av Bojan

Bojan
ons, 2020-08-26 - 21:15

Jag har två syskon som är alkoholister födda på 60- och 70-talet. Den äldsta är det nog tyvärr försent att få tillbaka. Den yngre, möjligen om viljan kommer. Övriga familjen, är välfungerande och nära men har levt med sjukdomens terror i över 30 år. Vi kan säga nej och sätta gränser men när det blandas in blåljusuttryckningar och grannar mitt i natten är det svårt. Då rycker vi ut. För andras skull numera skall jag nog var ärlig att säga. Vi kan inte lämna någon stackars granne ensam med en fullkomlig havererad människa en halv natt i väntan på polis eller ambulans för att manifestera gränsdragning. Det går bara inte. Och det är så utmattande. Ibland hoppas man i hemlighet på att de gör något brottsligt så att det kan bli ordentliga konsekvenser som god man eller tvångsvård. Men de balanserar så exakt, all promille till trots, att det blir maria med lugnande för avtändning. Sedan tack och löften om förändring och inte skolka öppenvården. Sen börjar allt om igen. Mår så dåligt av detta och känner skam, hat, ilska, frustration och kanske innerst inne väldigt mycket sorg över att det blev såhär för dem. Orkar inte ett till råd om att sätta gränser från folk som inte vet vad medberoende handlar om. Det är spyor, karatesparkar, blod, självmordsförsök, stulna ägodelar, bajs, kiss, chockade människor, sjukhus, polis, ensamma hundar, gråt, dålig hygien, blancolån och ursäkter. Det känns om man inte är gjord av sten. Hur gör ni?

Nordäng67
ons, 2020-08-26 - 22:05

att förändra men det går. Den dagen man inser att det inte är den problematiska anhöriga som man ska förändra utan sig själv det är först då man kan komma någonstans. Min mamma är psykiskt sjuk, hon har även perioder när hon dricker mycket. Jag har slitet som ett djur med henne, försökt hjälpa och stötta, tagit ansvar, känt mycket skam för henne när hon gjort och sagt konstiga saker och blivit osams med folk. Har gått i KBT för att lära mig vad som är mitt ansvar och inte. Det tar tid och krävs mycket träning men det går. För ett par veckor sedan ringde hennes kontaktperson på psyk och frågade varför min mamma inte kommit till en inbokad tid. Ingen aning sa jag, det får ni ringa och fråga henne om. Men det är lättare för dig att göra det sa dom då. Nej sa jag, det är lättare för ER om jag gör det men jag kan tyvärr inte idag. Jag för några år sedan hade kastat mig i bilen och ryckt ut. Vart jag vill komma är att om inte vuxna människor fungerar som dom ska är det samhället som ska stå för ansvar och resurser. Du skall inte behöva ta ansvar. Man kan stötta men inte behöva ta över! Jättesvårt, jag vet! Lägg fokus på dig själv när det uppstår en sådan situation. Träna på gamla och passerade händelser. Fundera på om du kunde gjort annorlunda, på ett sätt som hade blivit mer rättvist och bättre för DIG. Kram

Bojan
ons, 2020-08-26 - 22:28

Tack, ja det är precis det. Träna på tidigare situationer var ett bra tips. Kom direkt på en från förra året då polisen kom och förklarade att de inte kunde ta med min syster då hon inte ville och inte visade några synliga tecken på självskada. Det efter att hon ringt runt och sagt adjö på fyllan - slumpartat urval av folk - och det larmats från olika håll. Den felande länken var ju att JAG stod i hennes lägenhet och räknade tabletter etc. Jag var ju där. Då kunde de lämna. Det kanske de iofs hade gjort ändå och hon hade kunnat stoppat i sig och dött. Men det måste jag våga känna in och framförallt omdefiniera skulden i så fall. Den är inte automatiskt min för att jag inte agerar.

gros19
tors, 2020-08-27 - 09:15

Minst sagt förfärlig situation du befinner dig i. Inte lätt att tänka klart och rationellt under såna omständigheter. Har levt i liknande situation men det handlade då om min son. Jag genomgick ett anhörigprogram som var starten på den förändring som gör att jag idag mår bra och har sluppit den förlamande oron.

Fick rådet att ställa tre frågor till mig själv innan jag agerade som medberoende, vilket jag var eller fortfarande är.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Alla frågorna skulle besvaras med ja om jag skulle agera i någon situation. Kändes omöjligt i början att tänka så, att tillåta sig vara så "egoistisk". Fungerar rätt bra idag men jag måste påminna mig. En sak som jag tror varit väldigt posituvt för min son i den här situationen är att hans skuldbörda har lättat när jag sagt nej ibland.

Givetvis finns det akuta situationer då man måste agera enligt mig och det handlar ju då främst om att rädda liv.❤

Bojan
tors, 2020-08-27 - 22:15

Tack gros19. Bra med frågorna och håller med dig, det svindlar nästan när man tänker så. Men känns bra att man som du skriver att man får träna sig fram. Senaste utryckningen var i måndags natt och jag känner I efterhand att jag svarar: ja, nej och nej på de frågorna. Känner precis som du angående att rädda liv. Där måste något kalibreras för hittills så har de ju inte gjort allvar av det utan jag vet att det är delvis spel för att komma åt resurser, läs starka mediciner på kontrollerad avdelning, för att hantera avtändningen efter en suparperiod. Samtidigt är jag ju lika rädd för avtändningen som de själva pga depression, skam och förtvivlan som i sin tur gör att de tar tag i saken och avslutar allt. Måste hitta ett förhållningssätt som funkar för mig och oss här.