av Oestrand

Oestrand
sön, 2020-05-03 - 08:58

Jag & min sambo lever tillsammans & så även gjort det en längre tid. Vi har även 2 barn tillsammans.
Det är bara en sak som gnager i mig!
Drickandet, detta eviga drickandet.

Kan ta gårdagen som jag har färskt i minnet..
jag jobbar 3 skift vilket innebär att jag ibland är borta under kväller/nätter.
Igår var en sådan dag då jag slutade 21:30, hon är alltså ensam med våra 2 barn.
Ringer när jag slutar & jag hör DIREKT att det är druckits en del. Talet är osammanhängande, det pendlas i humör & saker upprepas.. jag bokstavligt talat slänger plattan i mattan hela vägen hem där jag möts av rödsprängda ögon, vinglandes fram & tillbaka & vidbränd mat på spisen, saker ligger överallt & vår äldsta son ligger & sover i byxorna han haft under hela dagen.
Jag blir så in i norden arg men vet att det inte tjänar något till att brusa upp!

Flaskan är undangömd & kvar står flaskan från föregående dag kvar som jag tänker ska visa på att hon inte druckit.. trots att det bara osar vin..
Nu på morgonen så säger min äldsta son att mamma druckit vin på kvällen & kräkts 3 gånger!
Jag menar varför hitta på en sådan sak?
Hittade även systembolagspåsen gömd bland filtarna på ett ganska udda ställe där 1 flaska kvarstod.. rolig kväll jag går till mötes...

Hon skuldbelägger mig då jag letar efter alkoholen, att jag inte ska bry mig att hon dricker tills hon kräks, att hon minsann är en ”vanlig” person & att man gör så..

Jag har valt vid 1 tidigare tillfälle att flytta ifrån henne då detta beteende var & när det blev bättre & hon var på en bättre plats i livet med sitt drickande så valde vi att flytta ihop igen & det har hållt i sig tills för en tid sedan (vad jag vet om iallafall)
Hon har blivit tagen för rattonykterhet vid 1 tillfälle tidigare.

Jag blir så jävla orolig för mina barn & vågar inte separera för att då ej ha kontroll över mina barn.. litar inte ett dugg på henne när det kommer till alkoholen.

Rörigt jag vet men snälla någon hjälp mig!?

Överlevaren
mån, 2020-05-04 - 16:38

Jag förstår att du har en svår sits. Jag har varit gift med en som utvecklade mycket allvarlig alkoholism, som nyligen tog hans liv. Han vägrade erkänna och vägrade ta emot hjälp. Han körde sin kropp i total botten på ca 10 år. Levern och allt tog slut.
Jag skulle nog råda dig till att börja med att söka dig till anhörigstöd i din kommun. Jag väntade själv alldeles för länge med att göra det. Jag var rädd för vad som skulle hända om / när maken fick reda på det. Du har rätt till dels ett antal privata samtal samt att delta i anhöriggrupp /kurs, där du får kunskap om hur alkoholism utvecklar sig, vad som är bäst att göra för alla parter. Så här kan du INTE leva och verkligen INTE dina barn. Det kan vara tuffa beslut nu, men de kommer nog tacka dig när de blir stora. De far illa av detta, som det är nu. Tror du inte att du får vårdnaden om dem, när det kommer fram hur det är ställt med mamman?
Har du någon anhörig som du kan anförtro dig åt?
Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för er!

Oestrand
ons, 2020-05-06 - 06:38

Tack för ditt svar!

Jag har aldrig varit & pratat med något utan skött allt detta själv. Inom mig..

Vi har haft en tur med socialkontoret angående vårdnaden. Då hade vi bara vår äldsta son & han bodde i princip konstans hos mig under den tiden.

Det som fick bägaren att rinna över då var:
Jag hade nyckel till hennes lägenhet & efter ett kvällspass så väljer jag att åka dit..
möts av fullständig kaos & flaskor vin på badrumsgolvet & de ligger & sover i samma säng... jag får bara nog då & lyfter ut vår son sovandes i bilen & åker därifrån.. hon vaknar inte!
Jag skriver en lapp att jag varit där & att vår son är med mig så att hon ska veta det!
Någon timma senare vaknar hon ur sin sömn & sätter sig i bilen för att minsann hämta hem sin son.. som TUR är tar polisen henne vid det tillfället!

Det var då jag kopplade in socialkontoret.
De skrev ett utlåtande till oss efter utredning som gav mig otrolig fördel i en ev rättsprocess men jag valde att inte ta det vidare då!
Saker & ting blev ju bättre.
Det blev bra igen..

Nu sitter jag här med knuten i magen igen inför helgerna. Dom är päst.

Jag har HELT avsagt mig allt vad alkohol innebär.

Det finns så mycket man bara vill skrika ur sig om händelser, små saker, den totala avsaknaden av ansvar allt vill man skriva om för att få ur sig det!

Varför finns det ingen kvick fix & varför kan hon inte bara köra på nykterhet för det ska sägas att då har vi det super trevligt!

Överlevaren
ons, 2020-05-06 - 17:02

Jag förstår vad det innebär att bära allt inom sig själv.
Jag skämdes. Vågade inte söka hjälp. Visste inte HUR jag skulle kunna bli hjälpt.
Det blir FÖR tungt med tiden, att bära allt själv. Man blir utmattad och i värsta fall sjuk.

Det går åt SÅ mycket energi att hålla reda på den andra personen. Man letar flaskor.... Håller koll på allt....

Jag känner även igen mig i att vi hade väldigt roligt när han var nykter, innan alkoholismen gick för långt. Sedan var han mest rastlös när han var nykter.
BRA att du har avsagt dig alkohol. Jag är /var också helnykterist. Det finns annars risk i vissa fall att den närstående trillar dit själv. Jag har dock svårt att förstå mig på närstående som säger att de längtar efter alkohol själv, när det är just DET som har förstört deras familj.

Om inte personen själv erkänner sitt missbruk och söker hjälp, så går det bara åt ett håll, tro mig.
Kaoset ökar vartefter och som närstående är man är som en "groda som kokas långsamt" utan att man märker det.
Det finns en varningsklocka i det du skriver och det är att hon har åkt fast av polisen, men inte sökt verklig hjälp efter det. Det gjorde inte min före detta man heller, fast att det hände MÅNGA gånger.
Mitt bestämda råd till dig är att inte göra som jag gjorde, dvs stanna kvar i det så länge. Man blir orkeslös och handlingsförlamad till slut.
Du har inte råd att bli det, du har barn.
Be om hjälp.
Sök på Kommunens webbsida och gå dit, Sök upp Al-Anon (AA för anhöriga) med mera.
Om du har någon anhörig som du tror kan vara lämplig, sök stöd där också.
Ensam är inte stark.

Oestrand
tors, 2020-05-07 - 06:29

Det bara knyter sig & jag kommer på mig själv tänka att det blir snart bättre..
blir dock lika besviken varje gång jag hör korken knäppas & vinet hällas upp.

Det slutar alltid i att det blir för mycket & hon klandrar mig att det är mitt fel att det dricks så mycket, jo tjena!

Nu är det ju så att jag älskar mina barn över allt annat men lite avlastning & delande av sysslor vore ju trevligt!

Har nu sökt upp lite grupper på nätet & ska försöka mig på att gå på något & se om det finns något att hämta där.

Överlevaren
tors, 2020-05-07 - 20:19

Jag känner igen det där med att tänka att det blir snart bättre..... Det är väldigt förrädiskt. Man lurar sig själv.
Man vill så gärna tro på den andra personen, men man upptäcker att den inte är att lita på gång på gång.
Det går dessvärre utför när en person dricker okontrollerat. Kemin i hjärnan tar skada efter en tid och man märker att personen förändras mer och mer. Går ofta inte att prata med. Det är faktiskt som om den personen är mer gift med alkoholen....än med en person.
Lycka till med att söka stöd ! Det kanske inte lyckas direkt. Men GE INTE UPP! Det behövs att man träffar på rätt folk som man passar med och kan prata med. Jag kom först till en grupp i kommunen som jag inte kände mig hemma i. Slutade i den. Hade då privata stödsamtal i kommunens regi och började sedan i en annan grupp som det var helt rätt folk i.

Oestrand
tors, 2020-05-07 - 22:05

Man slutar ju aldrig hoppas. Att personen i fråga kan se till det ljusa i livet & välja just det!

Vad var det som fick din bägare att rinna över?

& bortsett från möten med olika grupper har du något tips på att klara av vardagen så som den är nu?

Överlevaren
fre, 2020-05-08 - 19:54

Jag förstår.
Jag tänker ändå ibland att "varför stod jag ut så länge?"
Jag blev skadad av det och oerhört utmattad och trött var jag.
Ju längre man stannar ju svårare är det att lämna.
Man blir en som möjliggör för alkoholisten att fortsätta med sitt beteende genom att man ex. städar upp och tvättar efter missbrukaren. Istället borde personen själv få göra det sedan. Det är ju så svårt för man vill ju inte själv leva i kaoset.

Jag blev "omskakad" när en diakon som jag känner sa till mig:" Du har ansvar för DITT liv, INTE hans!! Du håller på att gå under!!"
Då började jag "gå i riktningen" av att lämna. Det tog ändå ett och ett halvt år innan jag var framme vid min gräns.
Det var när han kom hem en natt och jag märkte att han var berusad av något mer än alkohol, DÅ ÄNTLIGEN rann bägaren över! Jag fick hjälp av anhöriggruppen och folk i kyrkan att flytta. Flytten hade jag planerat noga under lång tid innan. Jag var i stort behov av hjälp för jag var totalt utmattad.

Att klara av vardagen nu ….. Ja det beror på hur livet ser ut i övrigt.
"Stäng inte in dig" med alkoholisten.
Träffa ( det är ju dessutom svårare nu med viruset ) goda vänner som GER dig något, inte tar din energi. Ha kontakt med positiva människor.
Gör sånt du mår bra av ex. vara utomhus och röra på sig.
Problemet är att ju längre jag var kvar i den destruktiva relationen, så orkade jag vartefter allt mindre av sådana roliga saker för egen del. Det blir en mycket ond cirkel.
Det är ju en stor sorg man bär på, som blir väldigt tung med tiden. Man skäms också.
Så detta jag räknar upp här ser jag bara som tillfälliga nödlösningar.

Jag tänker på dina barn.... de tar definitivt skada av att behöva se sin mamma så berusad.
Jag tror du behöver göra en plan för dig och dina barn.
Du behöver få klart för dig om hon erkänner sitt missbruk och om hon för att rädda er relation, är beredd att ta all professionell hjälp hon behöver mot missbruket.
Om hon inte ser detta och vill göra det, så behöver du rädda dina barn och dig själv. Jag tror verkligen att du behöver rådfråga någon redan angående barnen, för mammans "resa" kan vara lång.

Jag hoppas du fick något svar som du behövde.

Självomhändertagande
fre, 2020-05-08 - 20:15

Vilken tur att du är en pappa som tar ansvar!

Jag har inga barn och för mig var det en stor sorg att upptäcka att jag levde med en alkoholist och att jag inte kunde skaffa barn med honom. Jag har själv varit sjuk med psykisk ohälsa, men är återhämtad och har ett bra liv idag.

Tack vare att jag har jobbat med mig själv så mycket och genom att jag har fått ett oerhört bra stöd genom vården. Det finns så bra hjälp att få, men en ska veta var en kan söka den hjälpen och det är inte lätt.

Jag har hänvisat alla mina vänner som behövt hjälp till exempelvis;

Kommunens anhörigstöd
Socialen, som också har möjlighet att koppla in professionella
Präster, de har tystnadsplikt och du behöver inte vara troende för samtal
Vårdcentralen, kurator eller psykolog
Appar med psykologhjälp - jag skulle lätt söka hjälp via en app idag om jag behövde stöd i min personliga utveckling

Du behöver däremot be om hjälp själv. Den kommer inte serverad. Jag tror på att prata högt, sätta mål och få stöd i att nå dem och allt kan du få genom dessa förslag.

Däremot så kan en bara göra en sak i taget. Men pröva dig fram och fastna inte i en tung vardag. Bestäm dig för hur du vill ha det i framtiden och som sagt sök hjälp.

Du har rätt till det. Öva på att ta för dig om det är svårt.

Ta hand om dig!

Jang
lör, 2020-05-09 - 12:15

Har det ung likadant som dig! Jobbar oxå skift, tack o lov dricker inte min partner på vardagar om vi inte är lediga vilket vi är mkt nu! Känner så igen det där med klumpen i magen, har inga direkt tips. Men känner du att du vill prata med en likasinnad så hör av dig! Vi har även två barn tillsammans så vår situation är den samma!

Oestrand
lör, 2020-05-09 - 17:58

Stort tack för er öppenhet & era berättelser!

Jag ska vara ärliga med er också.
Det ända jag kan tänka på nu att den där bag in boxen ska sörplas upp & de där ölen ska hällas i så jag bara kan DRA utan att hon märker ett jävla dugg.
Bara ta med mig barnen & åka.. aldrig mer komma tillbaka!
Tänk om det vore så enkelt..

Blir att härda ut en kväll till med konstiga meningar & vin andedräkt, tjuhuuuu!

& jang!? Klart vi kan skapa oss en kontakt & försöka stötta varandra i detta.