av Backen123

Backen123
lör, 2020-04-18 - 10:07

Det känns ok, sovit här i 6 nätter nu. Hade tur och fick hyra det här huset månad för månad. Möblerat, fräscht så jag behövde bara ta hit mina personliga saker. Sov första natten själv, sen kom sönerna. Yngsten har varit skeptisk men jag tycker det börjar lätta, mutat med Saccosäck och igår sa jag att bli vi kvar här i sommar kan det nog bli en ny studsmatta. Han är lätt att köpa för stunden ;) själv har jag varit helt slut, som bakis, tog time out från jobbet hela veckan, nästa fick jobba 2 halvdagar, men det var också ok, fick chans att berätta och få det gjort. Jag gråter inte och är ledsen på det sättet, men jag tycker det är otroligt sorgligt alltihopa. Ena stunden är jag arg, sen är jag nyfiken med en klump i magen, vad gör han, har han någon ny på gång, super han, är han lycklig.. han hör inte av sig, utan jag har sms för att hämta mer grejer, han är lugn och han är hemma. Behöver hämta mer men drar mig för jag känner ett lugn här. Så skönt att slippa vara uppe i det där, aldrig få en kram, ett förlåt el visad kärlekshandling. Han säger att han håller sig undan, för han har märkt mitt ogillande. Skulle så gärna vilja ha facit så jag kan veta något om framtiden.... Jag berättar för folk, som sagt vi bor i en liten by och han är inflyttad 45mil härifrån. Berättar att spriten är problemet, och att jag måste få vila. Psykologen tycker det är rätt väg, det är ju inte vi anhöriga som har sjukdomen men vi blir sjuka. Och är det så att han tillfrisknar så blir det ju också bra, för då vet folk vilken resa han gjort och kommer få respekt för det.
En annan sak, min äldste son har varit glad och sprallig, frågade om något känns lättare, han funderade och sa kanske det. Någon skrev att tom barnen blir medberoende, fast dom inte vet om det. En lördag morgon, det blåser och jag ska ut och kratta löv, skön känsla. Hoppas nu bara att allt får kännas bra ❤

Skrållan
lör, 2020-04-18 - 10:25

Ja vila i det att du nu i dag mår bra. Njut. När man lämnat får man ta varje tillfälle i akt att njuta av att det är lugnt. Det kommer säkert bli bra. Vill bara skicka en varm kram från mig, som vet vad du går igenom?

Backen123
lör, 2020-04-18 - 11:11

Ja jag vet att du vet hur det är, jag tackar min lyckliga stjärna att jag gick nu. Efter "bara 2år", tror kanske att jag kunde göra det snabbt eftersom min mans sjukdom blossade upp mitt framför ögonen på mig och det blev en chock i att inte förstå va som var felet. Det jobbiga är att jag fick aldrig det fina ( visst har vi haft det fint, men sällan längre en någon vecka) i vårt äktenskap, vara stolt och lycklig utan bara bli utsatt för kränkningar, halväckligt sms till ett ex som han hatade, försvinnandet, ilskan. Sova i annat rum el i soffan... Ja du vet. Hade vi haft den fina grogrunden så hade det säkert varit svårare. Men jag drömmer så att vi kan få det, att vi får vara lyckliga tillsammans. Just nu är man så ledsen inne i själen, men med en 11 och 13- åring tänker jag bara visa det lugna och trygga och bekräfta med att mamma mår bra, att jag tycker det är skönt. Att vi har tagit en time out från vårt hem. Hur har det gått för din man, blev det värre när du gick, har du fått frid och kunnat gå vidare? ❤

MalmMia
lör, 2020-04-18 - 22:44

Det får man som anhörig till en beroende. Jag är just nu inne i ett tillstånd där jag behöver få svar, veta mer. Jag läser här inne, böcker och på nätet. Jag har lyssnat på Alkispodden, kan varmt rekommendera ? Så mycket svar från 2 som varit med. Lyssna gärna på de första avsnitten och även det som heter att prata med alkis eller liknande. Har gett mig så mycket förståelse.

Jag gläds åt att höra att du flyttat och mår bra att vara ifrån din beroende. Härligt också att höra om barnen, de vet inte alltid om vad som är fel eller att det är fel. Men sen släpper klumpen och då blir de gladare. Prata och svara så mycket de har behov av att veta. Se också till att ta hand om dig, var snäll med dig själv efter alla kränkningar. Det ska verkligen inte vara så ?

Må gott ?

Skrållan
sön, 2020-04-19 - 02:32

Mitt ex har fortsatt att dricka. Jag ser ju honom inte full eftersom vi inte lever ihop. Det konstiga är att när vi varit tvungna att ses, vi äger vissa saker ihop som vi inte fått sålt än, så döljer han inger för mig, utan åker till bolaget och handlar när jag är med. Och han pratar med mig som att vi ska ses och gå ut och gå ihop, åka ut ihop o.s.v. Fast jag hela tiden påpekar att jag inte vill att vi ses. Att vi ska gå vidare med våra liv. Tror han lever i förnekelse.
Jag själv har mina ledsna dagar, men jag sjunker inte så långt ner som i början. Och vissa perioder känner jag mig glad att jag nu bestämmer över mig själv. Så allt går framåt.

Backen123
sön, 2020-04-19 - 10:10

För oss, pratade med psykologen i veckan och hon sa jag/Vi följer samma mönster, vi som har en relation med en missbrukare. Vi bryts ju ner, sakta men säkert. Jag förstod i morse efter ha funderat över en manlig kompis fundering över vad han ska säga till våra gemensamma manliga kompisar, jag tycker man ska vara ärlig, att han har alkoholproblem. Men nu här på morgonen så känner jag, att det är den aggressiva delen som jag inte kan leva med. Oron och dom impulsiva handlingarna som sker vid aggressionsutbrotten. Så jag sms:ade honom det. För mig är det ju den här lilla byn som gör att känslan är att man sitter i en rättegång, men jag ska försöka sträcka på mig och lyfta blicken ❤ fy vad provocerande Skrållan att han gör så! Men skönt att höra att du ändå känner dig bättre och att allt går framåt. Gruvar mig för veckan utan barn, och så är jag lite mörkrädd än ;) men jag vet man måste igenom det. Vill ju inte stänga ner känslobanken än, för jag drömmer ju om det braiga. Malmmia tack för dina kloka peppande ord, jag har också lyssnat på alkispodden, försökt att få mannen att lyssna för den är ju så bra. Kämpa på, bryts inte ner mer. Önskar så att man visste var ni bodde så man kunde ses i verkligheten, och surra över flera kannor kaffe ?

Backen123
sön, 2020-04-19 - 19:18

För hem mitt på dagen med barnen för att hämta ytterligare saker. Träffade mannen ute, han är så trasig, vi grät för våran skull, för sjukdomen, länge och höll om varandra. Det är ju så sorgligt. Bad honom att orka ta tag i detta, för min skull, när inte för sin egen skull ha funkat. Jag kommer hem när allt är bra, sa jag också för jag älskar ju honom.

MalmMia
sön, 2020-04-19 - 23:22

Tänk så lite man vet om vad som väntar. Att få träffa maken och alla känslor blommar upp på en gång, trots att det var så eländigt nyss. Som jag sagt tidigare, ta hand om dig och vila och fundera hur du vill ha det. Ta denna tid isär och förvalta den bra?

Vi har också en bättre period just nu och jag är tacksam för det.

Backen123
tis, 2020-04-21 - 23:05

Vad skönt Malmmia, med lite näring. Gör så mycket för att orka. Jag känner idag och även då jag lämnade mannen kvar hemma efter det känslomässiga mötet, att jag har tagit rätt beslut. Det kommer över mig sån ilska över allt skit som har hänt så jag tror aldrig det kommer gå över. Fick ett sms av min syster där hon berättade att han stannat till och pratat med syrrans karl om väder och vind. För en vecka sedan skrek mannen att han skulle aldrig prata med svågern nå mer och att han var en idiot... han hade sett så ledsen ut, så jag sa till syrran att det kan han fortsätta med så är det nog något fruntimmer som han kan lyckas få på kroken som tycker synd om honom ?

Backen123
fre, 2020-05-01 - 11:22

Första festkvällen med umgänge med vårt "gäng" det är mina vänner sedan tidigare, jag och barnen blev bjudna. Det var trevligt, kul att få komma bort på middag. Gick när jag kände att gränsen var nådd, alkoholen gör ju att känslorna förstärks och det var skönt. Att ta en promenad hem och få gråta, gråta över oss och över mig, skammen att efter ett år som gifta bryta upp och flytta. Tänker försöka skriva ner allt som hänt idag, för att ha kvar när vacklandet kommer. Känns som risken att gå tillbaka är längre och längre bort. Han sov här i veckan, jag behövde närheten och en känsla av hopp. Vi pratade lite innan han for och han gav mig då beskedet att han tänker dricks snaps på midsommar och att han ska sluta med okynnes drickandet. Jag ställde frågan om det var slut på fyllkörningar, ilskan, försvinna flera dagar, ev sms med andra damer och fick till svar ja, sen för han. Så oerhört provocerande, var det så enkelt? Varför inte tidigare? Min mamma svarade med ett åh vad bra vad det inte det du ville? Dom förstår inte utan dom tom hjälper honom och har bjudit in honom i sitt hem, men vi resten av familjen åker inte dit pga av smittrisk. Mina barn känns glada och rätt nöjda.. men jag gruvar mig för det jobbiga, det juridiska, flytten, att han tänker bo kvar. Pratade med beroendecentrumet och fick det svar att det kommer knappast funka att hålla sin nykterhet i schack eftersom han är beroende, men jag vet inte hur det kommer att bli. Lever han ensam så är ju allt hans hemlighet, ingen kommer ju märka. Är mer och mer förvånad över att han skjutsa hem en gemensam vän till oss, en onsdag onykter, tänkte att nu får jag hjälp från någon fler. Men det hände inget, ställde frågan senare om han tyckte att något var konstigt, och fick till svar ja. Men han sa inget till min man, ifrågasatte inte fast han är en av få manliga bekanta jag berättat för. Vågar man inte, eller struntar man i det? Jag ville så gärna leva i familj, barnen var ju nöjda, jag skulle bygga upp ett hem, vi hade ju så roligt med alla upptåg, goda vänner, vinet myset och kärleken. Och över en natt var det borta, en fyllkörning dagen efter där hans äldste son 15år fick sätta sig bakom ratten och köra genom byn. Sen en sådan bakfylla så att han inte kunde skjutsa sina barn till tåget 1 maj för 2år sedan, då hade vi bott 3 veckor i nya huset. Sen började det, det där konstiga. Ja fy så hemskt, alla dessa dagar med ångest, oro, sorgen över att varför är han så konstig, älskar han mig inte längre, ångrar han sig till att sakta men säkert förstå att han är alkoholist. Behandlingen till slut som han efter 4 månader och flera återfall säger att nä, det är inte ett problem längre. Behövde sätta ord på tankarna som far runt runt ❤

Självomhändertagande
fre, 2020-05-01 - 15:26

Hej, jag har läst en del av denna tråd igen och jag har en fundering. Jag var på en föreläsning en gång där en psykiater pratade om alkohol och bipolaritet. Det är vanligt att alkoholister som självmedicinerar har en outredd bipolär sjukdom. Mikael Persbrandt berättade i en podcast I AM i 2015 om hans utredning och hur han fick diagnosen. Jag har googlat och hittar den inte direkt, men de avsnitten borde finnas någonstans.
Jag läser "Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där." i ditt första inlägg och jag tänker, kan han vara hypomanisk? Jag insjuknade i en bipolaritet pga antidepressiv medicin för 20 år sedan. Det var inte känt då, att antidepressiv kan göra människor hypomaniska och maniska (ifall det finns en bakomliggande bipolär sjukdom, som en inte behöver veta om och om det skulle vara så, så är det förstås väldigt svårt att veta).

Jag vet massor som lever med bipolära sjukdomar och inte inser det själva. Vänners män, kollegor, grannar osv.

Det är en diagnos som kan "gömmas" i alkoholmissbruk och jag tänker, att det kan vara värt att utforska vidare. Det är mycket du berättar som jag direkt kan relatera till från mitt eget liv och många andras (med bipolaritet) där tvära kast och irritation är vanliga symtom.

För mer info läs här:

https://www.bipolarguiden.se

Jag säger inte alls att det är så, jag vill bara rekommendera dig att utforska det lite mer. Det är väldigt vanligt att det missas i vården och det är enkelt att utreda. Då finns det bra hjälp att få.

Backen123
fre, 2020-05-01 - 16:23

utretts för bipoläritet och adhd förra hösten, fick beskedet att jag inte har det, ev en lindrigare form av adhd och jag kunde gå vidare med utredningen om jag ville, men jag stoppade. Vet inte vad jag ska tro om min man, vad jag förstår så ska det även vara maniska perioder, men det har han inte. Och det här var enda gången han har fått det här utbrottet onykter. Ilskan har han oftast nykter, då den kan utlösas av om jag säger något negativt, så som att jag kritiserar. Tror han dras med en skörhet som gör att får dessa utbrott, bättre anfalla. Nu när jag inte bor kvar så hör jag ingenting, och jag tycker att om han vore bipolär så skulle det här trigga honom åt nåt håll. Men hans ilska är inte ok, den här inga gränser förutom att han misshandlar inte ( vet inte vad som skulle hända om jag satte emot, men det vill jag inte utmana) och den där långa promenaderna borde ha gjort att han lugnade ner sig men det eskalerade under 1 dygn. Han söker inte kickarna, de damkontakter han haft som jag vet om har nog varit riktad mot att göra mig illa, sparka uppåt. Jag tror att sjukdomen och uppväxt samt anlag har skapat den han är idag. Hans pappa söp ihjäl sig, och han hade ingen kontakt med honom efter 10 års ålder. Sen har jag mitt, rätt intensiv, driven, jobbar mycket som egen företagare och som han säger får honom att känna sig värdelös... svårt, men just nu känner jag sån ilska mot skiten, jag fick flytta med ungar och ska bära huvudet högt, fast jag är så vingklippt. Själv sitter han i huset som han absolut inte kan lösa ut mig ifrån och inte med ett ord, frågar hur det är? Hur har du det? Hittat styrkan igen, fått bukt med medicinering? Hur upplever du din bipoläritet, förhoppningsvis att du kan känna superhjälte kraften i den ❤ jag kände nog lite så, vet att jag levt mitt liv lite väl busigt och fick rannsaka det rejält under utredningen. Men samtidigt att mitt höga driv givit mig mycket, men även kostat i form av djupa dippar ibland.

Självomhändertagande
fre, 2020-05-01 - 20:39

Tack för att du skriver att du har utretts, då vet du säkert vad det innebär. Vissa symtom kan bero på diagnoser och vissa är vad de är. Alkohol förstärker mycket. Jag blev så förvånad över att få veta att det är ett mörkertal som missas i vården. Det är väldigt vanligt att människor med bipolära diagnoser missbrukar alkohol och/eller droger.

Ja, det krävs maniska eller hypomaniska perioder för att bli diagnoserad med bipolaritet, den finns dock i många nivåer. Jag tänkte att när han försvann en vecka så vet du kanske inte hur han mådde. Plötsliga beslut, att köra onykter, att vara arg skulle kunna vara tecken, men det behöver det förstås inte alls vara.

Att din man inte hade kontakt med sin pappa och att pappan senare dog pga missbruk måste sätta spår. Hoppas att han tar hand om det en dag. Jag har förstått att män verkligen behöver bekräftelse från sina fäder eller en annan manlig förebild.

Jag mår bra och är i god balans i min bipolaritet sedan flera år. Symtom och medicinfri sedan flera år efter många år med mediciner. Jag har gått på en hel del smällar, gjort väldigt tokiga saker, kraschat och rest mig igen. Jag slutade dricka alkohol för 11 år sedan och så har jag gjort många livsstilsförändringar under årens lopp. Jag umgås mest med mig själv, några få och riktigt bra vänner, har studerat distanskurser de senaste åren och någon enstaka kurs där jag träffat andra regelbundet. Jag är en oerhört social varelse, men blir extremt trött av sociala sammanhang då jag ger så mycket av mig själv. Därför behöver jag vistas i naturen som jag gör. Jag umgås helst med människor i skogen med inslag av tystnad och meditation. Under coronatider så har jag kunnat hjälpa vänner med stresshantering genom mindfulnessövningar i skogen. När jag är i den rollen så är det svårt att förstå att jag ens har varit så sjuk i bipolär sjukdom som jag var förr. Fast utan den sjukdomserfarenheten så tror jag inte att jag hade sökt mig till den livsstil jag lever idag. Jag lever som jag lär och jag lever i harmoni.

Jag träffar en del vårdgivare i privata sammanhang och alla vet min historia. En del av dem som arbetar med patienter som jag varit, säger att de skulle välja att leva på det sätt jag gör istället för att bara ta medicin, om de själva skulle bli sjuka. Tyvärr är landet Sverige inte där att de erbjuder alternativa behandlingar. Jag förstår idag att jag har haft tur som har kunnat prioritera min hälsa och konsumera träning och kurser inom yoga och mindfulness.

Tidigare så hade jag bara mitt sikte på att bli medicinfri och anledningen var att jag ville bli en mamma. Det blev jag inte. Jag valde en man som drack, fast jag förstod det inte då och det dröjde totalt 11 år innan jag blev fri från mitt medberoende.

Jag får träffa andras barn och är glad för det. Jag har upplevt det största i livet, att återhämta mig från denna sjukdom och lärt känna den så jag kan bromsa alla skov i tid. Jag har alltid tagit behovsmedicin, men det behövs väldigt sällan och om jag behöver så tar jag gärna medicin igen, för jag vill aldrig någonsin vara sjuk i ett bipolärt skov igen. Det är det värsta jag varit med om. Det är dessutom livsfarligt.

Jag har ett jäkla driv, men jag har också lärt mig att inte köra på, då jag föredrar ett balanserat och hållbart liv. Det kostar nämligen på och då menar jag inte bara i ekonomin, utan i energi och livslust.

Vingklippt säger du, det sa min psykolog till mig som jag gick till för att skaffa verktyg då jag var medberoende. Det är verkligen ett ord som säger mycket och hos mig skapade det sorg. Låt dina vingar växa ut igen! Skräddarsy dem för dig, låt dina vingar föra dig dit du vill. Det låter som du klarar av mycket. Lägg allt fokus på dig. Lätt för mig att säga, nu när jag fått distans för det medberoende jag själv levde i.

Jag är fri idag och har ett liv. Bara det att andas varje morgon och känna att jag kan forma min dag. Jag mediterar 10 min varje morgon och affirmerar min dag. Det kunde jag inte göra när jag levde med mitt ex.

Jag tycker att du är stark och modig. Fortsätt bära huvudet högt. "Gå ut och var glad igen". Lyssna gärna på Ulf Lundells låt och jag hoppas att du kan få kraft av den. Jag har fått det.

Det är inte lätt, men skriv din lista på hur du vill ha det, som du planerar arbetet som egen företagare. Vad du behöver, vad du vill och gör en sak i taget.

Ta hand om dig! Det är du värd! ❤

Backen123
fre, 2020-05-01 - 23:00

När jag läser din text, så igenkännande. Visst är jag vingklippt av livet, kan känna igen så mycket hos dig i mig själv. Har läst lite av dina skrivna ord och vet vad du talar om. Jag sökte psykolog för att få svar på varför jag träffar dessa män, det har varit några stycken genom åren som haft en viss problematik. Men jag har varit stark och stolt som person och det pga av en autoimmun sjukdom som jag fick i unga år och som har handlat överlevnad pga av flera blodförgiftningar och etc. Valde tidigt och det tackar jag min ungdom att inte bli min sjukdom, så jag har fightas. Svaret som psykologen sa var nog att det var dessa män som träffade mig, och det är nog tyvärr så... fick barn sent i livet och har levt ensam med dom men med en god relation till barnens far. Har också sökt mig genom årens lopp till meditation och yoga men nu sista året har jag inte orkat, när jag ska vara mamma, chef och så fortfarande förälskad i min svårt sjuka man. Har fått höra att jag inte är medberoende eftersom jag har sagt stopp, men även det här kostat, ibland även med en stor osäkerhet. Jag har varit möjliggörare eftersom jag har älskat festen, det gjorde nog att sjukdomen exploderade. Tog mina barn och mig själv ur den sits fast det kostar med folks blickar och tankar, misslyckas hon igen. Jag älskar/hatar mannen men har ikväll fått vetskap att han skickat snusk sms med sitt ex, som jag också vet har varit extremt turbulent och att hon är dömd av hans anhöriga, men jag vet vad han går för numer så jag dömmer inte henne så hårt längre, och att han i veckan berättade att han väljer alkoholen. Det gör ju så ont, men imorgon ska vi ha det där jobbiga samtalet att jag tror inte på oss längre, man skadar inte den man älskar. Sen hur jag kommer tillbaka efter det, det vet jag inte nu. Vet bara att jag har en massa juridiska saker att ta hand om och att ta ställning till. Samt behålla sinnesnärvaro för mina barn, att vara mamma. ❤

Självomhändertagande
lör, 2020-05-02 - 00:45

Jag förstår. Jag har också älskat festen. "Livet är en fest", men nykterheten är så mycket bättre.

Du är en mamma och det är det största livet kan ge, tror jag. Om jag kunde välja att gå tillbaka och ändra på något så skulle jag valt att aldrig någonsin dricka alkohol. Jag var ung och oerfaren, fick en för tung arbetsroll alldeles för tidigt. Arbetsplatsen jag halkade in på var som ett stort bubbelbad och bubblorna bestod av bra bubbel. Många drack, på konferenser, den provisoriska barnen då AW tog vid intill Fort Knox där hela IT styrkan huserade. Ridån gick upp och skådespelet tog vid, jag prövade finna min karaktär i detta spektakel. En kille larvade sig med mig och jag larvade mig tillbaka. En relation inleddes och jag ville inte när jag blev nykter, men spelet var igång och jag valde fel roll, jag valde inte mig själv. Jag blev tom, som hela branschen, det var bara yta. På konferenser såg jag chefer tafsa och jag observerade hur kvinnliga kollegor hade ihop det med cheferna. Det fortsatte på kontoret och det var som om jag var en tonåring och åkte på klassfest på en dålig finlandskryssning och såg dessa tragiska människor vara fulla på dansgolvet och hångla med en okänd dansparter för kvällen. Det är ingen skillnad på människorna, det är bara skillnad på kläderna och accessoarer och på dessa attributs prislappar.
Killen jag larvade mig med gjorde mig gravid och jag fick uppleva livets läxa. Jag kunde inte fortsätta graviditeten, jag var ung och oförsiktigt. Korkad. Äcklad av killen och relationen. Ovetande om det verkliga livet. Prövade reda ut frågeställningar om livet hos en terapeut och det funkade sådär. Blev deprimerad efter aborten, kanske för att jag såg verkligheten och dess flykt. Tappade tron på kärleken just då. Tog medicin en tid senare och då smällde det rejält. Jag blev hypoman och förmodligen skulle jag bli det för att ta mig från den där äckliga ytliga världen där jag även hörde vad ett par av mina manliga chefer önskade göra med mig. Jag stod inte ut. Det är 22 år sedan och jag har skrivit av mig en del stories.

Det är mycket som vi människor ska gå igenom. Alla har vi våra fajter.

Jag tror att de flesta av oss gör misstag. Vi har chansen att göra om och göra rätt.

Du gör det rätt. Om du får blickar som inte känns bra så är det bara andras projektioner och rädslor. Från de som inte vågar. Från de som inte heller har det bra och som inte vågar säga att du gör rätt.

Du tänker på dig och på dina barn. Det är det största en mamma kan göra. Om du ägnar tid för dig själv, för att må bra så kommer du att få det jättefint.

Ge dig tid att landa mellan allt som sker nu så tror jag att du kan få tid att fundera hur du ska träffa en man längre fram som inte väljer dig, utan ge dig tid att ta reda på, vilken typ av man behöver du.

Det var det jag tänkte, nu valde jag fel, men jag förstod att jag behöver tänka på att välja en man och inte bli vald, eller ännu bättre att båda väljer varandra.

Kärleken är stor, men störst av allt är nog att vara en förälder.

Sov gott. ❤

MalmMia
lör, 2020-05-02 - 08:55

Hoppas att ditt samtal går bra idag, så sorgligt när alkoholen tar över en människa. Jag hoppas att ni i samförstånd kan komma fram till något bra för er, att han är nykter så du kan prata med honom framförallt. Att prata med en full alkoholist är ju omöjligt! Jag önskar också dig styrka så du klarar detta svåra samtal, att stå fast vid att du väljer dig och barnen.

Backen123
lör, 2020-05-02 - 18:41

Men han har varit borta på jobb, jobbar som deltidsbrandman här i byn. For hem en sväng till huset för att känna in, vill jag bo där, ska jag kriga. Det känns som hemma och för mina barn skulle det nog vara bra. Känner in mer. Såg en tömd flaska vin, antagligen urdrucken igår kväll när han blev påkommen. Hade knappast bytt bort jour, el så var han ledig för det var en tuff brand. Vinet var 1 av 3 som vi fick i bröllopsgåva, 500-600:- vin, som skulle öppnas på bröllopsdagen i 3 år. Kollade i trälådorna och alla 3 var urdruckna. Sms honom nu med frågan varför han måste göra mig så illa, den han sa att han älskade mest. Och att jag såg vinet var urdrucket. Det gör så satans ont, varför blanda in andra kvinnor? Får skjuta på det jobbiga tills imorgon. Och som pricken över i:et spyr min äldste son. Hoppas ni får en trevligare kväll ?

Backen123
lör, 2020-05-02 - 23:42

Min man skickade ett sms med orden jag skäms och jag mår inget bra. Ringde upp honom, han var nykter och jag blev så förbannad och elak, han bara grät. Jag var stenhård, och det var så jävla skönt att säga massa sanningar som självklart gjorde ont. Att jag inte ville leva med honom, att han kunde ta hjälp från sin sms drottning, att han skulle ta ansvar över sina barn. Flytta hem. Att flera visste om hans fyllkörningar och alkoholproblem. Hur ont det har gjort, all ilska, alla dumheter... och att imorgon ska jag åka förbi för att prata om praktiska saker. Han intygade att han är sjuk och jag kunde säga att det var hans problem att lösa. Och om han nånstans ville få oss hela så låg ansvaret på honom och om det skulle gå att lösa så kommer det att ta tid. Behandlingshem och anhörigvecka. Åh gud vad skönt att få säga allt utan att behöva vara rädd för att få 1000 gånger värre tillbaka. Lite rädsla att jag gick för långt, det klassiska tänk om han gör sig något. Men jag sa det till honom, att jag kan ju inte förhindra och att jag har varit så rädd för det flera gånger men det är inte mitt ansvar. Utan
för åtminstone för sina barn leva och göra rätt.Påminde om ett tfnnr till någon inom AA han har och som han kan ringa för stöd... han har inte nyttjat det än på 3 månader. Usch, jag blir arg bara jag skriver ;) han berättade även att han vet inte varför han skrivit med kvinnan, att det inte är riktat mot mig utan mer för att skada sig själv, det där självdestruktiva. Kvinnan är portad på min mans kompisgängs lokal, pga av deras stormiga förhållande och hans söner har uttryckt ogillande över henne, och då är det som om att han gör detta så bevisar det hur dålig han är. Vilken otroligt sjuk sjukdom. Detta med självföraktet, skammen.

MalmMia
mån, 2020-05-04 - 16:34

Ja, det finns massor av ilska hos mig också. Jag har gått anhörigkursen Craft här på alkoholhjälpens sida. Handlar om att kommunicera med en som har alkoholproblem. Mycket nyttigt för mig att göra alla övningar och då få mig tankeställare vilket liv jag har. Varför ska bara jag anpassa mig, är det så jag vill ha det? Jag tror på en ömsesidig kommunikation där båda hjälper till med att ge och ta. För mig blir det inte rätt när bara jag ska anpassa mig och ge. Det värsta är att han inte ens märker det. Vi har fått bättre kommunikation enligt mig men han märker inte det och anstränger sig inte. Offerkofta på.

Jag tänkte bara säga, ta ut din ilska och försök också göra något av den. Det finns många sätt och du behöver hitta ditt. Så att du inte förtärs av ilskan och blir bitter, hitta en väg framåt för dig. Du måste bestämma hur du vill ha ditt liv och det är tufft.

Tänker på dig idag, blev det något samtal?

Backen123
tis, 2020-05-05 - 23:18

Va så arg när jag ringde till honom för att checka av att han var hemma och nykter. Åkte hem och körde ut hela artilleriet, sa precis allt vad jag tyckte om precis allt. Det var inte nådigt, men så jävla skönt. Man blir snabbt i balans efter att bara behöva få rå sig själv i 2 veckor. Man närmar sig snabbt den man är och blir påmind att jag tog ju inte skit. Men hans reaktion blev tuff, vi fick ta hjälp. Hemskt, och just där och då, fick jag kliva in som medmänniska. Han har fick att sova på, och att han skulle nog inte vara så mycket själv. Så han har sovit hos mig i 2 nätter. Jag har valt att vila från samtal, vi har tagit med kaffe till skogs, och i kväll gick vi en lång promenad. Men han har tagit ytterligare ett steg framåt, att berätta om hur dåligt han mår till en nyfunnen kompis som ringde och frågade hur det är, för han hade förstått att det inte var bra. Men jag har tagit beslutet att bo kvar i det här huset, inte flytta hem för att han tappat fotfästet utan sagt att jag finns här, och jag behöver få tillbaka tilliten och det upp till han att ge mig den tillbaka. Känns så skönt, men helt klart en balansgång utan dess like. Försöka behålla känslan av kärlek, bearbeta mina känslor, inte dömma för hårt. Samtidigt som jag nu bara vill ha honom nära, och att allt får vara bra. Men jag tänker att just nu får tiden utvisa. Hur har ni det nu då Malmmia? Ni verkar ju också kunna mötas. Min man fick rekommendation att medicinera på beroendet, 12-stegs behandlingen inom öppenvården funkade ju inte, utan sänkte nog han självkänsla ytterligare och det behöver nog ingen under en pågående depression.