av Ensam1984

Ensam1984
sön, 2020-07-05 - 20:57

Mycket tankar som går i mitt huvud just nu, inget som har med A att göra dock. Har haft en helt okej dag i alla fall, har umgåtts med hundarna och även städat lite här hemma. En långpromenad hann jag också med. Nu sitter jag och avnjuter en A-fri öl. I morgon är sista jobbveckan innan semestern, men den jobbas hemifrån så inte så känns lugnt och stressfritt.

Annars ska jag försöka ta en promenad i morgon med, får hålla koll så man kan gå ut mellan regnskurarna. Även lite ärenden som måste uträttas i morgon. Annars fortsätter jag bara på min resa.

AmandaL
sön, 2020-07-05 - 21:02

Underbart ensam1984, härligt att höra att du är stark och fortsätter på den nyktra vägen; det gör mig så glad att höra ? lycka till på sista arbetsveckan ???

Ensam1984
mån, 2020-07-06 - 09:17

1/4 fixat av 100 dagar. Det händer inget speciellt efter 100 dagar men det känns på något sett bättre. Känns som man landat i nykterheten mer då. Visserligen så tänker jag knappt på det nu och jag vet (och jag vet att detta låter väldigt lustigt), men jag vet att jag kommer klara 100 dagar. Jag vet det för att jag har fixat det förut, och denna gången har jag redskapen och den goda ängeln på högra sidan axeln har fler goda argument att inte dricka än den där lilla djävulen som sitter på vänstra sidan.

I dag är det jobb som gäller här hemma, ska även fixa lite här hemma och ta en promenad så småningom. Även om det är simpelt och många skulle tycka det var dödstråkigt så trivs jag bra med denna lilla rutin jag skapat för mig själv. Jag har vissa saker jag måste göra varje dag, men jag orkar med dem och rutinerna börjar sätta sig och känns bara mer och mer naturliga.

Som exempelvis på rutiner är att äta frukost, lunch, middag och mellanmål. Bara det och att äta vanlig mat, inget godis, snabbmat eller andra onyttigheter (förutom popcorn) har inneburit en viktnedgång på 4,5kg. Har mycket kvar för att hamna på min idealvikt, men jag är på väg. Behöver gå ner ca 15kg till för att bli normalviktig enligt BMI. Och allt ska bort (och en hel del till hoppas jag), det hjälper faktiskt att ta detta samtidigt som A, för mig. Men inget jag kanske skulle råda andra till nödvändigtvis. Det ska ju sägas att jag har bara mig själv att tänka på, inga direkta yttre faktorer som stör och stressar såsom familj eller ekonomiska bekymmer. Så jag kan bara fokusera på mig själv och sätta mig själv först - väldigt enkelt, då jag jämt gör det. Och andra sidan har jag ingen som checkar mig, som jag känner att det vore pinsamt att misslyckas inför. Sen, om jag skulle ändå må så dåligt att jag "var tvungen" att bryta mitt löfte så är det självklart att jag äter en stor chokladkaka före alkohol. Det har aldrig varit en fråga. Min första drog är trots allt mat, men den måste man ju lära sig kontrollera.

I vilket fall. I dag är en helt okej dag. Väljer att inte dricka, istället gör jag tortillapizza med mozarella, pesto, tomat, rädisor och zucchini till lunch (mums)

Andrahalvlek
mån, 2020-07-06 - 11:24

Du känns jättestabil i din nykterhet och jag är så glad för din skull!

Du betyder jättemycket för forumet, och du känns nu som en av mina forumlillasystrar ❤️ Vi gör den här resan tillsammans!

Hårt jobb på varje enskild individ förstås, men bördan blir lättare om man får bärhjälp ibland.

Kram ?

Ensam1984
mån, 2020-07-06 - 12:49

Du har så rätt Andrahalvlek :)

Det är så fin känsla här, och så mycket inspiration samtidgt som varningsklockorna dräller.

Jag känner nästan att bördan på mig blir lättar när jag delar med mig av mina erfarenheter och bär lite åt andra. När man kommenterar hos andra känns det som att man håller nykterhetens fana och på något sett (som någon slags sektmedlem) är manad att föra dess talan.

Se klart
mån, 2020-07-06 - 12:58

Hissar varje dag en liten inte vit flagg, fred och kapitulation, nykter och fri. En dag i taget! Grattis till dina 25 dagar. Kram.

Fibblan
mån, 2020-07-06 - 13:45

Vi är ett gott gäng som gärna delar på uppgiften att bära nykterhetens fana högt??!

Du och andra "sektmedlemmar?" ger mig så mycket kraft?. Med er i tåget tror jag mer på min egen förmåga också. Och skulle man tappa modet, kan man alltid gå med, utan att gå först i ledet. Vi hjälps åt?❣️
Tillsammans är vi än starkare!

Önskar dig en fortsatt fin dag ☀️ och grattis till 1/4 av 100?!
Kramar!
/Fibblan ?.

Ensam1984
mån, 2020-07-06 - 18:05

Jag har haft en sån fruktansvärd eftermiddag. Inget har hänt, och det kanske är en del i varför det har varit jobbigt. Har haft ångest delux, varit rastlös men samtidigt trött i huvudet, RLS delux, grinat för minsta lilla, får inget att gå ihop, känner mig så ensam och oälskbar. Känner att jag har missat så mycket i mitt liv pga. A och det gör mig så ledsen, så innerligt hjärtskärande ledsen.

Jag vet att jag kan dippa såhär, det vänder snabbt ibland. Triggern i dag var att jag inte hade en ingrediens hemma när jag skulle laga mat så maträtten inte gick att laga, då föll allt och jag blev sådär tom i huvudet/fick ett mindre sammanbrott. Ringde mamma och hon är ju "vanlig" så hon sa bara "ja, men åk och handla". Dessvärre funkar inte sånt för mig. Jag kan inte bara åka och handla när jag är jättehungrig/hangry, helt oförberedd, i panik. Ibland undrar jag om någon verkligen känner mig och hur jag funkar? Och om det finns någon mer som mig?

Fick i mig lite lunch ändå till slut men det var inte lätt att ställa om. Nu i efterhand så vet jag hur knäppt detta låter för alla som läser, jag är medveten i situationen också, men jag är så f*cked up :( Men det är okej, det kunde vara värre, jag kunde vara en sån som dricker också.

Men jag har trots sammanbrottet gjort bra val, och som jag skrev tidigare i dag så är min ängel större och starkare än djävulen. Har ingen längtan efter flaskan eller godisskålen, men kroppen skrek i princip efter det. Gick tillslut ut trots att jag var så trött, nu är jag hemma och känner mig fortfarande trött men ok.

Känner annars för att gråta, men alla känslorna ska ut och jag är väldigt känslosam nykter, det vet jag.. och speciellt nu i början innan hjärnans substanser har balanserats efter giftet jag har tillfört.

Det positiva är dock att jag är stolt över mig själv ändå och hittade massor av smultron när jag var ute och gick och det gav mig vardagsglädje :)

Andrahalvlek
mån, 2020-07-06 - 18:21

Låter svinjobbigt, men du verkar ha hanterat det bra utifrån förutsättningarna.

Hur kunde du ens dricka? Då kan ju vad som helst hända. Eller slås den funktionen ut helt då? Den funktionen som gör att allt helst ska vara som du har planerat.

Klart att du förstår att det är jättesvårt för oss andra att förstå. Svinbra att du kan sätta ord på det! Vi vill ju förstå.

När din mamma svarar dig med en lösning på problemet så är det fel svar förstår jag. Vad behöver du för typ av stöd just då? Bekräftelse på att allt är för jävligt? Inga ord utan mer en stark hand på din axel?

Min yngsta fick raseriutbrott när hon var liten. Hon har sk autistiska drag. Det var inte lönt att komma nära henne ens. Inte säga något, inte göra något. Bara finnas i närheten, och fånga upp henne när hon började gråta och ville bli tröstad.

Numer händer det sällan. Jag försöker alltid förbereda i god tid. Hon har svårt för att avsluta aktiviteter, kan bli utbrott om hon tvingas till det utan förberedelse.

Är du inte bara trött och sliten kanske?

Kram ?

Ensam1984
tis, 2020-07-07 - 10:45

I dag är det en bättre dag. Hämtade faktiskt hit min hund i går kväll då jag kände mig så ensam och det hjälpte. Det hjälpte jättemycket!

Gårdagen var annars känslosam, jag vet inte varför jag blir sån där ibland. Jag låter ALDRIG någon se det, ja förutom mina föräldrar möjligtvis. Det är annars bara ni som vet om just detta med mig, för det är ju inte klokt liksom.

Ofta när jag hade druckit, även om jag nu inte var någon som drack varje dag, så hade jag inte mycket (eller inga) sammanbrott, det lunkade på, känslorna var mer mellow, mer som man gick på antidepressiva för jämnan, utan att göra det. Känslorna stängs av med alkohol och känslan av kontroll detsamma. Självmedicinering!

Sen tror jag också det blir mycket nu i början, för allt jag har förtryckt i ett halvår genom att dricka A måste ut, alla känslor (goda, onda - alla) som byggts upp måste ut och då blir det väldigt osammanhängande. Jag kan även få sammanbrott vid för mig stressade situationer, bland folk kan jag hålla det inom mig, men då kommer det ut sen (eller så dricker jag bort ångesten)

Jag är absolut inte trött och sliten i kroppen, känner att jag fått vila väldigt mycket den senaste månaden, MEN det kan vara så att jag är rätt så trött och sliten på livet. Det är knappt 2 v till jag ska till psykologen för senare delen av min utredning (utreds inom NPF - främst högfungerande autism/aspergers och/eller ADD). Detta är ju ganska kul då jag jobbar mycket med ungdomar med dessa diagnoser och till för ett år sedan så hade jag ingen tanke på att jag kunde ha det. Jag var ju så duktig i skolan och funkar ju trots allt. Jag är ju bara lat och omotiverad till saker som inte ger mig någon tillfredsställelse. Men nu vill jag bara veta, vill få ett svar - så jag kan få den hjälp jag behöver för att komma vidare med mitt liv.

Det är snart 1 år sedan jag gick till doktorn för just detta, jag hade inte varit hos läkaren på 10 år innan det, jag självmedicinerade med A och ville/kunde inte se vad jag gjorde mot mig själv. Det var efter mitt uppvaknande i nykterheten och för detta forumet, ja och speciellt för en användare Mirabelle G-S som stöttade mig och peppade mig till det. Gick dit för att diagnosticera min RLS och fråga lite ang min konstanta trötthet/orkeslöshet och fick medicin mot RLS samt en samtalskontakt på VC. Doktorn trodde dock inte jag led av någon diagnos, jag hade ju ett jobb *pust*. Doktorn frågade om antidepressiva vilket jag helst inte vill äta då jag tappar mina känslor och även om det är jobbigt att vara upp och ner så är det bättre än att aldrig vara uppe. Men samtalskontakten var jättebra. Fick insikt där att jag har problem med relationer, inte att jag behandlar folk dåligt men att jag ser på andra och på situationer på ett annat sett än gemene man. Jag ser världen på ett annat sätt än andra och det har jag aldrig fattat förut. Det är ju jättekonstigt då jag är 35 år men har aldrig känt mig annorlunda, men har aldrig iof. känt mig som alla andra. Det har alltid fattats mig något. Och jag har svårt att förstå varför folk agerar på vissa sätt, alltså jag kan inte förstå... jag kan resonera mig fram till ett svar, jag kan utifrån personens mål se ett svar, men jag kan inte förstå om svaret är helt ologiskt i min hjärna. Håller ju dock för det mesta tyst om sånt, för jag kan se på andra när jag är ologisk och när andra är det. Svårt att förklara, är ändå bra på att läsa av andras uppfattningar av en situation tycker jag. Samtalen slutade dock då hon skickade mig vidare för utredning, som jag nu väntat på i 6 månader. Har inte haft någon samtalskontakt sedan dess, det var även då A tog över igen.

Men nu är jag på väg igen och har inte tappat hoppet, är lite hoppfull om en förändrad framtid. På lite mer livsglädje, på lite mer svar, på lite mer redskap och fakta som jag kan visa andra för att förklara hur jag egentligen funkar.

Långt utspel detta blev. Vet inte varför, det behövde väl komma ut antar jag.

Nu ligger min lilla hund (för han är av den där minisorten) med samma hårfärg som min vid mina fötter och vilar. Han är gosmagad som min kollega brukar säga, men inte överviktig. Han har lite extra bara, såsom sin matte ;) Om en timme ska han få följa med ut på en långpromenad, tar en paus i jobbet. Trots att han är så liten fixar han galant att gå 6km

Ensam1984
ons, 2020-07-08 - 10:11

Märker att jag är nere just nu, vaknar och studsar inte upp som jag brukar göra från sängen. Känner inte att något är kul, kan inte fokusera, blir irriterad på allt.

Känner att jag behöver människor runt omkring mig men som jag är nu vill jag inte visa mig för någon. Jag kommer bara bli arg och irriterad och fräsa emot. Gillar inte mig själv alls nu. Försöker tänka att jag bara måste släppa detta och vara glad, jag har ju saker att vara stolt över. Men allt känns nattsvart, som om livet går på repeat varje dag, som min existens är onödig... vad bidrar jag med liksom?

Det är mitt inre som talar, tror att jag tycker väldigt synd om mig själv nu och en bit av A-hjärnan har tagit över, ser att det är han som har de här negativa tankarna.. men det kan lika gärna vara något annat. Mår inte så dåligt att jag vill dö, inte alls.. men vet inte hur jag ska klara 1 månad till utan de vanliga rutinerna att gå till jobbet. Där har jag lärt mig att kontrollera mig själv och mina känslor men fortfarande få mänsklig kontakt. Egentligen är det inte kanske kontakten, utan att ha människor runtomkring mer, att ha personer som har någon sorts relation till än och framförallt att känna sig behövd. Just nu behövs jag inte till någonting känns det som.

Det är bara att känna dessa känslor, jag vet att det går upp och ner, sån är jag. Det är bara känslor och de behöver jag inte agera på. Ingen A eller socker för mig inte... men det är tufft, speciellt med sockret.

Snart kommer en ljus period igen då jag finner mer inspiration i vardagen. Tills dess måste jag försöka att inte sätta någon press på mig själv. Leva i nuet och bara vila, äta bra mat och gå på promenader.

Väljer att inte dricka i dag, istället tar jag en promenad, lyssnar på podcast och ligger i sängen.

Ensam1984
ons, 2020-07-08 - 15:41

Tog en långpromenad med min mor och en av deras hundar och plötsligt så släppte den värsta ångesten. Nu är det okej ändå. Inte bra, inte jättedåligt. Det bara är, och det är helt okej.

Har tyvärr väldigt lite energi så orkar inte skriva så mycket just nu i andras trådar, men kommer tillbaka, det är viktigt för mig att göra det också, men det får inte kännas som ett måste nu när jag inte riktigt har orken.

Ensam1984
tors, 2020-07-09 - 15:08

Det har varit en lugn dag. Mått ganska bra, tog en promenad på 1,5h - superskönt!

Bara en dags jobb kvar och den 3 veckors semester.

Väljer att inte dricka i dag, istället tänker jag färga ögonbrynen ?

Adde
tors, 2020-07-09 - 18:39

gången jag ser alternativet : Färga ögonbrynen :-))

Att skriva om socker har poppat upp i mig men jag är inte riktigt färdig än..... Återkommer !
Ta hand om dig !!!

Ensam1984
tors, 2020-07-09 - 20:43

Har funderat mycket på detta, det är nog mångfacetterat. Har en järnvilja innerst inne, men jag tror inte det är det som har varit avgörande för mig varken denna gången eller förra. Jag har en vilja av förändring och någonstans känner jag att jag förtjänar bättre, men det är ju inte så jag tänker när suget kommer och gör en snabbvisit.

Jag klarar suget på 2 nivåer. För det mesta så kan jag genom erfarenhet, fakta och god kommunikationsförmåga ;) med mig själv, diskutera ner mina tankar varför det inte är en bra idé att dricka. Varje gång alltså ta en mental pingpong-match i huvudet mellan djävulen och ängeln. För det mesta blir det jobbigt så då går jag ut och går - länge, så kroppen blir så trött och huvudet får positiv energi istället.

Men då det blir för svårt (nivå 2), som inte händer så ofta, då finns det bara en sak. Jag sätter mig mentalt i situationen att jag får dricka. Jag gör en plan för hur jag ska dricka, jag går igenom den i huvudet, jag åker och köper (i huvudet) det jag vill, planerar allt in i minsta detalj, när var hur. Detta kan jag göra under 30-40 minuter om det så skulle behövas. Det är som någon slags meditation. Jag sätter mig i situationen och fantiserar utan att i själva verket göra det. Det låter lite konstigt och kanske triggande - vilket det säkert är för många, men för mig så släpper det då. Jag får avsmak och känslan typ försvinner, suget i kroppen försvinner och ersätts med någon annan känsla. Jättekonstigt. Det är som jag känner känslorna fullt ut, inte trycker tillbaka dem, utan tillåter mig själv att känna allt det där utan att agera på det. Det har bara hänt en gång sen jag slutade denna gången, men det kommer säkerligen fler gånger.

Någon mer som gör något liknande?

Vjlo
tors, 2020-07-09 - 22:21

Hej!
Nivå 2 lät ju riskabel tyckte jag när jag började läsa, sen tänkte jag på att man måste acceptera sina känslor, de går ju inte ta bort genom att säga "nej du finns inte"

Kanske är det vad du gör, du ser och lever igenom hela processen i huvudet, och landar i avsmak. Gott så, hoppas det inte leder till att du triggas att göra det på riktigt, utan att det är en form av, okay, här står jag nu, känner så, vill det, och tänker tankarna vidare, och inser hur lite du egentligen vill.

AmandaL
tors, 2020-07-09 - 22:23

Ensam1984, jag har gjort någon liknande övning, jag hittade på ett eget rum, ett jätte stort rum, och rummet var fyllt av allt du kan tänka dig, mat, pizza, vin, glass, godis, choklad, cider, öl, drinkar etc.. i det här rummet är jag inlåst. Jag kommer inte ut och jag kan äta och dricka precis hur mycket jag vill, jag utmanar mig i huvudet att inte röra någonting, jag liksom tränar mig på att säga nej till allt. Men framförallt kunna känna att jag får, ät du, drick du, du har det här rummet för dig själv, inlåst, men vill du? Jag har några gånger lyckats släppa ut mig själv ur rummet efter några timmar utan att ha rört någonting, ibland har jag svullat, eller varit jättefull i rummet, men oftast har jag lyckats träna min mentala förmåga till att säga nej tack till allt ??? Och då känner jag faktiskt mig stolt, även om det bara sker i mitt inre, det känns som en vinst ???

Andrahalvlek
fre, 2020-07-10 - 00:01

Man brukar säga att man ska ”spela filmen ända till slutet” när suget kommer. ”Okej, du är sugen, det här händer, och det här...”

Och sen ”spelar” man filmen ända till the bitter end - ända in i spyor och baksmälla. Då försvinner garanterat suget.

Har inte behövt praktisera det själv. Jag diskuterar inte ens med alkoholdjävulen. Jag svarar ”Nej, jag ska inte dricka” direkt. Ingen prutmån alls.

Använder samma ”tonfall” och övertygelse som när jag säger ”nej, ingen cola idag” till min colaberoende yngsta dotter ?

Det funkar, både på henne och alkoholdjävulen. Men det gäller att vara övertygad inifrån och ut - och att jag är konsekvent.

Min dotter märker direkt om jag har den minsta tveksamhet inombords, och då fortsätter hon att tjata. Precis likadant tror jag att alkoholdjävulen gör.

Det de har gemensamt är att de är synnerligen lyhörda för mina svaga punkter och att de är väldigt ihärdiga och envetna.

Inga jämförelser i övrigt mellan min dotter och alkoholdjävulen ?

Kram ?