av Garageper

Garageper
tors, 2019-11-21 - 11:34

Kära Gojan,
Ditt inlägg rör mig, det når mig när jag själv sitter mitt uppe i en äktenskapskris.
Väldigt ironiskt på något vis då "allt" var väldigt nära och härligt fram tills 19:30 i tisdags kväll.
Mer om det vid senare tillfälle.
Jag är glad att du kan finna mening i min tråd och det är alltid lättare om man är två att dela erfarenheter.
Jag känner igen det du skriver om att inte äta, inte sova och ändå vara på topp. Känner också igen mig i din beskrivning runt målmedvetenhet och struktur. Nästan precis så för mig också. Väldigt vilsen emellanåt och sedan fast besluten att ge mig ut på äventyr/jobb i annan del av världen.
Givetvis extremt jobbigt med att aldrig riktigt känna sig nöjd eller ha nått hela vägen mer än ett fåtal gånger. För mig är det en väldigt stor hjälp att träna hårt fysiskt, har alltid varit mitt sätt att fly rastlöshet, ångest och oro. Efteråt är jag alltid nöjd men tanken och planeringen på nästa pass har oftast börjat innan nuvarande pass är färdigt.
Jag har inte fått någon diagnos ännu men visst är bipolär nära till hands. Vet inte vad det skulle innebära för mig att få den etiketten på mig, kanske det skulle hjälpa mig?
Att din man lämnade dig knall och fall på det viset är ju extremt tufft om det inte funnits tydliga signaler tidigare?
Du är stark som en björnhona som tagit dig igenom detta och samtidigt tagit hand om dina barn!
Grymt starkt Gojan.
Jag har också barn som vet vad jag går igenom och alkoholen har väldigt länge varit ett ämne för oss alla. Mitt missbruk har vi diskuterat högt och lågt i många år. Det är skönt att inte smyga längre. Jag önskar jag kunde säga att jag aldrig mer ska dricka, men det är svårt. Just nu känner jag bara att det är extremt skönt så länge det varar. Att ta eller få ett återfall är tungt, det är rent ut sagt hemskt att bli nollställd på sina väl förtjänta dagar och för mig har det känts som ett stort misslyckande och blivit extremt svårt att börja om på dag 1 igen. Därför tycker jag man ska se förbi misslyckandet, lära av det och inte slå så hårt på sig själv. Har man 50 dagar av nykterhet bakom sig och trillar en kväll så har man ändå 49+ i målskillnad!
Eller hur?
Att din bror är så jobbig och elak mot dig, varför är han det? Han borde hjälpa eller ge f-n i dig!
Fokusera på dig själv och dina barn kära Gojan.
Så glad att du skrev i min tråd.
Kramar GP

Vinäger
lör, 2019-11-23 - 16:00

En livsförändring är ofta en bra start för andra saker att ta itu med. Vilket mod du besitter som vågat ta tag i så stora och avgörande saker.

Tror att du med din klokhet kommer att få det liv du eftersträvar - på ett eller annat sätt.

Kram till dig

gojan
sön, 2019-11-24 - 02:39

Åh, tack, Garageper och Vinäger!
Ni vet ju hur det är, man samlar mod och kastar sig ut i en bekännelseresa - och sedan kommer ruelsen. Varför skrev jag, alla kommer att tycka att jag är patetisk och inte alls i "tillräcklig" knipa för att yttra mig och sätt detta och mycket till på repeat tills jag inte vågar öppna sidan för jag ändå kommer att få bekräftat att ingen bryr sig. Vad dumt av mig! Jag blir alldeles rörd.

Jag fick barn sent i livet men jag ska inte beskriva det som "tur". Jag visste att jag behövde bli av med en massa energi och göra dumheter innan jag kunde ta ansvaret. Idag har jag den fördelen att jag inte alls är sugen på att ge mig ut i vimlet och för det mesta är alkoholen inte i vägen för att vara en närvarande morsa. Alkoholen kommer in som en ventil, katalysator och dämpare när jag känner för mycket. Jag känner för mycket på kvällar och nätter när barnen har somnat och jag har som sagt förmågan att sova lite eller inte alls när "flygarkänslan" kommer, dvs när glädje, sorg, smärta nästan katapultar mig ur min kropp. Kvar finns hjärna och nervtrådar, en brännmanet med en popcornmaskin till hjärna. Inte så irrationell som det låter, men tillräckligt för att andra har svårt att följa och det i sin tur gör att jag känner mig ensam. Detta är säkert anledningen till att exmaken lättade ankar, men nej, jag fick ingen förvarning. Men jag förstår att han drog - och jag är glad att han gjorde det - men förlåter aldrig _hur_ han gjorde det eftersom det skadade mina barn. Jag är glad att han lämnade eftersom jag lät honom vingklippa mig. Jag trodde nämligen att det skulle vara bra för mig att leva som halvdöd, för som inledningen visar, är jag ganska säker på att min intuition alltid är fel. Att jag ändå gör en himla massa rätt, biter inte på självkänslan. Det är ruggigt hur självkänsla och självförtroende är så vitt skilda saker. Mitt självförtroende är det nämligen inte så stora fel på.
Eftersom jag har varit öppen med min självmedicinering mot läkare, nära vänner och utvalda familjemedlemmar, som min bror, är det jobbigt att ha ögonen på mig. Jag vill både försvara och fördöma hur jag använder alkohol, beroende på vilken sida av drickandet som jag befinner mig. Jag fattar att detta är det allra vanligaste som en alkoholist känner: försvar och ånger. Min bråkande bror beskriver sitt användande som att han har alkohol-ADHD, dvs att alkoholen frigör en ostopplig energi. Så kan jag också känna. På fest är jag den som dansar till solen går upp, men i ett dåligt äktenskap kan jag bråka lika länge. Kruxet är att båda får mig att känna skam.

Att få en diagnos, vilket jag alltså för ett halvår sedan inte hade en aning om att jag skulle få, betyder ganska lite för andra. Men jag märker att det har betytt mycket för mig. Dels har jag läst på, förstås, och både identifierat mig med och förkastat andras beskrivningar och dels har jag sörjt att inte ha haft förståelsen tidigare. Men framför allt har jag fått insikter om mina mönster. Nu när min bror har bråkat livet ur framför allt min mamma, har jag kunnat titta på mina reaktioner. De är ju inte mer avancerade än fight or flight, men adrenalinpåslaget är enormt. Jag höll emot nästan hela vägen utan att försöka utplåna känslorna. Det var när brorsan tvärvände mot mig (för att han till slut i spritångorna förstod att jag inte försvarar honom), klarade jag det inte längre. Men den viktigaste insikten är, och en väninna pekade med hela handen på den, att om det hade funnits någon annan som hade tagit hand om mina barn, hade jag slungats rakt in i känsloinfernot med allt vad det innebär. Insikten är alltså att jag har en spärr. Jag har kontroll. Kanske behöver jag ändå inse att jag inte är en maskin - jag har av olika anledningar mycket kaos i mitt liv. En del är påkallat genom den jag är, annat kommer flygande utifrån för att jag jag inte sätter sunda gränser. Men jag tror att jag kan lära mig.

Garageper, det är ju självklart att jag inte ska tillåta min bror, exempelvis, att göra mig illa. Men om man tror att man är en maskin som kan bära allt åt alla, suddas gränser ut. Skam och skuld suddar också ut gränser. Det blir otydligt vad som är rätt och fel. Men i den här diagnosresan tillsammans med alla andra mentala resor genom åren, tydliggjordes en gräns som i alla fall han aldrig har upplevt från mig. Jag har vidtagit åtgärder som hans fyllestinna hjärna föraktar mig för, förstås, men som i långa loppet ger honom möjlighet att leva ansvarsfullt. Jag skäms naturligtvis för att jag gör honom illa nu, men hans hat underlättar det lite för mig. Det låter kanske konstigt. Men han är mer än vuxen och ska bära sitt eget liv. Mitt i detta säger folk "amen du'rå" och fine, mina änglavingar bröts av för länge sedan, men jag tar konsekvenserna av mitt handlande. Och, vet ni vad, jag är den enda i familjen med papper på min dårskap. Bläcket må knappt ha torkat, men jag är uppriktig med mina tillkortakommanden. Det är fanimig en styrka.

Jag är glad att jag hittade hit. Varje ord från er och varje ord som jag formulerar till er, förändrar mitt liv. Ensam är just ensam. Tillsammans är ofantligt mycket bättre.

gojan
tis, 2019-11-26 - 23:37

När jag hade läst hela tråden och jag till slut fattade mod, forsade en massa ord ur mig. Men jag menade inte alls att flytta fokus, fast det nog blev så. Det blir så då och då i mitt liv och när mitt buller har lagt sig, kisar jag genom dammet som lägger sig och undrar var alla är. Som nu. Hur mår ni i livet just nu? Jag lyssnar gärna.

Garageper
ons, 2019-11-27 - 18:31

Vilken brännande het och levande berättelse du levererar Gojan. Du formulerar allt extremt bra och igenkännande! Din brors Alkohol ADHD känner jag typ igen av egen erfarenhet men vet inte hur mycket bullshit det ligger bakom ett sådant påstående?
För egen del blir jag oftast mer hyperaktiv i början efter några öl eller så. Men det lugnar sig efter hand tror jag? (Inte enligt min fru dock)
Fast visst snurrar min hjärna ännu fortare efter några glas.
Just nu mår jag faktiskt väldigt bra i livet, tror jag? Jag har av någon konstig anledning svårt att tillåta mig och riktigt veta om jag mår toppen eller ej. Samtidigt säga att jag mår just väldigt bra. Vet inte varför jag alltid tror det ska vara ännu bättre för att vara bra. Knepigt resonemang men någon kanske fattar? För att må bäst så behöver jag springa av mig överskottsenergi i skogen likt en rastlös älg, det gjorde jag igår men inte idag, så igår var bättre än idag. Men måste bara säga att jag kommit så mycket längre i att acceptera dagar utan fysisk ansträngning. Hurra!

En ganska märklig grej är turerna runt mitt jobb som jag berättat om tidigare. Jag är som bekant just nu sjukskriven då precis hela min snabbt spinnande hjärna efter åratal av resande i jobbet plötsligt fick nog. Kunde inte fokusera på något, extrem ångest, sorg och tårar.
Jag skickade efter någon vecka in mitt sjukintyg till firman, efter ett par veckor ville min chef ha ett möte på telefon för att prata om framtiden.
Vi hade ett första möte och efter det upplevde jag att jag själv vill sluta och gå vidare, men detta kommenterade jag inte rakt ut.
Nu har chefen hört av sig igen efter att ha läst mitt intyg mer noga, och säger då plötsligt att jag inte kan jobba kvar på företaget med en sådan åkomma som läkaren beskriver! Det är väldigt allvarligt det här, säger han. Jag varken förstår eller mår speciellt bra av hans hemsnickrade analys. Han vill att jag skaffar ett nytt arbete, för tänk om jag tappar kontrollen när jag är i exempelvis Kina, vad sker då? Kastar kineserna mig i arbetsläger månne?

Nu är jag inte alls främmande att lämna mitt arbete men kan man göra så här utan att erbjuda en "fallskärm" typ en ICA kasse i alla fall?
Får man göra så här mot någon som rest intensivt under 15 år för firman? Dessutom skapat mycket värde för dem.
Nu ska vi höras efter nytt läkarbesök på måndag och då kan jag gärna säga upp mig för att kunna gå vidare både mentalt och kroppsligt, men då hoppas jag att en uppgörelse kan presenteras som räddar mig ett par månader tills jag hittar annat arbete.
Vad skulle ni göra?
Tänkte höra med en advokat jag känner innan jag gör något hastigt och impulsivt som jag sedan ångrar. Det har hänt förut.

Nu har jag varit nykter sedan 18 september, med ett förargligt snedsprång då i mitten av oktober, som jag sagt tidigare så försöker jag skita i det och se helheten i detta faktum och även runt omkring mig.
Det har börjat smyga sig in tankar och lust att snart kanske dricka något igen. December månad är som gjord för att dricka rykande glögg och kall öl?
Jo, så sant, jag håller det på avstånd men gillar inte riktigt hur jag och min hjärna börjat resonera och förhandla med varandra.
Självklart mår jag så mycket bättre utan alkohol men i ärlighetens namn saknar jag kickarna den ger ända tills det är dags att lägga sig och vakna dagen efter med skam, ångest, bakrus och suget efter mer så snart klockan passerat lunchtid.
Inget kul alls!
Nej, jag fortsätter min nyktra resa för jag vet hur det slutar annars. Det är en ganska bra morot att tänka sig första glaset som blir andra glaset, tredje, fjärde och så vidare. Jag känner redan nu att det finns ingen gräns jag kan inte stoppa!
Därför tar jag inte första glaset.
Sköt om dig Gojan, så kul att du är här inne och ger mig styrka.
Till alla andra också givetvis, sköt om er!

GP

gojan
ons, 2019-11-27 - 23:38

...har absolut inte rätt att göra så. Det kan stå honom ganska dyrt att vilja avskeda någon pga sjukdom. Prata med den där advokaten och jag tycker inte alls att du ska säga upp dig förrän du är så frisk att du kan söka nytt. Du har väl rätt till sjukpenning och trygghet? Det handlar inte om huruvida du 'klarar dig' ändå, utan att du har rätt att tillfriskna under tiden som du är fortsatt anställd där du blev sjuk. Nu kan man förstås argumentera att det inte enbart är arbetet som är orsaken till att du blev oförmögen att arbeta, men nog spelar arbetsbördan en stor roll i alla fall. Arbetsgivaren ska erbjuda dig en tillfriskningsplan och kan inte alls slingra sig från det. Om arbetsgivaren är orolig för att du gör tokiga saker i Kina, ska du erbjudas arbetsuppgifter där tryggheten är större. Om du vill ha de arbetsuppgifterna eller inte, är en helt annan sak som arbetsgivaren inte alls behöver fundera på. Inte du heller, just nu. Först ska du alltså vara sjukskriven och få sjukpenning tills livskrafterna återvänder. Du är bara i början av din resa, nämligen. Jag tänkte också att jag snart skulle vara på benen, men det har tagit mig 1,5 år och jag är inte framme än. Det tog mig ett år innan jag ens kunde acceptera att jag faktiskt inte kunde börja jobba 100 precis när som helst. Jag har en bra arbetsgivare (och ännu bättre kollegor), dock, som har bromsat mig när jag själv inte har haft förståndet.

Häromdagen kom jag också på att jag har det bra. Att jag mår bra. Det är en ny känsla att må bra utan att vara uppskruvad och frenetisk. Visst finns det saker i livet som inte är bra, som relationen med och oron för min bror, men jag börjar så sakteliga förstå att jag faktiskt har makten att styra hur dessa dysfunktioner ska påverka mig. Det är en helt ny insikt! Jag har den sista veckan känt en nedåtspiral (med tillhörande ökat sug) och är väl fortfarande i den spiralen, men jag kan också se relationen mellan minskad sömn och ökad oro/ångest som ger ökat behov av att dämpa känslorna. Sedan jag blev mamma, har jag tappat kontinuiteten i idrottandet, som ju också dämpar "skavet" i själen och därför har jag ökat alkoholintaget istället. Fast inte nu, nu har jag ju slutat med den vardagliga "medicineringen", även om jag har drattat dit två gånger sedan midsommar. Men jag vet ju att jag kan bli gränslös redan efter ett glas, om jag inte har koll på känslorna. Grejen är att jag _kan_ hålla mig till två glas vin, om situationen så kräver. Men för mig blir det så tydligt då att jag aldrig känner mig "nöjd". Två glas öppnar också dörren till en sorgsenhet och ensamhet som jag inte alls vill kännas vid. Kan jag däremot dricka mer, då stängs den dörren igen och livet känns mer greppbart.

Eftersom jag har varit ensamstående större delen av tiden, har jag inte alls prioriterat mina intressen men heller inte tyckt att jag stått tillbaka. Men om man skalar bort fysisk aktivitet och kreativitet från en människa som har dessa som grundläggande behov, så blir det ju tokigt i hjärnan till slut. Lägg därtill egen, tyst tid, för det är under den tiden som jag återhämtar mig som mest.

Men det tar tid och tålamod att hitta sina behov igen, om man effektivt har valt bort dem till förmån för tex arbetet. Ha inte bråttom, Garageper! Även om det går emot hela din natur (tror du) så ska motorn gå på så låga varv att du inte längre hör den. Först då kan du lyfta blicken och se allt det andra som du också behöver. Men först: advokat och alla vettiga rådgivare du kan få fatt i!

Kram!

Garageper
tors, 2019-11-28 - 00:22

Gojan, det är precis som du skriver, jag rusar ALLTID iväg för fort i både tanke och handling. Bygger saker utan ritning, får ändra under vägen och slita dubbelt så hårt som jag borde. Men det blir oftast bra, eller till och med väldigt bra ändå till slut.
Jag kommer inte sälja mig så billigt som arbetsgivaren tror jag kommer göra. Jag ska ha tålamod.
Chefen har skickat mig mitt arbetsavtal där det står 3 månaders uppsägning och tryckte på det specifikt. Nu vet vi vad du har för avtal, skriver människan. Vad tror och menar den med det?
Jag blir bara förbannad av att ens behöva tänka på detta just nu.
Advokaten kommer skratta och förmodligen ge mig rådet att starta en process.
Hujedamäj som KrösaMaja sa, det blir dyrt det här men kanske det skrämmer skiten ur någon där på kontoret om de får höra ordet "Advokat" med stort A!
Nåväl, oavsett när jag blir frisk så vill jag inte tillbaka till mitt gamla och definitivt inte till arbetet. Men först ska jag bli stark och sedan tar jag kampen med arbetsgivaren.
Motorn ska ner på tomgång och jag ska skruva in justeringen så den spinner som en nöjd liten katt.

Gojan, jag hoppas du får tid och energi till fysisk aktivitet och annan kreativitet snart?
Du skriver så kloka saker, det är en glädje att läsa om dig, dina tankar och erfarenheter.
Det är så tydligt och lurigt med beroendet och självmedicineringen som du beskriver, jag förstår det helt och fullt.
Problemen är de samma för mig.
Något jag redan märkt i min nykterhet är att oro, stress och ångest nivåerna har gått ner drastiskt. Jag är lugnare även om det brinner inombords ibland, jag talar med mig själv på ett vänligare vis, jag duger.
Oavsett hur lite jag gör under dagen så är det OK och tillräckligt. Det har alltid varit svårt för mig att vara lagom och tillräcklig.
Kanske jag kommer ut som en frisk, trygg och harmonisk LillPer? (Som är mitt andra nick name)

Stor bamsekram till dig Gojan.

Garageper
fre, 2019-11-29 - 08:57

Nykterheten består.
Rastlös och otålig som jag är önskar jag dagarna på nyktra kontot rullade in snabbare. Fast varför räkna om man bestämt sig?
Jag upplever att ju mer jag kollar och räknar antalet dagar jag har i min nykterhets säck så ligger det ofta en liten baktanke eller plan på lur långt bak i medvetandet.
Den surrar ungefär så här: Tänk när jag kommit till 100 dagar, då kanske jag kan testa lite vin till maten igen? Eller, tänk när vi åker på semester senare i vår frugan och jag, då måste jag väl ändå ta några glas på kvällarna i den ljumma kvällsbrisen?
Tror inte det är ovanligt, bara korkat att tro att drickandet skulle bli något jag skulle kontrollera om jag började igen.
Det är helt enkelt underbart att slippa fylleångest, systembolagsångest, skam, rödsprängda ögon och andedräkt som stinker alkohol efter lång natts pimplande från spritbuffén.
För varje dag nykter blir fallet så mycket högre, att börja om på den berömda siffran 0 igen är bara fyllt av Ågren och misslyckande. Men så får man ju inte glömma alla nyktra dagar man har bakom sig, oavsett om man faller. Jag vet dock att om jag faller så kommer det bli en ny alkoholresa innan nästa nyktra period blir ett måste. På många olika sätt har jag gått igenom detta så plågsamt och tårfyllt.
Jag vill verkligen inte dricka mer.
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, så tänker jag fortsätta.
Kram på er alla.
GP

Antonia
fre, 2019-11-29 - 12:09

Hej GP,
vill bara tala om att jag läser dina inlägg med intresse, jag är ännu en av dessa som känner igen mig i dig och din personlighetstyp. Heja dig!
Jag funderar för egen del om jag skulle ha glädje av en diagnos - ADHD, kanske, bipolär, kanske, kryddat med lite lätt OCD och kanske GAD. Mycket rastlöshet, prestation, tävling, oro...MEN också livsglädje, kreativitet, empati med andra och den stackars värld vi lever i.

Om ditt jobb - mitt råd: håll i det! Gör inget impulsivt, åberopa i stället arbetsgivarens rehabiliteringsansvar! Jag gissar att du inte är med i något fack, eftersom du nämner en advokat som den som kan företräda dig, annars hade ju facket varit de som skulle agera å dina vägnar.

Själv har jag ibland impulsivt sagt upp mig, det ingår väl i bergochdalbanamänniskans sätt att vara. Gör inte det. Ska du köpas ut så se till att det blir för minst 18 månadslöner, men ha inte bråttom dit. Först rehabilitering.

Själv har jag nu varit nykter ihop med min man (som har lite större problem än jag) i två veckor. Inser hur mycket självmedicinering det har handlat om för mig. Middag ikväll...ska vi verkligen inte dricka lite vin? (NÄR sist drack vi LITE vin??).

Ha det fint!

Garageper
sön, 2019-12-01 - 11:54

Kära Antonia, jag såg ditt inlägg sent igår natt när jag satt på dass! Jag satt där länge och läste, benen domnade och jag haltade svårt när jag återvände tillbaka till sängvärmen. Det värmer fantastiskt skönt att få meddelanden och kloka tankar från dig och alla andra vänner som kämpar med samma problematik.
Jag blir "glad" när någon känner igen sig, för det innebär att man först och främst inte är ensam, för det andra att man kanske inte är helt unikt knäpp ändå?
Uppriktigt sagt blir jag rörd när jag upptäcker att det finns någon därute som läser det jag skriver och eventuellt även kan finna fragment som är värda att kommentera eller fundera över.
Min rastlöshet och allt annat bedövar jag som vanligt med träning och prestation, inte alkohol! Jag ska ta en lång löptur in till stan idag där vi ska fira ett kalas. Perfekt tillfälle för mig, fast visst ligger det en del ångest att "behöva" göra det. Väl framme är det underbart i varje cell och resten av kvällen är jag i ett lyckorus, är snabb i tanken, skämtar och håller låda. Tror det stavas endorfiner.
Antonia, det du skriver om eventuell glädje och nyttan över att få en diagnos på papper är samma för mig. Jag är tveksam och vet inte om jag skulle må bättre av att någon expert sätter en stämpel på ett papper? Ibland tror jag att jag har alla de kombinationer du beskriver, ibland är jag övertygad om att jag helt enkelt bara ÄR sån här, en livlig, skön typ där det surrar mycket tankar och funderingar. Väldigt mycket livsglädje, empati, känslorna utanpå kroppen, kreativitet och allt annat. Sedan andra dagar då kemin i hjärnan ändrat sig kommer känslorna av att allt är meningslöst, jag är patetisk och bättre död än levande, allt är så svårt att ta sig över. Att exempelvis behöva ringa ett enkelt telefonsamtal som plötsligt blir en barriär av tankar och känslor även om det på förhand är ett samtal helt utan obehag eller svårigheter inblandat.
Jo jag är kreativ och driver på men just nu behöver jag komma till ro med jobbet och nykterheten.
Jag kommer inte lämna arbetet så enkelt som vissa kanske tror, på dass i går natt läste jag även om arbetsrätt! Hahaha, inte konstigt man tappar känseln i skinkorna då?
Har formulerat ett mail till VD som han får läsa tidigt måndag morgon. Tror det löser sig, allt har en tendens att göra det till slut.
Antonia, skönt att ni kan göra nykterheten tillsammans din man och du, även detta med LITE vin känner jag extremt mycket igen. Min fru har inga problem med alkohol, varje gång jag tar upp ämnet "Lite vin till maten ska väl en vuxen man klara" så blir det självklart spänning och oro i luften, så just nu och framöver är det helt enkelt vita dagar och nätter som gäller för mig.
Alla mår bättre av det, inte minst jag själv.
Försöker tänka mer på mig själv nu och ett tag framöver. Det är jag värd.
Kram GP

Antonia
sön, 2019-12-01 - 14:32

Ja, visst är det roligt att få svar här, jag blir också glad!
Jag tycker att det här med träning låter så fantastiskt bra, för visst är det endorfiner vi är ute efter.
Det är bra att tänka så också; jag behöver mina endorfiner. Jag brukade ta genvägen en massa alkohol för att kemiskt framkalla dem, men nu får jag skaffa dem på ett lite mer beslutsamt och konstruktivt sätt. (Själv är jag inte så bra på att löpträna, men snabba promenader funkar också.)
Även i övrigt har jag bestämt mig för att det alltid finns nåt att ersätta alkoholen med.
För att varva ned efter jobbet (jag jobbar sent ibland och där var ju några glas rött en snabb lösning förut) har jag bestämt mig för att hitta det bästa som finns av kvällsteer, jag rekar fortfarande på den marknaden.
För att belöna mig med god dryck vid andra tillfällen använder jag olika äppelmustvarianter eller råsaftsjuicer av rödbeta, lime, ingefära, äpplen. Det blir lite sting av ingefäran på ett sätt som ökar juicens potens som ersättare för alkohol, om du förstår vad jag menar.
Jag inbillar mig att om man bestämmer sig såhär för att alkoholen - eller dess effekter - alltid kan ersättas med något så har man bäddat lite bättre för att alkoholfriheten ska gå bra.
Fortsätt att unna dig lugn och ro. Önskar dig en fortsatt fin första advent!
Kram Antonia

gojan
tis, 2019-12-03 - 20:55

Utan bedövningsmedel kryper ledsna känslor så småningom fram och när de kommer fram, kommer sömnlösheten och när den kommer, då hjälper liksom ingenting. När jag är helt slut, blir jag liksom rädd för att sova och tvekar att bryta den onda cirkeln. Det är en jäkla felkonstruktion i hjärnan, eller hur? Jag menar, rationaliteten skadas ju när återhämtningen inte funkar och nätterna blir till evighetslånga inre monologer där jag går igenom alla fel jag har gjort i mitt liv. Det landar hela tiden i att OM jag bara hade kunnat hejda mina känslor och vara så där cool och eftertänksam, hade jag haft kontroll över mitt liv. Men kylig har jag aldrig kunnat vara. När jag mår bra, är jag ganska nöjd med att jag är impulsiv. När jag mår bra, kan jag tänka bra! Men i mina känslosnurror blir det knutor. Jag vet inte vad jag vill säga, mer än att jag är låg och ledsen. Allra mest ledsen för att jag inte orkade bära min brors smärta. Eller snarare, jag vågade inte riskera att han skulle fortsätta säga elaka saker. Men jag mår så dåligt av att sätta gränser för jag känner mig elak.

Dagarna går bra: jag jobbar och är morsa. Men plötsligt kommer huggen i magen och det blir svårare att djupandas. Det går åt så mycket energi att bara låta känslorna finnas. För jag tänker inte döva dem utan låta dem sippra. Tiden läker, men det känns aldrig så när man är mitt i det. Ingen ser. Jag mötte en bekant idag som jag inte har sett på några år och som kommenterade att jag utstrålar lugn och tillfredsställelse. Jag ÄR lugn och i kaos på samma gång och jag känner igen tillståndet. Nästan som i ett vakum. Tankarna snurrar långsammare och tyvärr precis så långsamt att jag kan fånga innehållet, om och om igen. Det är tusan så mycket lättare (för mig!) när jag är uppvarvad! Men jag gör också fler fel då, som jag sedan ältar när jag är trögflytande. Det skulle vara mycket skönt att leva i ett måttfullt tanke-tempo.

Kram på er!

Antonia
tis, 2019-12-03 - 21:53

Ja, du Gojan, visst händer det saker när bedövningen släpper. Det där man har självmedicinerat mot tittar fram.
För mig är det oro. En sjuk oro (som sagt, jag tror ju att jag har GAD). Sjukdomar, katastrofer (helst orsakade av mig själv för att jag har glömt något eller gjort något misstag), att något ska hända mina barn - nu eller i framtiden. När jag väl börjat spinna loss kan jag oroa mig för saker som rimligen inte skulle kunna inträffa förrän långt fram i tiden: att mina barnbarn ska börja knarka (de är ännu under två år båda två). När min vuxna dotter hälsar på och bor hos mig några dagar ligger jag sömnlös, orolig och svettig om hon inte kommer hem till midnatt, fastän jag vet att hon är ute och har trevligt med vänner hon inte träffat på länge. Klockan ett är hon våldtagen, klockan två är hon mördad...
Det finns - förhållandevis många - nätter när jag sover gott också, men när en orostanke har fått fäste kan den hålla mig vaken hela natten. Och så blir det en ond cirkel, för när jag är uttröttad kommer än fler orostanker farande.
Men.
Nu kämpar vi på, hörni!
Kram!

Antonia
ons, 2019-12-04 - 11:14

Nu har du ju inte skrivit här på ett tag, GaragePer. Hoppas att det är okej med dig, att jobbsituationen utvecklas bra.
(Ja, jag blir ju förstås lite - just det - orolig.)
Kram!

mulletant
fre, 2019-12-06 - 06:04

Det är skönt att läsa om ditt lugn och omsorgerna om dig och din fru. Just idag är en speciell dag i mitt liv. Nio år sen jag lämnade min man - och kom tillbaka. Till ett nyktert liv. Han kunde när som helst, även under tiden han drack, ha skrivit lika fint och kärleksfullt som du men under lång tid tog alkoholen överhanden över allt.
Han vände sitt liv och idag har vi det ärligare än någonsin. Inte alltid enkelt men sant - och sunt. Det lugna liv jag planerade för i ensamhet har vi gemensamt idag.
Håll taget och ta hand om dig! Hoppas hon tar hand om sig (förutom den hjälp hon behöver pga det gipsade benet). Att var och en tar hand om och ansvar för sitt liv är vägen till sann gemenskap. Så tror jag.
Allt, allt det bästa till er? / mt

gojan
fre, 2019-12-06 - 14:19

Tack för att ni får mig att minska min ufo-känsla!

Min oro handlar inte om att andra ska råka ut för katastrofer och jag får omedelbart dåligt samvete över att jag inte oroar mig för sådant...:) Min oro/ångest handlar uteslutande om annat som jag inte kan påverka, dvs sådant som redan har varit. Jag kämpar mig genom nätterna med det omöjliga, nämligen att skriva om historien. Om jag bara hade agerat annorlunda, hade människor inte mått dåligt, etc. Men jag kan också elda upp mig över illa formuleringar, milda kränkningar eller rädsla för att uppfattas felaktigt/negativt, och till slut får jag svårigheter med att urskilja vad som är sant och vad jag har fantiserat ihop. Min värld krymper och jag analyserar frenetiskt på micronivå. Därför behöver jag insomningshjälp då och då, och tidigare har alltså alkoholen hjälpt mig att bryta detta oändliga och fullständigt lönlösa ältandet. Nu använder jag naturmedel istället, för jag har lärt mig att sömnbrist gör mig sårbar och i sårbarheten fattar jag dåliga beslut.

Träning, som många nämner, vet jag av erfarenhet att det också tar bort mitt hjärnsnurr. Jag har alltid varit som snyggast när jag har mått som sämst! :) Men nu får jag vara inte ändan ur vagnen, mer än ridningen en gång i veckan. Fast det skänker spänst i knopp och kropp, framför allt självförtroende eftersom jag märkligt nog är orädd på en hästrygg. Det mesta annat är jag skiträdd för, men inte ett halvt ton med egen vilja.

Att var och en tar hand om och tar ansvar för sitt liv, tror jag också är fundamentalt. När jag snurrar i vad jag kunde ha gjort annorlunda, brukar jag bryskt få säga till mig själv: Men lilla Gojan, det går inte an att bära andra människors ansvar på det viset! Om jag ändå inte lyssnar, ryter jag i att det inte anstår mig att förminska en annan människas egenansvar. För om jag inte tror att andra är kapabla till att agera självständigt, så omyndigförklarar jag ju dem. Ja, ni fattar ju att jag har fullt upp så fort jag inte tvingas in i att tänka på annat: jobb, mat, städ, barn, husdjur, ridning. Jag måste fylla min tid med strukturerade tankeverksamhet, för annars faller jag in i tankekvarnens tunga malande. När jag för 15 år sedan började längta efter något annat i livet, handlade känslorna framför allt om att jag var så satans trött på att stå i centrum i mitt eget liv. Det kändes inte meningsfullt att ägna mitt liv åt "bara" en relation med en annan vuxen människa som ju de facto bör kunna klara sig själv. Jag behövde behövas av någon annan och jag kände att jag hade kapacitet att ge tid, värme och visdom, faktiskt, till någon annan. Så efter 35 år av mega-ego, blev jag alltså mamma. Men när jag tappar styrfart och faller in i tankekvarnen, då återfaller jag ju till mega-ego-tiden: hur JAG kunde ha gjort annorlunda, hur JAG känner, etc. Den som jag är så oändligt trött på och en egenskap som jag dessutom tycker är rasande o-snygg.

Det vore intressant att höra om ni har några fiffiga trix för att bryta negativa automatiska tankar.

Kram!

nystart
fre, 2019-12-06 - 15:09

Vad bra skrivet Gojan, det där stämmer väldigt bra in på mig också. Jag lever med en fru som aldrig är nöjd och hela tiden kritiserar allt jag gör, jag har äntligen kommit fram till att vad jag än gör eller gjort så spelar det ingen roll. Jag kan eller orkar inte ta på mig hennes välmående, hon får helt enkelt ta sitt eget ansvar. Troligen leder detta till separation, men jag lever hellre livet ensam och lugn än med någon annan som stressar ihjäl mig varje dag. Ledsen för instick i er diskussion.

Garageper
sön, 2019-12-08 - 11:46

Be inte om ursäkt för inspel i min tråd Nystart! Det är väl därför vi är här för att dela med oss, kommentera och stötta? ?
Igår föll jag ner i ett svart hål av ångest och meningslöshet. Kände mig redo för träfracken och funderade länge över bästa sättet att döda mig själv. Det känns bättre idag men inte helt klockrent direkt. Att jag är så ostadig är ingen nyhet, det är bara så hemskt jobbigt med dessa oförutsedda svängningar i min hjärna. Bästa medicinen mot detta är hård träning. Åker till träning nu innan jag spricker av rastlös ångest.
Sköt om er.
Ingen dricka idag förutom 1,5% mjölk.
?
GP

gojan
sön, 2019-12-08 - 13:47

Maxad självbevarelsedrift är vad jag tänker på, när jag får kika in i era livsavsnitt. Tänk, vad vi kämpar för att få leva väl!

Jag är begåvad med ett barn, som tyvärr har fått ärva likheter med min hjärna. Det gör så ont att lyssna på när han snurrar in sig i självkritik och hopplöshet och i ett sådant förtvivlat ögonblick, frågade jag honom:

-Hur skulle du ha tänkt om en kompis sa samma sak till dig, som du säger om dig själv?
Efter en stunds eftertanke, mumlade han att det nog inte hade varit en människa värd att kallas kompis.

Nä, precis så. Varför tillåter vi att vi själva - eller en partner - definierar oss på ett sådant avskyvärt sätt? Skulle en främling stega fram till mig och säga att jag inte hade ett livsvärde, hade jag ju bett personen dra dit pepparn växer, skakat av mig och gått vidare.

Så, nog nu! Var era egna bästisar, helt enkelt. Sätt ner foten mot alla människor, inklusive er själva!, som säger taskiga saker till er.

Lev nu, dö sen, hälsar jag genom Petter och skulle så himla gärna vilja lyfta bort alla sunkiga, blöta yllefiltar som har hängts över oss.
In med ljuset!

Antonia
sön, 2019-12-08 - 14:23

Ja, in med ljus i tillvaron nu i advent.
Igår gick jag en långpromenad, plockade lite svamp som blev till en kvällsmacka till maken och mig, ihop med en Easy Rider IPA (0,4 procent, så himla god!). Blev lite hög på att det fortfarande går att plocka trattkantareller denna milda december.
Har precis som du, GP, känt mig lite upp och ned i veckan och sysselsatt mig med att fundera över om inte en flaska rödvin eller tre skulle göra tillvaron trevligare.
Men i morse vaknade jag så himla harmonisk, utsövd och lugn i varenda cell i kroppen, och tänkte på hur sällan man gör det efter en flaska vin föregående dag.
Tvingar mig ut på promenad även idag, trots ruskväder.
Ha det fint, hoppas ljuset i tillvaron hittar till er!