av obstinat

Se klart
sön, 2020-07-05 - 11:01

Hallå där, Obstinat, tänkte på dig och hur du mår och hur du har det med livet.
Kram!

obstinat
mån, 2020-07-06 - 21:33

Jag läste din kommentar redan i förra veckan och blev så glad av den, men svarade inte just då och nu har det redan gått en vecka till. Men tack, tack för kloka ord och för att du reflekterar tillbaka mina tankar så... bra? Träffsäkert, känns som du förstår precis.

Mitt svalnande intresse för att logga in här kvarstår men ändå är jag sugen på att göra en sån här liten veckologg. Kanske fyller det mer en loggboksfunktion.

Jag har haft en ganska vilsen vecka rent känslomässigt och har inte helt koll på vad det är som pågår. Vet inte om det är sommaren, livet på senaste, gamla saker jag behöver hantera eller löpande saker som händer. Känns som att det finns stoff så det räcker åt allt det. Samtidigt är jag tillfreds och helt OK och även glad mellan varven. Lever just nu på ett sätt som är okej eller snudd på bra enligt mig själv och tidigare erfarenheter. Ökar på alkoholintaget nu när sommaren är igång, jag "släpper" på det där med ingen alkohol i vardagsveckan till exempel och dricker mindre eftertänksamt när jag dricker. Tänker att det hör perioden till och att det är okej nu när det finns ett mellanrum mellan hur jag drack förr och mina "nya vanor". Men får vara på min vakt. Som tur är uppskattar jag mina nyktra dagar så pass mycket att jag känner att jag kommer behålla dom, och tycker alkoholens konsekvenser blir mer och mer uppenbara. Högre ångest och mer bakfylla och sånt. Igår drack jag överstyr, mådde inte så bra och drack "medvetet" mer i ensamhet och det slutade med att jag grät i över en timme sent inpå natten. Som att allt jag har att vara ledsen för bara multiplicerades gånger hundra. Märkbar effekt alltså.

Det blir som en kraftansamling i att kämpa på med mina egna problem och jag blir så trött på att också älta allt om och om igen. Vill gå vidare och framåt i livet men tycker det är segt. Måste hitta ett sätt att gå ner ett steg i volym och våga bara vara okej.

Min vecka 28 får börja imorgon, tisdag, denna vecka för idag blev ingen jättebra start. Men allt är ändå okej. Kram på er!

obstinat
tis, 2020-07-07 - 11:23

Jag satt uppe sent själv igår och drack glas efter glas. Helt medvetet och med en sån "fuck-it" attityd. Jag drack även i fredags, först ute med sällskap så som jag "vill ha det" men fortsatte när jag kom hem vilket är så jag INTE vill ha det. Lördags och söndags samma sak, och så igår. Fyra dagar på rad som jag nästan strategiskt över-druckit och druckit på just det sättet som jag ju bestämt mig för att, om inte helt sluta med, så dra ner rejält på. Att dricka ensam i min lägenhet för att jag har ångest eller är ledsen har jag gjort tillräckligt av för en livstid.

Det är inte för att jag gett upp, alls. Tvärtom känner jag mig verkligen säker på att jag inte vill ha det såhär, och nu blir det inga problem att avstå tills nästa "sociala/OK" tillfälle (troligtvis lördag). Och när jag säger detta så är det inte så att jag går runt och längtar efter att "få dricka", faktiskt börjar jag mer och mer att inte tycka om känslan av alkohol, nu när toleransen är nere och det blir så påtagligt. Den känslan som brukade vara lösningen på allt är inte längre så behaglig? Så när jag har tillfällen då jag dricker vill jag ha det rimligt och som ett inslag bland många andra i ett socialt sammanhang.

Vet inte exakt varför jag gör såhär just nu, om det inte handlar om någon slags skev självbestraffning. I söndags drack jag tills jag bara började gråta, och slutade inte då heller. Satt på sängkanten i min mammas hus, med mina syskon och lilla systerdotter sovandes på nedervåningen, efter en mysig dag och middag och alltihop, och bara grät för att jag kände mig så ensam och som att jag förstört mitt liv (det handlade främst om krashade relationer och tillhörande ångest).

Jag fattade ju och fattar att alkoholen förhöjer allt det där. Och jag vaknade med värre ångest, inledde ett "bråk" med min kille, ökade på och ökade på. Fick någon slags lättning när vi hade pratat klart men satte mig då på en bar och drack två öl för att liksom... öh. Fira? Belöna mig själv? Sen hem och drack vin tills jag somnade, verkligen exakt så som jag drack typ varje dag förut. På pricken samma beteende. Samma tankar som kommer, samma känsla dagen efter, samma uppvak vid 04, tickande puls, vinsmak i munnen.

Mkt bra påminnelse om hur jag inte vill ha det. Men jag vill få fatt på vad det är som driver på. Känner ofta att jag klarar liksom att må bra/ta hand om mig till en viss gräns eller under en viss period men sen så bara KLIAR det av självdestruktivitet och jag måste få trycka på någon röd knapp någonstans för att liksom "ladda ur". Sen orkar jag ta nya tag för ett varv till och sådär håller det på. Jag har ju ett spår med min psykolog runt bordeline och det är väl kanske det som ligger där under allt. Och en del självhat som jag ju känner att jag har, samtidigt som jag ibland känner mig rent narcissistisk och liksom självsäker.... får inte ihop det där.

Men för nu tar jag med den här lärdomen och går vidare, för det tjänar inget till att gå ner mig i att det blivit som det blivit dessa senaste dagar. Det är ändå ett undantag från hur det sett ut i övrigt senaste (snart) 3 månaderna och det är helt okej för mig att jag tabbar mig ibland. Jag vet att det hör till.

Ensam1984
tis, 2020-07-07 - 11:27

Alkoholen har kidnappat din hjärna. Gör ett break nu och håll dig ett bra tag. Tillfället gör tjuven och det här med att dricka måttligt funkar för vissa ett tag men jag har aldrig hört om någon - någonsin som har gått från problematiskt drickande till normaldrickande.

Jag är ledsen att säga det, men utifrån vad du skriver, så är du inte en sån som "bara" kan dricka i sällskap. Du bör inte dricka överhuvudtaget - precis som jag! Du är destruktiv och dricker för att dämpa varenda känsla, för att någonstans skada dig - precis som jag. Sluta med det - du förtjänar så mycket mer.

Kram

obstinat
tis, 2020-07-07 - 13:35

tack för din kommentar och för välmenande ord! Förstår vad du menar och det du skriver är absolut logiskt. Men jag tänker inte som du. Jag har sysselsatt mig i över halva livet med olika destruktiva handlingar, och vet att mitt problem är att jag hela tiden vänder mig till "något" för att, som du skriver, dämpa känslor. Är det inte mat är det alkohol och är det inte alkohol är det relationer eller något annat. Att sluta dricka (bli nykterist) löser inte mitt problem, för även nykterheten lyckas jag göra till något destruktivt (blir extrem). Det är okej om det framstår för andra som en ursäkt för att "få fortsätta dricka", men min absolut svåraste utmaning är att klara av att hantera mitt liv på ett balanserat sätt. Inte att undvika sådant jag har för vana att göra till något destruktivt.

Jag har flera gånger i min tråd bemött liknande tänkesätt att det helt enkelt inte går, för ingen, någonsin, att bli normaldrickare och jag anser att det är fel. Jag förstår att man kan behöva tänka så till 100% för att inte släppa in några tvivel gällande sin egen nykterhet om man har landat i att det är det enda som funkar för en själv, d.v.s total avhållsamhet.

Jag har slutat dricka förut och växlade bara över i en ätstörning, träningsmissbruk, ångest, och sen tillbaka till alkohol bara för att "få slappna av" (som sagt, jag blev extrem i min nykterhet och den i sig självt skapade problem för mig). Min uppgift nu är därför att rycka upp det här med rötterna. Om jag "bara" väljer bort alkoholen så både förminskar/döljer jag mitt problem och skapar mig ett nytt samtidigt. D.v.s. växlar över i något annat (nykterhet).

Förstår att jag utgör en minoritet men det här är vad jag hittills förstått om mitt psyke och mitt förhållningssätt till alkohol.

Min hjärna är inte kidnappad av alkohol. Jag har ingen "alkoholdjävul" i mitt huvud. Jag har ett djupt inrotad beteendemönster som gör att jag aktivt fattar beslut och gör våld på mig själv i tid och otid, med vilka medel som än finns till hands. Dessa senaste dagar drack inte jag för att jag sökte ett rus eller för att min hjärna blev så förvillad av ett första glas att jag bara inte kunde sluta. Jag drack för att jag visste att det skulle få mig att må skit, och det var det jag var ute efter.

kram

Se klart
tis, 2020-07-07 - 16:30

Funderar över det, från mitt perspektiv men utifrån det du beskriver- att göra precis inte det man vet är ”gott” som min terapier brukade säga.
Det finns ett bibelord som lyder ”Det onda jag icke vill, det gör jag. Det goda jag vill, det gör jag icke.”
Så långt tillbaka människans drift att göra sig illa. Jag känner igen det i allt från drickande till att precis INTE avsluta det allra sista på jobbet innan semester så att jag sedan måste gå och tänka på det.. istället för att få vara ledig. I åt tänker jag avsluta, ikväll.
Jag vet inte vad du gillar att läsa men tänker att igenkänning i litteratur och konst skulle vara något att kunna känna igen sig i. Åtminstone för mig har konstverk haft otroligt läkande kraft då jag själv ofta känner att ord är ett mycket torftigt sätt att beskriva verkligheten. Fattigt och bristfälligt.
Av en händelse lyssnade jag på en mkt gammal favoritlåt härom dagen.
Det är Eva Dahlgren som sjunger pekoraligt i sången ”När en vild röd ros slår ut”.
Finns på Spotify och som sagt ät orden/texten inget att hänga upp sig på, men musiken av kompositören Anders Hillborg och med Esa-Pekka Salonen som producent, den är så, ja mäktig, lyssna gärna och man måste lyssna några gånger.
Kram!

obstinat
tis, 2020-07-07 - 20:30

Fint att du är här igen! Känns lyxigt för mig att du tar dig tid att svara på mina tankar och även använda exempel från ditt eget tänkande. Tack för det!

Självhat ja, människan är ju på många sätt för intelligent för sitt eget bästa och verkar inte ha i sin natur att bara vilja skapa sig en lugn och stabil tillvaro, i varje fall gällande de av oss som har möjlighet (resurser och miljö) till att göra det. Många filosofer menar väl att det är insikten om en väntande död som skapar den här ängsligheten och lusten att stångas med livet, känna inåt och ha mer eller mindre passande sätt att ta hand om sina känslor. Jag vet inget annat djur som agerar självdestruktivt. Gör du?

Apropå läsning, konst/kultur så gillar jag just att läsa facklitteratur som berör människans natur. Inte undra på kanske då jag är antropolog :) musik har också varit min go-to källa till att kanalisera många känslor. Fint att konst har fyllt ett sånt syfte för dig!

Det är otroligt märkligt att man om och om igen gör saker som är dåligt för en, just när man gör dem så medvetet och med så många erfarenheter på temat. För min del förstår jag inte varför jag har den där illviljan mot mig själv, kan inte riktigt se varför jag tycker att jag "förtjänar det", men vet ju nu efter mina 31 år att jag hela tiden beter mig som om jag är min egen värsta fiende. Som att lägga krokben för sig själva hela tiden, så sjukt uttröttande eftersom man också behöver städa upp all skit och hämta ny kraft om och om igen. Kognitiv dissonans kallas det va?

Kram och hoppas du får det sista gjort med jobbet!

Se klart
tis, 2020-07-07 - 22:02

Pratade med en vän idag om detta att vara så skarp, sträng och vass emot sig själv och hur vi båda kände igen oss i att helt tappat kontakten med/omsorg kring den minsta människan där inne. Jag ville bli arkeolog när jag var liten, och jag gissar att det var den där bilden av att borsta och blåsa damm av gammalt, och förstå. (Jag gissar att inga arkeologer längre jobbar med bakpenslar men men...)
Jag kämpar nog mer med de psykologiska kvarlämningarna än att försöka förstå människan som art. Det är mamma, systern, pappan och barnet (jag) och så bakpenslarna, hehe.
Jag ska lägga mig tidigt så kan jag hinna ifatt dagen/sista jobbet om jag går upp kl 06. Story of my life.
Jag önskar att du får må bättre. Jag tänker inte säga ett ord om nykterhet eller med detta förknippade ting men jag önskar dig att vara i linje med dig, det du önskar och hoppas. Du är väldig smart och klok! Kram.

obstinat
ons, 2020-07-08 - 14:59

Intressanta reflektioner om psykologiska kvarlämningar. Jag hoppas du fick jobbet gjort eller är på god väg nu! Jag mår inte så bra just nu men det handlar om andra saker än nykterhet/alkohol. Hoppas också det går över snart.. kram tack för att du finns!

obstinat
tors, 2020-07-09 - 21:11

Till slut känns det nu bättre, efter ett par konstiga veckor. Speciellt senaste veckan har jag inte varit harmonisk alls. Hela tiden något som skaver och orosmoment och ångestkällor att hitta överallt. Fastän jag inte "har" något att oroa mig för, inte egentligen. Story of my life.

Men nu är det torsdag och en konflikt är löst, en vinst vunnen, en runda sprungen och ett varmt mål mat ätet (första ordentliga/lagade målet på hela veckan, jävlar vad ångest sätter sig i magen). Det känns inte jobbigt att vara ensam ikväll, vilket är lustigt för i förrgår och i går var det verkligen inte kul. Att det pendlar så..

Så fort det lyfter för mig så blir jag så mycket mer tacksam och lyhörd för världen utanför. Känner starkare kärlek för människor omkring mig, uppskattar små saker, liksom verkligen ändrar attityd. Någon som känner igen sig?

Hoppas ni slipper ångest där ute och har det bra mitt i (snart) juli.

Jasmine
tors, 2020-07-09 - 21:28

Ojoj, vad jag känner igen mig i det där med att hålla på med olika destruktiva handlingar... äta för lite, äta för mycket, alkohol, destruktiva relationer, träna för mycket, jobba för mycket etc.... Jag undrar också ofta varför jag gör så här mot mig själv? Något jag kommit fram till är att jag någonstans inte tycker att jag är värd att få må bra, att få ha ett lugnt liv och bara vara nöjd och glad. I mitt fall har jag en teori om att det kommer från omsorgsbrist under min barndom. Jag tror att barnet som var jag inte blev omhändertaget och därför inte fick lära sig hur man "mår bra". Jag fick alltid klara mig själv och det fanns ingen tröst att få från någon förälder, de var för upptagna med sig själva. Har du tänkt så någon gång? Att det på sätt och vis är ett "fel-inlärt" beteende?

Ensam1984
tors, 2020-07-09 - 21:54

Känner igen mig så mycket att man blir mer lyhörd och uppskattar allt och alla så mycket mer när man kommer upp från hålet i nyktert tillstånd. Jag är inte troende men just Tacksamhet är viktigt för mig under min nykterhet och brukar högt för mig själv, eller i mitt huvud försöka säga någon gång per dag vad jag är tacksam över och jag känner att jag som människa blir mer glad, tillfreds... positiv i min livssyn när jag är nykter och uppe i mitt humör (som går väldigt mycket upp och ner)

Se klart
tors, 2020-07-09 - 22:04

... att du mår bättre. Din beskrivning av de senaste veckorna påminner mig om Vinägers senaste inlägg och känner igen mig, framförallt som yngre. Berg och dalar- så klyschigt men dessvärre sant. Jag fundera också på våra hormoner och betingelser kring var i våra cykler vi befinner oss. Jag som är över 50 har ju inte de upp- och nedgångarna, ibland känns det tråkigt men också skönt.
Bara en tanke, jag brukade vilja skilja mig en gång varje månad, packade väskor och så. Betyder inte att jag undervärderar känslorna tvärtom. Men kan vara en förklaring? Jag tänkte på dig idag och att jag skulle höra om läget när jag var klar för dagen. Blev så glad att höra att du ätit och sprungit. Det där knöliga maskineriet ändå, Igång. Kram O, jag önskar dig fler goda snälla dagar nu.

obstinat
tors, 2020-07-09 - 22:26

Men hallå vad glad jag blev att det dök upp tre fina kloka kommentarer bara såhär på kvällkvisten! Nu kommer den där förhöjda tacksamheten och gör mig nästan bölig haha :')

Jag tar er en i taget!

Jasmine - vi är verkligen långt ifrån ensamma om det där inrotade/inlärda beteendet, att ha svårt att låta saker få vara i lugn och ro, lämna sig själv "i fred". Jag tycker din teori låter högst sannolik. Det är ju när vi är barn som vi lär oss emotionella strategier, och lär man sig då att hålla inne (t.ex. en förälder som vill att man "skärper sig" eller som inte har tid/intresse) sätter det nog djupa spår. Och blir lätt att man dyker in i saker som kan döva jobbiga känslor när de väl uppstår (för de gör de ju alltid, i livet) eftersom man saknar sunda strategier för känslor. Jag tycker till och med att det är jobbigt att bli för glad, till exempel när jag blir kär. Då blir jag också rädd, och orolig för det kommande "fallet". Till skillnad från dig var det ingen brist på omsorg i mitt hem, men absolut andra saker som lett till att jag läst på en del om anknytningsteori. Tycker det finns mycket inom just "ambivalent anknytningstyp" som stämmer in på mig och, av vad det låter, kanske lite på dig med...?

Ensam1984 - ja precis! Visst är det så himla viktigt med tacksamhet. Det blir ju som små små affirmationer. Bara att också registrera när man mår bra, och inte bara när man mår dåligt, är jätteviktigt men lika lätt att glömma. Jag skriver t.ex. oftare här när saker är neråt, och säger mer sällan till en vän att jag mår bra - hör snarare av mig när jag mår dåligt (gu va trist också för dom att mest få ta del av det). Tror man ska öva, öva, öva på det.

Se klart - tänk att du tänkte på mig under din dag, så omsorgsfullt av dig! Jag ska läsa Vinägers inlägg och se om också känner igen mig. När det kommer till hormoner är det absolut högst relevant - jag har bra koll på min cykel och har valt bort flera preventivmedel och så p.g.a. rädsla för hur det trixar med hjärnan (och kroppen). Men jag lyckas inte se några riktiga trender i mitt mående i förhållande till cykeln. Det hade nästan varit skönt om det pekade ditåt, men jag tror det här är mer diffusa processer i min hjärna/inre. Kanske kemiska, kanske inte... undrar om du blev klar med jobbet till sist? Jag hoppas det!

Kram på er!!

obstinat
tors, 2020-07-09 - 23:16

Jag har känt mig lite på svaj på senaste som sagt och dessutom har jag druckit mer de senaste 2-3 veckorna än vad jag gjorde i april, maj, och större halvan av juni. Det vill säga mina "regler" som jag raddade upp i början har jag tummat mer på, vilket jag också varit inställd på pga det blir sommar och semestrar och jag vill kunna ha några grundpelare som en ryggrad i min relation till alkohol men ändå leva avslappnat. Hursomhelst, två saker jag vill skriva ner:

- De här senaste knappt tre månaderna är den första perioden i mitt vuxna liv som jag inte antingen har ett urspårat förhållande till alkohol, eller ett urspårat förhållande till mat. Eller vuxna liv, första gången sen jag var kanske 14 år. Jag skulle påstå att jag istället för att växla mellan dessa två, så som det blivit när jag blivit helnykter (genast börjat med maten igen) eller när jag mest hanterar känslor genom att dricka och då kan slappna av med maten, just nu befinner mig i ett mellanläge. Jag har varken ett perfekt förhållande till alkohol eller mat. Men inget av dem styr heller mitt liv. Och jag vill TRO att det är på rätt håll mot balans, faktiskt! Jag jobbar på bägge och finjusterar och håller på, och har också vant mig vid denna nya livsstil. Och jag tycker om den. Gillar till och med att springa nu för tiden och gör det med viss lätthet. Det är stort för mig.

- Det är också första gången någonsin för mig som jag väljer att fortsätta försöka hålla ordning på drickande "fast" det är sommar. Det slog mig först nu ikväll. Vad jag än försökt med tidigare så har sommaren inneburit frispel. Och sen ett "jag börjar om till hösten" som aldrig infunnit sig. Men nu lunkar det på och jag har inga tankar alls på att släppa det, eftersom jag inte ser det som något tillfälligt utan en ny livsstil, även om jag som jag skrev ovan blir mer liberal än vanligt.

Over & out för mig idag, men detta kändes bra att påminnas om :)

Jasmine
lör, 2020-07-11 - 08:24

… låter det som från ditt inlägg. Inga excesser varken när det gäller alkohol eller mat (eller träning?). Det är ju som sagt inte så stor mening med att bli helnykter om man ersätter det med något annat "missbruk". När det gäller anknytningsteorierna så har jag varit inne på att jag är delvis ambivalent, men inte helt och hållet.. tror jag. Att jag inte har en trygg anknytning är i alla fall säkert :)

Önskar dig en fin lördag och hoppas att du kommer ut på en löptur! (Själv är jag skadad och får nöja mig med icke-endorfin-höjande träning.. tyvärr..).

obstinat
tis, 2020-07-14 - 15:50

Ja det är ju just balansen som är så svår, att hålla sig på spåret och inte "slå över" åt olika håll. Mitt problematiska förhållande till alkohol + mat (faktiskt inte träning! hurra för det) består och jag vill såklart komma vidare från det men så länge inget av dom dominerar mitt liv så är det en förbättring från hur saker och ting har varit...

Undrar hur du mår den här veckan, ska in och kika lite i din tråd. Anknytningsteorier är väl lite svåra, allt är ju lite slumpmässigt också, såna här teorier går ju i trend, om några år finns det nån ny teori som är generell nog för alla att känna igen sig i. Men att inte ha en trygg anknytning kan man nog ganska lätt konstatera.

Kattsingen
tis, 2020-07-14 - 17:31

Och jag vet precis vad du skriver om, även om det kan vara svårt för andra som inte själva har borderline-problematik att förstå. Jag håller helt med att alkoholen "bara" är ett av tusen olika sätt vi flyr/rusar/distraherar oss. För mig var det förhållanden och sex i många år, sedan att flytta runt halva världen, sedan självskador, lite droger, sedan ätstörning. Och de senaste åren har jag landat i ett alkoholmissbruk. Länge har jag pratat med terapeuter och partners om hur jag inte kan ta bort ett missbruk, för då kommer jag bara ersätta det med något annat destruktivt. Just det där med att inte kunna ersätta det med solsken, träning och valpar har normala människor svårt att förstå. 16-åringen vi alla har inom oss kommer alltid behöva en slags destruktivitet, tyvärr.

Men visst, jag är sprillans ny på detta så just alkoholism är inte min specialitet. Men BPD - den har jag levt med i nästan 30 år.

Jasmine
tis, 2020-07-14 - 23:41

Skrev lite till dig i min tråd, men vill lämna en hälsning även här :). Arbete kan ju vara ett annat "missbruk" vi kan lägga till, men jag tror och hoppas att vi kan komma ifrån alla våra missbruk. Det kan ju inte vara omöjligt???

Ja, det finns många teorier inom psykologin som ändras med tiden... man får tro på det man tycker verkar rimligt. När det gäller anknytning tror jag det är en viktig parameter för hur vi hanterar livet och relationer, känns bara lite hopplöst att det liksom inte går att "ändra".

Kram och god natt!

orolig_
ons, 2020-07-15 - 22:49

Jag känner igen mig mycket i det som du skriver Obstinat. Du är en av få här som jag verkligen kan relatera till. Jag vill förändra mitt drickande och vet att jag kan det. Precis som du har jag haft en flerårig ätstörning. Blev fri från den men har nu ett stundtals ohälsosamt drickande istället. Önskar att det kunde delas tips på hur man begränsar sitt drickande, både över en vecka och per tillfälle.