Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tack miss lyckad ❤️❤️❤️

Nu vill jag skriva för att hjälpa mitt eget minne. Det har hjälpt mig förut att kunna läsa här för att gå grepp om tiden.

Jag blev ringt av socialtjänsten för några dagar sedan. Vet inte hur många gånger det har hänt nu men detta var kanske tredje eller fjärde gången. Har även varit på ett möte där för några år sedan. Kanske ringde de mig i måndags eller nåt.

I alla fall så fick jag veta att han blivit LOB:ad igen. Och när jag räknar på datumen så måste det ha hänt i torsdags. Dagen efter skulle han vara med våra barn för jag jobbade och deras sommarlov hade startat. När jag var på jobbet så ringde jag barnen och de sa att deras pappa var på stan. Vi var förvånade över att han åkt dit utan att säga till barnen ens. De skulle ju gå dit när de vaknade. Nu fattar jag att han måste ha spenderat natten i fyllecell. Fint att inte ens vara tillgänglig när han ska ha barnen.

I alla fall. På kvällen efter jobbet gick jag till honom och såg att han hade ett skrapsår i pannan och blåmärken på överarmarna. Han sa att han hade bråkat med någon. Men jag visste ju inte att han blivit omhändertagen igen.

Dagen efter, på lördagen, så hade han fest med kompisar och den festen gjorde så att jag på söndagen gick hem till honom med papper om att fullfölja skilsmässan. Vill inte skriva vad det var men det var droppen i alla fall.

Igår, onsdag, blev vi osams. Inte så att vi skrek och sa hårda ord men han tycker inte att han har gjort fel i helgen. Egentligen tror jag han förstår varför jag är arg men han är helt enkelt inte villig att ändra på nåt så han spelar dum.

Idag har jag känt mig nedstämd och ledsen men när jag städade huset på kvällen satte jag på hög musik och kände för en timme en slags frihet. Jag har slutat ta skit på det sätt jag gjort i alla tider. Han är chockad över det och blir irriterad över att han inte bara kan släta över allt.

Jag tror till 85 procent att han dricker ikväll och det är isåfall lika bra att han kör på. Jag vill inte ha honom längre för jag tål inte det som hände i helgen. Jag har inte släppt honom helt men det är på väg åt det hållet.

Precis innan vi bestämde oss för skilsmässa hade jag ju tänkt stå ut i 4 år till med honom för barnens skull. Jag visste att det skulle komma en dag när jag lämnade honom. Det hjälpte jättemycket att tänka så.

Nu känner jag samma sak men kring det som är kvar av vår "romantiska" del av vår relation. Jag har en tid i min tanke där jag kan se framför mig att den delen av vår relation är förbi. Och det sköna är att det inte känns så långt bort just nu.

Jag är som sagt nedstämd och ledsen men å andra sidan har vi bara bott isär i några månader, vilket betyder att väldigt kort tid har gått. Så det är okej att jag är ledsen trots att jag fått nog liksom.

Så fort jag börjar tänka sorgliga eller ömma tankar kring honom så tänker jag på helgen och kommer till sans igen.

Han har inga ömma tankar kring mig. Jag måste bara våga inse det. Och det gör ju ont. Väldigt väldigt ont.

Kram till er alla ❤️

MajaS

Hej,
Läste lite i din tråd och vill bara skicka en kram efter ditt senaste inlägg. Separationer är hemska och det blir nästan ännu värre om man separerar pga yttre omständigheter som gör att man inte kan leva ihop länge. Håller tummarna för dig, ditt välmående och ett fortsatt gott liv. Det kommer att bli bättre. Man tror aldrig det när man är ledsen och livet känns tungt. Men när man har fått ge det lite tid så blir allt alltid bättre. Tänk bara på att ta hand om dig själv och håll blicken mot framtiden och hur du vill att den ska se ut för dig. Önskar dig en trevlig helg och midsommar ?

Bestemor

..Jag höll också ihop för barnens skull.
....Det slutade med att jag skiljde mej för deras skull. Som unga tonåringar började de berätta om många års misär och utnyttjande av sin pappa. När jag sov, i samma hus, levde han sitt eget liv och utnyttjade dem som förtrogna. Var för sig. De for mycket illa.
Jag önskar att jag vågat vara modig och lämnat den relationen tidigare. Nu blev det som att barnen och jag separerade från honom.
Att hålla ihop för barnens skull
..Det är jag tveksam till.

Har oxå varit där, inte roligt. Medberoende blandade jag ihop med kärlek i en salig röra, toppade sedan med eget missbruk. Medberoendet tog jag uti med . Kbt-terapi och alanon under flera år. När jag sedan skalade av lagren av beroende, kom mitt eget missbruk i dagen. Det jobbar jag på än. Känner med dig. Kram Jullan

Lim

Tack Maja, bestemor, vaknavacker och jullan ?

Jag håller med dig bestemor om att det inte är så bra att hålla ihop för barnens skull. Jag gjorde det förut ändå för just då var alternativet värre. Jag trodde att han skulle vilja ha barnen varannan vecka eller kanske mer och att det skulle bli ett krig mellan oss. Just där och då för 10 månader sedan hade jag inte kommit till punkten där jag ansåg att barnen tog mer skada av att bo med oss båda. Men tillsist så gjorde de det och inte så lite heller så då kunde jag bryta upp. Då var jag tvungen att göra något åt situationen mina barn hamnade i.

Idag har vi umgåtts alla fyra och haft en fin dag med sol och bad. Kändes väldigt skönt för barnens skull. Jag ordnade mat och fika och var den som badade med barnen och passade upp på dem. Men han var i alla fall där. Efteråt gick han hem till sig, vilket också var rätt så skönt ändå. För då har dagen gått som jag ville... Att vi kunde umgås som en familj och vara glada ihop men avsluta den på olika håll ändå. Och det är väldigt tydligt för mig att han inte kommer att ha barnen boende hos sig kanske nånsin? Jag tror inte han hade orkat komma hem efter en lång aktiv dag för att laga middag och tvätta badlakan och packa ur väskorna och mattermosarna. Det kanske låter himla fånigt men det gör mig lättad ändå. Klarar han inte sånt så kommer barnen inte behöva bo med honom och möta alkoholen.

Det är en sorg i sig när ens barn inte kan bo med sin pappa. En lättnad att jag får vara med dem varje dag men en sorg för barnens skull. Men om jag hade vetat att det skulle gå såhär bra hade jag vågat separera tidigare. Men å andra sidan kanske det går så bra för att jag lät exakt rätt mängd tid gå. Förmodligen är det så. För barnen är så stora att de klarar av att vara ensamma hemma ibland numera. Om de inte hade klarat det hade allt varit svårare just nu. Och deras pappa hade kanske varit mer negativ till att bo isär.

Jag kan då och då oroa mig för hans hälsa. Nu menar jag inte på ett medberoendesätt utan för att han ändå är en person som står mig nära. Det finns saker som oroar mig när jag träffar honom. Jag tycker att han verkar tröttare än de flesta andra. Orkeslös på ett sätt. Ointresserad av det mesta. Att han följde med och badade idag var så ovanligt. Jag tvivlar på att det kommer hända igen även om han verkade ha det bra. Jag tror det är för jobbigt för honom.

Sedan är det en annan sak också som jag snudd på behöver be honom uppsöka läkare för. Jag vet att det inte är mitt jobb men jag kan inte ignorera det. Jag vet inte om drickandet har nåt med det att göra alls men oavsett orsak så är det nåt som inte verkar bra i hans kropp. Jag tycker att han har åldrats väldigt mycket det sista året eller två åren också.

Jag lovar att om han går på en hälsokontroll ser nog inte mycket bra ut ☹️

Jag och barnen pratar ofta om alkohol trots att de är så unga. Det är ena sonen som verkar ha ett stort behov av att prata om det med mig. Han levde med vetskapen om sin pappas drickande i ungefär ett halvår. Innan dess lyckades de oftast slippa upptäcka något. Men det halvår de levde med hur illa deras pappa betedde sig pga alkoholen har satt sina spår. Så vi pratar och pratar och jag är så lycklig över att jag är nykter. Jag behöver inte bete mig dubbelmoraliskt och säga att alkoholen förstör så mycket samtidigt som jag dricker själv. Det märks att det gör mina barn lugna och trygga.

Min ena son har förlorat all tillit till sin pappa. Han är så sällan ensam där och när han väl var det för ett par veckor sedan så drack pappan två gånger i rad ☹️ Det känns så hemskt.

Jag är bortbjuden nästa vecka men jag tänker tacka nej. Vill inte lämna barnen hos honom igen så nära inpå förra händelsen. Om jag nånsin kan göra det igen...

Kram ??

Lim

Nu sitter jag med tårar i ögonen. Började googla de symtom som jag märker att mannen har. Och jag får sådana flashbacks... HUR ofta har jag inte suttit och googlat allt kring hans hälsa. Och försökt få honom att söka hjälp. Försöker påminna honom om läkarbesök och andra saker. Pushar, peppar och föreläser. Så här har jag hållt på i flera år. Men han har sällan lyssnat.

Jag har försökt ta hand om hans hälsa från topp till tå. Allt från ögonläkarbesök ner tills hans fötter. Jag har bokat tandläkarbesök och köpt fotkrämer. Läst på och försökt förmedla det jag läst till honom.

Det kan vara dagen efter han skulle till läkaren och jag frågar hur det gått och det visar sig att han valde att fortsätta sova istället. Hur ska jag ens kunna peppa honom när han inte ens går till redan bokade besök?

Jag blir så ledsen eftersom min oro för honom är på riktigt. Jag antar att jag satt den lite på paus ett tag för att jag har haft fullt upp med mig själv och barnen den sista tiden. Nu var det som att jag började igen och det gjorde mig så ledsen.

Jag kanske måste acceptera att han måste vilja själv. Precis som med alkoholen. Att jag vet massa saker och försöker hjälpa honom till insikt verkar inte hjälpa.

Jag visar min oro för honom ganska ofta men det märks att han inte tar åt sig. Det spelar ingen roll om jag berättar om folk jag känner eller om det är artiklar jag läst. Han verkar inte tro mig ändå.

Jag kanske måste sluta försöka?! Även om det tar emot.

Jag vet inte vad jag ska göra faktiskt..

Det du beskriver om ditt ex, måste vara medberoende..Att sköta om och kontrollera någon annan, att se till så han mår bra, att ditt eget mående hela tiden påverkas av hur han mår..Klart att det är svårt med separationen..Men han har väl inte ”jobbat” jättemycket för att du ska må bra? Kanske inte ens barnen? Läste någonstans att du kan aldrig laga någon annans trasiga själ, bara bygga upp din egen..Är han sjuk och inte vill gå till läkare, så får du nog kontakta någon släkting eller vän till honom..Jag märker fortfarande ibland på mitt ex, att han vill att jag tycker synd om honom..Men det gör jag inte..Han har själv försatt sig i sin situation..Han har sällan kontakt med sina barn..Det är upp till honom..Jag har sagt det massor av gånger, att det är hans val, vilken relation dom har..Hoppas du hittar din styrka snabbt. När det gäller ditt ex...Varm kram❤️??

Lim

Tack jasmine och miss lyckad. Ni har ju rätt båda två.

Jag tror att de två första månaderna isär lurade mig lite. Det var så mysigt att vara hos honom alla fyra. Det var kvalitetstid... Som jag längtat efter i så många år. Vi sov kvar där och vi åt middag ihop. Jag och han hjälptes åt att planera för hans hem. Han bad mig om smakråd men jag var inte den som skulle bestämma och köpa och fixa, vilket i sig var uppfriskande. Att vara en del i ett projekt där jag slapp vara projektledare.

En sak som kanske verkar liten men som jag upplever som stor och talande är hur han skriver sms. Jag började ju smått sluta skicka hjärtan osv men fick pikar om det så jag började igen.

Nu svarar han plötsligt sms med den där emojin som skickar en puss men utan hjärtat som brukar vara vid munnen. Den har har aldrig nånsin använt förut så han måste ju ha letat upp den enbart för att kunna skicka den till mig utan hjärta. De emojis man använder regelbundet kommer ju upp snabbt medan man måste scrolla en stund efter de andra.

Han vill alltså haaaaaaa mig som sin egen men samtidigt vara lite kyligare än vanligt. Och EGENTLIGEN är en emoji utan hjärta mkt mer passade nu men det skeva i det hela är att han vill ha hjärtan av mig!!! Det är så talande för hela vår relation. Jag ska ge lite mer än vad han ger hela tiden.

Min semester börjar snart och vi ska åka bort en vecka. Han har en stående inbjudan att följa med men han har svarat att han kanske följer med. Preliminärt in i det sista. Nu har jag planerat att ta med mig några andra dit istället för jag vill inte behöva åka ensam med barnen för att han kanske inte har lust när dagen väl kommer. Är så less på att vara standby och aldrig kunna planera.

Hoppas ni får en fin dag allihopa ❤️

”Vet inte” Ord som jag avskyr om man frågar någon om den ska med..Exet sa så redan för många år sen..Tills jag bara frågade ja eller nej? Vet inte svarade han..Okey sa jag..Tolkar det som ett Nej och tog med mig andra eller åkte själv! TACK för att du påminde mig Lim om vad jag absolut inte vill ha i mitt liv igen..För oss kunde det handla om att åka och bada, hälsa på vänner och familj, shoppa..Ja nu när jag ser på det så var jag mer som en ensamstående med barn, redan då..Energitjuvar som låter oss vänta på svar på enkla frågor..Kram❤️

Lim

Jaa miss lyckad energitjuvar låter oss vänta på svar på enkla frågor... Så är det verkligen. För mig blir det till och med svårt att våga fråga tillslut eftersom inget blir bestämt ändå.

Idag börjar min semester. Känns så skönt. Och lite "jaha. Nu då?". Jag och barnen ska åka bort imorgon. Mannen medbjuden trots allt som hänt. In i det sista var svaret "kanske, vänta lite". Men idag sa jag att nu behövs ett ja eller nej. Så då blev det nej.

Jag sitter i kökssoffan med väskor och matvaror överallt. Ska försöka packa för en vecka borta. Känns härligt att åka bort och rätt så konstigt att jag åker ensam med barnen. Trots att deras pappa har semester också. Det känns verkligen som att jag är en riktig singelmamma.

Försöker påminna mig själv om alla gånger jag drömt om att få åka iväg såhär med bara barnen. Drömde om att vara singel och leva ifred med mina barn. Så jag ska försöka att inte låta ensamheten rycka tag i mig.

Nu är papprena om skilsmässan postade i alla fall. Jag kände idag när han inte ens vill med på semester att det var signalen som sa att det inte finns nåt att vänta på längre. Så jag gick och köpte frimärke och postade det.

Han sa förut att han skulle följa med på semestern, så barnen hann få upp hoppet. Men vis av erfarenheten så förstod jag att han skulle slingra sig ur det så jag har faktiskt sagt till barnen att han kanske inte följer med. Så det blev inte en sån stor besvikelse idag.

Han har haft en vecka semester med barnen lediga när jag jobbat men inte gjort nåt alls med dem. Ibland undrar jag om han ens älskar dem lika mycket som jag gör? Jag älskar ju att spendera tid med dem och se dem glada och vara med och skapa minnen med dem. Hur klarar man som förälder att aldrig vara med? Det är ju inte bara nu! Under hela äktenskapet var det samma sak. Han nöjde sig med att jag skickade bilder till honom från min och barnens dag.

Det blev lite märkligt att starta semestern med att posta de sista papprena som gör att vi skiljs. Och att ensam packa för sommarens semester. Lite empowering om jag tänker tillbaka i tiden. Men också väldigt konstigt och ledsamt. Vad hände?

Nyss var det sommaren 2019. Den sommaren bestämde jag mig för att vi snart skulle skiljas men jag tänkte mig om några år. Men jag kände verkligen att det var nog. Han festade hela tiden och barnen skötte sig själva. Jag vet att jag har skrivit det massvis av gånger här i min tråd. Men den sommaren var en enorm brytpunkt för mig. Att på en halvtimmes rast skynda hem och ge barnen lunch och rasta hunden, i flera veckor... Så var det ända tills jag äntligen gick på ledighet. Mannen bara sov och festade.

Sedan i september... När sommaren var över (jag och barnen fick en UNDERBAR sommar sedan när jag blev ledig med dem) så var mitt lager av tålamod helt slut. Han betedde sig som ett monster hela hösten och vintern och i februari flyttade han äntligen ut. Sin sista natt här spenderade han med ölen. Dagen efter när hans vänner hjälpte honom att bära ut möbler kunde man göra ölburkar skramla ända till andra våningen. Och när de åkt iväg såg vardagsrummet ut som ett slagfält. Och det var ölspill på parketten och burkarna från kvällen innan var avslöjade.

Vilken resa det har varit.

Jag dricker alkoholfritt bubbel just nu och nu kommer tårarna. Jag är så stolt över mig själv. Ni anar inte hur kuvad jag varit i alla år. Jag är ledsen ibland men jag var helt förtvivlad för ett år sedan.

Många kramar ♥️

Du har verkligen gjort skillnad i ditt och barnens liv ❤️ Jag hoppas att du så småningom kan släppa hoppet om honom helt, och att posta handlingarna idag var nog ett viktigt steg.

Ha en riktigt trevlig semester med barnen!

Kram ?

Lim

Tack snälla andrahalvlek ♥️

Jag håller på att packa de sista sakerna nu. Eller nu ljuger jag... Jag dricker kaffe och laddar för att orka packa klart haha. Igår fick jag nästan kalla fötter och ville stanna hemma men nu när jag vaknade kände jag att det ska bli så skönt att slippa de vanliga rutinerna för ett tag. Bara en sån enkel grej som att slippa möta grannen varje morgon ska bli skön.

Och så det bästa: eftersom att jag inte dricker behöver ingen alkohol planeras och jag och barnen kan bada hela dagarna utan att deras eller min säkerhet riskeras.

Kram kram!

Du kommer att få en mysig resa, det är jag säker på..Tänk om exet följt med och suttit och surat för att han nu inte får träffa kompisar(Supa) eller ve och fasa, tagit med sig öl på semestern..Jag gjorde en liknande tripp till Falkenberg sommaren -16, året innan jag flyttade..Exet ville inte med..Jag åkte själv med sonen och hans kusin..Vi hade en lugn och fin vistelse, medans exet satt hemma och drack..Kände den gången, att..Vad fasen, singellivet kanske funkar ändå..Ett lugn och en bestämdhet om att jag skulle gå min egen väg, för att jag skulle få ett finare liv framöver..Sommaren efter hade jag köpt hus och flyttat????..Ha en go semester lim, och njut av ert nya alkoholfria liv?❤️?

Lim

Tack vakna vacker och miss lyckad ❤️

Vi åkte själva. Men dagen efter kom han ändå... Och stannade en natt. Han skulle komma tillbaka men gjorde inte det. Dagen och natten han var här var trevliga. Men den här attityden av att komma och gå som man vill funkar inte. Kanske om man är ett kompisgäng där det alltid finns nån annan att hänga med medan man väntar på den andra. Men i en familj, nej!

Jag märker så tydligt hur vi glider ifrån varandra. När vi pratade vid maten på den soliga uteplatsen svarar han knappt på det jag säger. Det är inte speciellt ovant men jag är ovan vid att känna att jag skiter i det. Vill han inte prata så fine. Förut stack det till i hjärtat.

Var det vårt sista försök att leka familj? Tolererar jag nånsin igen att han ens kommer eftersläntrande sådär? Ja jag antar jag måste tåla lite för barnens skull.

Min ena sonen var låg igår. Jag fick inte ur honom var det var. Senare på kvällen sa han att han är så ledsen över att hans pappa är en så dålig pappa. Jag kunde se att en dag och en natt här var bra men sonen såg mest det faktum att han inte ville stanna kvar sedan.

Min familj kom hit en dag också. Min svåger lekte med barnen och min andra son frågade mig "när vi var små... Brukade pappa göra sånt här med oss? Jag bara undrar liksom om vi var en sån familj som gjorde sånt?". Alltså herregud. Mitt barn. Han tänkte att han kanske bara glömt bort det. Men i själva verket har det knappt hänt.

En annan kväll fiskade vi här. Några bekanta som också semestrar på samma ställe lånade ut fiskespön och visade dem hur man gjorde. Då sved det i mig igen. Barnens pappa fiskar jätteofta. Han har kunnat försvinna ett helt dygn för att fiska. Men han har inte lärt sina barn hur man gör ? Nån enstaka gång men inte så ofta att de lärt sig så att kunskapen sitter.

Jag försöker att inte prata illa om honom men när barnen själva söker bekräftelse på det de känner kring honom som pappa så måste jag ju svara. Jag försökte säga att det var ju bra att han kom litegrann i alla fall men det svaret blev bara dumt för då lämnar jag sonen ensam kvar med sina känslor av att det inte räcker. Så jag håller med honom och låter honom veta det.

Jag tror att mannen kom hit för att han var full en kväll. Och i den fyllan kände han sig plötsligt ensam. Bodde vi ihop hade den kvällen förmodligen varit en sån kväll då han rycker upp sovsrumsdörren för att kasta ut mig för att själv få sova med barnen. Men nu bestämde han sig för att åka till oss istället dagen efter. Och jag antar att när han var här så var det inte tillräckligt för att vilja stanna kvar. Här är det spartanskt och inte så bekvämt och dessutom alkoholfritt.

Jag tänker positiva saker om honom samtidigt som jag skriver. Tänker på de saker han gjort bra. Men en vän till mig fick mig att inse att jag verkligen är tacksam för så lite. Att t.ex spela fotboll med sina barn en gång per år är inget att få diplom för. Om man jämför mitt och hans föräldraskap kan man knappt tro att vi har gemensamma barn. Ibland får jag tolka barnens beteenden åt honom för att han inte fattar varför de gör vissa saker. Han känner dem inte.

Nu ska jag ge barnen lite mat ❤️ kram!

Fina och konstruktiva tankar❤️..Tror att som hos de flesta beroende, att ditt ex har huvudet fullt av tankar kring alkohol..Därför omöjligt att vara en bra förälder..Sen verkar hans vilja att ens försöka, vara väldigt klen..Jättebra att du orkar stärka barnen kring deras funderingar..Jag fick alltid ”stötta” exets pappa-roll, men har lagt ner det..Tänker att han är den vuxna, och därmed ansvarig för sina relationer, och sin framtid med sina barn..Kram❤️

Lim

Jaa miss lyckad, det är ju rätt att de själva får ansvara för sina relationer. Jag kämpar ju fortfarande för att de ska få mer tid med honom osv men jag börjar väl inse att det inte går att göra det åt honom. Han får tillfällen serverade men inte ens då orkar han anstränga sig helt och hållet. Och min ork är inte oändlig. Särskild inte efter all besvikelse.

Det finns många kvinnor som lever som jag. Som den enda av föräldrarna som aktivt arbetar för att barnen ska leva gott. Jag upplever att män som just mina barns pappa tänker att det hela tiden finns ett "sedan". De tänker att senare ska de börja prioritera annorlunda. Sedan. Sedan. Snart. Men åren går och chansen försvinner tillslut. Och framför allt blir relationerna helt raserade för varken fruar eller barn orkar leva sitt liv i en väntan på att bli prioriterade.

De gånger jag får skuldkänslor över att han lever ensam så skulle det egentligen kunna räcka med att tänka på den här semesterveckan. Han hade en chans att ha sju dagar av total kvalitetstid med oss men tog den inte. Det är alltså väldigt självvald ensamhet? Eller? Ahhh varför sårar det mig ens?! Varför bryr jag mig? Jag har nog djupare sår än jag förstått.

Igår försökte jag nå min ena som på telefonen i ungefär en halvtimme. Han var hos de bekanta här. Jag blev helt uppstressad och arg över att han inte svarade. Insåg då att det hade med mannen att göra. De enda gångerna jag förut ringt någon många gånger i rad utan svar är ju när jag ringt honom när han inte kommit hem på ett dygn eller kommit hem när han lovat. Då kände jag att det egentligen är bra att han inte är med oss. Jag behöver ju detoxa från honom.

Mitt önskemål inför nästa sommar är att jag kommit längre i min detox. Det blir spännande att se vad ett år till kommer att göra. Önskar honom givetvis all lycka i livet på riktigt men jag önskar också att hans påverkan på mig ska ha minskat.

Kram igen ❤️ skriver kanske igen senare. Antar att några dagar nära naturen och borta från vardagen sätter igång nåt inom mig. Processar saker tror jag. Inte minst för att jag har slutfört skilsmässan också precis innan vi åkte.

Lim

Måste bara skriva att det är en stor lättnad ändå att vi snart är skilda på pappret också.

Han har ju också ett spelberoende som jag upplever det och det har varit lite skrämmande att vara gift med någon som ställer till sin ekonomi så mycket. Nu lever jag fattigare som ensamstående men slipper oroa mig för hans pengar. Eller fortfarande kan det påverka mig och gör det ju rent praktiskt eftersom jag drar lasset kring barnen på ett annat sätt. Men däremot tänker jag att om jag nångång köper en stuga eller liknande så är den bara min. Den kan inte tas ifrån mig. Och ärver jag något så är det mitt. Alla sådana saker känns skönt nu.

Det känns som jag steg för steg börjar äga mig själv och mitt liv...