av Charlie70

Varafrisk
lör, 2020-06-27 - 18:26

Grattis Charlie70 t alla dina månader??

Så gott att du inte känner sug längre! Du är bra på att ta hand om dig! Vad du skriver betyder mycket för mig??Det är så gott också att jag har träffat dig. Vilken tur att inte Covid-19 hade kommit..iaf så visste vi inte om den.

Kram t dig?

Mrx
lör, 2020-06-27 - 21:33

Vi som hittat hit till detta underbara forum. Har olika bakgrund och behov. Det vi har gemensamt är att vi vill ändra på vår alkohol konsumtion. De flesta av oss lever rätt vanliga liv. Vad ett vanligt liv innebär för mig är att jag har en familj, ett jobb och en bostad. Den mörka sidan av våra liv är att vi dricker för mycket alkohol. I landet vi lever i är alkohol någonting man hyllar vid högtider och sammankomster. Vi som loggar och skriver här har påbörjat en förändringsprocess. Vi ska vara stolt över det. Vi är medvetna om problemet och försöker göra en förändring. Alla förändringar kanske inte lyckas vid första försöket. Många av våra medmänniskor kör på i samma gamla spår utan att reflektera. Det gäller att inte ge upp. Jag var med på irl träffen i år och även förra året. Jag tycker dessa träffar är kanon bra. Väldigt nice att träffa alla andra i samma situation som försöker göra en förändring.

Mrx
lör, 2020-06-27 - 21:36

Vi som hittat hit till detta underbara forum. Har olika bakgrund och behov. Det vi har gemensamt är att vi vill ändra på vår alkohol konsumtion. De flesta av oss lever rätt vanliga liv. Vad ett vanligt liv innebär för mig är att jag har en familj, ett jobb och en bostad. Den mörka sidan av våra liv är att vi dricker för mycket alkohol. I landet vi lever i är alkohol någonting man hyllar vid högtider och sammankomster. Vi som loggar och skriver här har påbörjat en förändringsprocess. Vi ska vara stolt över det. Vi är medvetna om problemet och försöker göra en förändring. Alla förändringar kanske inte lyckas vid första försöket. Många av våra medmänniskor kör på i samma gamla spår utan att reflektera. Det gäller att inte ge upp. Jag var med på irl träffen i år och även förra året. Jag tycker dessa träffar är kanon bra. Väldigt nice att träffa alla andra i samma situation som försöker göra en förändring.

Varafrisk
tors, 2020-07-09 - 08:10

Vill bara säga hej och höra hur du mår/har det? Vet att det går bra för dig och därför är du inte så ofta inne här på forumet men var bara lite nyfiken?

Kram?

Charlie70
fre, 2020-07-10 - 09:25

Det rullar på, precis som det ska! Har ju barnen på heltid en längre period här så inte mycket tid för mig själv och mina tankar. Särskilt flickan tar all uppmärksamhet hon kan få - på olika sätt.

Det var lite som om jag trillade över en gräns efter 6 månader. Inget energikrävande sug vilket är otroligt skönt faktiskt!

Jag svarade ju dig i går Varafrisk, vet att du sett eftersom du dessutom svarade. Sedan skrev du ett inlägg till om din dotter. Jag ska försöka hinna svara på det också nu.

Kram!

Varafrisk
fre, 2020-07-10 - 12:22

Så härligt Charlie70 att du slipper det energikrävande suget! Härligt att det rullar på!

Är så tacksam för att du har svarat i min tråd och nu ska jag skriva ett inlägg där!

Kram!

Charlie70
sön, 2020-07-12 - 11:15

Min lilla fantastiska pratmakare och jag har nu umgåtts tre veckor i rad. En vecka kvar. Jag är faktiskt helt slut i huvudet. Denna ständiga uppmärksamhet som krävs. Att jag inte ens kan byta några ord med grannen utan att flickan står och drar i mig och vill att jag ska komma in till henne för att ge henne FULL uppmärksamhet igen. Jag känner mig hjärndöd och längtar så oerhört efter normala samtal med normala människor. Jag älskar henne från månen och tillbaka men har också egna behov. Tankar om vin har poppat upp men fortfarande inget sug. Vi siktar på en aktivitet utanför lägenheten varannan dag. Det tar så mycket energi att komma iväg någonstans att jag behöver en dags vila innan vi kan göra en ny aktivitet.

Jag har påbörjat projekt viktnedgång nu. Det kom till mig häromveckan bara. Jag är en människa som älskar mat, riktig mat. Och jag tycker om att laga den. Har inte bantat sedan jag hade anorexi i tonåren. Nu i nykterheten har hunger varit en trigger. Men, efter 6 månader har det som sagt hänt något på riktigt för mig. Varken flickans krav på min uppmärksamhet eller hunger triggar mig längre. Så jag kör på. 10 kilo ska bort. Har ingen våg så ingen aning om var jag startar. Följer heller inget program. Spegeln och magen får styra och det kommer att gå bra! Det är jag övertygad om. Det är sannerligen mycket svårare att bli nykter än att gå ner 10 kilo. Bara att surfa vidare på envisheten och önskan om att bli en hel människa som jag kan älska lika mycket som mina barn.

I dag har jag och flickan en planerad aktivitet. Hoppas på att hon slipper sedvanligt ångestanfall när taxin står på gatan.
Kram!

Andrahalvlek
sön, 2020-07-12 - 11:09

Fyra veckor i sträck är minst två veckor för mycket ? Varannan vecka är ännu bättre om man ska lyckas hushålla med sin energi.

Du kämpar på så bra, och nu med vikten dessutom! Det ska jag också ta tag i. Till hösten. Trots min ålder lever jag fortfarande efter läsår, till hösten är det nystart.

Nu försöker jag istället få till så mycket vila och roligheter som möjligt mellan schemalagda aktiviteter med min yngsta dotter.

Kram ?

Charlie70
lör, 2020-07-18 - 09:39

Usch, inte likt mig alls. Efter en månad med flickan var hennes pappa och hämtade henne i går. Varför är jag så gråtmild? Är jag slutkörd? Vi har i stort sett haft en fin semester trots att inget, precis som för de flesta andra i år, blev som planerat. Vi har varit hemma och gjort utflykter på hemmaplan. Flickan har sin ångestproblematik och därför är varje enskild utflykt ett otroligt stort jobb. Vi behöver förbereda. Inte för mycket och inte för lite. Då kan det bli ångest. I den stund vi ska åka kan det återigen hända något som gör att vi inte kommer i väg. Då blir jag ledsen, besviken, känner mig låst och otillräcklig. Så har det blivit några gånger. Andra gånger har det gått bra. Just nu sitter jag nog med den där känslan som blir när det inte har fungerat. Känslan av otillräcklighet. Dålig mamma. Synd om flickan som har det som hon har det. Synd om storebror som ALLTID hamnar i kläm. I går när flickan och pappan hade åkt kom sonen helt plötsligt ut ur sitt rum. Han ville prata. Första gången på en månad. Stackars honom. Vad är detta för liv egentligen? Flickan styr precis hela familjen i varje sekund. Kräver TOTAL uppmärksamhet. Hennes humör och hennes ångest styr resten av familjen. Usch vad ledsamt. För alla.

Jag tappar mycket sällan humöret nuförtiden. Värst var när vi fortfarande var gifta. Nuförtiden kan jag hålla mina egna känslor i schack. Det har alkoholfriheten hjälpt mig med. Men min ork. Den har blivit mindre. Har ju en utmattning också. Fortfarande heltidssjukskriven. Jag har försökt lyssna på lite ljudböcker och bra radioprogram men blir ständigt avbruten. Sitter jag på uteplatsen (som jag älskar) vill flickan att jag ska komma in för hon känner sig ensam.

Vinet känns fjärran, vilket är en sådan oerhörd lättnad. Nuförtiden längtar jag efter den där koppen kaffe i stället. TACK min fantastiska hjärna som faktiskt samarbetar med mig. Den vill också lära om! TACK, TACK TACK.

Lägenheten ska storstädas. Jag tar det pö om pö. Mitt liv levs "randigt" nuförtiden. Jag gör ett eller ett par mindre projekt. Sedan vilar jag. Sedan ett projekt till. I går städade jag skafferiet och la in en maskin tvätt, sedan vila osv. Om en stund ska jag duscha. Sedan städar jag badrummet. Därefter vila. Det är mitt sätt försöka komma tillbaka.

Tacksam att jag är nykter.

Kram!

Charlie70
lör, 2020-07-18 - 10:40

Jag känner sorg. Det är det jag känner. Den har jag känt hela flickans liv. Sorg för att hon måste leva med de funktionshinder hon har. En sorg som jag har druckit bort. För stunden i alla fall. Dagen efter har jag varit sänkt i mitt känsloliv. Då har jag kunnat göra saker som inte sorgen stått i vägen för. Nu känner jag sorgen. Jag bearbetar den. Flickan fyller snart 12. Det är hög tid för mig att bearbeta detta. För att kunna ge henne det bästa av mig själv.

Tack nykterheten!

Andrahalvlek
lör, 2020-07-18 - 11:06

Ni behöver avlastning i någon form, stunder då ni kan andas ut. Ett korttidsboende där hon kan bo en-två nätter i taget så att resten av familjen kan umgås själva. För att få det krävs utredning förstås, kanske via skolan?

Att hon utretts tidigare betyder inte att hon/ni inte behöver hjälp nu. Vid 12 års ålder brukar de flesta barn bli mer självständiga och riktar sig ut från hemmet mer.

Tills dess ska ni nog hålla rutinen varannan vecka, för att både du och pappan ska orka. Du blir inte frisk från din utmattning annars ?

Känner så väl igen sorgen och vanmakten och det dåliga samvetet gentemot det andra barnet. Det gör verkligen ont i mig att läsa ditt inlägg ?

Så skönt att du mitt i eländet inte känner sug efter just vin utan att kaffe är din nya ”drog”.

Jag dricker mycket mer kaffe nu! Fyra-fem koppar innan lunch, därefter ingenting eftersom jag är rädd att det påverkar sömnen.

Kram ?

Charlie70
lör, 2020-07-18 - 12:36

Flickan sover inte själv. Vi har försökt och försökt men hon kan inte. Blir rädd och känner sig ensam. Hon ville byta rum med sin storebror, trodde det skulle funka. Jag tog hit flyttgubbar som fixade det. Funkade inte. Ville ha sänghimmel, nattlampa och tyngdtäcke. Då kanske det skulle funka. Funkade inte. Hon pratar ofta om att klara av att sova själv. Jag stöttar. Men hon fixar det inte. Inte än. Jag går och lägger mig med henne sedan måste jag stanna hela natten annars vaknar hon och känner sig rädd och ensam. Så ser det ut.

Vi har avlösning i hemmet 8 timmar per månad. Haft sedan augusti. Avlösaren känner vi sedan många år. Hon har mitt fulla förtroende. Flickan känner henne väl. Ändå blir det ångest varje gång avlösaren ska komma på eftermiddagen. Har också hänt att flickan vägrar hoppa ur taxin när avlösaren tar emot. Eller att hon springer iväg, på väg ut i gatan eller bort. Flickan hittar inte. Inte heller i kända områden. Därför blir det snabbt besvärligt för avlösaren som måste hålla koll utan att springa efter så att flickan försvinner ännu längre i väg.

Så. Ja, det finns avlastning att få men mottagaren måste kunna ta emot den. Jag måste orka arbeta för att det ska fungera. Just nu orkar jag inte arbeta för mer än det som jag har påbörjat. Avlösningen och två fritidsaktiviteter (ridning och F&S). Pallar helt enkelt inte mer nu. Jag kan skriva långa uppsatser om hur mycket varje liten del av aktivitet kräver för att kunna genomföras men det ska jag bespara er. Vill bara förklara lite för dig AH eftersom du har tagit upp frågan om samhällets stöd tidigare. Och ja, flickan går under LSS.

Tack för dina ord Andrahalvlek!

Andrahalvlek
lör, 2020-07-18 - 12:57

Avlösning varje vecka kanske funkar bättre? Ibland kan kontinuiteten vara viktig. Min dotter sover varje onsdag på korttids, förutom fyra veckor nu på sommaren då hon är ledig. Hon har kontaktperson 2 tim varje tisdag. En fast tid varje vecka var nödvändig för att hon skulle vänja sig.

Att inte få sova är tortyr ? Tack och lov sover vår dotter bra hela natten i eget rum, men så har det förstås inte alltid varit. Tills hon var 17 år hade hon egen säng i mitt sovrum, det var det enda som funkade.

Lider med er, och tyvärr kan man ju inte sjukskriva sig från sitt privatliv.

Kram ?

Charlie70
lör, 2020-07-18 - 13:04

Det är avlösning varje mamma-måndag. Det har hon koll på. Varje vecka skulle inte bli mer av kontinuitet för henne det tror jag inte. Tror inte heller avlösaren är intresserad av att vara avlösare till exmaken. Jag tänker mycket på kontinuiteten. Därför är det viktigt att vi håller i de aktiviteter som vi har kört igång. Just nu orkar jag inte introducera mer. Inte flickan heller skulle jag tro.
Nej, det är inte lätt. Nu måste jag vila i sorgen. Funderar på att ringa jourhavande präst eller något (aldrig gjort tidigare). Behöver prata med någon men vill inte störa vänner i deras semester med mitt. Känner mig överväldigad av mina egna känslor i dag. Inte duschat än men det blir det snart. Städningen struntar jag i i dag.

Kram

Varafrisk
lör, 2020-07-18 - 18:03

Åh goa Charlie70❤️

Känner så starkt med dig❤️ Tänker att det inte var så konstigt att du känner dig gråtmild..sorgsen ..idag ...även om du har din son hemma så har du inte din dotter som pockar på HELA din uppmärksamhet och lite till....nu fanns det ju lite luft omkring. Tillåt dig vara ledsen, gråta...och ja varför inte ringa till jourhavande präst...jag gjorde det en gång då jag inte trodde att jag skulle få ta avsked t min syster....och det var skönt??

Jag vet att du kanske inte har ngt direkt förtroende för habiliteringen. Om jag hade mött dig i min roll som kurator på habiliteringen så hade jag först börjat med att du bara fick prata och gråta och sörja ...sen kanske vi hade kunnat försöka börja se om vi kunde hittat ngn lösning.

Men kära Charlie70...vila...vila ...och släpp ut dina känslor...du är ju helt fantastisk...det viktigaste är att man är good enough...och att du inte väljer att dricka alkohol är ju så starkt??

Kramar❤️❤️

Charlie70
sön, 2020-07-19 - 08:55

I går var en dag som liknade ingenting. Denna fruktansvärda sorg. Som ett stort, svart hål inombords. Väldigt tung att bära på. I varje fall ensam. Jag vet nu att jag har druckit bort denna sorg över flickan och allt vad det medför under alla år. Inte bearbetat utan druckit. I går drack jag inte. I stället pratade jag med en av de fyra som vet att jag numera är nykter och som fått detaljer kring varför. Vi pratade om ditt och datt, om min sorg och om kopplingen mellan mitt drickandet och min sorg. När jag lade på luren var det svarta hålet borta. Klockan var sent.

I stället för att dricka, pratade jag med en vän. Sedan lyssnade jag klart på en bok. Svårt att somna men jag vaknar till en ny dag. Klar i huvudet och utan hål i mitt inre. I dag ska jag leva! Men först - te.

Jag är nykter, jag känner och jag bearbetar.

Kram!

Andrahalvlek
sön, 2020-07-19 - 10:19

Så klokt och bra att du ringde en vän och pratade om sorgen. Det är en stor sorg att få ett barn med särskilda behov.

I början är den kolmörk, med åren gör den bara besök då och då. Man får ta emot den - gråta, prata om den, gråta lite till, och sen ger den vika.

Sorgen blir extra svår att bära eftersom den inkluderar en person man älskar. Man kan inte heller visa sorgen för den personen, där måste man vara extra stark.

Min dotter fyller 21 år på torsdag, vilket hon snart berättat för halva världen ? Jag sörjer fortfarande då och då. Att hon inte ska bli självständig, att hon inte ska få barn.

Jag sörjer fortfarande ibland att mitt liv inte blev som jag hade trott att det skulle bli. Sen tänker jag rätt snabbt att allt blir som det blir och går som det går. Jag kan i alla fall vara säker på att hon inte blir knarkare eller kriminell. En bedrövlig tröst, men ändå en tröst.

Jag har funnit mycket stöd och tröst i olika patientforum. Jag har själv startat två grupper på Facebook. En för ”drabbade” och en för föräldrar. Att ventilera saker med människor i liknande situation är så befriande.

Kram ?

Charlie70
ons, 2020-07-22 - 08:49

Alkoholen blir mer och mer en icke-fråga. Suget tycks har försvunnit. Tankar på vin finns kvar men lockar inte när jag tänker på vinet hela vägen - hur jag häller upp, första sippen, första glaset.... sista glaset.... Blä. Jag är så tacksam för att min hjärna är med mig och har samarbetat så välvilligt. Nu är det kaffet som lockar eller den där alkoholfria flaskan som ligger i kylen för lite mer festliga tillfällen. Jag är tacksam över att minnena över misstag jag gjort p.g.a alkoholen bleknar till förmån för den stolthet jag känner över att jag gjort något åt min dåliga relation till alkohol.

Efter månaden med barnen har jag pö om pö gjort en rejäl storstädning här hemma. Jag har sovit. Minst 10 timmar per natt. Jag har reflekterat mycket över hur vi har det i vår familj med flickans funktionshinder. Hämtat krafter ur det. Jag känner mig starkare igen.

Projekt viktnedgång pågår för fullt. Har ingen våg utan det får bli spegel här. Har en bra bit kvar men det är bara att jobba på! Klarar jag sluta dricka klarar jag att gå ner i vikt. För mig har det varit superviktigt att bara fokusera på nykterheten de första 6 månaderna. Först nu kan jag gå lite hungrig och sugen på mat utan att alkoholsuget ska ge sig till känna. En dag i taget och en sak i taget. Det är det som gäller för oss beroendepersonligheter!

Kram!