kanske är det vad du ska lära dig här näst? Att verifiera, bekräfta och hålla om din inre trasiga lilla flicka? Försäkra henne om att även om hon gör något fel, så ÄR hon inte fel. Och du, Gud är med dig. Han har lovat att aldrig försaka eller överge dig. Han är med den som tror till tidernas slut. Även om vi inte ser honom. Även om vi inte hör honom. Oavsett hur många gånger vi faller. Det är därför vi sjunger om oändlig nåd, en nåd som är ny var dag. Kram

Femina
ons, 2019-10-02 - 22:09

Tack, Mirabelle.
Min kära make tände höstens första brasa i kakelugnen i vardagsrummet. Det gjorde han för min skull. Han vet att jag tycker det är mysigt och dessutom har jag känt mig frusen. Mår lite bättre nu. Hoppas jag inte behöver ångra att jag sökt hjälp. När jag ringde frågade de om jag har omyndiga barn hemma t ex. Frågar de män/pappor samma sak, undrar jag? Jag har inget minne av att min man fick den frågan för många år sedan när jag "tvingade" honom söka hjälp...