av Dee

Andrahalvlek
ons, 2020-07-01 - 09:53

Jag har svårt att kommentera på ett positivt sätt om jag känner att någon lever i förnekelse. Då väljer jag hellre att inte kommentera alls, för jag är rädd att min ärlighet inte faller i god jord.

Sen gör alla, eller många åtminstone, misstag. Det är mänskligt. Men då är huvudsaken att man lär sig något av misstagen, så man inte gör om samma misstag gång på gång. Då vill jag gärna stötta i den processen.

Kram ?

Rosa-vina
tors, 2020-07-02 - 07:38

Jag fundera på det du skrev om ansvar. Jag skriver ganska fritt i min tråd men har jättesvårt att skriva i andras trådar. Jag är så rädd att det ska tolkas fel, att toner inte blir rätt. Det gör mig stressad och då raderar jag oftast och inget blir skrivet.
Tack för dina inlägg, de ger mycket att tänka på och är värdefulla.

Önskar dig en härlig sommar!
Kram

mulletant
fre, 2020-07-03 - 12:54

- efter att ha snubblat över dina tankar om ansvar och Ullabullas fundering om konstaterande och sanning i en anda kärlek och omtanke. Oerhört svår balansgång, tänker jag, efter att ha läst otaliga inlägg här. Några klavertramp har jag gjort, det första i början av min tid här genom att ställa en fråga som visade sig vara obekväm. Sen har jag försökt vinnlägga mig om att vara återhållsam. Ibland kan jag ändå inte låta bli även om jag tvivlar på vart det leder. Det är som du skriver Ullabulla, vägen är vinglig och det är svårt.
Tack för att få dela tankar / mt

Dee
tors, 2020-07-09 - 23:14

Jag fick ett riktigt svidit sms idag där min kärlek förklarade att han träffat någon annan som han ska satsa på, och att vi inte kunde ses så mycket mer men att det inte hade med ”min sjukdom” att göra att han tar avstånd.
Senast igår ville han ses, senast igår gav han mig en fin komplimang.
Jag fattar ingenting.

Min spontana reaktion var att bli förbannad över att han drog upp ”min sjukdom” som jag tagit mod till mig att berätta för honom nyligen - var det nödvändigt att dra upp min alkoholism i detta, jag är ju nykter?!
Min andra reaktion var att jag började grina men tryckte undan känslan och stegade på i skogen. Jag blev förbannad över att jag inte var värd mer än ett sms.

Jag försöker ta ett steg utanför mig själv och se på mig själv ikväll från ett fågelperspektiv. Se helheten istället för det där smset och vad allt det nu innebär.
Jag är stolt över mig själv att jag försöker ta hand om mina tankar en stund som denna, och att jag är nykter. Trygg i nykterheten. Mitt gamla jag hade korkat upp och supit hela natten. Mitt nya jag berör inte ens den tanken, jag tänker att det liksom inte grejar nått i den här situationen. Kanske grejar att jag skulle börja grina, men ingen minns en grinolle, right?
Det jag kanske inte riktigt tycker är en superbra grej är hur snabb jag var på att förskjuta min känsla där jag satt på en stubbe i skogen och grinade med telefonen i handen. Jag känner inte riktigt igen mig själv men det är nog en överlevnadsinstinkt.

Trodde verkligen vi var på G igen. Att mitt mod hade belönat mig och att jag skulle få lite flax för det, men icket.

Berra
fre, 2020-07-10 - 01:20

Du förtjänar en bättre kärlek, det vet du.
Sluta slå på dig själv och nedvärdera inte dina känslor.
Du är både stark och känslig på samma gång, låt inte det ”dåliga” få ett grepp över dig.
Du har en styrka i att fortfarande hålla dig nykter, låt inte nederlaget dra dig nedåt.
Att längta efter en kärlek som trånar åt någon annan, är ingen bra början, det kan lätt att hamna på en andra plats även senare i ett sådant förhållande.
Han vet om din ”hemlighet” med ”sjukdomen”, tillåt dig själv tänka att han bevarar den med respekt.
Om inte så var ändå stolt över att du har gjort dig själv en god gärning, att hålla dig nykter.

Inte lätt att trösta sig själv när man är ledsen, men tiden läker alla så säger de.
Men ur motgångar föds nya möjligheter, du kanske öppnar dig för nya relationer som har ett öga för just dig.
Och det lär nog inte ta så lång tid, du är en vacker skapelse med ett gott hjärta, jag har ju träffat dig i verkligheten.
Fortsätt skriva, jag läser allt du sätter på pränt, det kanske underlättar lite att få tömma ur sig det som känns tungt.

Jag hejar på dig!

/Berra

Andrahalvlek
fre, 2020-07-10 - 01:32

Du ska vara väldigt glad att du slapp den idioten. Så varken tänker eller känner du just nu, jag vet ju det. Men du kommer att känna så, så småningom.

Jag har blivit dumpad precis så två gånger, och jag höll på att grina ihjäl mig. Hur naiv och blåögd får man vara liksom?

Jag la skulden på mig själv. Att jag var naiv och blåögd och en kass människokännare. Istället för att lägga skulden där den hör hemma - i idiotens knä ?

Känner så med dig, men jag vet att du just nu inte har något hopp alls om den manliga delen av mänskligheten. Då är vi två.

Nu försöker jag byta ut ensamhet mot självsamhet istället. Snubblar jag över en hyfsad man på vägen så ger jag honom kanske en chans. Kanske.

Kram ?

PS. Låten ”Resten av ditt liv” med Timbuktu är svinbra att spela nonstop för att släppa ut ilskan som finns inombords. Den måste ut!

Vinäger
fre, 2020-07-10 - 10:18

Ingen ska behöva uppleva detta. Och på sikt kommer du förhoppningsvis känna tacksamhet för att det uppdagades vilken person han är. Därmed inte sagt att det känns lättare nu, inte alls.

Som Andrahalvlek skriver, hoppas att du kan lägga skulden på honom. Det är han som har gjort fel.

I övrigt ville jag mest skriva att jag håller med Berra helt och hållet. Att vara både fin, klok och smart är bra egenskaper vad gäller att hitta någon att vara tillsammans med. Och den kombon har du med råge. Har ju också haft förmånen att träffa dig, två gånger till och med. ?

Önskar att du kommer vidare så snart det är möjligt. Som du har kämpat är du SÅ värd det.

Många kramar

Se klart
sön, 2020-07-12 - 18:49

Ville bara kika in och säga några saker efter att ha läst nästan hela din tråd. (Tack regnet’)
Dels tack för allt du delar med dig av, din tid och dina tankar som betyder mycket för många. Eftersom jag har min tråd i Förändra ditt drickande, är jag inte så ofta här, har under de första månadens nykter haft behov av ngt sorts tunnelseende och Det vidare livet har känts lite för stort på nåt vis.
Men nu när det gått en tid är det otroligt värdefullt med din berättelse som ”går före” och visar att det finns en väg framåt. Det behöver man/jag, och lite grann en försäkran om att det finns ett vidare liv ?
Jag tror jag fick en lucka, en ynnest, där jag tog chansen att ”kliva ur” ett liv som med säkerhet lett till eskalerande missbruk, svek och - nån sorts misär. Jag är tacksam (och skriver min T-dagbok varje kväll) över att jag har förr chansen att l e v a. Jag läste ett inlägg från dig i någons tråd som du avslutade med Gå stark. Det vill jag fortsätta med.
Ps. Hjärtekross gör ont hela vägen hit. Sörj och så småningom går du just stark vidare också ur detta.
Önskar dig en fin kväll. ?

Dee
sön, 2020-07-12 - 21:18

Trots att regnet piskat i motvinden mot mitt ansikte, små isiga spikar, som tusen nålar, fortsatte jag så min vandring.
Nere i dalen fick jag till sist lä, under en av de stora ekarna, vars lövbeklädda grenverk gav mig tak över huvudet från det ihållande regnet.
Jag lutade mig mot den stora ekens trädstam, med örat intill stammen, slöt ögonen och lyssnade inåt.

Jag har aldrig förr varit så närvarande i tid och rum, som sedan jag påbörjade denna oändlighetens vandring. I början tyckte jag inte alls om det och jag undrade hur det egentligen skulle gå till, men nu är jag betydligt mer lugn och sansad och uppskattar det.
På vägen att ta tillbaka det som är mitt, livet, har jag samlat värdefull kunskap som i situationer som dessa är ovärdeliga skatter att ta fram när helst jag behöver.
I början trodde jag det var trolleri, magi och nybörjartur, för hur kunde de redskapen jag fått med mig på vägen hjälpa mig i andra knipor som inte rörde alkoholen?
Men, med tiden har jag börjat förstått att det jag fått med mig, är riktiga färdigheter. Som lindrar, botar, bygger och ger perspektiv. Jag är så otroligt tacksam för det.

Regnet slutade till sist och jag fortsatte min vandring genom dalen.
Luften känns frisk, som efter ett sommarregn, min tanke är lika klar som den vackra kvällshimlen, färgad i ett rosa skimmer och jag andas. Djupt, innerligt och tacksamt.
Jag har börjat bearbeta något som sårat mig, och min stolthet, på ett normalt sätt, som en frisk individ, och just nu är jag bara så oerhört stolt över hur stark jag blivit, och jag njuter av den rofyllda känslan som ändå finns i mitt bröst till trots och jag njuter över hur väl jag tar hand om mig själv för närvarande.

Jag har verkligen fått en andra chans att få leva!

Dee
ons, 2020-07-22 - 21:06

Inte allt för ofta kastar mitt förflutna mörka skuggor omkring mig.
Det är som att jag springer längs med landsvägen, jag känner mig stark och fri, vinden får mitt hår att fladdra och landsvägen dammar av mina nedtramp, men så plötsligt från en klarblå himmel hopar sig molnen och åskan mullrar ovanför mig, och tvingar mig att springa lite fortare, i min flykt från det som varit.

Vad flyr jag ifrån?
Jag flyr från skuld. Skam. Medvetenhet. Misslyckande. Den beroendepersonlighet jag slagit mig fri ifrån.

Det är otäckt när molnen hopar sig över mig och när skuggorna dansar på väggarna i det rum där jag står. Golvet börjar gunga, den där iskalla kåren går genom kroppen, jag får svårt att andas och jag vill bara fly. Fly. Ducka. Gömma mig. Säga att jag inte alls är jag. Att jag är någon annan. Bättre.
Det blir en slags panikångest men negativa tankar om mig själv som efterdyningar, som jag bara måste lära mig att hantera. Jag letar rim och reson, förklaringar och orsaker, försöker pussla ihop minnen som är som svarta hål i min hjärna.
Vem såg egentligen vad, och hur mycket märktes det att jag var så jävla nere i skiten?

Här om sistens hamnade jag i en sån situation på jobbet, jag blev presenterad för en person jag inte alls kände igen, som påstod att hen kände igen mig. Hen nämnde något om att vi jobbat ihop, jag letade febrilt i mitt huvud efter om det var under min nyktra tid eller när jag var aktiv alkoholist.
Sånt är jävligt obehagligt. Jag sliter som ett djur för att bli omtyckt och för att vara mitt bästa - det är som att jag överkompenserar för min skam ibland.
Oftast så försöker jag tänka att det finns en enorm styrka i att jag orkat vända mitt liv till något bättre, men blotta tanken över en del av mitt förflutna tar överhand och kvar finns bara en känsla av att vilja fly i panik, men min kropp lyder inte i dessa situationer utan jag fryser fast i golvet som bara gungar medans svetten rinner under arbetskläderna och jag känner mig totalt värdelös.

Vjlo
ons, 2020-07-22 - 22:06

Det blir futtigt vad jag än skriver som kommentar till ditt inlägg med en så målande beskrivning av smärtan av att leva, med det som man gjort, och inte kommer undan, med känslan att inte duga, att inte vara värd. Du är så bra på att i text sätta ord på det du bär på. Jag hoppas det är en början eller en fortsättning på att du kan hitta sätt och vägar för att kunna nysta dig fram så sakta till mer lugn och en bättre självkänsla.

?

Andrahalvlek
tors, 2020-07-23 - 00:01

Det låter fruktansvärt plågsamt att du ska lida så svårt nu av något som du gjorde då. Och kanske helt i onödan också.

Min erfarenhet är att folk generellt lägger märke till väldigt lite. Det ska till stora övertramp för att någon ska reagera ens. De flesta har fullt upp med sitt eget.

Och oavsett så tillhör det dåtiden, du har tagit konsekvensen av ditt handlade och agerat till det bättre på ett alldeles lysande sätt.

Kram ?

Adde
tors, 2020-07-23 - 16:14

häva ur sig, att dra fram trollen i ljuset, är en oslagbar väg att döda det gamla som skaver.
Ta varje gnagande historia och skriv den här, som den är eller lite omskriven, anonym, eller så hittar du nån som du kan var helt sanningsenlig tillsammans med. Det är så viktigt för att få sinnesron vi alla vill ha.

Dee
fre, 2020-07-24 - 19:15

Jag har haft tid att fundera över det här med den skuld och skam jag känner inför några specifika situationer rörande min aktiva period som alkoholist.
Flera gånger den senaste veckan har jag hamnat i flyktsituationer, det rör gamla arbetskamrater som har besökt min nuvarande arbetsplats i ett eller annat ärende.
Det är hemskt obehagligt och något jag måste försöka komma till rätsida med, själva känslan, eftersom det inte är normalt att man vill emigrera ur sin egen kropp så pass mycket att man får panikångest över någonting som jag troligtvis själv hajpar upp. Det är liksom inte normalt och jävligt slitsamt om du frågar mig.
Jag tänkte börja med att försöka fundera ut varför jag skäms över att vara nykter alkoholist i vissa sammanhang.

Kontroll är det ord som dyker upp i mitt huvud. Förlust av kontroll, oförmögen att ha kontroll på sig själv, sin tillvaro och sina handlingar.
(När jag just skrev dessa rader var jag tvungen att ruska på hela kroppen av obehag, sen tänkte jag att jag skiter i att skriva vidare, men skiten ska väl ut och alltid kanske det roar någon att läsa?)
Liksom många andra gjorde även jag upp regler för när jag fick dricka i något slags diffust försök att återta kontrollen på mitt intag. Mina regler, och nu kommer vi till ett otroligt extremt mödosamt känsloläge, var inte som de jag ser här på forumet rent generellt, vilket gjort att jag inte sett, pga att jag jämfört mig med några skribenter här inne, att jag under ganska långt tid ändå omedvetet försökt ta kontrollen över alkoholen, och det är först när jag vidrör dessa som jag förstår hur jävla långt nere i skiten jag varit.
Jag hade inte regler för vilka veckodagar jag skulle få dricka, eller med vilka, mina regler bestod istället av att jag helst inte skulle dricka innan jag gick till jobbet, och om jag inte kunde hålla dessa regler var "reserv-regeln" att inte dricka under själva arbetspasset, fast jag hade ju med en PET-flaska vin i väskan ändå eftersom det var rysligt jobbigt när jag fick tremor i händerna efter ett par timmar på jobbet och hjärtat rusade.
Ja, men jag ser ju själv. SJUKT.
Så, förlust av kontroll. Det betyder en massa olika grejer för mig. Det betyder också en jävla massa svarta hål i min minnesbank som aldrig kommer klarna. Det kan vara allt ifrån stora grejer som när en kompis dumpat mig till de små - vad har jag lämnat ut för information om mig själv.
Det kan också vara oförmågan att ha kontroll över min egna kropp i onyktert tillstånd.
Hur yvig var jag i mina gester, hur mycket promille behövde jag för att få en jävla daggmask till tunga i käften som jag inte kunde styra runt när jag snackade med folk?
Kontrollförlust av mina känslor - hur jag kunde sätta igång och lipa, toklipa alltså, och säga till folk att det var lika bra att jag dog? Sånna uttalanden stärker ju inte direkt karisman hos en person liksom.

Jag väljer ofta st att tänka på min inre styrka jag besitter som klarat av att bli nykter, hellre än att tänka på dessa grejer, kanske är det det som drivit mig framåt och att jag nu kommer in i nästa fas av att även hantera det mörker jag stoppat undan för att istället få känna mig fri och stark?

Andrahalvlek
fre, 2020-07-24 - 20:05

Det måste nog fram. Som att punktera illaluktande bölder. Det viktigaste är ju att du vet att du har lagt det bakom dig. Eller hur?

Kram ?

Jullan65
fre, 2020-07-24 - 21:24

Har läst delar av din tråd o slås av din styrka, men oxå din förmåga att visa mänskliga svagheter, du känns så genuin och skriver verkligen inkännande. Jag önskar så att jag hade din förmåga att sätta ord på känslor. Kärlek och respekt. Jullan