Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Therese77

Det är lite bättre här. Det gör denna dagen lättare och kanske denna veckan lättare. Men sen då. Det är som att livet står på vänt och det har pågått många år nu.
Jag är inte nöjd bara för att han minskar sitt drickande. Ibland känns det som att då ”ska” jag minsann var glad för att han är tillfälligt nykter.
Men det läker ju inte såren som finns, det säger inget om framtiden och alkoholen är inte det ända problemet i relationen, även om det är det största problemet.

Tror dock han har hällt i sig snart 10 flaskor vin på två veckor ledighet. Är ju hur mkt som helst egentligen, men det enda som syns på honom är trötthet, lite irritation och fetma.
Han är liksom van vid större mängder...

Tittar runt på Instagram och ser hur bekanta har gift sig, skaffat hus, åkt på semester, älskar varandra till månen och tillbaka under det gångna året. Jag vet att det inte är hela sanningen.
Men att tacka av 2019 och publicera min önska inför 2020 får jag avstå ifrån. Jag får forma mina tankar i mitt huvud och skriva av mig här.

Ååå en kallhyra på 8500kr är ingen höjdare med studielån. Gå och titta på den så får du iallafall något att bolla i dina tankar.
Usch för att du behövde åka hem så snart igen. Men jag förstår. Barnen ser ju inte det som vi ser och känner. Det är en sådan ensam match ofta där tankarna bara går runt runt och inget alternativ är ens ok. Hoppas du snart kan få ett annat boende... ❤️

Nykteristen

Nä, bättre är inte bra! O d är bra vi vill ha inte bättre...

Hur va nyårsafton för er? Här blev det lugnt, dock vet jag och såg att han smygdrack när han gick ut o rökte,...vilket kändes som var femte minut.
Men när tolvslaget kom hade vi barnen sovandes i varsin soffa och skålade i apelsinjuice.....så d va ju alltid nåt

Imorn gäller d...ska kolla lägenheten och är sååå nervös, rädd, orolig! Ja herregud alla dessa känslor som är heeeela tiden! Jag blir tokig,

Nykteristen

Ska kolla lägenhet idag, känner mig hemsk! Sådär som att jag gör nåt olagligt eller är på väg o ska vara otrogen! Fy, känns hemskt men ändå en möjlighet till något bra...
Hur ska jag få bort dessa skuldkänslor som sköljer över mig....ska ju egentligen ”bara” titta på den och behöver inte bestämma mig än o om jag säger ja så är det fortfarande fler än bara jag som har chansen på den!

Gå och kika på lägenheten även om den inte blir din eller du ens tackar ja så är det ett litet steg på din resa.
Jag tror att vi kommer till en punkt då det bara helt enkelt är dags att gå. Skuldkänslorna kommer inte vara mindre men överskuggas kanske lite utav frihetskänslan att ta beslut över sitt eget liv igen.
Gå och titta, känn av känslan och lita på dig själv.
Kram Azalea

Gör det! Innan jag gick (och kom tillbaka) och efter att jag kommit tillbaka spanade jag. Det är/blir en konkret påminnelse om rätten och möjligheten till egna val. Så oändligt viktigt! / mt

Jag säger samma. Gå och titta på lägenheten. Du får ta ett steg i taget, och detta är det första. När jag bestämde mig för min lägenhet, så kände jag också skuld. Och det gör man. Det planas ut sen.
Vill bara säga, Lycka till?

Nykteristen

Nu har jag varit o tittat på den! Den va inte som jag trott men den va mysig. Dock är
Läget helt fel men d kanske går ändå bara för att få nånting!
Åhh jag vet inte, samtidigt ringde jag hem till en full man o kände bara....ge mig vilken lägenhet som helst

I den sits du sitter i så ska du väl självklart ta den? Dina barn behöver få leva trygghet och lugn och ro.....
Lägenheter går att byta och man kan få bostadsbidrag om man har barn och studerar.

Tacka ja - om du får den är det meningen att du ska flytta dit. Du vet, livet visar oss ibland vilken väg vi ska gå.
Lita på det....

Känn dig inte hemsk.
Du gör inget fel. Du skapar ett liv åt dig och dina barn.
Vad är det för hemskt med det?

Nykteristen

Jo jag har faktiskt tänkt att tacka ja så får vi se sen vart d leder!

Tack för peppen, d behövs! D är så självklart egentligen att jag ska ta den att den måste va menad för mig o mina barn! Ändå är dessa jvla skuldkänslor där o knackar på...som en djävul

Skit i djävulen. Den kan du lämna kvar i huset. Det är det enda rätta du kan göra. Resten kommer att lösa sig.

Du och barnen kan inte leva som ni gör i osäkerhet. Ingen kan leva som ni göra. Ingen ska behöva göra det. Du måste välja åt barnen för att de är för små för att göra det själva ännu.

Läste om en annan kvinna som levt som du gör men hon hade varit kvar i relationen tills barnen var vuxna. Barnen tog stryk och var idag väldigt trasiga vuxna. Nu skrev hon om det felaktiga beslutet hon valde att INTE ta för 25 år sedan. Och hur dåligt hon mådde över det.

Ta varje chans du får att ta dig därifrån så du slipper sitta med samma ånger när barnen är vuxna.

Det kommer gå bra

Nykteristen

d är helt sant d du skriver, jag måste ta chansen för mina barns skull. Det sista jag vill är att de ska förstöras för livet pga detta. Jag vill att de ska växa upp som starka o trygga o glada individer.

Jag går in nu o tackar ja!

att hon skulle skiljas. Det gjorde hon, när jag var vuxen och hade egna barn. Hon levde bunden av ett löfte att aldrig överge honom för att han haft så svår barndom. Jag skrek åt honom, när jag var tonåring, att hans svåra barndom inte gav honom rätten att förstöra min... vi skrek, han och jag, och mamma teg och vände ryggen till.
Jag lärde mig som ung vuxen, egentligen genom studier och yrke, att teoretiskt förstå honom och hans situation, kunde också försona mig med en känsla av att han älskat mig och ville mig väl - fast det blev så fel. Det, att känna mig försonad, är jag tacksam över MEN jag önskar inget barn att växa upp i familjer med missbruk och jag önskar att alla vuxna skulle ta ansvaret att skydda barn från att växa upp i missbrukets skugga. Jag själv som medberoende vet att det är svårt och jag vill inte och avser inte att skuldbelägga någon. Jag har många skador som jag så sakteliga förstått att har rötterna i tidig barndom och som förstört väsentliga dimensioner av mitt liv.
Så sorgligt men sant... dock är jag försonad också med mitt liv som det är och jag är tacksam över allt jag fått av lärdomar och kärlek genom 12-stegs-programmet och här.
Från hjärtat / mt

Du tyckte lägenheten var mysig? Det är ett bra tecken att få den känslan. Tänk och dröm en stund om hur det kan vara att ha den dom er lilla oas, du och barnen. Myskvällar i soffan, laga mat som ni gillar, titta på en film, baka scones på morgonen ja allt ni vill och när ni vill. Låta dina barn mysa tillsammans med en mamma som finns bara för dem .
Istället för att vara en mamma som är stressad och orolig över hur kvällen ska sluta eller när det ska spåra ur. Vilket gör att du inte finns riktigt i nuet och kan njuta av livet.
Skuldkänslor har jag också dom just lämnat, men det får man ha. De går över lite efter som och känslan av frid tar över oftare nu.
Kram och lycka till?Azalea

Hoppas hoppas att du får lägenheten. Tänk så skönt allt kommer kännas så småningom. Du och barnen kan leva ert eget liv, utan att ha en man som dricker i din närhet.
All oro, stress och skuldkänslor lägger sig så småningom.

Clara

Jag köpte en lägenhet i smyg, bakom min mans rygg, med hjälp av mina föräldrar. Det är fyra och ett halvt år sen, jag har inte ångrat mig en sekund. Hoppa! Det är jobbigt medan du faller, men du kommer att landa ganska mjukt och jag tror att det är fler än du tror som står och väntar på att få ta emot dig.

Nykteristen - Bra där. Klicka på JA. Du är redan på ett skepp som sjunker. Jag som beroende kan se av det jag läser om "din" man - är att han är LÅNGT ifrån att vilja bli frisk. Han är inte ens i närheten. Möjligtvis håller han upp mellan varven för att du ska vara nöjd men det räcker inte. Han måste ta beslutet för sitt egen skull. Ingen klarar av en hållbar nykterhet för någon annans skull.

Precis som mulletant skriver. Jag tänker att de små som växer upp med detta kommer ju själv utveckla ett medberoende som vuxna när de går in i relationer. De tar ju inte bara skit som små barn. De ska behöva leva som medberoende. Och de kommer omedvetet att söka sig till relationer där det existerar alkoholproblem. Det sociala arvet är så starkt.

Jag hoppas verkligen att du får chansen till att skriva kontrakt och att du får leva med dina barn utan fylla.

Kram och styrka

MM

Nykteristen

Jag tackade ja, det känns bra! Nu ska jag bara hem och prata med mannen om att vi kanske faktiskt flyttar!

Ni är så underbara och stöttande...mer än vad nån i mitt ”riktiga” liv är och det känns så oerhört viktigt för mig att få er åsikt och era pushande ord i detta nu! Jag behöver nån som säger gör det, gör det Nu! För då kan jag se det som faktiskt är och som kommer att bli

TACK för att ni finns därute

allt stöd du fått här så hoppas jag innerligt ATT du flyttar och inte som du skriver : "...vi kanske faktiskt flyttar!" !!!!

Din och barnens framtid står på spel och jag önskar dig all lycka till !!

Nykteristen

Tack, OM jag får lägenheten så går flyttlasset...dock känner jag att d inte är nåt jag vill sätta mig upp för nu på en gång! Bara för att man tackar ja betyder det tyvärr inte här att man faktiskt får lägenheten..tyvärr!
Men min känsla är bra ändå!

Therese77

Bra gjort. Hoppas nu att du får lägenheten. Önskar dig lycka till med snacket med mannen.

Här har han ikväll surat till det igen och stängt in sig på sitt rum. Jag råkade visst säga något på fel sätt. Otroligt lätt stött vill jag tillägga. Som en drama Queen... Han kan verkligen konsten att sprida sitt dåliga humör över hela familjen...