av Backen123

Bestemor
fre, 2020-07-17 - 19:31

Men jag går en som heter Craft. Du kan läsa om den i min tråd om du vill. Jag vill inte ta upp plats med det i din tråd.

Ledsen är ni säkert alla 3, i stugan. Prata om det en stund.
Välj sedan att aktivt göra nåt annat som ni brukar.
Bestäm att, vi kan prata igen imorgon, men nu försöker vi att göra det bästa av kvällen.

Även tårarna och ledsenheten behöver vila.
Imorgon är det en ny dag, då kan känslorna ha lagt sej något och tankarna klarnat.
Nu är fokus på DEJ och dina fina pojkar ??

Backen123
fre, 2020-07-17 - 21:26

Jag går också Craft, den är bra men, har lärt mig flera saker. Det är bara det att luften går ur mig ibland, när han blir arg och otrevlig, torrfylla. Har ställt mig frågan om han verkligen älskar mig, att han kanske ångrar sig så förbannat sådärför sin depression.
Men din resa Bestemor, det du gör är enastående att du orkar, kämpar för din egen skull och i er tvåsamhet på ett annat plan. Hur ska vi orka, eller det gör vi ju varje dag tills jag i mitt fall lämnar? Men här i stugan pratar vi inte om mannen, vi åker moppe, nu film mys med godis och chips, så inga sura miner, sorgen som jag känner vägrar jag att dom får ta del, dom är barn och ska aldrig behöva bära sin mamma. Tids nog, när dom är äldre så blir dom varse ❤

Bestemor
fre, 2020-07-17 - 22:14

Barn ä bara bäst!
Så fint att ni kan ta vara på den stund som ni 3 har tillsammans.
Självklart ska barnen inte bära dina problem, jag tänkte mer på om DE behövde få prata, fråga, osv. För att sen kunna lämna oron de kanske känner och sen byta fokus. Som ni nu redan gör!

Jo, jag blir också både arg och ledsen över de elaka kommentarer som jag får höra.
Jag går undan, det är nog lättare när man inte har barn kan jag tänka mej.

Ja, då går vi CRAFT båda två.
Inre styrka och klarsynthet önskar jag oss ??

Backen123
lör, 2020-07-18 - 10:58

Jag tänkte inte mina ord som försvar så du inte känner så ❤ jag har tyckt det varit svårt, har läst att man ska vänta in frågor, jag har berättat för dom om sjukdommen och framförallt att han inte sover, det är konkret. Men det som märks på dom och som är svårt att sätta fingret på är svårare. Dom vet ju aldrig när han är med, när han far och varför. Men jag växte upp med en pappa som också var trasig sen barnsben och mamma skyddade oss ifrån det, så mina barndomsminnen är fina men jag förstår min mamma hade det jobbigt fast då utan sprit. Jag fick min lyckokänsla igår, vi kollade på film alla 3 och skrattade gott, tänkte jag måste skriva det för mig själv att kunna läsa sen för att påminna. Idag kommer mamma och hennes gubbe, det blir bra för barnen, mer vänner kommer och går under dagen. Jag är ledsen för jag vill ju min man ska vara här, jag är ju fortfarande i en mystisk förälskelsefas, den fick aldrig lägga sig, det är som en chock som inte vill släppa. Varför just jag, nu igen, jag är ingen duvunge har levt rövare i omgångar, men som 48år tänkte jsg atr nu är det väl min tur, jag är mogen för lugnet, köpt hus tillsammans med någon och gift mig för första gången. Stämde av allt han hade levt i samma förhållande i 20år och såg inget konstigt, och så är han en person nästan längst ner. Så besviken på mig själv på honom, på livet. Jag vet att jag kommer att läka, men jag vill så barnsligt få njuta i mitt fina kök, renovera, göra fint, bjuda hem vänner. Men en stor ångest klump va vad jag fick som nygift

Bestemor
lör, 2020-07-18 - 14:12

Så härligt med en glad kväll med barnen. Att för en stund kunna släppa besvikelsen, oron och tankarna!
Barn ä ALLTID bäst !
Jag kan ibland också behöva påminna mej om min rikedom i mina vuxna barn + barnbarn! Utan mej hade ingen av dem funnits och vi hör för ALLTID ihop! Min man orkar sällan med att umgås med dem när de kommer. Han går undan, dricker för sej själv....
Så visst är det sorgligt att orken inte finns. Men värdefullt att man själv ändå kan njuta, skratta, umgås.
Jag märker att du är både erfaren och klok, så jag kan förstå att du " slår på dej själv" som nu hamnat i den här situationen. Men jag tror att du även klarar att under den tid som du nu lever i detta, kommer att komma fram till vad som blir bäst för dej och pojkarna i framtiden.
Allt får ta sin tid, så länge det känns hanterbart och ingen far illa.
Att du behåller din inre styrka mår alla bra utav. Så unna dej fler såna stunder då du släpper ansvaret över din man.
Hoppas att ni får en fin lördag.
Kanske även din mamma kan vara ett stöd för dej, hon verkar ju också ha erfarenheter som liknar dina....
??? ett hjärta var får ni!

Backen123
sön, 2020-07-19 - 18:42

Från stugan, så vilsam helg. Kan prata om mannen med mina föräldrar. Han är inte hemma, kanske AA. Han har inte gett djuren mat, brukar vara ett tecken på att han skiter i dom, har inte fått klart för mig än om det är mot mig eller mot sig själv. Och så den där klumpen som sitter i magen, jag vill inte ha den mer. Jag kan göra något åt det, vara trevlig, lirka lite men nu sa tom med min mamma stopp, sjuk kan man vara men dumheter behöver man inte ta. Japp, så jag balanserar ett tag till, inför barn resten behöver jag inte bry mig om

Bestemor
sön, 2020-07-19 - 19:54

Att helgen blev vilsam är ju härligt! Du och grabbarna fixade det!
Din mammas goda råd kommer från egen erfarenhet så du vet att du kan ta till dej utav dem.
Det betyder också att du inte är ensam. Så fint.
Det låter som att du har fått viss distans efter den här helgen. Kanske nya insikter.
Jag önskar er all kraft till förändring så att du slipper klumpen i magen ???

Backen123
ons, 2020-07-22 - 22:32

Ibland kan jag sakna närheten, att sova bredvid mannen. Igår tog jag lite närhet, sa att jag behövde det bara. En kram, hålla handen. Det räcker så. Igår va fint, lugnt. Idag pratade han om den högre makten, jag tror han är nära, han hade fått ett tecken. Jag kan lyssna, försöka förstå... Men jag sa även att jag kommer se till att klara mig, jag kommer att göra bra saker för mig själv och det är ok. Kommenterade bristen av närhet, och jag sa att vill han inte ha mig, så finns det säkert nån annan som vill ge mig det. Sa det för att han ska förstå, att hans kontakt med ett ex gör ont, att det gör att även jag kan lyfta blicken om han inte tar ansvar för oss, inte nådigt men ibland spelar det ingen roll om man är sjuk, man får stå sitt kast. Han tog det på rätt sätt, låta det sjunka in. Att efter 2 års depression pga av långvarig alkoholmissbruk så räcker det inte bara med att vara nykter några månader, man måste nog göra annat grovjobb och det är att bygga upp tilliten för dom närmaste. Och jag vet efter min flytt time out, att det finns ett liv på där borta, och jag är inte rädd längre. Känner ingen skuld el skam. Men självklart kommer jag fortsätta stötta mannen i mitt liv här och nu, men inte utan att jag ser att vi lever som man och hustru, inte bara under samma tak. Kvällens reflektion ❤ Att komma till positiva insikter för en själv får man genom att ge sig själv lite kärlek, göra saker även fast det känns långtråkigt och sorgligt, det är att stå upp för sig själv. Jag lärde mig det från den här sidan, att jag kan köpa och göra vad jag vill för mina pengar. Sedan fick mannen skriva under ett äktenskapsförord så vi båda vet vad jag behåller om det kraschar fullständigt, det var något jag gruvade mig för men så skönt när det var gjort ❤

Bestemor
ons, 2020-07-22 - 23:31

Oj vilka insikter och framsteg!
Vill bara säga att jag är imponerad och glad för din skull ?

Rosette
tors, 2020-07-23 - 15:25

Du har varit här länge och berättat om hur du har det, hur din man är och mår och dina barn. Du berättar och det väcker omsorg, fin förmåga att kunna sätta ord på saker och även modigt. Du har fått och fortsätter få mycket stöd här, fina tips och råd. Hoppas det är okej att jag också tittar in i din tråd här. Jag ville säga att du är klok som jobbar på mot att bättre ta hand om dig själv och ditt jobb ger resultat.

Att inte känna skuld och skam på samma sätt när du gör saker för dig nu, är ju en tydlig vinst. Resultat av alla de ansträngningar du gjort, skriva här, ta kontakt med de som går i hans familj, prata med mannen, säga vad som gör dig ledsen, gå CRAFT för att påminna dig och lära dig mer. Kanske är det mer du gjort och gör som är hjälpsamt. Du vet vad du behöver och fortsätter göra mer av det, fint att du berättar här och dina steg kan säkerligen också inspirera andra här inne att också börja ta hand om sig själva i sådana tuffa situationer. Oavsett så bra jobbat av dig verkligen!

Kanske hittar du mer här inne som kan inspirera dig att hitta sätt att ta hand om dig i detta, eller kommer på saker när du skriver och berättar för oss här!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Backen123
tors, 2020-07-23 - 23:30

Tack, vad fint. Ja jag har även skrivit bra saker, som jag tänker Och gör. Kan finnas en styrka för mig själv längre fram eftersom jag använder forumet mycket som en dagbok. Kanske lite för utlämnande ibland, men vad spelar det för roll, känns nästan mer verkligt då. Just nu funderar jag över att umgås, skulle så gärna vilja bjuda hem en väninna, äta, dela på en flaska vin på lördag. Går det för sig, får man aldrig leva det liv man trodde? Lite småaktigt tänkt, men nu umgås vi med ingen, en saknad från många i vår närhet, det blir inte naturligt eftersom han har gjort några av våra närmaste illa, bla min syster och hennes man. Sedan flera som är mina vänner sedan tidigare, men som vi umgåtts med tidigare dom vet ju hur illa jag har farit. Skulle min man kunna vara lite öppen med din sjukdom skulle allt vara lättare, men nu ska ju ingen få veta, och då har det ju blivit lättare att inte umgås. Konstigt och problematiskt ?

Bestemor
fre, 2020-07-24 - 10:53

Låter klokt att du vill leva mer normalt och ditt eget liv, samtidigt.
Jag har turen att maken ALLTID drar sej undan om jag får besök. Kan ni göra en överenskommelse? Ikväll vill jag bjuda hem...och få sitta själv med henne.
Eller kan alternativet vara att ni ses i stugan?
Fortsätt att planera, ta initiativ och lev så normalt som du önskar. Kanske behöver du inte begränsa dej så mycket som du har gjort.
Hoppas att din helg blir fin ?

Backen123
mån, 2020-07-27 - 22:54

Blev bra, väninnan kom och vi åt och drack lite. Mannen hade jour och han tyckte det var ok. Är trött, har jobbat mycket men ska ta det lite lugnare. Mannen är mycket gladare, hjälpsam gjorde tom middag idag, brukar aldrig hända fast jag jobbar till 19 ibland. Han pratar på om sitt, jag frågar, alla nöjda och glada? Får se när han ser mig? Vet inte hur jag ska hantera mig själv, när ska jag fångas upp av honom. Jag förstår ju att det är omöjligt, han är ju orsaken. Och jag klandrar honom inte, men ändå? Känner mig barnslig och tycker det är så jobbigt att börja om hela tiden, orkar inte det just nu. Grubblar ibland om han har kontakt med sitt ex, helt stört att det ens skett. Hon som han hatade så mycket, dom som tom slogs, hon som kontaktade mig precis när vi träffades och varna mig för honom och det blev han så olycklig för, hon som är 15år äldre.. jag fattar ingenting av det, men tiden läker ...

Bestemor
tis, 2020-07-28 - 07:39

Att få stunder och dagar när det känns lättare, då det nästan är som vanligt är ovärderligt! Att få unna sej att tro och hoppas, om än bara för ett NU.
Vem har förresten mer än ett NU?!
Att kunna känna att just nu är det ju faktiskt ok, just nu är jag nöjd det är väl det som är målet.
Visst, det är väl inte så att man ska " sopa allt under mattan" Men kanske inse att just NU är det inte läge att rota i det som var.
Om 2 personer vill komma vidare, så tänker jag att förr eller senare kommer det som krävs fram i ljuset, utan att man behöver gräva.
Om man vågar visa tillit till den som ständigt svikit, om inte annat för att supa i smyg, då mår man bättre själv.
Samtidigt också vara så klarsynt att inse att ingen har några löften om hur framtiden blir.
Jag skriver det här lika mycket till mej själv, för jag känner att vi just nu hamnat i liknande läge.
Vågar jag börja hoppas nu?
Kan jag lita på honom?
Det vet vi inte, men vi vet att just NU är det ok, då får vi vila i det.
Uppmuntra och bekräfta om vi orkar.
Ta emot glada stunder utan att varken se bakåt eller framåt ??

Backen123
tis, 2020-07-28 - 15:30

Så sant, för dig är ju förhoppningsvis resan lite påbörjad för din man. För min är det snart 9mån av tillfrisknande. Och det tror jag också att man måste lyfta blicken, men igår hade vi årsdag och inget vi vill fira. Idag ringde han och sa han glömt... Men såren dyker upp ibland, och nämner jag det så är ilskan igång från honom.

Bestemor
tis, 2020-07-28 - 16:13

Ibland vill man bita sej i tungan då känslorna börjar tala innan man riktigt hunnit tänka efter.
Det blir mycket att bära inom sej och visst blir man less på att hela tiden visa ett slags hänsyn.
När man innerst inne känner sej så sårad av den andre!
Inte alls enkelt....??

Backen123
tis, 2020-07-28 - 22:09

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet ? men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Bestemor
ons, 2020-07-29 - 17:08

Så är det absolut, vi har rätt till våra känslor och att berätta om dem. Jag blir ändå lite imponerad över ATT ni ens pratar om problematiken!
Det finns alltså en ärlighet i att problemet finns!
Kanske skulle det vara hjälpsamt för er med parterapi?
Det har jag själv föreslagit min man, men absolut NEJ!
Jag tror att det är bra för alla relationer med friskvårdssamtal, att alltså våga ta emot samtalsstöd långt innan krisen är uppenbar.
??

Backen123
ons, 2020-08-05 - 23:16

Han for hem till sin hemstad, efter 6mån sedan sist, inte träffat barn, föräldrar, släkt och vänner. Helt galen förra veckan då han tyckte det var fördjävligt att jag inte hade uppmärksammat får årsdag, som han glömt och som han sagt att han inte ville fira med mig tidigare. Sluta med att han slog sönder peltorkåpor. Han hotar då med att åka hem, och jag fattar ingenting, det är ju bara skönt att jag får andas. 2 dagar senare får jag frågan om jag inte ska följa med, knappast. Jag far till stugan med min son. Jag kommer hem söndag, han meddelar att han åker hem på måndag. Han kommer upp sent måndag, sover hos sina föräldrar, träffar sina barn på tisdag eftermiddag, åker sen hem onsdag. Jag förstår inte, varför träffar han dom inte mer, han längtade ju så. Han skulle komma hem sent onsdag, kommer till 19 och då har jag huset fullt av familj som ska käka tillsammans, han sitter med och är trevlig. Vi kan prata om hemresan, han går till sitt rum och lägger sig. Mycket märkligt alltihopa....

Bestemor
tors, 2020-08-06 - 18:25

Så nära, i samma hus....men ändå detta avstånd emellan
Du kämpar på bra och står för din egen åsikt. Jag tycker att du är stark och framåt.
Hur går det med känslorna för honom, känner du att de finns kvar eller är du tom och kall efter alla påfrestningar?
Tänker på dej ??