av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Andrahalvlek
fre, 2020-05-08 - 07:59

Det jag bär med mig idag är att ”jobba” sig till känslan av belöning. Den känslan är nästan bättre än den belöningskänslan som vinet ger. Man får mer energi som nykter dessutom.

Spännande att du så ofta tänker ”javisst ja, jag dricker inte alkohol längre”.

Jag har varit nykter i tre månader imorgon och så tänker jag bara när jag blir riktigt upprörd och direkt tänker ”jag vill ha vin, NU”. Då får jag korrigera mig själv.

Annars tänker jag inte så, möjligen om jag blir bortbjuden på kalas kanske. Det har jag inte blivit än i dessa coronatider.

Kram ?

Sisyfos
fre, 2020-05-08 - 08:50

Då slapp man vänta till söndagen.
Gillar dina inlägg Berra, just den där blandningen av vanligt vardagsliv och vedermödor, reflektioner som man gör om att dottern låter helt annorlunda i sin yrkesroll etc. Sånt gör man inte när man dricker då ligger fokus någon annanstans. Det känns ofta som att du har nyckeln till ett lyckligt liv. Kanske inte känns så nu när du är fylld med snor, men även då... även då är det lyckan i de små små vardagstingen som du hittar och beskriver.

Honungsblomman
fre, 2020-05-08 - 09:11

...alltså...imponerande tråd. 3804 inlägg! ?

Jag älskar vardagsreflektioner och har läst tillbaka på många av dina. Tänk...när du började skriva...att du var på dina trevande veckor då. Att det gick riktigt bra. Det är det som är så fantastiskt med att ta del av "äldre" dokumentation. Man vet ju redan "vad som hände sen". (Av den anledningen så njuter jag nu att av lyssna på gamla "Sommarpratare" från 2003 och framåt. Vilka blev nominerade till olika priser? Vilka blev anklagade för diverse brott? Vilka skilde sig, fick barn och gifte sig på nytt? Vilka gick bort samma år de sommarpratade och tänk om de vetat! Att liksom få med det perspektivet när de pratar om sin uppfattning av sin dåtid och nutid - att man också vet lite om hur deras framtid blev. Det mötet är intressant.

Jag leker med tanken hur jag också kommer att ha söndagsuppdateringar här om 11 år. Gud vad nice.

Ha riktigt fina, aktiva dagar nu och krya på dig!

Kram

- - ?
Honungsblomman
Dag 12

Rosa76
fre, 2020-05-08 - 10:17

Tack Berra för dina fina inlägg och kloka tankar. Funderar också mycket kring att allt hårt arbete, allt man känner att man gjort bra alltid leder tankarna till att "nu är jag värd ett glas"...Vad är det för felprogrammering man har i huvudet egentligen??
Jag gör som du, arbetar på att känna njutning i annat än a, det är en nyttig skola det med!
Ha en fin helg! Rosa

Kennie
lör, 2020-05-09 - 11:19

Apropå belöningar, såg den mycket intressanta dokumentären "Älskade alkohol" på svt/play. Där pratade en forskare om att alla människor har ett behov av att på något sätt påverka sin hjärna för att njuta, koppla av, hantera stress. Det gäller att hitta ett annat sätt än alkohol att göra det. På Island har de minskat andelen 15-åringar som dricker, 40% 1998 mot 5% 2019, genom att hjälpa dem att hitta det där andra sättet innan de ens provat alkohol. Alla unga erbjuds aktiviteter som idrott, musik, dans och liknande och det leder alltså till att de inte känner något behov av att hitta andra berusningsmedel. Vi vuxna måste göra det i omvänd ordning, hitta vår grej som inte är en drog men hjälper oss hantera livet.

Berra
mån, 2020-05-11 - 00:35

..för era inlägg i tråden.

Jo andrahalvlek, jag har upptäckt att mitt sätt att belöna mig själv är att kunna njuta av någonting där jag har ”duktig” på att göra någonting som jag egentligen inte vill göra, typ städa, göra räkningar, rensa avloppen, m.m.

Sysifos, ja i den enkla vardagen finns smultrona att upptäcka, de finns där i diket, men inte förrän man tar sig tid att titta där kan man upptäcka dem.
När fyrverkerierna har slutat smälla får man lägga blicken på tomteblossen, och glädjas åt dem.

Honungsblomman, ja jag brukar också tycka om att backa i tiden, hamna en tid före en händelse och vis av tiden tänka att det där visst du inte om då, en siare av framtid men redan i dåtid.

Precis Kennie, jag hade bara timmarna innan jag skrev senaste inlägget sett just den dokumentären och tänkte att den måste jag nämna, men har ju minne som en guldfisk i en glasskål, har jag varit här förr, har jag varit här förr?

Så tillbaka i gängse rutiner, en söndagskrönika i vanlig ordning, men en ovanlig vecka med att vara hemma från jobbet, inte för att jag saknar det, ooonej, men har svårt att stänga av tankarna på det, det är som en strömbrytare som ska släcka ljuset och göra det svart, hela tiden flippar tillbaka efter en liten stund och sätter ljus och tankarna på det,.
Det är som om mitt undermedvetna aldrig vill att jag ska få ett lugn, täcker grabbarna upp för mig, eller kommer jag ha en helvetiskt hög av jobb när jag kommer tillbaka?

Jag messade chefen och berättade att jag är ”nästan” frisk, bara lite hosta och lite snuva kvar, och resultatet blev som jag misstänkte, nej, stanna hemma imorgon också....tack ...tänkte jag.
Så slapp jag ta det beslutet, skönt, nästa huvudbry, vad ska jag göra imorgon för att få tillfredsställelse?

För precis lika viktigt som att göra ingenting är att göra någonting, en utled hjärna är minst lika farlig till en fylla som en som är stressad, man dricker lika lätt för att stressa av som man är uttråkad.
Att lägga ut lagomt med planer är för mig livsviktigt, precis lika viktigt att ha ett utrymme för improvisation.
Hela livet går ut på att prioritera saker i samma sekund som de dyker upp, ska jag hålla mig till agendan eller falla för ett impulsivt drag, ibland faller jag för ett impulsivt drag, trots att jag vet att det är fel, men hjärnan behöver omväxling.
Att blanda och överraska sig själv är nyttigt så att inte allt går i samma kuggkrans, om och om igen utan att känslorna får svalla lite, både upp och ner.
Om jag tar en omväg med bilen hem ifrån jobbet någon gång då och då och tvingas stanna för en präktig älgtjur som sakta lunkar över länsvägen så tänker jag, om jag inte fallit för lite förändring så hade jag aldrig fått uppleva detta.
Att bjussa på lite tacksamhet till sig själv har en undermedveten positiv påverkan på sikt.
Lite ungefär som om jag säger en sak till mig själv som jag inte tror på, men gör det ändå, så påverka det en.

Denna helg, precis som alla de andra, vi for till stugan med dotter och familj, tvekade lite för ibland kan det bli lite för mycket av allt med barnbarn, hundar, leksaker, barnskrik, pryttlar på golvet, oordning helt enkelt.
Vi drömmer lite frugan och jag att bara få åka ut själva, bara få bry oss varandra, fuska med maten, slappa.

Men så blev det inte, utan vi körde ända in i kaklet, full fart med allt.
Tänker ofta på hur stark förhoppningen är inför helgen, man packar bilen full med en massa prylar.
Handlar en massa god mat och dryck, köper blommor och en många säckar med blomjord,
Man stressar ut i bilköer för att enbart....ta det lugnt, löjligt egentligen.
När söndagen kommer så kommer den stor skälvan krypandes, när måste vi åka hem, hur blir vädret, är det inte lika bra att vi åker hem redan nu, hur mycket kvar har du att göra, vad ska vi äta för middag.
Ser ett mönster hur helgen kommer att bli, men på något sätt har man redan glömt den till nästa helg.
Okey, lördagen var något av i hästväg, kanonfint väder, jag och svärsonen tokstädade nere vid stranden.
Kapade de två träden som fallit vid båtrampen, gjorde en trave av ohuggen ved på torkning.
Krattade och eldade upp gammal uppdriven torr vass, stubbar och pinnar i ett gammalt rostigt oljefat, plockade lite ordning på vårat sopupplag av grejer medans solen stekte våra bringor, alldeles vindstilla.
Vi slet och sedan vilade vi i våra arbetsbyxor på bryggan med varsin kall öl i handen och passade på att njuta av det som naturen bjöd på, att min öl var alkoholfri gjorde absolut ingen skillnad, den var lika god för det.
Strålningsvärmen från oljefatet brände våra ben trots att vi satt mer än två meter ifrån det, vi slog på några hinkar på bryggan och det stod upp ånga ifrån den, den fick genast några hinkar till på sig.
Vartefter det brännbara sjönk i oljefatet fick vi en rejäl rad av tomflaskor på bryggan, grannarna som renoverade sin brygga bara ett tiotal meter ifrån oss tittande avundsjukt på vår brungröna rad av tomflaskor.
Men de hade lärt sig av sin läxa, grannen bjöd in några andra gubbar förra helgen för att hjälpa till med byggandet.
Efter en par timmars lunch kom de tillbaka, stärkta med mycket alkohol fortsatte de sitt arbete.
Musiken stod på högt och det skrålades en hel del därifrån, det blev så mycket fel byggt efter detta att han valde att göra det själv denna helg, nykter...
Så byggande blev nog roligare, men så mycket fel som fick rättas till i efterhand, inte värt det...

Vi luktade väldigt mycket brandrök så det blev ett bastubesök, och som traditionen bjuder att man luktar snart rök ifrån grillen istället, vi körde en hel köttbit med kötttermometer under lång tid under lock, kanongott.
Till detta en makalöst god potatisgratäng skapad av min käre hustru med ett täcke av parmesanost.

Tyvärr så blir våra middagar så sena att det är för kallt att sitta ute, men svärsonen tänder gärna en brasa utomhus efteråt och sitter och myser i mörkret, röker på en cigarr och tittar upp mot stjärnhimlen.
Han kan tydligen aldrig tillräckligt ofta säga hur häftigt han tycker att livet är ute vid stugan.
Tystnaden på natten, som avbryts då och då av hornugglans hoande ifrån någon grannö.
Stora hundens lågmälda ”groff” när hon tittar ut i mörkret och tror sig höra något men inte ser vad det är.
Jag gäspar stort och säger go’natt, tar nattpinken och kryper ner i sängen fylld av närhetssökande hundar.
Ser på klockan och upptäcker att den har inte ens slagit tolv ännu, skrattar lite för mig själv och tänker att om jag hade druckit så hade jag nog tänkt att den här kvällen hade varit en värdelös kväll, gå i säng så här tidigt!
Men så är det inte, jag har slitit tillräckligt mycket under dagen, har ont i muskelgrupper som jag inte ens visste att jag hade, det är helt okey att gå och lägga sig vid den här tiden, jag är mycket nöjd med den här dagen.
Att känna tacksamhet för att den här dagen inte bara runnit iväg till ingenting.

Jag och svärsonen vaknar vid halvsextiden på morgonen att något låter utomhus, öppnar försiktig ytterdörren och upptäcker att en liten ekorre simmar runt helt utmattad i en av våra vattentunnor, den kommer inte över kanten då tunnan inte är helt fylld.
Jag lyfter upp den ur vattnet med en pinne och den sätter sig helt dyblöt på tunnans kant och flämtar.
Upptäcker sedan att hua så hemskt, där står en massa läskiga människor och glor på mig.
Den klättrar horisontellt utefter husväggen och gömmer sig under av planteringslådorna där den vilar en liten stund.
Jo det är den lille rackaren som bor i mellantaket, vi brukar höra den prassla om nätterna.
Vi har nästan alltid haft ett ekorrbo där under alla år, men tyvärr hittat många små ekorrbäbisar drunkna i vattentunnorna när de varit törstiga, så vi sätter alltid klätterpinnar i våra vattentunnor nuförtiden, men glömt denna.
Egentligen är jag lite arg på denna korre, som sitter och skalar kottar på min nyborstade trall, full av kottrester.
Men de är jättesöta och jag en inbiten djurvän, har inte hjärta att vilja skrämma dem, de bor ju där jämt, vi bara på helgerna...

Söndagen var solig men det började blåsa i byarna, vi blev fulländande skogsarbetare som tog med motorsågen och började röja bland de andra fem bamsiga träden som fallit på vägen upp för stranden.
Vi fick ge upp tidigt efter att ha slipat sågkedjan ett flertalet gånger och väderprognosen lovade regn mot sena eftermiddagen, och så blev det.
Det är alltid så moloket att behöva lämna denna ganska så enkla idyll, men det är vår idyll, något som vi uppskattar så hårt men ändå är så långt ifrån alla bekvämligheter som vi är vana med hemifrån.
Vi sitter nästan alltid helt tysta i bilen på väg hem, precis som om vi sörjer helgen som nu är slut, eller så är vi helt slutkörda efter en slitsam men helt underbar helg.
Ibland är enkelheten det bästa, och närheten till djur och natur.

Vem i helsifyr behöver alkohol för att berusa sig, det finns så mycket annat oupptäckt som bara väntar på att upptäckas, om man är villig att vilja se det...

Jag ser...

Berra

Sisyfos
mån, 2020-05-11 - 00:51

Å mitt i din mysiga berättelse läser man följande:

”Upptäcker sedan att hua så hemskt, där står en massa läskiga människor och glor på mig.”
Min första tanke var att du kanske inte var lämpligt klädd för en presentation för vilsna gäster sådär på morgonkvisten, min andra tanke var mer ”living dead” å det blev ju verkligen läskigt så där ute på en ö.. sen kom jag på att du menade ?. Lite komiskt vilka bilder man kan få.

Andrahalvlek
mån, 2020-05-11 - 09:05

Åh, jag blir alldeles varm inombords när du beskriver hur ni sätter klätterpinnar i vattentunnorna till de ofrivilligt simmande ekorrarna.

Jag hade älskat att ha ekorrar så nära som vilda grannar. Ekorrar måste vara de sötaste djur som finns.

Jag har en stor ek utanför min balkong och där bor ekorrar. När ungarna leker tafatt på trädstammen kan jag studera dem i timmar, men tyvärr på lite avstånd.

Annars tar jag med mig den här klokheten idag:

” Om jag tar en omväg med bilen hem ifrån jobbet någon gång då och då och tvingas stanna för en präktig älgtjur som sakta lunkar över länsvägen så tänker jag, om jag inte fallit för lite förändring så hade jag aldrig fått uppleva detta.”

Så sant. Vi behöver alla göra fler små och stora förändringar i våra liv för att upptäcka nytt.

Kram ?

Berra
mån, 2020-05-18 - 00:41

På er nationaldag, ni kan verkligen fira den, till skillnad mot vår 6:e Juni, då händer ....ingenting.
Kanske inte lika mycket i år som andra, då Coronan satt lite käppar i hjulet för er.
Vi har norska kompisar, när de bodde i Sverige så var det bara helt solklart, man jobbar inte på syttonde maj.
Man klär sig i sina finaste dräkt, oftast i folkdräkt eller en kostym, går i demonstrationståg, skriker hurra och viftar så mycket man bara orkar med den norska flaggan, äter sin kransekage som är som ett spetsigt torn.
Och vad gör vi svenskar på vår nationaldag, ingenting, viftar vi med vår flagga så är vi rädda att uppfattas som nationalister och ett rasismens skynke lägger sig tungt över oss...
Kanske vi ser den som ytterligare en dag att festa, men då som bakfulla, för ska vi fira något så är det alltid en -afton.
Julafton, nyårsafton, påskafton, midsommarafton, vi firar huvuddagen alltid dagen innan.
Huvuddagen blir alltid som bakfulla, en märklig svensk tradition.
Ja, jag är avundsjuk på baggarna, de firar något, men Sveriges lediga nationaldag är så pass ny, bara femton år gammal att vi inte har skapat någon tradition runt omkring den.
Om vi väntar en så där femhundra år så kanske vi har det, likt majstången på midsommar men som enligt sägen skall vara en fallossymbol, i jämlikhetens namn kanske vi skulle fira snippan, gräva en tunnel i marken som vi alla skulle krypa igenom och återfödas, en sorts reningsprocess?
Vad tror ni om det, har vi skapat en ny tradition?
Ytterligare en tråd som min stackars hjärna håller sig upptagen med, en söndagskväll.

I Berras livsforum ska jag fortsätta tråka ut er med lite friluftsliv från stugan, för det är där vi har varit.
Vi tänkte egentligen inte åka ut, men hade ingenting här hemma som måste göras, frugan ville gärna byta ut hemmet tillika arbetsplats till något annat, lätt att dagarna går in i varandra, och inget förändras.
Vi kom i regn, åkte hem i regn, däremellan blåst och kyla, och en gnutta sol i frysförpackning.
Nä inget man åkte ut för det fina vädret, utan för omväxlingen, frugan gick bara ut för sköta sina behov, dvs ettan och tvåan.
Jag och svärsonen däremot var ute i stort sett hela dagarna, påpälsade för vädret men svettas floder när vi tog i, för att sedan bli blötkalla när vi tog det lugnt igen, kläderna klibbade fast på kroppen, tröjan åkte upp och svetten på benen fick byxorna att sakta glida ner vi nästa böj, så där stod man med halva magen och halva röven blottlagd.
Kände mig som en polkagris, huvud och fötter grisrosa av värmen, magen kall och vit av kylan, ha!
Vad gjorde vi då?, tja fortsatte där vi slutade, skogshuggare hela lördagen.
Köpte mig en tigersåg för att kapa de lite tunnare stammarna, men efter någon timme eller två började det att ryka om maskinen och delar av den smalt ihop, jamensuckdåförihe..te.
Okey fram med den fullständigt livsfarliga sjärvmordsmaskinen, motorsågen, nötte mig igenom två stammar tills kedjan började...jomenvisst...ryka, den blev fullständigt blånerad och man kunde riktigt höra hur motorn suckade.
Jahaja, ska jag vässa den igen, eller mecka på en ny kedja, minsta lilla sten, en blixt och den blir lika vass som en smörkniv, då gäller det att hålla tungan i rätt mun.
Sagt och gjort, lite kärlek till motorsågen en stund och sedan...ja j.klar i min lilla låda, nu gick det undan.
På en timme kapade jag upp de fetaste stammarna så tjocka att bladet knappt gick igenom, lika fort som jag hade hållit på under hela förmiddagen, med en hand.
Det var som om den helt förnöjd tog stora tuggor och malde sig snabbt in i stammen, svosch!
Nu var hela slänten full av tjocka kubbar som skulle läggas upp för torkning, vem gillar inte björkved?
Bubba och släpa på tunga kubbar, i en slänt, höll på att bryta fötterna av mig, men det blev en bra workout.
Kläderna fulla av sågspån, man kunde tro att huvudet läckte klädde jag av mig och skakade ur kläderna.
In i bastun med svärson och svåger, men upptäckte snart, jamenvadfasen, jag har slut på svett!
Det blev bara en torrkokning, kroppen skrek åt mig...Ut och mata myggen!, NU!

Efter bastun körde grabbarna bojs hårt i uteköket, jag hade hand om de två fläskfiléerna som låg på grillen.
Svärsonen testade att steka rårakor på den lösa induktiva stekplattan, det blåste kallt men ute skulle vi vara, trots ett och annat barr som hamnade i maten, en liten extra krydda.
Hundarna stod bredvid och hoppades på att vi skulle tappa något ätbart på marken, men förgäves.
Vi åt inne och det smakade oerhört gott efter att ha slitit hårt under dagen, men fick snart svallningar, vi män klarade inte att sitta inne i stugvärmen, det blev för kvavt, och för kallt ute, vart skulle vi vara?
Somnade sött framför teven och vaknade helt ensam i den trånga soffan klockan två på natten, kolsvart ute och tv’n visade en stillbild på senaste streamade film, alldeles tyst i stugan klädde jag av mig längs den korta sträckan från soffan till sängen, kläderna visade vägen, på min sängsida låg två trötta hundar som mycket illvilligt ville flytta på sig.
Men hittade en hörna av täcket som jag kunde krypa in under och underifrån knuffa bort hundarna, de ställde sig upp och snurrade två varv motsols innan de fann en ny kall spot att lägga sig på.
Min kropp visste inte vad den skulle tycka om sängen, kallt om skulderbladen, varmt om ryggen, kallt om rumpan, varmt om benen, kallt om fötterna, omväxlande skulle man kunna säga.
Det är alltid lika j.kligt att försöka somna om när man tvingats byta sovplats på natten, kroppen har startat om och motorn går med choken ute, lite extra fet blandning för att inte stanna, men det är ju precis det jag vill, stanna!
Söndagen går lite i pysslandets era, inga stora grejer utan lite småtrevande i sakta mak.
Söndagarna är alltid lite sörjande, inget mer kul kan hända med mer att man måste åka hem till slut.
Medans vi packar ihop en massa grejer som ska med hem, efter att ha rensat lite i garderoberna så växte berget med kassar utanför stugan, hur ska vi få med allt i ett svep?
Då kom regnet, vi chansar vi sätter oss alla fem i båten med all packning för att slippa åka två gånger i regnet, snabbt ska det gå...
När vi lämpar upp allt på fastlandsbryggan upptäcker svärsonen, vart f-n är lilljyckens koppel, den ligger kvar på solstolen när vi fick så bråttom, så det blir till att åka en sväng till...
Vi andra kör fram bilarna och packar dem innan allt blir dyngsurt, och hinner lagom klart till svärsonen kommer tillbaka med båten, snabbt förtöjer vi och låser alla kättingar, sätter oss i bilarna, tar ett svep med torkarbladen och sedan....inget mer regn, jamen är det inte typiskt, svensk sommar, nej inte det ens en gång, svensk vår.
Dropparna rinner ner från pannan till kinderna och imman hamnar på insidan av rutorna innan ac’n till slut får bort den, tittar på frugan i sätet bredvid, stripigt blött hår och kinder som ser gråtna ut, vi brister ut i ett skratt medans bilen skvätter i grusvägens alla pölar på väg mot färjan.
Det kurrar lite i magen och vi upptäcker att vi inte har ätit något sedan frukost, och då kommer nästa fundering, vad ska vi ha för mat till middag, vi tävlar om att komma på all sorts hämtmat vi kan, för ingen av oss vill ställa oss vid spisen när vi kommer hem.
Väl hemma står dottern med familj utanför med bilen som vi precis har lämnat vid båten, de har samma tanke som oss, de tänker inte heller ställa sig vid spisen, och hoppas på att slippa betala för hämtmaten.
Vi äter gott, samlas vid teven och låter en actionrulle avsluta en perfekt helg, trötta går alla till sängs, förutom jag som har ett kall, forumet...

Det blev väldigt lite runt alkoholen idag, men en kul grej är att svärsonen käkar antibiotika och kan inte dricka något med alkohol i, det skulle få samma effekt som antabus säger han.
Så gissa om mina alkoholfria öler plötsligt funkar alldeles utmärkt nu, jag hade fem i kylen, han hade en och en halv back, gissa vilka som tog slut?

På något sätt så känns det som om nykterheten alltid vinner, i alla lägen.
Jag behöver inte ändra på mitt levnadssätt om jag skulle behöva käka medicin.

Nykterheten, ett-noll, igen!

Berra

Berra
mån, 2020-05-25 - 00:32

Ja kan man kanske tro, har funderat mycket på det...
Är det det?
Njaäe, jag skriver faktiskt frivilligt, men varför?
Jag behöver ständigt påminna mig vem jag är, och jag är en nykter alkoholist.

Men varför då skriva på forumet?
Jodå, jag skulle kunna skriva för skrivbordslådan, bara arkivera det och sedan glömmas bort, aldrig gå tillbaka i min historia, aldrig känna ett igenkännande om hur det kändes just då, guuud så tråkigt.
Dessutom skulle ni inte kunna få ta del av det, hur intressant ni nu tycker det är?
Jag skriver för mig själv till mig själv, min rannsakning kommer bäst i skriven form, när jag tar mig tid att bokstavera det så rabblas det inte bara ur mig i en hast, dessutom korrekturläser jag varje mening innan jag påbörjar nästa.
Och ibland förändrar jag innehållet, för det kändes inte rätt, tankar och skriftform är inte alltid detsamma.
När jag läser min mening högt i mitt huvud så märker jag, det där lät inte bra, det måste omformuleras.
Jag skriver på känslor, för det är det enda sanna tror jag, jag upplever samma känsla när jag läser tillbaka i ett gammalt inlägg.

Oftast så får man bäst respons ifrån andra när man har något jobbigt eller sorgligt att berätta.
Men om man inte har något tråkigt att berätta då, när livet bara travar på och man inte snubblar så ofta då?
För om livet inte är jobbigt, är det då automatiskt lyckligt då.
Om problemen lyser med sin frånvaro, är livet trist då?
I motgång föds kreativiteten, eller?

Men varför just söndagar?
Det var min värsta dag i veckan, fylld av fylleånger så pass att jag bara ville kravla ur min egna kropp och byta med vem som helst, bara jag slapp all ångest, den gröpte ur mitt inre och slog ned mig, vecka efter vecka.
Ändå valde jag bara några dagar senare fylla på den med mer alkohol, det gick emot all sunt förnuft egentligen.

Det blev så mycket enklare utan alkoholen, mitt sätt att hylla nykterheten är att betala tillbaka den med forumet.
Så här är jag, lycklig eller inte, men problemfri, åja inte helt, men inget som äter upp mig inifrån i alla fall.
Söndagar är inte längre min sämsta dag, men en dag då jag summerar veckan, och värderar den.
Att känna tacksamhet har jag varit dålig på, alltid velat haft mer utan att tänka på det jag redan har.
Kanske var det alkoholens fel, mycket vill ha mer, det ligger lite i dess natur.

Idag känner jag mig nyfiken på livet, hatar inte det längre.
Vill veta mer och känna mig kunnig på det mesta, inte bli världsbäst, det finns det redan tillräckligt många som påstår sig vara, och det får de gärna vara, tills man överlistar deras felaktiga attityd.
Man behöver inte övertyga mig om sin suveränitet, det läser jag redan av på sättet de säger det på.
Just nu läser jag förundersökningar på mord som finns att ladda ner på lite olika sajter på nätet.
Läser all övertygande bevisning och hur den misstänkte gärningsmannen lindar in sig i en massa lögner.
Oj, jag tror jag skulle bli den perfekta förundersökningsledaren, eller jobba på forensic centrum i Linköping och ta fram all DNA, fingeravtryck och vara med vid rättsläkarundersökningen.
Eller så har jag bara sett på för mycket deckare, GW är min stora idol.
Med så mycket dravel som jag har i min stackars hjärna, så skulle jag nog med lätthet kunna vara en som kunde tränga sig in i andras undermedvetna.

Men nog om elände, tillbaka till min vecka.
Fyra dagar ledig på raken, wow, har njutit vartenda sekund.
Jag och frugan drog iväg som en raket på onsdagen till stugan, utan vare sig barn, barnbarn, hundar eller måg.
Det var skönt att få vara själva en stund, okey stugan bredvid var belagd med svåger och svägerska, men det fina med dom är att man bara umgås när man själv vill, typ middagar och de å sånt.
Reparerade gräsmattan med nya frön och dressning, det funkar när inte hundarna gräver upp den, eller sladdar upp den i kurvorna, och sen....

Uppfyllde jag en tjugofem år gammal önskan, ja eller nästan, den föll på en grej, den enda som kunde sätta P för den.
Jag testade att sätta upp en linbana, upp för berget med ett femtio meter långt rep, mellan ett träd vid stranden och en Y-klyka mellan två träd högst upp på berget,
Monterade dit en talja och och hink som jag fyllde med ett vedklump på ca femton kilo.
Gick det då?
Nej inte då, hinken fastna halvvägs på en avsats och tappade sitt innehåll, repet fjongar för mycket och hänger ned pga repets töjning, det var det enda så stod emellan mig och ett lyckande.
Så nu letar jag efter en vajer som inte kan töjas, och måste bygga ett vajertorn högt nog för att klara av avsatsen på mitten, det kräver ett tänkande, men löser det nog tids nog.
Men vet nu att det finns en sträcka som fungerar, så principen finns där, nu är det bara det praktiska.
Vi åkte hem på fredagen efter en kanondag vädermässigt, låg någon timme i solen och lyckades bränna mig ordentligt, så är mer grisrosa än vinterblek i huden just nu, det kommer att bli bättre.
Men under tiden jag låg där så tänkte jag, ta in det här nu Berra, njut, eller åtminstone försök njuta.
Huden värmde gott i solen, minsta lilla vindpust fick mig att rysa till, ryggen som låg i skuggan kändes lite kall.
Hade svårt att komma till ro, antingen fullt aktiv eller så....somnar jag.
Men lyssnade på alla ljud, från havet, båtar och djur, skruvdragaren från grannen som bygger om sin brygga, han hade alltid samma rutin vid varje skruv, oii-oiii-oiiiink-drrr-drr, slutade räkna efter ca 200 skruv.
Vi for hem för att göra det som morföräldrar gör, vara barnvakt.
Dottern skulle iväg på möhippa, jo det börjar nu, sedan dop och vid vår ålder, bara begravningar.
Denna lilla illdåd tröt på vårat tålamod minsann, hon kan inte vara stilla en sekund, och rör och petar bara på det hon inte får, hon är så väl medveten vad man får och inte får göra, hon till och med hytter med fingret innan hon går bakom teven och rycker ut alla sladdar till morfars förtret.
När hon sover sitter jag och frugan i soffan och pustar ut, hur f-n orkar hon?, hur orkar vår dotter?
Okey det är några decennier sedan vi var där, men hallå, så hyperaktiva var inte de, då!

Under tiden har vi lejt en firma att lägga marksten på delar av vår framsida under helgen.
Duktiga killar som gjorde ett grundligt arbete, dotterns stora jycke som är väldigt vaktig av sig stod i vardagsrumsfönstret och nästan darrade av frustration under två dygn.
Det tråkiga var att de körde sönder släpet som de lånade och körde jord och grus med, den fick släpas iväg med en bärgare när hjulaxeln gått av, överlast, javisst.
Så frågan är väl vilket håll pengarna kommer att gå åt, vi för väl se när domen kommer ifrån verkstaden.
Men fint blev det, grabbens bil som stått delvis på en sönderkörd gräsmatta är nu all, men en del efterarbeten återstår för min del då de rev en bit av farstukvisten, suck!, ja jobben tar aldrig slut...

Hade jag fortfarande druckit alkoholen så hade jag nog sett det som världens ände, de hade sönder mina grejer!
Hur ska vi fixa detta, vem ska betala, den ska ju besiktas snart, vad kommer det att kosta, problem, problem...
Nu tar jag det lite lugnare, det kommer att lösa sig, så småningom, inget som inte går att lösa, och det kostar egentligen bara pengar, inte krossade lemmar, inte ett aggressivt anklagande mellan oss.
Utan det är som det är, bara lös det, lugnt och sansat, inget att riva upp en massa känslor för.
Försöker se lite positivt på det, gräsmattan där den brukar stå kommer kanske att återhämta sig.

Saker händer hela tiden, inget att brusa upp sig för, shit happens!
Tack för det nykterheten, vilken skillnad det har blivit....

På fyra dagar har det hänt en massa grejer, i en takt där jag har hängt med
Det går undan, men jag känner mig inte stressad.

Så till frågan, hur värderas denna vecka?
Jo tack, jag är nöjd, ser framtiden an...
Är jag tacksam?
Jodå, har haft tid för både framsteg och en del bakslag, vila och hårt arbete, klurigheter som sysselsatt hjärnan.

En femdagarsvecka, hur ska man orka, jag har ju fullt upp med att leva enbart för helgerna.

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-05-25 - 06:38

Dina inlägg är så vackert formulerade, iakttagande och fyllda med klokheter att jag blir helt varm inombords varje gång jag läser dem.

Igår tänkte jag faktiskt ”snart kommer Berras betraktelser” och såg verkligen fram emot det.

Kram ?

Berra
mån, 2020-06-01 - 00:49

Ja ni som har följt mig ett tag vet att jag är svag för sol och värme...
..och så var den här, så absolut vacker, och på mors dag dessutom.
Ta åt er mammor, ni har skapat årets finaste dag...

En helg som har bjudit på så mycket som betyder väldigt mycket för mig.
Stugan, sol, vind, värme, en fullständig explosion i naturen och bland djurlivet, umgänge med de som viktiga i mitt liv.

På fredagen, kände jag en viss irritation, slutade tidigt efter klivit av morgonskiftet, men ville komma ut snabbt till stugan, precis som om jag inte kan slappna av förrän jag är där, utan en öl i handen.
Jag stressade på frugan som blev lite irriterad av min pådrivning, se så, kom igen, nu drar vi...
Vi handlade lite granna på vägen ut till stugan, och blev sittandes i långa köer då färjan hade pajat.
Släpade upp en massa kassar upp för alla trapporna, åt en sen middag med dottern och hennes familj.
Svärsonen som har precis som mig svart bälte i mysning, tände en brasa i eldfatet när mörkret fallit och vi satt där invid elden alldeles tysta som nästan bara män kan göra, och bara tittade ut i moder natur på natten.
Månen knappt halvfull blänkte i den svaga krusningen på havsytan, gick att skönja genom de mörka siluetterna från tallarna.
Några odefinierbara fågelläten hördes i den annars så tysta natten, fladdermusen flög kanske fem meter ovanför våra huvuden alldeles ljudlöst och samlade på mygg, kanske hade den ungar att mata?
Frugan tittade ut genom ytterdörren, undrade om vi hade dött för det hördes ingenting ifrån oss.
Neeej, karlar måste inte prata för att kunna umgås, vi kan bara sitta nära varandra och titta rakt ut, svarade jag.
Svärsonen köpte en hyrfilm som vi streamade på teven, somnade en tredjedel in i filmen efter att varit vaken sedan klockan fem i morse, sov gott i soffan ensam fram till sju på morgonen.
Med knakande leder hasade jag mig fram till sängen, ville inte gå upp så här tidigt på morgonen, min sida av sängen var fullständigt belamrad med hundar, tvingade ner mig i en hörna under täcket och försökte knuffa bort dem underifrån, lönlöst, dobbermannen frustade till och vägrade flytta på sig, jag fick ligga sax med benen med en tung hund mellan dem.
Men det var som att släppa en bomb, alla vaknade och bara minuter senare sitter ett årsgammalt barnbarn i fotänden med plirande ögon och undrar vad vi ska hitta på denna Arla morgon, det går ju fasen inte att sova vidare nu!
Jag får öva mig på att smyga i säng bättre helt enkelt.
En historisk tidigt frukost och sedan bar det iväg för herrarnas arbetspass utomhus.
Jag hade två spannar med trallolja att sätta sprätt på, börja sopa trallen innan solen ens tagit sig igenom de första av morgonens molntussar, lite hurvigt.
Svärsonen gav sig på utemöblerna i trä och slipade dem med maskinen.
Trallen sög i sig oljan på bara några sekunder, den var törstig minsann, men inte överallt.
Efter att hasat runt på utemöblerna på trallen i ett par timmar så gav jag mig på bryggan, nu lös solen med full kraft.
Så både arbetsbyxor och T-shirt åkte av, i bara kalsonger och tofflor jagade jag runt med penseln på en fullständigt Snustorr brygga, havet fick en ytfilm i regnbågens alla färger när det droppade ner mellan bryggans springor.
Sidorna på bryggan tog jag med roddbåten och det var svårt att hålla i sig med den ena handen samtidigt som jag slabbade olja med den andra handen.
Kände hur solens strålar fick det att svida lite på axlarna, men det är ändå en kärleksfull smärta.
Lika bra att få en grundbränna redan nu så slipper jag smärtan senare i sommar, och får avundsjuka blickar på jobbet, jo jag har lätt att få en snygg bränna och jag skäms inte över den alls.
Förra året fick jag en fråga på jobbet vart jag hade varit på semestern, jag svarade snabbt och arrogant att jag varit tre veckor i sydöstra Moldavien, ja ojdå, måste ha varit fint väder där, fick jag som motfråga...
Nejdå, jag har bara varit vid stugan hela semestern gav jag med mig snabbt, hatar att ljuga..

Vi fortsatte att mecka i trädgården, flyttade runt lite på lite grejer, ställde hammocken högst upp på en bergsknalle, stod länge och tittade på den nya platsen, dömde om det såg knäppt ut, äh vad f-n vi kör, skit i vad andra tycker, utsikten är helt underbar därifrån, slutdiskuterat.

Till dotterns stora förtjusning tog vi strömmingshäcklorna ut med i båten till strömmen, och fick napp!
Första gången på fem år skulle jag gissa, 79 stycken räknade jag till när jag rensade dem.
Visste direkt vem skulle få dem i morsdagspresent, mina gamla mor naturligtvis, hon älskar dem.
Några sparade vi till oss själva, middag på tisdag, med po-tattis-mos.
Sent startade vi grillen och det blev middag väldigt sent, jag och svärsonen bastade när mörkret slagit in.
Det var den sämsta hittills, vi var för trötta att sitta i värmen så sent, men det är ju bra, då vet vi när det är bra istället.

Söndagen är alltid så förbaskad tråkig, en enda väntan på att åka hem, och nu åkte vi direkt efter frukost för att hinna hem och fira morsdag med min mamma och syskon på eftermiddagen.
Vi satt ute och mamma höll sig på flera meters avstånd, har inte träffat henne sedan coronan bröt ut, ja inte mina andra syskon heller för den delen som alla tillhör riskgruppen av lite olika anledningar.
Det var trevligt och hon blev extremt glad av den nyfångade strömmingen och flera kilo av våran bautastora odling av rabarber, jag överdriver inte om jag säger att stängerna är tjockare än ett stolsben, och vid den här tiden mjälla och fina.

Resten av eftermiddagen tillbringade vi i hela familjen hemma på baksidan i en fantastisk ljuvlig sommarvärme.
Jodå, även sonen var hemma och umgicks med sitt syskonbarn och hundar.
En underbar dag med minnesbilder i mitt minne från av en baby som sitter i ett nyklippt gräs så lysande grönt att man nästan skulle vilja äta den, solens guldstrålar lyser i hennes små tunna fjun till ljusblont hår och hon är bara så lycklig som bara ett barn kan vara, helt ovetandes om vad restskatter och övertider är, hon bara finns...
Jag gläds med henne medans hon jagar hundarna och deras hundleksaker, en gummiboll i deras tandbestyckade käftar men som aldrig skulle kunna vara nog så försiktiga när små knubbiga barnfingrar plockar ur bollen ur deras munnar.

Vi är lika lata som förra helgen, och bidrar till de lokala entreprenörerna och deras matlagning.
Barnbarnet lär sig att hålla i ett vinglas, skåla så det klingar i glasen, sörplar några droppar av det smaksatta bordsvattnet, smackar högljutt och säger ...ahh! med plirande ögon till allas glädje.
Jaha tänker andra, ska vi lära en ettåring vad det innebär att dricka ur ett vinglas med alla traditioner runt detta?
Ja det kan vi visst det, ingen lägger skuld över dess innehåll, att det måste innehålla alkohol säger ingen egentligen.
Och om det nu skulle göra det, så är det upp till omgivningen att föregå med gott exempel, att inte berusa sig och skrämma små barn, det ska jag bli morfar för, så det så,

Så återigen ligger jag i min allt för varma säng och för en slutplädering om veckan som gick.
Och ja, jag är lycklig i just denna stund, lyckligt över att denna helg innehöll precis allt det jag behövde.
Sol, värme, umgänge, djur och natur, hårt arbete, iordningställande, fixande och trixande som gav tillfredställelse.
Om jag inte skulle vakna upp i morgon så skulle jag kunna säga till sankte Per att jag dog lycklig.

Mina damer och herrar, får jag presentera...
Detta var årets bästa helg, hittills ...

Jag förväntar mig naturligtvis ännu mer av den varan, kan det bli bättre?
Den här tiden på året är som att kliva av arbetsveckan på fredagen, och upptäcka...
Jag har hela helgen framför mig, allt det gottaste är kvar...

Berra

Berra
sön, 2020-06-07 - 23:52

Trots nationaldag och allt, på svenskt manér, blåst kyla regn och lite sol.
Man vet inte vad som väntar stunden efteråt, regnkläder eller shorts.
Nej, inget önskeväder precis.

Vi valde att hålla oss hemma av flera anledningar, mest av att vi hade två födelsedagar och en studentfest att besöka.
Ett kalas ställdes in då vi skulle vara de enda som kom, tack för det coronan, börjar tröttna på allt elände du ställer till.
Men fick också ett tillfälle att städa ur huset ordentligt, eller ska man säga sanera om det tagit väldigt lång tid sedan senaste gången, det gror igen snabbt när man öppnar baksidan för säsongen.

Under veckan har jag varit stenläggare, vi fick några kvadratmeter sten (400 kg) kvar efter att vi lejde stenläggning av framsidan av tomten, lade en rabattkant runt rabarber gigantus, och sedan en gång mellan trallarna.
Hade tjuvkikat på hur proffsen gjorde, köpte täckväv och stenmjöl, grävde som en tok med sättsnören osv.
Hade ingen vibrator men å andra sidan inga bilar ska inte stå på den, det blev fint, 70 cm bred och lite dryga tre meter lång, jag hann allt på en kväll tills det började mörkna, skitigt lång upp över öronen, men lycklig, en sten över.

Sedan har kören startat igen, men i förminskad styrka, bara 12 stycken emot runt hundrafemtio styckna.
Min stämma Alt2 var vi bara tre personer, och min blygsamma röst var helt tvungen att höras ordentligt så jag fick ta i så rodnaden gick ända upp i hårfästet, men fick godkänt ändå, läskigt men också utvecklande.
Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig när frugan tjatade om att vi skulle gå med i en kör.
Jag trodde jag kunde gömma mig idén allmänna massan och inte få en så framträdande position.
Men att spänna bågen lite hårdare, gör livet lite mer spännande.

Under veckan har jag försökt att lägga mina tidigare triggers på minnet, men gisses vad man glömmer fort.
Igår på tv’n visade de filmen en man som heter Ove, och jag kände igen min gamle far i den rollen.
Och dessvärre en kopia av honom i mig själv, även om värderingarna idag är helt annorlunda...
Att bli en gammal bitter gubbe är inget som lockar någon, men som tyvärr verkar växa fram inom oss allihopa.
Nu försöker jag se detta i ett allt mycket tidigare skede, och inte bli just en sådan, en bitter man...
Och jag är väldigt tacksam att jag hann sluta med drickandet i tid, jamen tänk så många orsaker jag skulle kunna finna till att dricka just idag.
Jo jag kan bli förbannad många gånger varje dag, irriterad på en massa löjliga saker som egentligen inte betyder så mycket...egentligen...
Ett exempel är att i lördags då jag städat och skrubbat muggarna ordentligt på förmiddagen kommer min i och för sig välartade son ut ifrån toan men har lagt ett bromsspår i porslinet, en kvart efter jag lämnat den skinande ren.
På något sätt kunde han väl ändå visat lite respekt för sin fars slit och umbärande och vispat bort den, kanske just bara i dag i vilket fall.
Ibland känns det som om den blanka renstädade ytan bakom mig besudlas allt närmare för varje gång.
Lika fort som det hamnar disk i diskhon som när man har satt igång diskmaskinen, eller hur snabbt den nytömda hushållssophinken under diskhon åter har något skräp i botten, eller tvättpåsen, eller....
Ett irritationsmoment som egentligen säger mer om mig än någon annan, jag vill ju bara att det rena ska synas så länge som möjligt, att min njutning ska få ligga kvar en längre tid.
Det finns tusen och en mer saker som skapar irritationsmoment hos mig, men försöker mer och mer att lugna mig i tid innan det växer mig över huvudet, att inte bli en ....bitter gammal gubbe.
Men som sagt, jag är tacksam att jag inte längre dricker alkoholen, tänk så många tillfällen det hade skapat.
Hade suttit där i ett hörn och tyckt synd om mig själv, hade haft all inre moraliska stöd för att dränka mina sorger.

En annan grej som är på gång är att vi planerar att glasa in uteplatsen på baksidan, en önskan vi haft under många år, en pensionärskuvös om ni så vill...
Nu har plötsligt möjligheterna börjat falla på plats, de ekonomiska med ett tvångsinlösen av firmans konvertibler.
Takreglarna har börjat ruttna på gamla utetaket så det börjar bli bråttom, värmepumpen har börjat trassla bland många andra grejer som börjat gå sönder, så vi måste flytta på utedelen, passande ändå.
Vi har kollat på ingående material och börjat se på kostnaderna, kanske kan det gå ihop?
Grannen som har en byggfirma kan påbörja jobbet ganska snart, och det vi var mest rädda för var den egotrippade kärringen som satte stopp för våran placering av spabadet, men efter mycket smörjande och lismande gav med sig utan förbehåll, både jag och frugan tappade hakan och nu gäller det att smida medans järnet är varmt.
Imorgon ska jag kontakta kommunen och se om vi kan få ett ett bygglov, den sista instansen som kan sätta käppar i hjulet för oss.
Ja det känns galet, vi skapar nya projekt innan vi ens knappt har avslutat de gamla, precis som vi inte hade problem innan, men vi kör ända in i kaklet, frugan måste ha adhd i inredningsmani, tack för det hemnet, tv4 och alla inredningstidningar, ni håller mig sysselsatt.

Så, sista timmarna den här veckan går mot sitt slut, jag slutsummerar den som jag brukar på söndagsnatten.
Allting går galet fort i denna cirkus, men det viktigaste är inte att känna stress över det som komma skall.
Utan försöka njuta av den tiden som vi befinner oss i precis nu.
Denna helg har jag fått umgås med släkt och goda vänner under lugna förutsättningar, har haft tid att känna att vi umgås på lika villkor, med eller utan alkohol för de andra, alltid utan för min del.
Jag har fått se ungdomarna börja växa in i sina vuxenroller och fått lyssna på deras vettiga framtidsplaner.
Barnen lagt några år till sin utveckling, och lite nya valkar på oss vuxna.
Jag tillhör inte längre ungdomssektionen i denna skara, utan de äldre som lutar sig tillbaka med händerna på magen och beskådar vad vi har skapat tillsammans, och gläds över det, känner en stolthet.

Kan man annat än att känna en tacksamhet över livet, det finns så mycket elände som skulle kunna ha drabbat oss.
Just nu är vi förskonade, trots dödligt virus som kan ta några ifrån oss på ett ögonblick.

I allt detta så finns det ingen trigger till att få mig att känna ett sug, jag vill inte lägga till ett elände till allt det här fina.

Inte en lika fin helg, vädermässigt...
Men det finns andra saker som betyder mer, det där varma inom oss som alltid glöder lite extra när vi mår bra.
När vi får uppleva det som inte betydde någonting när vi drack, det viktiga som glömdes bort.
Men som återuppstår när vi ser lite.....nyktert på det.

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-06-08 - 11:32

Vår kör drog också igång i veckan. Äntligen ? Vi var 20 jämfört med 50 tidigare, så procentuellt var vi rätt många.

I min stämma, alt-1, var vi kanske 8. Låtarna vi sjöng bestod till stor del av vårt ”grundarbete”. Mycket text och snabbt tempo i ”Move” ?

Jag, som tränat hemma med LIVE-kören, kände också pressen att steppa upp lite. Ovant, men det kändes bra ?

Kram ?

Berra
sön, 2020-06-14 - 23:58

Mina axlar hettar av den intensiva solbrännan jag fått under helgen, det är varmt mot lakanen.
Jag ska inte klaga, jag har medvetet utsatt mig för den och vill naturligtvis få färg och på något sätt påvisa en sorts fräschör som man bara kan få på sommaren, man ser hälsosammare ut.
Jo jag vet att det kan vara farligt också att bränna sig, men har inte tålamod att vänta in den djupa brännan.
Den hugger alltid bäst i början på säsongen när huden inte har hunnit vänja sig, men likt en orm behöver jag ömsa ett par gånger innan den sitter så där perfekt och räcker ända fram till julen.
Förr i tiden hade jag tajta badbrallor, men det passar inte en halvfet medelålders längre, så nu börjar brännan halvvägs ner på låren när man bär shorts, och kanten är inte heller lika distinkt.
Jag har alltid haft ett anlag för att få finnar, har varit tonåring hela mitt liv, men när solbrännan väl är där, så är de lika snabbt borta, så lite medicinskt är det ju också.

Den här helgen har vi varit som vanligt vid stugan, och jag har varit utomhus från det att jag vaknade tills dess att jag gick och lade mig vid ett-tiden på natten.
Nya hinkar med trallolja är nu uppe i 16 liter och behöver fyra till, denna gång slabbade jag ner uteköket som vi byggde förra sommaren, den slukade glatt alla droppar den kunde få i sig, och gick ifrån blekt gul tillbaka till sina smaragdgröna färg den hade när vi byggde den, stolt stod jag och betraktade min skapelse.
Vi satt uppe länge på kvällen/natten och betraktade svågerns var fylla långsamt steg vartefter natten fortskred.
Ett väldigt bra och varnande exempel på hur man blir när man dricker, tjatig, burdus, avbryter samtal, byter samtalsämne mitt uppe i ett annat, högljudd och vill ha all uppmärksamhet, ett praktexempel helt enkelt.
Det känns skönt att kunna sitta där bredvid och känna, det där är inte jag, inte alls på långa vägar.
Han satt kvar i paviljongen och surade efter att vi hade släckt ner och gått och lagt oss, han tyckte nog att vi var tråkiga som inte ville festa resten av natten, dvs det var bara han som hade något kvar i glasen efter att sett till att de aldrig blev tomma.
Men jag skiter i det, hans liv, hans beslut, hans represalier.
Det är inte jag som är sur och grinig dagen efter, han får inga sympatier från mitt håll.

Upp som en nytvättad stjärtlapp på söndagsmorgonen, frugan och jag tar frukosten ute i solen och kisar upp mot himlen, inte ett moln idag heller, småfåglarna hoppar runt i tallarna och jagar insekter och tjattrar högljutt.
Frugan säger till mig, ska du inte ta det lite lugnt idag och vila?
Jag lägger mig med tvångstankar i solstolen, vrider och vänder på mig ett tag, nä nu j..lar!
Du får bestämma säger jag, ska jag göra det här, eller det där, eller det tredje?
Hon fattar att det kryper i benen, och det sistnämnda är att ta båten ut i vassruggen för att ta upp jakten på storgäddan, men det är alldeles för lugnt inser jag, bortkastad tid i en kaskad av en massa olika frustande projekt.
Jag påbörjar det svåraste, en tjugofem år gammal dröm, linbanan!
En kasse med grejer som jag inhandlat ifrån det stora bilföretaget åker fram, travar upp i brädhögen och tar fram ett par tryckta reglar, sätter igång och bygger min tripod, en trebening som är stödet till vinschen.
Jag har redan sedan ett par veckor redan skissen klar i mitt huvud, inte ett enda mått behöver jag ta, kapar och skruvar ihop och det blev stadigt, gisses!, det funkade, wohoo!
Bultar fast ett ankare i berget och klättrar upp i ett träd fyra meter högt, sätter ett spännband och börjar dra vajern femtio meter mellan bergets fot och högsta topp.
Med rullar och en vinsch börjar jag spänna vajern som blir styv som en fiolsträng, det knakar lite i stativet men det står bara stadigare och stadigare mot berget, fjoing!
Hänger på en rulle och börjar fundera på hur repbromsen ska kunna hugga fast, den måste modifieras på uteplatsens matbord efter att behövt montera bort den igen, tången slinter och jag får en blodblåsa på tummen, jahaja, inget meckande utan blodspillan.
Första försöket går alldeles galant, jag fraktar en vedkubbe på femton kilo i en murarhink upp för berget, vajern och stativet håller, jag är nöjd, har kommit mycket längre än jag innan hade hoppats på.
Det återstår en hel del modifikationer, men i stort sett så fungerar det, min lilla hjärna kommer att ha en del huvudbry närmaste veckorna framöver.
Det börjar dra ihop sig mot sena eftermiddagen och frugan börjar bli rastlös, vi måste fundera på hemvägen.
Jag har dragit fram en uppsjö av verktyg, och det tar nästan en halvtimme att röja undan dem, jag är väldigt intensiv i mitt arbete och glömmer lätt både tid och rum.
Jag glömmer till och med bort alla kryp som har krupit runt på min svettiga och röda kropp.
En hästmyra, knäpper en mellanstor fästing, små gröna larver som kommit på spunna trådar ifrån eken, en jaktspindel som springer slalom mellan svettdropparna på ryggen, och för att inte tala om all vitmossa som på något konstig sätt tagit sig in i shortsen.
Det blir en välbehövlig dusch innan vi far hemåt och det är alltid lika melankoliskt att behöva lämna detta helgnöje där allting händer varje helg, jag är trött och sliten när jag tittar ut över det glittrande havet som roddbåten klyver nya vågor på när vi närmar oss bilarna, klockan har blivit mycket och det finns ingen annan räddning än att ännu en gång ta någon snabbmat på vägen hem, ja vi offrar den tiden som går åt till att laga riktig mat mot att få ut så mycket som möjligt av vår lediga tid, och jag kan väl bara säga att det är ett bra beslut.

Vår tid utomhus och i solen är så mycket värd att väldigt mycket annat inte får stå i vägen.
Att få vara i naturen i ett sådant fint väder är en mycket dyrbar tid, kroppen står i solskuld och har mycket att ta igen.
Blandat med en andra massa småsår efter sågar, tänger, och insektsbett.
Det är precis som det brukar vara, och allting känns så rätt, jag laddar mina batterier och undrar om inte min hud är en laddhybrid av solceller, jag mår aldrig så bra som jag gör om sommaren.
Nykter och fullfri, man får uppleva så mycket annat som man annars glömmer bort när berusningen träder in.

Nästa helg är det midsommar, en amatörernas helg, vi som har varit på andra sidan av behaget har lärt oss att låta detta fortsätta vara amatörernas helg, och håller oss nyktra, det är mitt-i-sommaren enligt kalendern.
Men vi har det bästa kvar framför oss, den varmaste tiden som vi redan fått en försmak av, försommaren.

Lev, och lev väl!

Berra

Berra
sön, 2020-06-21 - 23:52

Ja åtminstone den absolut varmaste, de säger att det är den varmaste på femtio år.
Och jag försöker minnas, hur var min midsommar som sjuåring, nej kommer inte ihåg.

Men bra var den på alla sätt, inte alls så krystad, utan lugn och sansad.
Vi firade med våran favoritfamilj, vi blev fyra vuxna och två tonåringar, lagomt på alla sätt, inte för mycket och inte för lite, ingen majstång vare sig här hemma eller på festplatsen, det är ju....Coronatider, ingen samvaro.
Ja t.om godiset var Corona, dvs med papper på, men vi känner våra familj ordentligt, vi vet om någon skulle ha varit det minsta krasslig, så pass öppna är vi med varandra.

Fanns det alkohol då, jodå men inga mängder, lite vin något glas till maten, en nubbe, och någon enstaka gin och tonic men lika många minus g.
Mannen i den andra familjen gick och sög på en öl då och då, kanske vartannan timme, han blev inte ens påverkad.
Så ingen kan säga att det blev någon fylla.
Vi åt gott och ofta, satt länge runt middagsbordet under partytältet som vi ställt upp enkom för detta tillfälle.
Solen har gassat på ordentligt, nästan medelhavsklimat, blev det vindstilla så blev det för kvavt, så vi gjorde rätt som lade oss vid bryggan var dag, 21 grader i havet fick oss att ta många snabba dopp.
Familjens hund en dansksvensk gårdshund, om han var en bil så skulle han vara en i golfklassen, dvs större mindre bil, han brukar verka ha adhd när vi besöker dem hemma, men här blev han en lugn och bevakade hund.
När vi hoppade i sjön stod han och darrade vi bryggkanten, vi hjälpte honom i så att han kunde rädda oss, dvs han simmade ut till oss och sedan simmade han till badstegen där han ville att vi skulle kliva upp.
Vart tionde minut gick han omkring och gav oss en slick i ansiktet ungefär som om han ville kolla att vi levde, han slutade inte förrän vi rörde på oss eller sade ifrån.
På midsommardagen tog vi traditionsenligt en tur med roddbåten till en ö för att handla glass och titta på folk, det var mycket folk i rörelse men inga stora grupper utan höll sig i sin umgängelsegrupp på ett bra avstånd.
Vi fick alla en fin solbränna, dottern i familjen var alldeles röd utan att ha ont i ansiktet, och under dagen så lyste ögonen som vita pingpongbollar i hennes ansiktet, helt gyllenbrun, en fin kontrast till det solblekta blonda håret.

Så här i backspegeln efter att ha plockat ihop efter årets midsommarfirande, de åkte så sent de bara kunde.
Så kan vi bara summera, att årets midsommarväder var nog det absolut varmaste i mannaminne.
En lugn och fin helg med mycket gemenskap utan en massa krusiduller, i harmoni med varandra och tillsammmans med moder natur har vi avnjutit den så mycket det bara går.

När jag låg på bryggan och såg på mannens solglittrande droppar på hans ludna bröst och hur han med stängda ögon njöt av den varma solen, samtidigt hur vågorna kluckade underifrån bryggan och hur spången knarrade mot de väderbitna brädorna.
Spiggen lekte i bryggans gröna alger, de kunde man urskilja mellan spjälorna, på högtalaren spelade radion signaturmelodin till årets sommarpratare, på bryggan bredvid satt folk och pratade högt och skrattade, en bit ut på sjön slog seglens linor mot segelbåtarnas aluminiummaster i jämna intervaller, en motorbåt mullrar till innan den går upp i plan, en bris sveper förbi och jag huttrar till en liten stund, inte för att de är kallt utan för att min kropp är fortfarande blöt efter doppet i det svala havet.
Jag kisar upp i det starka solljuset med badlakanet ihoprullad som en huvudkudde mot den ljusblåa himlen och ser inte en enda molntuss, och för en stund så tänker jag, det här är livet!, en bit av svensk natur när den är som bäst under sommaren.
Jag lever och känner efter, finns det ingenting som skaver just nu, nej egentligen inte.
Jag har några dagars semester efter midsommar med början imorgon, men blev inkallad direkt på måndagen.
Jag borde vara förbannad att de inte kunde ge mig en enda liten stund av vila, men jag har hunnit att få ta del av lugnet och naturen, så det gör inte så himla mycket, det blir en dag förskjutet istället.

Där ser man vad en liten ledighet och en stund i naturen har för en sorts helande effekt på människan.
Jag borde vara förbannad, men är tacksam i alla fall.
Jag åker till jobbet och visar upp min ännu mer fördjupade solbränna bland alla blekfisar som tycker att jobbet är deras allt, men jag visar att jag har ett liv mycket större än deras, att jag tar tillvara på min dyrbara fritid.

En tid fylld av ljus och glädje, och inte en massa fylla och mörker...
Mitt bidrag till en bättre värld.

Berra

Berra
mån, 2020-06-29 - 01:09

Ja det var nog längesedan det var så här pass varmt, så här tidigt på sommaren.
Otroligt varmt, nästan subtropisk, luften har dallrat i hettan när det har varit vindstilla.

Vi har legat vid bryggan i en och en halv vecka, det enda stället det har fläktat på, och badat, ja massor.
Med tjugofem komma tre grader i havet behöver man inte skrika mer än, ja någon sekund under ytan.
Huden har hettat av solens varma strålar och chocken när den avkyls så snabbt i havet har närapå varit, skönt!
Har legat i en stund för att inte komma upp ur vattnet och känna att hettan krupit upp i skinnet på en gång.
Med nio personer på bryggan har det varit trångt, och blött under helgen, svågern och svägerskan bonusbarnbarn har jagat spigg med håven och hoppat från hopptornet med sina gula armpuffar, det har varit full fart på stranden.
Och på alla de andra bryggorna också, fullt av skrattande och skrikande barn, visste inte att det fanns så många små kravallknott på ön ens en gång, nu måste det ha varit många som gästat de med sommarbostad.
Bryggan bredvid som renoverades i våras har haft massor av besökare, stora fläskiga båtar, den ena större än den andra så det har känts som om vi har badat i en båthamn, pengar verkar inte vara en trång sektor där, då bara en av båtarna har kostat mer än hela vårat radhus.
Lite avundsjukt har vi kollat in dem då vi själva bara har ett par roddbåtar med en åttahästars på, en av båtarna hade dubbla trehundrahästars utombordare och for iväg som ett spjut över fjärden.
Nåja, pengar gör inte en alltid så lycklig tänker jag och pussar på min lilla fruga, fattig men rik på kärlek.

Jag är nykter och ser framför mig de rikas intriger på makt och rikedom och fylla på dyrt vin och champagne.
Jag suger på mina nollöl och försöker vara tacksam över det vi har, njuter att få vara med de jag älskar och som också gillar mig, jag insuper alla intryck som kommer ifrån naturen, vågornas skvalpande på stranden.
Hur tångflugorna leker tafatt med varandra bland trasiga snäckskal i sanden, tittar upp mot den klarblå himlen och ser Underifrån den gamla torra furan med krokiga och barklösa grenar och tänker...när kommer den grenen att falla ner?
En bit in från stranden ser jag hur en fågel klättrar upp och ner på en trädstam och letar insekter i barken, blir inte de också svimfärdiga när allt blod åker ner i skallen på dem?
Jag gissar på en flugsnappare, de är väl de som har en bandero över ögonen, en av fåglarnas Bandidos.

En av ambulanshelikoptrarna flyger över oss för fjärde gången bara idag, tänker på vilken last den har, vem är det nu som har gjort illa sig, eller är allvarligt sjuk, ett barn som skurit sig illa på en trasig glasflaska på stranden?
Jag hurvar till och minns min egen barndom när jag skar upp ett stort jack i foten vid badsjön och fick gå på tårna i en hel vecka innan det slutade spricka upp och blöda igen, någon illavarslande tonåring hade omdömeslöst slängt en renatflaska i sjön så den hade gått sönder, den flaskan hade skadat två gånger slog det mig nu.
En gång när den dracks, och en andra gång då den skar upp foten, så även en tombutelj kan fortsätta skada någon.

Nu väntar vi på regn, det ska tydligen regna under en hel kommande vecka har de lovat, och det behövs.
De stackars grästovor som har överlevt all nötning vid stugan lyser nu gula och torra, och idag tömde jag alla vattentunnor runt huset, vattnet luktade unket och ruttet efter att ha stått i den varma solen, men en sista god gärning kunde de stackars dropparna få göra till våra grässtrån tyckte jag.
Jo det kändes tungt att behöva lämna stugan idag på söndagseftermiddagen, det gör det alltid konstigt nog.
Men också så var jag lite trött på solen och värmen, och det också konstigt nog, det trodde man aldrig.
Men dagarna har gått i stå, lite samma sak varje dag, enda skillnaden är att jag har hållit på med lite projekt på förmiddagarna och sedan stekt fläsket på eftermiddagarna.
Det stramar lite i skinnet fortfarande och sänglakanet känns hett, men skillnaden i solbrännan är inte lika påtaglig längre så det känns lite onödigt.

Nej det ska bli lite skönt att komma in i rutinerna ändå, det finns en hel del grejer kvar att sköta här hemma, de flesta av våra planterade blommor verkar ha torkat ut och dött av den hårda värmen.
Imorgon ska jag få hämta ut min älskade motorcykel som har blivit lagad av en bekants bekant, efter att ha stått fyra år i malpåse, en besiktning och en rejäl tvätt senare kan jag börja åka till jobbet på hojen igen, det blir mycket roligare då, och farligare, haha!

En vecka har gått i mitt liv sedan jag skrev senast, och den kan tillskrivas allt gott.
Jag har fortsatt hållit mig nykter, har dock smakat en sipp på alkoholen för att bilda mig en uppfattning om dess smak, och kan fortsatt konstatera att det är inte min cup of tea.
Alkoholsmaken är stark och bitter i min smak, den gör drycken frän, sträv och motbjudande.
Jag förstår att folk motvilligt dricker den och säger att ”det smakar gott”, fast de egentligen inte tycker det.
De är ute efter verkan istället för smaken, och jag vill varken ha det ena eller det andra.
Visst finns det undergrävda ”smakexplosioner” i alkoholen, men då kan man lika väl tugga på en chilifrukt, den bränner också i magen efter ett tag.

Jag är tacksam för att jag avhåller mig från alkoholen och alla dess biverkningar, livet blir så mycket enklare då.
Man ångrar aldrig att man har gått och lagt sig nykter, och knappast morgonen efter heller för den delen.
Däremot när man drack så önskade man flera gånger att man aldrig skulle vakna upp dagen efter, ångesten malde ner det sista av den lilla livskraften man hade kvar.

Så är det inte längre, och vem ska jag tacka för det, mig själv förståss, och med stöd ifrån forumet.

Ha en bra vecka!, och sköt om er,

Berra

Vjlo
mån, 2020-06-29 - 06:04

Härlig krönika!
”käka en chillifrukt”.
Kanske fattigt i pengar, men rik med upplevelser, och säkert en härlig stuga och nog underbart vara ute med en liten båt också :) (billigare och mindre krävande underhåll dessutom)

Ha en fin vecka