av Backen123

Backen123
tis, 2020-08-18 - 08:56

Idag sa jag, hur ser du på framtiden. Han vill inte prata, jag sa jag vill inte ha det såhär. Jag föreslog skilsmässa, och ha är hal som en ål. Han vill ha allt och lösa ut mig, jag vill ha ett samtal. Jag måste hitta en permanent lösning för mig och mina barn. Jag frågade om hans känsla om att jag vill skiljas, ledsen, arg el glad. Det tänkte han inte ge mig svarade han, han skulle inte visa upp några känslor. Ilska var sorg många gånger. Ja sa jag tar nog hellre tårarna. Berättade hur jag upplever det, han menar på att han kan inte leva upp till mina krav och så snurrar det. Jag var tyst, tänkte han får ta upp det själv om han vill. Ångesten släppte, för den här varit tuff dom här dagarna. Jag tror enda chansen att gå vidare är att få 9:e steget från den som försöker tillfriskna, man får aldrig chansen att gå vidare annars Ger mig själv en klapp på kinden och säger det kommer bli bra

Backen123
tis, 2020-08-18 - 10:48

Känner hur en kraft kommer, hur något tungt släppt. Om jag säger något hemma så får jag ett barns svar, "Men durrå" Mannen kan inte sätta sig ner för att prata, och säger dom klassiska sakerna som hur mycket ska du ha då? Han trodde det var så enkelt, han kan säga att det var du som ville skiljas. Men jag kontrade med att jag kanske vill bo kvar i huset, jag vill inte flytta på mina barn igen, och den känslan växer sig starkare. Jag har varnat honom för något han inte vet, men anar, att jag kan ta en fight och den kommer han förlora! Tar tillbaka mitt liv, just nu iaf. Men imorgon kan man ligga där platt igen, en dag i taget. Fast jag har tagit fighten från dag ett, därför kom han snabbt på behandling, därav hamnade han också under mig och då kom sparkarna uppåt, anfallen, sms otrohet, ilskan osv. Jag klarar mig, jag har ett rikt socialt liv ett bra jobb, familj och nära vänner som vet allt, sen kan jag ju inte göra mer för en sjuk människa förutom leva mitt liv med mina pojkar och det känns bra.

Bestemor
tis, 2020-08-18 - 11:57

Bra! Jag blir överraskad och imponerad. En viktig sak, kom ihåg att göra en formell bodelning. Annars kommer du aldrig få en riktig punkt och ett slut.
Du går vidare med dina pojkar, fint! Kram och all kraft till dej ?

InteMera
tis, 2020-08-18 - 18:31

Du vet vad du vill och tänker se till att det blir så, bra! Sätt dig själv i första rummet nu och skapa ett liv för dig och barnen, det är du så väl värd!

Backen123
tors, 2020-08-20 - 17:14

Försöker nå fram, samtal igår. Han frågade om han ska med och fira min mamma och svärmor i helgen, nä jag tror inte det va.
Igår kväll känner jag ilskan komma, jag började prata och jag sa att jag har blivit kallad för fitta för sista gången, han börjar höja rösten och jag ber honom hålla käften. Han säger att han ska bo kvar och jag säger att jag ska bo kvar för jag har barn. Sen går han och lägger sig. Japp det var den kvällen, hallelulja ?

Bestemor
tors, 2020-08-20 - 14:28

Det verkar vara ett låst läge för samtal och förståelse. Självklart ska du inte tillåta såna elakheter som han häver ur sej.
Jag tänker att du helt " enkelt" skickar in ansökan om skilsmässa och ansökan om bodelning. Ni har inga gemensamma barn så det går igenom direkt.
Du ska inte ta emot mer elakheter nu. Diskussionerna ska ni inte ha på tumanhand. Utan du ska söka upp en advokat. Alla kostnader kommer ni att få dela på. Men du slipper tappa kraft på meningslösa diskussioner. För mej låter det sannolikt att det blir du och pojkarna som får bo kvar om du har ekonomiska möjligheter.
Mitt råd är att du tar de stora kliven nu direkt, undvik diskussioner och gräl som följer.
Det kommer bli bra!

Azalea
tors, 2020-08-20 - 16:25

Jag våndades så länge innan jag bara en dag postade pappren.
För oss finns ingen väg tillbaka utan jag kände bara ilska och vanmakt och var ledsen om vartannat.
Det är ett steg att ta men jag gjorde det mycket för mina barns skull även om de är vuxna och inte bodde i det.
Jag höll på att gå under och det kändes inte rätt att mina barn skulle se detta samt att jag var rädd att de till slut inte skulle orka med mitt medberoende.

Jag är långt ifrån klar än men skilsmässan är igenom och nu blir det bodelning.
Jag har valt mig och mina barn och livet framför det destruktiva och det kommer att bli bra.

Ingen ska få behandla sin fru eller man på det viset, med fula ord eller handlingar. Man förtjänar någon som uppskattar en.

Skickar dig kramar och energi från Azalea???

Backen123
tis, 2020-08-25 - 22:55

Jag läser här på forumet om anhöriga som är där, där jag var för nåt år sedan, denna förtvivlan, ilskan och sorgen och 1000 känslor till. Allt väcks till liv, men ändå som i dimma. Undra om det är hjärnans försvar? Förra veckan sa jag dom magiska orden, att jag ville skiljas. Han är kvar, men bor i husvagnen. Lite komiskt, men otroligt skönt. Som han sa, det blir billigare. Nåt hände med honom, han grejar som aldrig förr, upplever ett lugn och en glöd som jag inte sett sen vi kom till huset. Vi pratar normalt. Jag vet inte vart det slutar, men just nu ska jag i ingenstans, jag ska bo här med mina barn som jag sa förra veckan och det verkar han respektera. Imorgon börjar hans behandling hos alkohol teraupeft, och det var ju den jag skulle vänta ut.
Som någon skrev här om ilskan, om upprättelse att inte orka vara ett stöd och så förstående, det kände jag också så igen och kommer ihåg provokationen,idag är jag glad att jag har kunnat släppa det lite till, det är han som bär det jävliga, jag är offer på ett annat sätt. Är vaksam när bitterheten är på väg, och jag får nästan panik av den känslan, när det växer och river ner så förbannat mycket hos mig själv. Jag vill inte vara arg, jag vill bara leva. Och kan mannen vara nykter, skynda långsamt, återfå respekten hos våra(mina) nära och att terapin funkar så kanske kan vi leva under samma tak, ett normalt liv, inte det jag tänkte och drömde men harmoni kan funka. Mina tankar ikväll, imorgon kan det vara annorlunda men jag känner för att kämpa för min egen skull att inte känna dessa svarta tankar, för då tror jag man blir sjuk. Sen tror jag också dom måste upp förr el senare och jag vet att jag pyst ut så mycket, till honom, till nära och här. Tänker också på berättelserna om ni som gått, att det finns ett liv sen när man börjar bli nyfiken igen ❤?

Bestemor
ons, 2020-08-26 - 08:19

Du vakar över att bitterheten inte ska invadera ditt inre, så klokt. Den ska vi akta oss för. Denna tärande känsla.
Lite ro tycks börja infinna sej, mitt i det som händer. Du har kunnat bli stilla och avvaktar vad som händer. Samtidigt kommer du aldrig acceptera att bli behandlad illa mer.
Att se lite nyfiket omkring sej i det nya är bra för sinnet.
Kanske upptäcker du redan nu små saker som ger lite lust och glädje.
Jag tror på att samla det lilla man har av glädje som små smultron på ett strå. Ett och ett. Verkligen se, känna, förnimma doften av det som ÄR ?
För mej blir det ett skydd mot bitterhet och offerkänsla.
Jag har MITT liv i alla lägen och jag är RIK på mycket!
( inte pengar)
Sinnesro, ja tack ?

Backen123
sön, 2020-09-06 - 23:00

Förra veckan kändes det som arbetet börjat, att det var pågång. Första riktiga terapibesöket hos alkoholteraupeten för min man, även ett besök hos kiropraktorn för sina restless leva som har gjort att han nästan inte kunnat sova en hel natt på 2år. Han sover i husvagnen och vi har det just då sinnesfrid. Han hade köpt blommor som tack för hjälpen.
På fredagsförmiddagen får jag ett tfn samtal efter att jag tagit sovmorgon att min man råkat ut för en bilolycka, läget var ok, åkt in för observation med ambulans. Nykter, singelolycka. Jag åker förbi olycksplatsen på väg till sjukhuset med grejer och ser bilen, totalkvaddad. Känner chocken. På eftermiddagen ringer min man och säger att han har en fraktur på en ryggkota som inte ser bra ut. Senare ringer han och säger att nu blir det ambulans till universitetssjukhuset, jag får panik, åker efter, känner att tar det aldrig slut?! Op lördag, han till vår stad måndag kväll och hem till oss torsdag i jättedåligt skick, gåbord, handikapp toa, sjukhussäng och jättemycket morfin plus andra mediciner. Jag får helt enkelt finnas där, och jag känner jag har passerat gränsen, nu räcker det för mig. Men vad hjälper det? Sover bredvid honom på soffan, det är en heltidstjänst att vårda och han är verkligen hjälplös. Inatt får han nervsmärtor som ökar i densitet. Jag ringer hjälp överallt, slutar att ambulans tar med honom efter bedömning. Jag har ett sådant tryck över bröstet, syrran säger om jag kan komma förbi och hämta lite grejer för dom håller på att packa ur sitt hus, min mamma blev kränkt när vi inte bjöd på kaffe samma veva som sjukgymnasten kom och jag vill bara skrika ge er, jag pallar inte mer!! Gifte mig med en man med ett dolt alkoholberoende som utvecklade ett djup depression som har hållit i länge, även innan men jag mitt spån fattade inget. Och som nu kommer vara beroende av mig pga av sin skada, hans dröm om verkstan på gården, jobbet i vår skogsplätt, drömmen försvann och ska nervsmärtan ge vika eller är den kvar vilket är vanligt vid dessa skador.... Men jag då, känns som det går inte värja sig längre, jag är fast här nu och folk säger tänk på dig själv också, ja jag har gjort det. Men det känns som nu ger jag upp, jag kapitulerar. Och som grädde på moset, morfin!! I mängder, nervsmärtstillande, medicinlistan skriker bara error men jag kan inte göra nånting åt det, bara hoppas att han fortsätter ta ansvar. Och eftersom han har betett sig så illa mot mig, och det vet flera så är han så ensam, hans vänner från hemstaden är besvikna på hans beroende sjukdom som knappast har gjort dom nåt. Forts i livet med beroendesjuk och numer även ryggskadad

Bestemor
mån, 2020-09-07 - 11:44

Det är inte rimligt att DU ska vårda och ta det ansvaret! Det måste väl göras en vårdplan?
Jag fattar ingenting, fungerar sjukvården så illa?
Vilket kaos du hamnat i...???
Jag blir förstummad...

Azalea
mån, 2020-09-07 - 12:15

Finns det ingen annan eller som Bestemor säger, vårdplan??!!
Dina barn är ju inte betjänta av att du kollapsar också .
Se om du inte kan få någon form av avlastning någonstans ifrån.

Var rädd om dig?Azalea

Backen123
mån, 2020-09-07 - 13:20

Så skönt, det är bara ni som förstår på riktigt. Sjukvården skickade hem honom, fanns inte platser, ingen vårdplan gjord, det missade man. Nu är han kvar iaf till imorgon, sen hem. Dom är här och fixar med riktig sjukhussäng. Övriga hjälpmedel har vi fått. Som sagt jag har under hans aktiva tid, sagt stopp, tagit time out, gjort saker med vänner, fixat allt med vård och resan tillbaks. Så min känsla är att det spelar ingen roll, hur jävla mycket jag har kämpat, jag får det bara tillbaka i knäna, nu som svårt fysiskt skadad. Tänkte när olyckan skett att nu kanske vi får en väg tillbaka, men så lätt är det inte, inte för mig iaf, jag har inget mer att ge ❤ idag bara gråter jag, det är inte jag. Tack för ert stöd

MalmMia
mån, 2020-09-07 - 15:15

Läser ofta men skriver sällan, men nu kan jag inte låta bli. Mitt hjärta och ögon svämmar över för dig. Som du kämpat och var på gång till mer frid. Så kommer detta, inte klokt vad som kan drabba en. Du kommer att hitta en lösning på detta, du har tidigare alltid gjort det. Det är tufft nu men bryt ihop ibland gråt och tillåt dig att vara ledsen. Jag tror verkligen att din tid kommer, be universum om hjälp och låt det vara jobbigt. Skriv här också - vi finns för här, beredda att lyssna och stötta. Men se till att du och barnen inte blir drabbade om maken blir arg, elak eller bara dum. Nu kan du välja att gå och inte ta skit! Kom ihåg att du är viktigast i ditt liv och barnen är de viktigast, de behöver dig som bäst. Det är inte ditt ansvar att se till att en vuxen man klarar sig, självklart kommer du att hjälpa, stötta och finnas där, men det är INTE ditt ansvar.
Hjärtevarm och styrkande kram

Bestemor
mån, 2020-09-07 - 19:34

Din man var först sjuk i alkoholism, du fattade modet, byggde upp din styrka för att lämna honom.
Nu har han drabbats av en trafikolycka och skadats. Det är fortfarande tillåtet att lämna honom.
Var tydlig mot vården, berätta att ni redan var på väg att separera och att du inte kan stanna kvar i relationen som vårdare. De får betrakta honom som ensamstående.
Det är samma person fortfarande, som du för nån vecka sedan var helt klar med och beredd att lämna.
Du ska inte ta på dej skuld och skam för att du valt/väljer att lämna honom.
Fortsätt att planera för din framtid. Självklart är det synd om honom som skadats, men ett liv tillsammans måste bygga på nåt helt annat, än skuldkänslor.
För er bådas skull - gå vidare ??

Azalea
mån, 2020-09-07 - 21:43

Här han någon familj som kan träda in och ta lite ansvar och skötsel? Jan han flytta hem till dom istället? Känns inte okej att allt ska lastas över på dig per automatik och absolut så måste det göras en vårdplan för honom.
Sjukvården är tuffa och skickar såklart hem patienten och räknar kallt med att det ska finnas en som tar över där hemma.

Det låter verkligen på dig som du behöver distans innan du går sönder. Jag önskar att du kunde sätta upp en hand och säga till allihop som drar i dig, STOPP OCH NEJ , det är inte jag som ska fixa allt!

Du behöver andas och leva du också nu och det är du värd, så säg nej, finaste??Azalea

Backen123
mån, 2020-09-07 - 23:26

Han har ingen, han har bara mig. Har också tänkt tanken att han skulle flyttat hem en period, men nu kan han inte fraktas. Jag känner inte som jag kan göra nånting åt något längre, jag kan inte lämna honom hemma själv, vi bor ju här. Han kan inte bo på vårdhem med avlastning, han är 44år, han är knäckt av sin sjukdom och depression, försöker klara sig själv men blev bara ännu mer beroende av mig. Han känner en stor tacksamhet att jag finns, samtidigt säkert en stor frustration att bara jag finns, gör inte vågskålen jämnare precis, det han kämpat mot tidigare. Mitt samvete kan inte göra på annat sätt nu, det är det jag menar, jag kapitulerar inför en högre makts vilja. Det kan inte vara på något annat sätt, kanske finns en tröst i det också ? men era ord och stöd är ovärderliga, och mina vänner säger samma, det är helt galet alltihopa.

Bestemor
tis, 2020-09-08 - 17:30

Tänker på dej, och det som hänt...
Vilken märklig händelse,
Hoppas att situationen reder upp sej ❤

Backen123
tors, 2020-09-10 - 22:31

Idag kommer han hem, fått legat inne sedan i söndags pga av nervsmärta. Känns som om mitt liv är slut, ångest så jag tror jag blir tokig, offerkoftan är så tung. Jag vill inte må dåligt mer. Det har varit så skönt att vara själv med barna och nu blir det som bara fokus på honom från mig, undermedvetet. Skulle vilja kunna ta ett glas vin hemma, göra saker i hemmet utan att han får mindervärdeskomplex, skulle vilja få lite tacksamhet tillbaka. Att visa lite total giltighet som jag läste nån skrev i en annan tråd får bli mitt ledord idag ❤

Blade Runner
tors, 2020-09-10 - 15:09

Jag tänker på dig och jag vet att när du ser på denna händelse och det som händer nu vilket är kaosartat så kommer det ha löst sig. Han kommer återhämta sig och du har fortfarande all rätt att lämna. Kram