Fungerande_alkis

Hej alla!

Jag är helt ny här på forumet. Är en man född 1981, och mitt drickande har börjat spåra ur totalt.

Jag är väl vad man skulle kunna kalla en fungerande alkis. Har ett jobb, en inkomst och dagliga rutiner. Jag tror att inte att någon, förutom jag själv och någon enstaka läkare jag tidigare sökt hjälp hos, vet riktigt hur illa det faktiskt är. Jag är alltid nykter på dagarna (eller ja, bakis då) och onykter på kvällarna. Vissa kvällar är jag inte bara onykter, utan snarare helt plakat. Det är ett mirakel att jag under denna tid lyckats ta mig igenom en tuff yrkesutbildning, och dessutom lyckats jobba mig uppåt i karriären. Det borde inte vara möjligt.

Det dagliga drickandet började i samband med yrkesutbildningen. Jag har alltid druckit för mycket, men det var då det drog igång på allvar. För kanske något år sedan. Kände mig ångestladdad, stressad och hängig, så jag drack på kvällarna för att varva ned. På den vägen är det, och nu kan jag inte sluta - trots att jag hatar skiten.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen för något halvår sedan och berättade för läkaren om min situation. Han menar att jag lider av sociofobi (han har rätt, för övrigt), så jag fick sertralin på recept. Efter bara några veckor började jag må extremt dåligt psykiskt. Ett par nätter genomled jag extrema panikattacker och läskiga overklighetskänslor, så jag var tvungen att trappa ned och sluta med medicineringen. Annars skulle jag förmodligen ha hängt mig till slut.

Så nu är jag tillbaka på ruta ett igen. För att ge ett hum om hur illa det faktiskt är så kan jag under en helg trycka i mig en hel sjuttis sprit och en hel liter vin själv hemma i lägenheten, plus några starköl på det. Det är verkligen illa. På vardagskvällar är det inte ovanligt att jag trycker i mig en hel flaska vin själv. Jag fattar inte hur jag orkar kliva upp tidigt på morgonen och kämpa mig igenom en hel arbetsdag efter sådana kvällar, men på något mirakulöst sätt lyckas jag.

Jag håller på att förstöra min lever, och mitt psyke blir bara skörare och skörare för varje dag. Känner mig lättirriterad och ångestladdad nästan hela tiden när jag inte dricker.

Jag hatar alkohol. Det är enligt mig en av världens skitigaste och lömskaste droger, och ändå kan jag inte sluta.

Har till och med börjat be till Gud om hjälp. Jag fattar inte varför det är så jävla svårt att bara sluta. Jag vet att jag skulle må så mycket bättre om jag bara kunde sluta dricka.

Tack för att jag fick skriva av mig.

Fortsätt skriv mycket, upp med allt jobbigt på bordet. Läs andras trådar, kommentera och inspireras.

Jag tror på faktametoden. Genom att läsa på om hur alkoholen skadar vår kropp och hjärna kommer man till slut till en insikt om att man inte vill dricka mer.

Ditt psykiska mående beror till stor del på alkoholen, som skapar sömnstörningar och ångest. Börja med att söka på ”alkohol och hjärnan” på youtube så får du lära dig mer.

Livet utan alkohol är fantastiskt! Tyvärr går det inte att läsa sig till hur fantastiskt det är, det måste upplevas. Jag har snart varit nykter i 7 månader, tjoho!

Kram ?

Hej & Välkommen!

Jag tror jag smög ännu mer än du innan - dolde för många att jag ens drack, hade aldrig pratat med läkare om det. Vägen ut ur beroendet är garanterat olika för oss alla, men många här på forumet har av någon anledning kommit till en punkt där det är nog.

Att du startat en tråd är jättebra, gör som många andra, skriv av dig i den lite nu o då, och läs i andras trådar. Det finns mycket klokskap, erfarenheter av dårskapen vi pysslat med. Viktigt att du gör allt det här för din egen skull, tror jag, att vilja själv är en nyckel.

I början av min process i somras trillade jag igenom en gång - men stannade kvar här, till skillnad från de två andra gångerna jag startat trådar här. Så jag vill skicka med - om du snubblar och hamnar i flaskkramandet fast du egentligen inte tänkte, eller tänkte hur gott det skulle vara - spring inte iväg o göm dig under en sten (inte alltför länge), utan våga kom tillbaka hit och fortsätt skriv o kämpa dig till ett nyktert liv.

En dag i taget gäller för många, och särskilt i början

Åter - välkommen hit.

Du verkar ha en hatkärlek till alkohol som många andra, inklusive jag själv. Men när du väl bestämt dig, kommer alkoholdjävulens makt över dig att minska dag för dag och du kommer att känna dig starkare och gladare för varje dag. Det är så jag känt under mina längre uppehåll, en känsla jag vill ha för resten av mitt liv. Det hjälper mig mycket att vara inne här och läsa och skriva. Och jag tror på det Andrahalvlek säger att det hjälper att ta reda på så mycket som möjligt om vad alkoholen gör med oss och vår kropp och hjärna. Inget positivt!
Hoppas du får en finare helg än du haft på länge.Du kan klara det!

Bra att du hittat hit, det är viktigt med någon sorts hjälp tror jag. Här får man mycket feedback, och du kanske även skulle testa AA? Tror de har typ zoom-möten nu också, det kanske passar dig. Och en viktig sak är ju att alkohol triggar ångest, mycket försvinner om du lyckas bryta... Kämpa, du kommer ta dig ur det här!

Femina

Jag tog hjälp utav gemenskapen i AA. Sakta men säkert får du kunskap, en öppen och ärlig gemenskap med andra människor som önskar sluta dricka. Inga online-möten i världen kan mäta sig med känslan av värme, acceptans och fina bemötande du får på ett möte IRL. Ge det en chans. Gå minst 5-10 ggr och lyssna på alla kloka ord du kommer få till dig av dem som gått före. Själv har jag drygt sex månaders nykterhet nu och har aldrig mått bättre. Hittar tillbaka till den personen jag var innan allt spårade ur. Varmt lycka till! ?

Fungerande_alkis

Tack så mycket, och ja - du har helt rätt i att stora stenar släpper från bröstet när man äntligen basunerar ut sina problem. Jag kan inte berätta det här eländet för mina föräldrar eller syskon. Det skulle ta knäcken på dem, och det vill jag inte. Jag tror att det anonyma skrivandet är en form av terapi som definitivt kommer hjälpa i längden.

Fungerande_alkis

Tack, och det ska jag göra. Jag vet redan att alkohol är ett gift, eftersom min kropp och mitt psyke protesterar varenda dag på olika sätt, men jag behöver nog mer kunskap om denna djävulskap för att verkligen ta steget att sluta för alltid.

Fungerande_alkis

Tack allihop för en så snabb och varm respons. Jag börjar verkligen känna mig desperat nu. Jag hatar mig själv varenda dag jag vaknar upp bakis, och jag har helt tappat kontrollen över drickandet. Jag hittar alltid någon dum idiotisk ursäkt till att dricka. Om något roligt har hänt - fira med alkohol. Om något tråkigt har hänt - trösta med alkohol. Om man misstänker att man inte kommer kunna sova - sup tills du däckar, och så vidare. Alltid någon dum ursäkt, och aldrig är det mitt intellekt som talar. Det är alltid beroendet som talar. Jag har totalt tappat kontrollen, och jag är så sjukt trött på hela situationen. Jag sitter t.o.m. och dricker just nu, för att - det har ju varit en tung vecka, så jag är "värd" det. Samtidigt känner jag mig som en värdelös alkis, och depressionen tycks tränga igenom nu för tiden - oavsett hur mycket jag dricker.

Morgonen är alltid värst. På helgen kan man ta sig en återställare utan att någon ser det. Men på jobbet ska man vara pigg, kry och fräsch. Jag hinkar i mig kaffe och vatten på morgonen. Gärna två glas treo också. Om jag ser riktigt bakis och sliten ut, så skyller jag alltid på att jag sov dåligt. Det är alltid bekvämt att ha ursäkter.

De som är riktigt vakna förstår nog att jag har problem, men jag har trots allt blivit ett proffs på att dölja det. På helgerna får jag stora minnesluckor, och vaknar ofta med blåmärken på kroppen. Jag fattar inte hur någon över huvud taget kan överleva detta beroende i flera decennier.

Det skulle inte jag göra.

Var inte rädd att söka hjälp att bryta, man måste inte klara allt själv.. Finns det någon person du litar på som du kan berätta för? Eller ta kontakt med sjukvården? Du kan slippa allt det här, det går att sluta dricka; det är läskigt i början, men vad är det mot hur du mår nu? Hitta en målbild där du är nykter och lugn, det går att komma dit. En dag i taget, börja imorgon..

Femina

Zoom-möten är en digital plattform där man loggar in och har mötet via datorn. ?

Fungerande_alkis

Ärligt talat så blir jag mer stressad av datormöten (med webbkamera och allt) än jag blir av faktiska möten. Samma sak med telefonsamtal. Jag hatar att prata i telefon, om det inte är min mamma som ringer. Jag skyr både webbsamtal och telefonsamtal som pesten. Jag tror det vore bättre för mig att besöka ett faktiskt AA-möte.

Fungerande_alkis

Faktum är att jag hällde i mig en hel flaska vin innan en Skype-redovisning, när jag pluggade på distans för ett par år sedan. Jag var så nervös inför att ha en kamera i ansiktet att jag hällde i mig en hel flaska vin innan. Och detta var mitt på dagen, runt förmiddagen. Jag hatar att vara i fokus. Det är bland det värsta jag vet.

Min erfarenhet är att kollegor kan tala om dig, men inte med dig.
Arbetsgivaren kanske dröjer i det längsta med att ta upp problem, gör de det så har de plötsligt ansvar för din rehabilitering.

Kennie har rätt. Om du inte klarar att sluta på egen hand behöver du naturligtvis hjälp. Vad som passar dig kan bara du avgöra.
Jag har tagit Antabus ett par omgångar. Det hjälper dig att låta bli att dricka, inte att sluta, men det ger tid till återhämtning och funderingar på hur du skall göra för att sluta.

Fungerande_alkis

Bakis igen, som vanligt. Jag klarar inte av att låta bli flaskan på kvällarna. Kanske någon enstaka kväll eller två, om jag är extra trött. Bakfyllan idag är riktigt vidrig. Känner mig alldeles tom inombords. Som ett tomt skal. Jag vill bara stanna hemma i sängen, ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv. Men jag har ett jobb att sköta.

Det är så obeskrivligt segt att vara bland människor och upprätthålla ett gott humör när man mår så här pissigt. Jag dagdrömmer hela tiden om vem jag egentligen vill vara. Frisk, ren, nykter, glad och nöjd med livet. Jag vill laga hälsosam mat, vara ute i naturen, skaffa mig roliga fritidsintressen, göra något produktivt.

Istället är jag fast i det här satans ekorrhjulet, med en skadad hjärna som varenda dag hittar på nya dumma ursäkter att smita in på systemet igen. Det känns som jag kommer bryta ihop snart. Jag pallar verkligen inte den här skiten längre. Jag känner mig tom, deprimerad och ångestladdad. Jag känner mig inte ens som en människa längre. Jag vet knappt vad som är verkligt och inte längre, eftersom jag hela tiden har det här förbannade giftet i kroppen.

Jag kommer göra ett ärligt försök att sluta, eller åtminstone kraftigt börja trappa ned det här missbruket med start måndag. Så nu har jag gjort det officiellt också. Jag säger inte att det kommer gå, men jag kommer ge det ett tappert försök.

Jag är SÅ SJUKT TRÖTT på det här.

Det låter som du har fått nog. Skriv och läs mycket här på forumet så ska vi peppa och stötta dig!

Välkommen hit!

Kram ?