av Andrahalvlek

Andrahalvlek
lör, 2020-02-29 - 22:11

Jag tog 1 liter kokt vatten, 1 dl rött te, en stor matsked honung och blandade i en bunke. Lät svalna. Hällde genom en sil ner i en flaska och ställde i kylen några timmar.

Spetsar vid servering med ingefära/citron-shot för att få lite hetta. Jättegott! Gör en ny sats av båda delar imorgon. Jag ska låta tet dra ännu längre för mer smak.

Ingefära/citron-shot gör jag genom att riva 200 g ingefära och koka upp i 1 liter kokt vatten. Sen får det stå och svalna några timmar. Sen blandar jag detta med saften/fruktköttet från 2-4 citroner, och häller på flaska och ställer i kylen.

På tv ikväll bjöd Andra Chansen på den allra bästa showen i årets melodifestival, tack vare alla gamlingar ?

Torn
lör, 2020-02-29 - 22:14

Sorgligt med din pappa Andrahalvlek❤️ Och vilken jobbig uppväxt du haft. Tänk vad den j•••a alkoholen ställer till det. Förstår att du känner dig stark i ditt beslut att inte dricka mer. Även jag blir ännu mer motiverad efter att ha läst din historia. Tack för att du delar med dig.

Kram/Torn

VaknaVacker
lör, 2020-02-29 - 22:23

Så sorgligt med din pappa. Tack för delar, känner stor empati❤
Jag hade tur i och med att min pappa slutade dricka i tid och jag har honom kvar i livet men gammal och sjuk nu.
Lagt mig i sängen nu. Så skönt, är så trött. Så skönt vi är nyktra fina du! ???

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 00:09

Uppväxt som jag är i en dysfunktionell familj så tänker jag väldigt sällan på min pappas alkoholism och min uppväxt, och pratar om det ännu mer sällan. Då har det knappt hänt. Inbillar man sig själv.

Men jag har aldrig skämts över att berätta att min pappa var alkoholist. Då skäms jag betydligt mer för att jag också har blivit det ? Har man upplevt det så nära borde man springa åt motsatt håll liksom.

Men jag måste nog ta den tjuren vid hornen också, och berätta för mina närstående. Även om det inte är panik alls med det. För många kan det ta flera år innan de vågar ”komma ut” med hela sanningen. Jag har ingen skyldighet att prata öppet om det.

Men här på forumet vill jag skriva om det - för att jag behöver tänka bakåt och minnas.

Viktigast först - vara nykter!

Pilla
sön, 2020-03-01 - 14:02

Vad fint att läsa om din pappa.
Jag tänkte igår att det är skönt att inte behöva berätta om detta för min fina pappa som inte heller lever längre och att jag känner skam över inte hans dotter (jag)heller kan hantera alkohol.Det är inte så lätt som jag trodde i unga år.Jag har fått förståelse på den här resan och detta gör mig ödmjuk.
Jag har inte heller berättat för någon.
Därför är det så skönt att läsa här hos dig ?och även öppet prata om detta.Kram Pilla

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 14:06

Visst är det befriande att vara ärlig på forumet åtminstone, Pilla. Är man inte ärlig här ljuger man till och med för sig själv, och då kommer man inte framåt.

Jag berättar för vem jag vill, när jag vill. Jag har ansvar för mitt eget liv, och jag gör det här i huvudsak för min egen skull. Allt som ger energi har jag fokus på, allt annat får vänta.

Vinäger
sön, 2020-03-01 - 14:14

Så sorglig och naken beskrivning av din uppväxt. Du skriver fantastiskt bra. Många här vittnar om sin/sina förälders/föräldrars missbruk. Jag har också en speciell uppväxt, däremot handlade det mer om psykisk sjukdom och oförmåga. Har skrivit om det och kommer att höra det igen i min egen tråd.

Tack för att du finns här. Du gör skillnad. ?

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 14:27

För mig är skrivandet självterapi. Om det jag skriver kan inspirera eller beröra någon annan blir jag så innerligt glad ❤️

Psykisk ohälsa fanns det mycket av i min familj också. Min pappa var konstant deprimerad, hade svår panikångest och vi ringde ambulansen många gånger eftersom han trodde att han hade fått hjärtinfarkt.

Plus en medberoende mamma som hade tunnelseende - gick till jobbet och höll masken, inga nära relationer alls, och hon struntade dessutom i mitt mående. Hon drack dessutom själv rätt mycket som tröst i eländet.

Själv var jag deprimerad hela tonårsperioden - sket bort skolan, både högstadiet och gymnasiet. Betygsvarning varje år. Mina föräldrar uttryckte sin besvikelse, men gjorde aldrig något konkret åt saken.

Först när jag själv fick barn förstod jag hur båda mina föräldrar varit totalt misslyckade som föräldrar. Men de gjorde så gott de kunde, de mäktade inte med mer. Min pappas alkoholism tog allt syre i familjen.

Att jag idag är framgångsrik och hyfsat välbetald i mitt yrke är enbart min egen förtjänst. Hårt jobb, hög social kompetens, och stort mod att prova nya saker. Trots dåliga betyg är jag nog hyfsat intelligent också.

Det finns bara en enda person jag kan lita på fullt ut - mig själv. Just därför får jag inte svika mig själv nu. Jag måste få slut på drickandet, för jag vill inte sluta som min pappa ❤️

Vinäger
sön, 2020-03-01 - 15:20

Alltså, kan skriva under på det mesta du beskriver. Har alldeles för många inlägg i min tråd för att be någon att läsa den, men någonstans mitt i den beskriver jag just det du gör.

Vi flyttade jämt och ständigt, jag hann aldrig rota mig. Mamma skickade avskedsbrev inför ett självmordsförsök. Pappa grät dygnet runt och orkade inget under min tonårsperiod.

Själv hoppade jag av skolan flera gånger, bodde på BUP efter ett självmordsförsök, söp dygnet runt med "fel" kompisar.

Blev tidigt gravid och var tvungen att ta tag i mitt liv vilket jag gjorde med bravur, trots extra press på mig som strulig tonårsföräldrar. Men jäklar vad jag fixade det.

Har ju också ett välordnat liv i dag.

Försvarade mina föräldrar i alla år med att de gjorde så gott de kunde. Min största hjälp var när jag träffade en psykolog som sa de förlösande orden:

Ja de gjorde så gott de kunde, men det räckte inte.

Så var det. Eså skönt att få en bekräftelse på det jag kände, men ändå var lite förbjudet.

Förlåt om jag kapade din tråd här, men igenkänningen var för stor för att inte återge en del från mitt eget liv.

Som sagt, orkar du leta lite i min tråd, hittar du någonstans i mitten några inlägg med rubriken Uppväxt (eller liknande).

Kram till dig

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 15:38

Började faktiskt läsa din tråd precis nu, och jag ska läsa mer ?

Jag tror att barn från dysfunktionella familjer med missbruk som vuxna blir en väldigt hårdhudad sort, och får extra svårt att visa sig sårbara och be om hjälp eller blotta sin oförmåga.

Jag har varit utmattningsdeprimerad två gånger (2007, 2018) och jag har under mina friska perioder pratat öppet om min psykiska ohälsa. På så sätt har jag under mina friska perioder fört de sjukas talan, och bidragit till att bryta stigmat.

Jag hoppas och tror att när jag har blivit stabilare i min nykterhet så kommer jag att prata öppet om det också. Som tillfrisknad kan jag föra de sjukas talan, och bidra till att bryta stigmat.

Men just nu behandlar jag min nykterhet som en nyfödd bebis - prio ett, fullt fokus, blir överlycklig för alla framsteg, ger näring i form av bra kost, motion och sömn.

Och jag behöver befinna mig i min bebisbubbla ett bra tag till tror jag. Det är endast ni på forumet som får titta in och hälsa på ?

Se klart
sön, 2020-03-01 - 17:52

Tack för allt du delar med dig!
Svårt och lätt, recept och kloka ord och svåra minnen. Du betyder mycket och jag är imponerad av din kamp och dina framsteg. Hoppas att vi får/kan stötta tillbaka ?

Se klart
sön, 2020-03-01 - 17:52

Tack för allt du delar med dig!
Svårt och lätt, recept och kloka ord och svåra minnen. Du betyder mycket och jag är imponerad av din kamp och dina framsteg. Hoppas att vi får/kan stötta tillbaka ?

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 18:03

Högt och lågt, ytligt och djupt - det är jag det ? Till 98 procent är jag en positiv glad skit, så därför blir jag lika förvånad varje gång jag kommer in i en depression. Vem bytte ut mig själv liksom?

Min senaste läkare gav mig diagnosen ”kronisk depression”, eftersom den kommer i skov. Det gillade jag inte ?

Att sluta dricka alkohol tror jag kommer att påverka min psykiska hälsa oerhört positivt. Sen tar jag dessutom alla chanser att medvetet påverka mig själv i rätt riktning. Med motion, kost, sömn, mindfulness, och med mitt mindset.

Ni här på forumet betyder oerhört mycket för mig. Med er är jag hundra procent ärlig. Med er får jag möjlighet att stöta och blöta mina tankar och idéer.

Och det finns alltid någon som svarar, som ser mig ❤️ Och detsamma försöker jag därför göra för andra, för det betyder så oerhört mycket.

Tillsammans är vi inte ensamma om det här svåra längre.

Kram ❤️

Andrahalvlek
sön, 2020-03-01 - 19:05

Tre nyktra veckor, tre nyktra helger, 22 nyktra dagar. Tre sätt att beskriva min bedrift ? Tjoho!

Inte en enda gång under dessa tre veckor har jag upplevt det som en kamp. Det som var svårt att hantera var ångest och sömnstörningar första veckan, men jag tog mig igenom det.

Jag vet ju att det mänskliga psyket är så konstruerat att man glömmer allt jobbigt och plågsamt rätt så snabbt. Det är nog orsaken till att man släpper garden efter ett tag, och då riskerar att ta ett återfall.

Jag vet precis hur det brukar låta, ofta redan på onsdagar efter endast två helnyktra arbetsdagar.

Mitt undermedvetna börjar plötsligt viska, när jag är som tröttast och mest sliten:

”Men du, ärligt talat. Nu när du jobbat så duktigt, och alla andra är idioter och fattar ingenting, utan sätter dig i skiten, så är du faktiskt värd lite vin. Faktiskt. Tycker du inte det själv? Bli lite lugn och skön och nöjd med dig själv. Du är värd det!”

Jag tvekar en millisekund - och pannloben är lite trött efter en hel dags problemlösande - så känslohjärnan tar raskt chansen:

”Ja, jag är faktiskt värd lite vin. Ja, det är jag. Ingen annan ska bestämma om jag ska dricka vin eller inte. Jag bestämmer över mitt eget liv. Jag får minsann dricka hur mycket vin jag vill, när jag vill.”

Nästa gång mitt undermedvetna, som jag brukar kalla alkoholdjävulen, börjar viska så ska jag istället svara:

”Nej, glöm det! Det går bra några glas, kanske några dagar, men sen spårar det ur igen. Det vet jag. Och det vet du. Tänk på när du din vettvilling gjorde det här ...”

Och sen ska jag rabbla min topp 3-lista över fyllesynder på repeat tills mitt undermedvetna ger upp. Och sen ska jag upprepa det varje gång mitt undermedvetna får luft igen, men det kommer att ta allt längre tid mellan gångerna.

Helgen har varit lugn. Cyklat 12 km både lördag och söndag. Läst fyra kapitel i boken ”Tänka klart”, tittat på mello, promenerat med min mamma, handlat mat och lagat lasagne. Gjort en ny sats iste, och en sats ingefära-citronshot.

Helgen känns mycket längre när man slipper vara bakfull hälften av tiden ?

Andrahalvlek
mån, 2020-03-02 - 20:17

Idag har jag funderat en del över uttrycket ”dry drunk”, som tydligen innebär att man upplever att man ”offrar” något viktigt i livet om man avstår från alkohol. Varje dag blir en kamp mot suget och man uppfylls av känslor av ”orättvisa”. Man känner sig tvingad att vara nykter.

Funderar på hur jag har tänkt och känt angående nykterheten dessa 23 dagar, eftersom jag inte har upplevt det som en kamp.

Jag måste nog säga att nykterheten för min del känns som en befrielse, som om ett tungt ok har lastats av mig.

Det är verkligen jobbigt att tänka på alkohol större delen av det vakna dygnet. Åtminstone inför och efter själva drickandet. Planera inköp, planera in tid för att dricka, lura sig själv att det är okej att dricka en onsdag, osv. Efteråt den fysiska ångesten, skammen över vad man sagt och gjort, dölja spåren av fyllan, och slänga ”liken” innan någon kan avslöja hur mycket man faktiskt dricker.

Under själva drickandet är livet toppen - åtminstone de första timmarna. Men känslan när det går överstyr ”bara ett glas till” är obehaglig eftersom det så tydligt handlar om en kontrollförlust. Till och med mitt i ruset upplevde jag det obehagligt - varför kan jag inte hejda mig? Varför kan jag inte sätta stopp efter tre glas?

Men mest av allt är jag så innerligt tacksam över att den svåra ångest och sömnstörning som jag hade för tre veckor sedan har blivit så mycket bättre. Jag somnar till en ljudbok på ca 30 min, och sover nästan alltid hela natten.

Den fysiska ångesten och den diffusa oron är borta, och jag känner ett större lugn inom mig. Jag gör det jag hinner. Här och nu.

Jag är också tacksam för varje ”möte” och varje ”samtal” - med er härinne, med mina kollegor, med mina vänner och närstående. Ämne är oväsentligt - jag känner en tydligare närvaro helt enkelt. Får en större behållning av ”samtalet”.

Och om man ser alkoholism som en sjukdom, vilket den klassas som, så är det så onödig slöseri med energi att uppleva det som orättvisa, att man ”drabbats”. Skulle vi få en annan sjukdom så vore det knappast lönt att vara avundsjuka på dem som är friska.

Vår yngsta dotter föddes svårt sjuk och handikappad. I början tänkte jag otroligt mycket ”Varför skulle vi drabbas av detta, det är orättvist”. Men rätt snabbt så insåg jag det lönlösa i det tänket. Att tänka så vore som att önska någon annan det jobbiga som vi hade fått i vårt liv.

Enda sättet att ta sig igenom det jobbiga var att acceptera faktum, göra det vi faktiskt kunde göra, anpassa våra liv efter de nya förutsättningarna, och ta en dag i taget och hoppas på det bästa.

Dottern är 20 år idag. Hon har en utvecklingsstörning med svår språkstörning, har gått i särskola, går nu på daglig verksamhet, ska flytta till ett gruppboende så småningom, och jag är god man till henne.

Hennes liv är väldigt annorlunda jämfört med de flesta andras, men hon älskar varenda dag ❤️ Mer levnadsglad person får man leta efter.

Och det är jättemånga år sedan som jag ens tänkte tanken att hennes eller våra liv som föräldrar skulle se ut på något annat sätt. Hon är underbar ❤️

Däremot kommer fortfarande då och då stråk av sorg för att det blev så här. Inte för egen skull, mest för hennes skull. Men hon sörjer ingenting, hon vet inget annat. Hon har fullt ut accepterat att hon är annorlunda, hon identifierar sig med allt och alla som är annorlunda. Jag älskar annorlunda ❤️ Och det gör hon också.

Lite så vill jag tänka med min nykterhet också. Acceptera, anpassa mig och mina rutiner efter de nya förutsättningarna, och fokusera på fördelarna.

Se klart
mån, 2020-03-02 - 21:27

... du skriver Andrahalvlek.
Så många bra och viktiga tankar.
Jag har haft mkt kontakt med annorlunda personer, i familj och på arbete. (Skriver lite kryptiskt/konstigt nu pga vill ej bli för personlig) men det märkliga är ju att omgivningen ofta har svårare med acceptans än de som är berörda.
Vilken fin mamma din dotter fått!
Jag håller med dig om ok/lättnad, att slippa a, för det mesta. Men vi är alla olika, och inspirerar förhvis varandra med olika synsätt.
Tack för att du finns här!

Andrahalvlek
mån, 2020-03-02 - 21:43

I alla dessa år har folk frågat oss: ”Hur orkar ni?” Då brukar jag svara att vi har ju inget att välja på, vi måste orka - och då gör man det.

Sen brukar jag också säga: ”Det finns inga garantier för någonting här i livet, men vi kan vara rätt säkra på att T varken blir knarkare eller kriminell.”

Då brukar folk hålla tyst.

Andrahalvlek
tis, 2020-03-03 - 20:03

Idag har jag funderat en hel del på AA och tolvstegsprogrammet. Jag lyssnar ju mycket på Alkispodden, och där vurmar de väldigt mycket för just tolvstegsprogrammet.

Budskapet är att man måste jobba med sig själv hela tiden, och att den gemenskap som AA står för är så viktigt just för nykterheten.

Fyra veckors semester, utan att gå på möten, hade tydligen gjort en av poddarna till en ”oskön snubbe”, värsta griniga Ove-gubben. Efter flera års nykterhet.

Först tänker jag att det är lätt att sitta i Stockholm och vurma för AA-möten. Där finns en hel del grupper att välja på om man säger så. Här i min hemstad finns en enda grupp, och jag är livrädd för att gå dit. Jag känner garanterat någon!

Om jag inte ens har velat berätta för mina alla närmaste att jag numer är en nykter alkoholist så har jag inte lust att berätta för ytligt bekanta.

Där finns kanske folk jag känner via jobbet, kanske föräldrar till barnens kompisar. Jag har ingen aning, och vågar inte ta reda på det. (Funderar på att kanske åka på ett möte i grannstaden. Inte funderat klart än dock.)

När jag lyssnar på Alkispodden får jag nästan intrycket att AA är det enda sättet att bli varaktigt nykter. Att det är snudd på omöjligt att bli nykter, och fortsätta vara nykter, utan AA.

Jag är dock ingen person man säger ”gör si och så” åt. Jag kan inte ens följa ett vanligt recept fullt ut ? Jag vill ha ramarna - sen vill jag utforma innehållet på mitt sätt. Och det blir alltid bra. Faktiskt. På den punkten har jag god självkänsla.

Så AA känns inte klockrent för mig faktiskt. Jag får lite sektvibbar. Jag gillar inte flockbeteende - kissar en ko så kissar alla.

Och att jag skulle lägga mitt liv i en ”högre makts” händer känns helt befängt. Jag tror på min egen förmåga - och tror jag på något annat så är det ödet. Men jag tror inte på någon ”högre makt”, om inte ödet räknas som det förstås.

Jag tänker att det här forumet ger mig flera saker som AA skulle kunna ge mig - gemenskap, dela mina erfarenheter, ta del av andras erfarenheter, och möjlighet att jobba med mig själv och min egen nykterhet genom att vara aktiv och både skriva och läsa på forumet ofta.

Jag tänker också att boken ”Tänka klart” verkligen får mig att tänka nya tankar och ifrågasätta mina fördomar. Och det finns en massa annan litteratur på samma tema, youtube-filmer etc.

Så jag tänker att jag kanske på egen hand faktiskt kan jobba med tolvstegsprogrammet - i en form som jag själv utformar efter mina behov. Ungefär som när jag lägger till och drar ifrån ingredienser i ett recept ?

Jag förstår att man med tiden blir mindre aktiv här på forumet, om nykterheten fortskrider år efter år och man tänker allt mindre på den.

Men jag ska verkligen försöka fortsätta att skriva/läsa regelbundet. Det här forumet får bli mina ”möten” helt enkelt.

Jag säger inte att jag aldrig kommer att uppsöka AA. Jag blir kanske värsta nykterhetsfundamentalisten i slutändan. Men då har jag ju bara ersatt en besatthet med en annan. Besattheten i alkohol övergår till en besatthet i att prata, tänka, agera i nykterhetens namn 24/7.

Jag vill ju leva ett vanligt liv - skapa plats för andra intressen och upplevelser.