Jag är så trött.
Less på det.. Trött på mitt drickande, trött på mitt gnäll över mitt drickande, less på att jag inte kommer loss och trött för att jag tränar så mycket...
Är rädd att kroppen ska ge upp.
Att hjärtat ska lägga av, eller att jag ska utveckla cancer, om det inte redan hänt.

Utåt är jag så hälsosam.
Jag äter "rätt" och jag tränar mycket, är alltid igång. Jag springer eller går, går går.. så länge jag rör mig är jag nykter. När jag sitter still dricker jag.
Jag inte ens sugen men jag bara tar ett glas.
Ibland tittar jag på glaset och mår illa av tanken på att dricka men dricker ändå och efter första glaset går nästa lättare.
2, 3 eller 4 stora glas vin.
Igår 5 GT.
Sen upp på morgonen, ut och spring. Trött och torr men ut, ut, ut!

Jag har läst alla tips, jag har slutat så många gånger men går på det igen, bara för att jag känner mig trotsig.
Vill inte söka fysisk hjälp, det har jag inte ro till. Förstår det låter dumt.
Är såååå trött.
Och rastlös.
Kan jag sätta allt på paus?
Bara fly en liten stund?
Nej det kan jag inte.
Jobbet...
Barnen...
Hemmet...
Mannen...
Jag behöver ju vara här, nu. Frisk
Nykter.

Sköter mitt jobb, sköter mig själv.
Allt ser så bra ut på ytan.
När jag pratar om mitt problem verkar folk inte riktigt tro mig.
Så jag är tyst.
Och tar ett glas till
Skrattar, skojar, ler.
Gråter på insidan.
Letar efter en plats att gömma mig på.
Glömma mig på.

Oj vad jobbigt du verkar ha. Du är inne i ett ekorrhjul o kan inte hitta ut. Vad bra att du hittat hit, här kan du skriva av dig och läsa andras berättelser, få tips hur du kan göra. Jag har själv sluta o börjat igen, liksom de flesta andra härinne. Du ska veta att det finns en väg ut. Kanske är det dags att söka hjälp utifrån, det är ju för din skull. Adjävulen gör oss till slavar o vi mår så dåligt. Styrke kramar Jullan

Jag har varit här förr..
Har hållit upp nästan 300 dagar en gång, då träffade jag min man, det bästa som har hänt förutom mina barn.
Jag har tänkt, planerat, gett mig fan på att sluta förut men flöpp.. bara skitit i det. Utan någon vettig anledning. Kanske är jag bara destruktiv, bakom mitt glada, friska yttre.
Ibland undrar jag om jag bara väntar på den stora smällen. Ibland undrar jag när jag egentligen ska få vila, på riktigt.
Går några kilometer till, hoppas bli trött tillräckligt så jag kan sova på natten men där emellan slinker några glad vin ner och sen sover jag uselt, pulsen ökar, magen krånglar..
Nästa dag går jag igång igen. Träna, jobba, dricka, slappa om och om igen .
Hoppas det blir bättre denna gången.
Jag mår så bra när jag inte dricker.
Tänker ducka för den stora smällen, jag ska inte gå under.
Inte av detta.

Första steget är att du själv inser att du inte kan hantera alkoholen längre, andra steget är att ta hjälp.
Hur mycket man än tror det så kan man inte klara det själv. Jag och många andra har försökt åtskilliga gånger med dåliga resultat.
Hjälpen behöver inte vara statlig utan det räcker med en medmänniska som vet precis vad du pratar om, som vart där själv

Jag lider med dig.
Det är så mycket i din berättelse som stämmer på mig själv. Jag kraschade till slut, inte en gång utan flera gånger. Så mycket tvång och prestation i allt jag gjorde och fortfarande gör. Längtade nästan efter att raset skulle komma. Nu går jag hos psykolog på beroende mottagning där jag bor. Ingen skam, bara lättnad och kapitulerat inför alkoholen och mitt trasiga förflutna. Jag har 32 dagar nykterhet i bagaget nu och en lång väg kvar men jag vet att jag ska och vill leva utan alkohol. Det har varit svårt och jobbigt att få riktig hjälp men med en hel del tur har jag hamnat rätt.
Våga be om hjälp och berätta hur du har det. Du vet ju hur bra du mår utan alkohol. Du behöver komma tillrätta med träning och allt annat självplågeri kära Surkärring.
Det går, du kan!
Tänker på dig och sänder dig styrkekramar.
GP

Garageper, känner igen känslan att nä stan längta efter kraschen.
Kanske tar jag hjälp.
Jag är bara rädd att om jag lyfter på locket, utanför forumet här, så kommer jag att gå i sönder, fullständigt. Det har jag ju inte tid med...
Jag försöker igen. Lite till. En dag till.
Kram till er!

Hej Surkärring,
Det låter som att du har höga krav på dig själv och en stressig tillvaro som gör att du inte kan hitta lugnet på naturlig väg. Jag tror du måste ge dig själv utrymme att vila. Att dricka har kanske blivit din lösning på att hantera orimliga krav. Kanske är det du själv som ställer kraven, men så länge de finns där gör de det svårare att släppa alkoholen tror jag. Kan du prata med din man? Be honom hjälpa dig att sätta gränser (inte kring alkohol utan kring projekt och aktiviteter i vardagen)? Du har ju klarat att sluta dricka förut, kanske är det inte den biten du behöver hjälp med utan snarare att hitta balans i tillvaron? Jag gick själv och pratade med en psykolog om att jag var stressad och mådde dåligt. Hon hjälpte mig få överblick över hur min vardag ser ut och sa sedan - Javisst, du kan fortsätta leva såhär och göra alla de här sakerna, men då kommer du också fortsätta att behöva söka hjälp för stress. Jag valde att skära ned på arbete och aktiviteter, inte jättemycket, men tillräckligt för att må väldigt mycket bättre... Hoppas du hittar din väg, ta hand om dig och sluta innan du går in i väggen totalt, det blir så mycket värre då..

Hej! Vi låter rätt lika du och jag. Man, barn, jobb, vänner , fint yttre.... knappt några som vet hur jag dricker. Om dom inte sett mig spåra ut nån gång, vilket händer typ en gång i halvåret... annars ligger jag där runt 3,4,5 ibland 6 glas. Mår skit efter men ingen märker nåt.

Förstår vad du går igenom och vilka tankar som rullar. Jag har hållt på med de tankarna sen jag var 19 (17 år sen nu) och insåg redan då att jag inte kan hantera alkohol. Jag har en inre oro och stress, har alltid haft det. Men nu har jag verkligen ledsnat på alkohol! Har hållt upp förut (bland annat under hela graviditeterna). Men vet nu att jag måste hitta lugn inombords och andra sätt att jobba bort min ångest.
Jag har varit sjukskriven senaste året från och till pga utbrändhet. Du kommer dit förr eller senare om man är som vi. Som dom flesta här inne verkar vara! Energiska, vill mycket, många bollar i luften, stressade.... inte lätt i dagens samhälle. Så mycket krav utifrån och även inifrån. Har gått hos terapeut mot min ångest och stress. Tar en dag i taget... det går sakta i tillfrisknandet av utmattning. Och det går sakta i att ställa om sitt liv till ett stressfritt liv. Ska vi hjälpas åt ? jag är på dag 4 idag av att vara nykter.

??

Det är skönt att veta att jag inte är ensam. Mycket av det ni säger är ju helt rätt.
Jag tror jag har ett enormt kontrollbehov, kombinerat med en strävan att vara duktig och omtyckt. Den enda gången jag slappnar av är när jag dricker, och då tar det över. Som en obstinat liten jävul, jag kan minsann släppa på kontrollen, kolla här!
Annars mår jag bäst precis efter träning. Eller när jag är i skogen..där behöver jag aldrig ta med alkohol, dessutom är det för tungt att bära när jag är ute flera dagar.
Jag är inte redo att söka hjälp utanför Internet ännu.
Kanske vågar jag.
Kanske måste jag krascha först.
Det enda jag vet är att jag inte ska dricka idag, iaf.

Tack för ert stöd.
AkillesU, jag följer dig på din nyktra väg. Är nog ganska egoistisk och dåligt stöd men heja oss, vi är på väg!

Att slappna av är nog det som kommer va svårast med detta! Har nog druckit mestadelen av mitt vuxna liv pga att jag vill slappna av.
Vad dumt egentligen när man tänker efter... Måste finnas så många andra sätt att slappna av på.
Ska verkligen försöka hitta fler kurser i det för att lära mig!
För vet precis hur du känner när du sätter dig ner. Den där inre oron maler på... man känner ångesten komma krypande. Känner den där inre stressen som man bara vill dämpa. Men man orkar inte eller vet inte hur. Eftersom man är så van att va uppe i varv. Så lätt att bara ta fram vinet då! ??