av Andrahalvlek

Soffi
lör, 2019-10-19 - 15:06

Visst ger det mycket att peppa andra, men ibland går det inte för att man måste ta hand om sig själv. Ingenting att få dåligt samvete för eller att be om ursäkt för.

Skickar styrka och hoppas att du får en helg med god återhämtning!!

Skampåtorraland
lör, 2019-10-19 - 22:28

Låter som att jobbet är en stor stressor för dig. Går det att åtminstone för ett tag, att minska ner eller ändra på. Så att du får en chans till vettig återhämtning?

Västligvind
sön, 2019-10-20 - 09:05

Ta hand om dig ❤️ Jag körde en liten paus härifrån på några dagar. Har bara gjort gott faktiskt. Lite distans till det hela.

Pausa här inne om du tycker det blir för mycket eller skriv bara i din egen tråd som en dagbok. Det fungerar också :)

Kram

Andrahalvlek
ons, 2019-10-30 - 19:37

Jag måste sluta dricka helt. För gott, eller åtminstone ett bra tag till att börja med. Har börjat lyssna på boken ”Vägen ut” av Kjell-Olof Feldt och hans fru Birgitta von Otter för att peppa mig själv till max.

Västligvind
ons, 2019-10-30 - 21:45

Hej!

Vad glad jag blev att du skrev här igen ❤️ Jag har undrat över dig ? Eller glad.. Jag vill ju inte att du ska ha problem med alkoholen.. Men du förstår nog vad jag menar ?

Hur mår du? Det låter som det hänt något...

Ta en dag i taget. Välj varje morgon att vara nykter. Planera inte för långt fram. Vi klarar det! Tillsammans ❤️

Kram

Andrahalvlek
lör, 2020-02-08 - 10:47

Jag klarar tyvärr inte att dricka kontrollerat, jag måste sluta helt. Gör jag ett uppehåll så ”super jag ikapp” nästan och det ballar ur rejält. Illa. Väldigt illa.

Det första viktiga steget är att bestämma sig för att sluta dricka alkohol. Där är jag nu. Och jag lär behöva all pepp jag kan få.

Ja, mitt jobb är oerhört stressande. Två perioder av utmattning (2007, 2018) i bagaget. Men hur ska jag ha ork att söka annat jobb i allt detta?

Inte tänka för stort nu. En dag i taget. Viktigast först. Försöker komma igång med löpträning också, hoppas det ska hjälpa mig ytterligare.

Andrahalvlek
lör, 2020-02-08 - 13:17

Läst runt lite här på forumet, och jag ska fortsätta läsa för att bli inspirerad och stärkt i mitt beslut.

Det är verkligen SÅ tydligt att resan kommer att gå upp och ner ? Men huvudsaken är ändå att den går framåt!

Att acceptera att man har svåra problem med alkoholen är nummer ett. Att verkligen bestämma sig för att sluta dricka är nummer två. Där är jag nu.

Men sen börjar nog det allra jobbigaste, att inte inbilla sig själv att ”man är värd” några glas vin när man varit helt vit några dagar. Några fucking dagar! Minns inte när jag hade en vit månad senast, inte ens två vita veckor.

Tvärtom har ”helgen” utvidgats till både torsdag och söndag ? Jag är fan illa däran.

Skyller på mitt stressiga jobb som gör mig orkeslös på fritiden. Försöker komma igång och träna, men det går sådär minst sagt. Försvarar mitt beteende med att jag ”bara dricker vin, och jag blir inte full och bakfull varje gång”.

Vad är det för jävla försvar? Självbedrägeri ?

Jag vet precis hur jag tänker när jag kommer till tipping-point. ”Jag har ju varit så duktig, har fått mycket gjort på jobbet, och är verkligen värd det lugn i kroppen som bara vin kan ge mig.”

Från att jag tänker tanken handlar det bara om timmar innan jag köper vin. Pucko. Självbedrägeri ?

Det finns ingen aktiv nykterist som ångrar att de slutade dricka alkohol. Ingen.

Andrahalvlek
sön, 2020-02-09 - 00:07

Jag ramlade in här på forumet idag efter flera månaders frånvaro på en plötslig ingivelse. Kom inte ihåg varken användarnamn eller lösenord, men jag hittade en lapp där jag hade skrivit ner det.

Mitt undermedvetna visste var jag hade lagt lappen, på ett väldigt konstigt ställe. Mitt undermedvetna ville nog att jag skulle skriva av mig, tvingas sätta ord på mina tankar och känslor.

Jag har läst era inlägg större delen av dagen och kvällen. Jag har blivit mer och mer övertygad om att jag måste sluta dricka helt. Att jag vill sluta dricka helt. Dricka ”lite” funkar inte, det väcker bara mersug.

Av samma anledning kunde jag som rökare inte bara ”röka lite”, och jag kan inte äta ”lite godis” heller. Det är mycket enklare att avstå helt. (Även om jag ersatte ciggen med snus till slut.)

Ja, jag är en glasklar beroendepersonlighet. Det är fakta. På min pappas sida har typ alla missbrukat alkohol, knark, tabletter, nikotin. Min pappa dog i sviterna av sin alkoholism 61 år gammal. Söndertrasad lever.

Men jag var inte riktigt redo att nolla redan idag. Så ikväll kl 20-23.30 har jag druckit två glas vin. Varvat med 1,5 liter vatten. När jag hällde upp det andra glaset hällde jag ut resten av vinboxen i vasken, nästan som en ritual. Imorgon sön 9/2 blir min dag 1.

Jag lever ensam och slipper förhålla mig till att det finns alkohol hemma om jag inte har köpt hem den. Av samma anledning har jag varken godis eller kakor hemma. För när suget kommer är det svinsvårt att låta bli helt enkelt.

Det är otroligt sällan jag är glad över att jag lever ensam, men just nu är jag faktiskt det ?

VaknaVacker
sön, 2020-02-09 - 10:12

Imponerad av ditt försök att dricka begränsat. Du kommer fixa att sluta helt. Heja dig?
Ta en dag i taget då det passar dig. Många tycker det är lättare. Själv slog jag spiken i kistan på en gång och kan lixom inte låta bli att skratta åt mig själv då jag snuvar mig själv på "konfekten"?

Nu kör vi! Stor kram????

Andrahalvlek
sön, 2020-02-09 - 11:04

Och min ångest beror inte varken på bakfylla eller att jag har lovat mig själv att sluta dricka. Ångesten har accelererat senaste tiden, men alkoholen har förstås inte gjort den bättre. Typisk självmedicinering som bara förvärrar i slutändan.

Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression två gånger (2007, 2018). Jag är stressöverkänslig, kommer alltid att vara det. Båda gångerna har jag gått tillbaka till samma jobb, och har fått det att fungera. Jag har jobbat med mindfulness, sätta gränser, försökt att träna för att få upp pulsen etc. Jag medicinerar även med Venlafaxin.

Varje gång jag har försökt sluta med medicinen har jag blivit deprimerad med ångest, och har börjat med medicinen igen. Med svåra insättningssymtom. Men nu har jag inte slutat, jag äter fortfarande min medicin.

Nu i klimakteriet är mina hormoner dessutom häjkon bäjkon, känns som att ha ständig pms. Och det har pågått i många år. Jag är 50 år nu och hoppas att varje mens är den sista. I flera år har min mens betett sig som en senil gammal kärring.

Har efter besök hos gyn försökt tillföra hormoner med Provera och Novofem, men upplever att jag mår ännu sämre psykiskt då, så jag har slutat helt. Ringa till gyn och få hjälp känns lika lönlöst som att ringa till yttre rymden. Ny gynläkare varje gång som tycker helt annorlunda än den förra, och de pratar dessutom så dålig svenska att jag knappt förstår dem, och de förstår inte mig.

Samtidigt har jag omsorg om en åldrande mamma som i höstas var riktigt dålig, trodde knappt hon skulle överleva julen. Hon mår mycket bättre nu, men hon är ett ständigt dåligt samvete. Har fixat färdtjänst, hemtjänst, handlat, hämtat ut mediciner, ringer varje dag, besöker henne varje helg eller oftare.

Min yngsta dotter fyller 21 år i sommar och har en utvecklingsstörning. I somras slutade hon gymnasiesärskolan och började på daglig verksamhet. Övergången var kämpig för oss alla, men nu stortrivs hon. Bor växelvis hos mig och sin pappa. Också ett ständigt dåligt samvete eftersom jag inte orkar sysselsätta henne i den grad jag borde göra.

Till detta jobbar jag heltid med personal i en organisation som krymper och krymper, färre ska göra mer. Jag är inte ansvarig för besluten, men jag måste hantera alla förändringar och vakanser. Och folk mår jättedåligt. Typ alla.

Jag har dessutom en chef som jag inte har tillit till, vars beslut och ickebeslut går ut över mitt arbete hela tiden. Klagar jag får jag bara höra om hur mycket hen minsann gör hela tiden, som en ursäkt typ.

Jag brukar säga att min empati är både min styrka och svaghet. När jag mår bra kan jag distansera mig från andras dåliga mående. När jag mår dåligt känner jag mig hudlös. Allt dåligt mående hos andra slukar jag upp som en svamp.

Kolla på nyheter och se krig, klimatkris, och andra trauman är en mardröm. Jag borde inte ens titta på det liksom.

Senaste året har jag dessutom försökt dejta, vilket varje gång har kastat mig mellan himmel och helvetet. Med två olika killar. Bottennapp däremellan. Nu har jag gett upp dejtandet. Jag vill inte leva ensam, men alternativen hittills har fan varit värre.

I natt hade jag ångest när jag skulle sova, precis som flera andra nätter senaste veckorna. Lyssnade på ljudbok, uppe och rantade några gånger. Jag har historiskt enorma problem med sömnstörning, och får ångest direkt bara av att se symtomen. Kan inte förhålla mig cool till det, jag vet ju hur viktig sömnen är för hjärnan.

Har tidigare tagit immovane för sömnen, men för två år sedan slutade de verka helt och det fick motsatt verkan. Nu vill jag inte börja med det igen.

Nedstämdheten kan jag hantera och acceptera, men ångesten är vidrig. Som en klump i magen, eller som brinnande stickningar i huden. Nu senast känns det som hela skallen liksom spänner sig, mest framtill. Ångesten kommer som födslovärkar i vågor. Jag andas lugnt och tänker ”det är lugnt, det går över”, och sen några minuters vila innan nästa ”värk” kommer. Vidrigt.

Jag försöker agera och låtsas som att allt är okej, även om jag sagt sanningens ord till min chef om situationen på jobbet många gånger. Hen vet ju om min historia, men har aldrig varit utmattad själv så förståelsen finns inte riktigt.

Tidigare gånger jag mått så här har jag helt slutat dricka, för jag märker att ångesten blir etter värre då. Den paus alkoholen ger gör bara att ångesten kommer tillbaka mycket kraftigare. Men när jag mått bättre igen har jag börjat dricka igen. Men det ska jag inte göra denna gången.

Behövde skriva av mig. Även om ingen orkar läsa.

VaknaVacker
sön, 2020-02-09 - 12:31

Pust. Sannerligen inte lätt... Har man varit utsatt för stark stress länge blir det som ett spår i hjärnan och det blir som att man hamnar där igen. Frågan är vilka saker i allt detta är det som du kan påverka själv? Förutom att sluta dricka?

Är själv ensambarn med två gamla sjuka föräldrar som bor på varsitt håll och har också ett vuxet barn med förståndshandikapp. Det är tufft kan jag intyga?

Andrahalvlek
sön, 2020-02-09 - 13:42

Min mammas mående är bättre nu, om och när hon blir sämre kan jag inte påverka. Onödigt att oroa sig, bättre ta det när det kommer.

Min dotters situation är stabil just nu, där kan jag också koppla av lite.

På jobbet är det som det är. Jag kan bara göra mitt bästa, men jag kan inte trolla.

Jag kan allt det där i teorin, men det känns som hjärnan blir ett självspelande piano ibland.

Det jag kan göra är att 1) sluta dricka, 3) få till minst 3 x 30 min högpulsträning per vecka, 4) träna mindfulness dagligen, 5) hålla rutiner för mat och sömn, 6) acceptera att det är jobbigt just nu och ha tillit för att det kommer att bli bättre.

Är bara så förbannat trött på att gå igenom det här gång på gång ?

Tack för din omtanke VaknaVacker ❤️

PimPim
sön, 2020-02-09 - 13:48

Ja det mycket du behöver handskas med. Har själv gått igenom mycket nu det sista och jag är glad att jag gjort det med en nykter hjärna så jag kunnat fokusera på rätt saker och låta känslostormarna komma när de ska. Med A i kroppen förstärks allt och hjärnan inbillar sig massor för mig, vilket gör att jag även överreagerar. I sinom tid försvinner ångesten, men som du skriver så tror jag även att dina hormoner har en viss påverkan på din ångest, inte bara A. Var rädd om dig ?

Kram PimPim?

Andrahalvlek
sön, 2020-02-09 - 14:34

Stort tack för din omtanke ❤️

Med A som ventil och paus i det jobbiga tenderar man dessutom att skjuta upp saker, som man borde göra. Och jag hoppas att ångesten ska klinga av snart, med hjälp av nykterhet och pulshöjande träning. Och mindfulness. Måste låta hjärnan vila ibland. Och inse att jag INTE kan bära hela världen på mina axlar! Jag ställer alltid större krav på mig själv än jag ställer på andra, och andras dåliga mående äter liksom upp mig. Jag måste freda mig bättre ❤️

Javelin
sön, 2020-02-09 - 19:00

Jag kan verkligen känna igen hur andras dåliga mående påverkar en och jag önskar det fanns en off-knapp. Det kan räcka med en tidningsartikel så slår ångesten till med full styrka. Tidigare har alkoholen tagit udden av det värsta men också orsakat de flesta reaktionerna. Det jag kan säga efter drygt fem veckors nykterhet är att mottagligheten minskat avsevärt. Jag reagerar inte lika hårt på allt även om vissa stunder fortfarande är jättetuffa.

Eftersom mitt rekord som nykter i vuxen ålder ligger på två månader, (bortsett från när jag var gravid och var ett känslomässigt hormonellt vrak) känns det extra viktigt att klara av ännu längre, (helst resten av livet, ) för att se hur pass mycket av det dåliga måendet som alkoholen egentligen orsakat.

Men du har verkligen en superplan för att klara av detta och må mycket bättre med rutiner och övningar, kör hårt nu så kommer förändringen snabbare än du kan ana!

Andrahalvlek
sön, 2020-02-09 - 19:07

Jag känner mig nästan hudlös när jag mår dåligt - ALLT dåligt mående och gnäll i omgivningen suger jag åt mig som en svamp. Otroligt märkligt. Men alkohol gör ingenting bättre - tvärtom!

Kram ❤️

Stormenlilla
sön, 2020-02-09 - 19:30

Förstår att du har väldigt mycket runt dig och att alkoholen kan funka som en flykt men som du skriver så blir det ju mer skit än bra av det när man redan går igenom mycket.

Tycker det är jättebra att du har strategier och mål med allt bra du kan göra för att hjälpa måendet på traven. Jag försöker också träna tre dagar i veckan. Varit så sjukt lat med mindfulness men ska bli bättre.

Jag är också en svamp när det kommer till energier runt mig. Jättejobbigt men man kan bara försöka att se hur man kan parera det bättre. Sluta dricka är ju verkligen jätteviktigt när man har mycket annat runt sig.

Nu kör vi!

Stor kram

Femina
sön, 2020-02-09 - 19:43

Tack för ditt inlägg i min tråd. Jag har läst din här nu. Nej, vi vet ju att ingenting blir bättre med A, vi vet ju det! Kram, ?