av anonym8878

anonym8878
lör, 2020-09-12 - 00:39

Jag har under en lång tid misstänkt min pappa för alkoholist, eller i alla fall någon med alkoholproblem. Efter skilsmässan med min mamma för 10 år sedan(skildes pga hans drickande) så började han supa ännu mer. Jag var ca 7-8 år och när jag tänker tillbaka på min barndom hos pappa kommer jag bara ihåg massa fester, varje helg och med främmande folk. Det var såklart hans kompisar som var här också, men alltid nya ansikten också. Folk som bara tittade förbi helt plötsligt. Jag har de senaste 10 åren försökt allt för att få min pappa att inse att hans drickande skadar mitt mående. Jag har skrikit, gråtit, försökt förklara lugnt, skrikit lite till, kastat glas i golvet för jag inte kan kontrollera mig eller bara gömt mig på rummet för att få gråta ut i lugn och ro. Jag har aldrig varit rädd för min pappa, han har aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på mig och skulle aldrig göra det heller. Han har aldrig varit sexuell heller. Det som stör mig är den otrygga känslan som jag konstant kände när jag var yngre och helt hjälplös. Jag berättade för min mamma när jag var kanske 14 om vad som hände, med villkoret att hon inte fick säga något till honom för jag ville lösa det själv. Det gick/går inte så bra, därför är jag på detta forumet nu. Idag är jag över 18 så jag är vuxen. Jag har inte gått ut gymnasiet ännu och bor därför fortfarande hemma med min pappa. Jag har många gånger funderat på att flytta till mamma för att slippa allt detta men pga olika anledningar så går det verkligen inte. Min mamma är världens snällaste och mest underbara människa och hon skulle ta emot mig med öppna armar om jag frågade, men jag vet att hon har det dåligt ekonomiskt och dessutom är sjukskriven så jag skulle bara känna mig som en belastning för henne.
Anledningen till att jag skrivet detta inlägget nu är för att jag på senaste verkligen börjat ta tag i allt som händer hemma och pappas drickande. Jag stångar mig blodig känns det som, pratar med en vägg. När han är nykter är han feg och vågar inte säga emot mig men så fort han dricker är han en annan person. För en månad sen ungefär lovade han mig att han skulle bli nykterist. De höll en vecka.. Sen drack han, jag konfronterade honom över telefon eftersom jag inte var hemma och då var hans ursäkt att så länge jag inte är hemma borde det gå bra. Vi bråkade en del men det ledde ingen vart. Jag tänkte bara Fine, om jag inte kan få honom till att sluta helt så är detta bättre än inget. De höll i 2 veckor kanske, sen gjorde han ändringar i vårt avtal(utan att berätta för mig, jag fick bara själv märka de). Han söp när jag var hemma men hos sina kompisar, så han kom hem full istället. Sedan började han dricka hemma istället, även om jag är hemma. Det får mig att känna mig bortvald när han gör såhär. Jag har bett honom 2 gånger att välja mellan mig och alkoholen de senaste 10 åren, en gång som barn och en gång för en månad sen. Båda gångerna fick jag svaret "Jag kan ju inte välja bort alkoholen helt"...
Jag blir så ledsen, arg och besviken samtidigt. Jag vände mig till min farmor och farfar och bad om hjälp i tårar. De viftar i princip bort mig, vill inte hjälpa till och säger att jag får lösa de själv. Där blir jag sviken, IGEN. Jag pratar med hans bästa vän och kusin för att förklara och be honom sluta dricka med min pappa. Det gick inte, där blir jag sviken igen. Allt detta bara bygger på en känsla inom mig om att jag är otillräcklig och hela tiden ett andrahandsval. Jag VET att det inte är så, men jag kan inte hjälpa att jag känner så.
Hata är ett starkt ord men jag HATAR min pappa och vad han gjort/gör med mig, men samtidigt kommer jag på mig själv med att ständigt söka hans bekräftelse i de jag gör. Det finns så mycket mer att berätta men detta inlägget är redan på tok för långt. Jag mår bara så fruktansvärt dåligt och behöver höra att det finns fler precis som mig, om någon har råd på vad jag ska göra eller ta mig till så snälla hjälp mig. Jag har ett år kvar till studenten och måste bo kvar hemma tills dess. Hur klarar jag av att leva med mannen som kallar sig min pappa i ett år till utan att gå under. De känns som att alla känslosamma år som jag trängt bort börjar komma ikapp och jag klarar inte av det.
Om du läst hela inlägget så TACK, jag behövde verkligen skriva av mig lite.

Ledsen själ
lör, 2020-09-12 - 08:17

Känner så igen mig i det du skriver. Min pappa är också alkoholist och har varit det så länge jag minns. Samma som dig med massa fester,fylla bråk som jag nu i vuxen ålder har börjat rota i. Varför jag har mått som jag gjort etc. Det första är att klandra inte dig själv. Du är inte otillräcklig. jag har gjort precis som du ställt honom mot väggen och sagt han får välja mellan alkoholen eller att inte träffa sina barnbarn. (Detta var för 10 år sedan)Jag är idag 30+. Han drick fortfarande. Han vill inte sluta. Det enda du kan göra är att acceptera att hans drickande är inte din börda att bära. Förstår det är ännu svårare nu när du bor hemma såklart. Kan du inte vända dig till din kommun och prata om vad det finns för alternativ för dig och honom att göra? Anonymt.
Vill ge dig en kram för vet hur dåligt man kan må av det du går genom?

anonym8878
lör, 2020-09-12 - 15:12

Godmorgon?
Tack för att du svarade, de är så skönt att höra att man inte är själv och att det finns andra som känner igen sig i samma saker. Jag beklagar verkligen vad du fått gå igenom/går igenom än idag. Har du lyckats reda ut dina hjärnspöken och fått ordning på ditt mående kring din pappa drickande? Eller är de något som tynger dig än idag? Hur gjorde du för att må bättre i så fall? Jag beundrar de du säger att man måste bara släpp taget för det går inte att hjälp någon som inte vill bli hjälpt. Jag vet att det krävs oerhört mycket kraft och mod för att kunna släppa taget mer eller mindre och sluta klandra sig själv. Jag är påväg dit men har en lång väg kvar.
Ha en superfin lördag och ta hand om dig❤️

Ledsen själ
mån, 2020-09-14 - 05:55

Svar men på frågan men idag mår jag bra. Saken är att idag har vi en ganska öppen dialog om hans drickande vilket är skönt. Har försökt prenta in i 20 år att jag hör
På hans röst om han så bara luktat på en öl! Han verkar förstå det nu till en viss grad så då blir det inte samma smusslande. Idag vågar jag fråga honom eller säga till honom att han är full och då vill jag inte prata med honom. Förut var man rädd att han skulle bli arg. Han b
Nekade alltid vilket fick en att börja tvivla på sin egen magkänsla men den är ALDRIG fel har jag lärt mig. Tragiskt att läsa att du försökt vänt dig till släktingar som bara kastar bort det du berättar och känner. Gör ont i mitt hjärta. Har du inga syskon eller ngn annan vuxen du kan prata med i förtroende? Kram?

Nordäng67
mån, 2020-09-14 - 08:48

Välkommen hit till Forumet, bra att du har börjat skriva och läsa här. Tror du skulle må gott av att gå i terapi och bearbeta din uppväxt och också få verktyg för hur du skall hantera allt nu och framöver. Du verkar väldigt intelligent och medveten trots din unga ålder. Bra det för då kan du ta dig in på en bra väg i vuxenlivet. När det gäller att bo hos mamma eller pappa: fundera lite runt om det helt enkelt är så att du inte vill släppa ansvaret för din pappa till honom själv. Känner du kanske att han inte klarar sig utan dig? Du skriver att din mamma skulle ta emot dig med öppna armar men att du skulle vara en belastning för henne. Jag tror inte hon känner att du är en belastning utan tvärtom. Hon lämnade din pappa för att han drack så hon vet ju vilken vardag hennes barn (du) möter varje dag. Kanske skulle hon tycka det vore skönt och tryggt om du bodde hos henne? Du sviker inte din pappa om du flyttar till din mamma. Jag har också vuxit upp med dysfunktion i familjen. Idag mår jag bra. Hjärnspökena du pratar om känner jag igen. Försökte också få svar och räta ut frågetecknen med mina föräldrar som orsakat dom. Hade ju varit rättvist kan man tycka. Dom har dock inte insikten i och förståelse för vad dom har orsakat. När jag började i terapi insåg jag att jag att jag måste vända fokus till mig själv. Jag kan och ska inte ta ansvar för mina föräldrar , det måste dom göra själva. Däremot är det mitt ansvar att se till att jag själv har ett bra liv. Hjärnspökena har jag fått göra mig av med på egen hand. Idag mår jag bra och har ett bra liv. Ibland kommer spökena tillbaka men jag är numera bra på att avvisa dom. Jag önskar att jag varit lika medveten som du är när jag var i din ålder. Det är först dom senaste åren som jag på riktigt har börjat jobba med mig själv och jag är 50+. Börja fokusera på dig själv redan nu, sök stöd och hjälp utifrån. Våga också ta hjälp av din mamma, kan lova dig att hon vill det. Även om hon är sjukskriven och har dålig ekonomi. Och fortsätt skriva här. Då får du råd, pepp och stöd. Dessutom kan du följa dig själv på ett bra sätt. Kramar till dig

Li-Lo
mån, 2020-09-14 - 11:36

Utifrån det du skriver märks det att du vill väl och ditt mod att be om stöd och söka dig till en plattform som den har tyder på handlingskraft. Trots din unga ålder tar du ett stort ansvar för andra och det är fint att läsa att du också vill ta ansvar för ditt eget mående och funderar på din riktning i livet. Du har fått fina svar och jag tänkte bidra med ett tips om du vill ha. Det finns en sida som heter drugsmart som har en "karta" på stödgrupper för unga/unga vuxna som är barn till en förälder som dricker för mycket. Lägger en länk här: https://www.drugsmart.com/fa-hjalp/
Om du scrollar ner till den lila rutan så kan du finna grupper som kan finnas i ditt område. Bara ett tips!

Vänligen och fint att ha dig här
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

anonym8878
tis, 2020-09-15 - 00:15

Jag har två äldre systrar men vi har inte samma pappa. De båda är äldre och bor med egna familjer idag. De fungerar som ett bra bollplank och säger att jag alltid är välkommen, vilket jag såklart uppskattat, men jag tror inte de vet hur stort detta är för mig. Visst förstår dem allvaret i det men oftast får jag svar i form av att de tycker synd om mig och bara vill krama om mig. De menar bara väl och jag är jätte tacksam för dem, men jag behöver ingen som tycker synd om mig, måste bara få prata av mig ibland. Om jag hade bett om hjälp så tror jag absolut de hade kunnat prata med min pappa, men det är lönlöst för han kommer inte lyssna på dem.
Om man ser till andra i släkten så har jag inga fler vuxna att vända mig. Jag har testat de som finns i min närhet som lovar att hjälpa men sedan får jag höra att de smugit och druckit med honom, trist men det är så de är:/

anonym8878
tis, 2020-09-15 - 00:23

Hej Nordäng67, tack för ditt meddelande?
Lite känner jag nog att han inte klarar sig utan mig. Jag är kluven i två delar, den ena delen önskar honom allt ont för att han fått mig att må såhär dåligt och för att han får mig att klandra mig själv, men den andra delen av mig älskar honom och vill honom inget ont, även om han ständigt sårar mig. Jag vet att det är alkoholen som talar när han väljer bort mig för ölen, men det svider lika mycket varje gång. Jag önskar jag bara kunde släppa honom och fokusera på mig själv för det gör grymt ont att älska någon så pass mycket så man skulle göra allt för dem, men man får inget tillbaka.
Jag tror absolut det är som du säger att min mamma hade blivit glad om jag bad henne om hjälp och att få bo hos henne för då skulle hon veta att jag är trygg, men jag kan inte fråga henne det. Min mamma har en skuldsanering i ett år till så hon lever på existensminimum. Hade jag bett henne om hjälp hade hon gjort allt för att hjälpa mig, men jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag levde på henne när hon har det såhär tufft. Kanske är fel att känna så, men det är så de är. Därför är det tvärnej där, men jag ska försöka spendera mer tid hos henne. Det kanske kan vara en lösning någonstans däremellan? Kommer hemifrån mer samtidigt som jag inte känner mig som en belastning.
Skönt att höra att du mår bra idag. Får jag fråga hur du gör när dina hjärnspöken kommer tillbaka? Har du samma som mig att det är som en röst som säger att man borde gjort mer, man borde gjort något annorlunda så hade hela situationen kunnat se annorlunda ut. Eller hur ser dina hjärnspöken ut?
Stor kram till dig med och tack för du tog dig tiden att skriva❤️❤️

anonym8878
tis, 2020-09-15 - 00:26

Hej Li-Lo och tack för ditt meddelande?
Jag gick in och kollade lite på sidan, men såg något om att den ända gruppen som fanns i min närhet rörde sig om våld i hemmet. Är det den gruppen man vänder sig till när det rör sånna här problem också? Eller har jag hamnat helt fel?
Efter att ha läst mycket på denna sidan om andras historier och råd som de fått så har jag börjat gå hos en psykolog. Har varit där en gång innan lite snabbt men imorgon blir första riktiga gången då vi ska grotta ner oss i min barndom, hoppas det går bra nu!
Stort tack för du skrev och visade omtanke, ta hand om dig❤️

gros19
tis, 2020-09-15 - 07:30

Du har fått fint stöd här och jag vill bara tillägga att jag är till 99.9% säker på att din mamma får behålla en större del av sin inkomst om du bor hos henne. Hänsyn tas till detta när man räknar ut hennes betalningsförmåga. Har en anhörig med skuldsanering som inte betalar någonting alls för det finns inget utrymme för det. Skuldsaneringen fortsätter ändå. Så detta bör inte vara något hinder för att du bosätter dig hos din mamma.

Nordäng67
tis, 2020-09-15 - 08:52

Du skriver att du å ena sidan älskar din pappa och å andra sidan vill honom ont. Exakt så kände jag med! Man hatar och älskar en och samma person typ. Och dom känslorna är bra att ta hand om och jobba med. För tyvärr "lär" man sig att någon man älskar kan göra en väldigt illa. Jag var som sagt inte lika medveten som du är när jag var ung. Därför har jag valt män som är å ena sidan någon man älskar men å andra sidan gör en illa på olika sätt. Jobba med det där att kunna sammanfatta en person för att kunna göra en bedömning om hen är bra för dig. Ett exempel du dejtar en person som kanske är rolig och får dig att skratta mycket MEN dricker jättemycket och blir elak mot dig. Har man vuxit upp med det beteendet så ringer kanske inte varningsklockorna, det gjorde dom inte på mig. Så fortsätt jobba med dig själv, det märks att du redan har börjat. Du har bra människor omkring dig, mamma, syskon och kanske också bra vänner. Umgås med dom. Prioritera dig själv och gör saker du mår bra av. Man tar gärna undermedvetet på sig skulden och ansvaret men varken skulden eller ansvaret är ditt. Din pappa lider av en sjukdom, alkoholism. Han kan inte hjälpa det men han kan ta ansvar för det och söka hjälp. Det är inget du kan få honom att göra, han måste göra det själv. Många kramar

Rosette
tis, 2020-09-15 - 17:29

Hoppas det är okej att jag svarar på din senaste fråga till Li-Lo, vi är inne lite olika dagar här :).
Enligt det jag har förstått så borde det vara kopplat till alkohol, missbruk, vara anhörig mm mm. Kanske kan du skriva eller ringa dem och höra? Vad tror du om det?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

anonym8878
tis, 2020-09-15 - 22:38

Precis så som du skriver om det är de, jag hatar att jag älskar honom nästan.
Det du säger om killar har jag märkt av lite redan. Av någon skum anledning söker jag mig till killar som dricker, förstår inte varför det blir så för jag hatar ju alkoholen då mycket egentligen! Psykologen som jag går till berättade om att det är ett vanligt beteende man får om man växt upp med en alkoholiserad förälder, det är som att man undermedvetet vill träffa andra mer samma problem för man tror att man kan ändra på dem. Om de stämmer eller inte vet jag inte än, men tänkte skriva de här i alla fall så kanske det hjälper någon med samma problem.

anonym8878
tis, 2020-09-15 - 22:39

Tack för svaret?
Jag kan absolut ringa och höra med dem, kanske enklare när man pratar med än att leta omkring på nätet. Tack för hjälpen??

anonym8878
tis, 2020-09-15 - 22:43

Tack för svaret, visste inte att det var så faktiskt. Jag ska fundera lite gör och se vad jag gör. Nu när jag börjat gå hos psykolog har hon börjat väcka massa tankar i mig så just nu är jag nog en väldigt irriterad liten människa på allt och alla känns det som. Irriterad för pappa och hans drickande, irriterad på mamma som vetat om det i alla år men ändå låtit mig bo här och fara illa, irriterad på alla jag bett om hjälp som inte ställer upp och lite irriterad på mig själv.
Känns som att jag ska stanna där jag är för tillfället och försöka ta tid och lyssna på mig själv så jag får reda ut alla hjärnspöken som hela tiden är igång. I mitt huvud känns det lite som pest eller kolera var jag väljer att bo:/
Men tack för du skrev och berättade, skönt att veta att det kan vara ett alternativ om jag vill!
Kram??

anonym8878
tors, 2020-09-17 - 21:58

Jag fortsätter skriva av mig här, även om ingen skulle läsa de så är de lite terapi för mig att få skriva ner mina tankar.
Jag blir så trött på min pappa. Det är som att han tappat intresset i vår relation helt. Vi bor under samma tak men han pratar knappt med mig. Jag får handla själv, laga mat själv, handla åt honom, försöka ha en konversation men får bara ett trött och kort svar tillbaka. Jag smsade honom i onsdags för att berätta att jag gjort en tatuering, han svarade inte. När jag kom hem frågade jag om han hade sett smset och de hade han. Han var inte arg eller nått sånt, han bara bryr sig inte.
Han frågar ingenting om hur de går i skolan, de han vet är för att jag berättar, men de blir inte så långa konversationer då han knappt svarar. De är så tråkigt att prata med någon som inte bryr sig, men ändå gör jag det. Samma sak när jag varit i kontakt med skolor jag ska söka in till och som jag är taggad på att berätta om för någon, inget svar. Anledningen till att jag inte kan låta bli att prata med honom är nog dels för att vi bor ihop och jag klarar inte vad tystnaden, blandat med dendär hatkärleken. Även om jag hatar honom och önskar honom de värsta periodvis så går de över för jag älskar honom så mycket. De bara suger att jag inte känner den kärleken tillbaka. Och allt detta sker i nyktert tillstånd, så jag kan inte försvara honom med att det är alkoholen som talar?

Nordäng67
lör, 2020-09-19 - 20:24

Känner igen mig så mycket i det du skriver, känslor man hade som ung. Det är lätt gjort att göra både väldigt bra saker (över prestera) och väldigt dåliga saker (underprestera/skada sig själv) för att få en reaktion från sin förälder. Jag valde vägen att överprestera och alltid försöka vara duktig för att få mina föräldrars erkännande. Visst mitt beteende räddade mig från mycket dåligt såsom droger och mycket annat. Men det gjorde dåliga saker med min självkänsla. Jag var aldrig nöjd hur "duktig" jag än var. Att göra en tatuering, som du gjorde, var ju inget dåligt. Många ungdomar som gör det. Men det är också vanligt att det skapar konflikter med föräldrarna. Fundera lite runt om du kanske gjorde tatuering för att du ville ha din pappas reaktion? Väldigt jobbigt för dig att få göra så mycket hemma och ta så mycket ansvar själv. Har ni en kurator på skolan? Kan du tänka dig att bo i egen lägenhet? Vore det skönt för dig? Om du berättar hur du har det hemma kanske kuratorn på skolan kan hjälpa dig med hur man skaffar eget boende.
Sedan tänker jag på dina tankar och känslor för hur du vill att det ska vara. Såna känslor och tankar hade jag med. När jag var hemma hos kompisar som hade det bra kunde jag till och med låtsas att deras föräldrar var mina. Jag slutade aldrig att hoppas på att det skulle bli som jag ville att det skulle vara. Och så blev man besviken jämt och ständigt. Försök träna på att acceptera din pappa precis som han är. Då tar man på sig mindre skuld. Man tror gärna undermedvetet att det beror på en själv att det är som det är. Att man typ inte förtjänar bättre. Men det gör du, du förtjänar det bästa av allt. Träna också på att tänka mer tankar på dig själv istället för på din pappa. Att älska sig själv är viktigt. Kärleken till sig själv är lätt att tappa bort om man inte känner sig älskad av sina föräldrar. Många kramar till dig

anonym8878
lör, 2020-09-26 - 00:20

Jag mår så dåligt, fruktansvärt dåligt. Den timmen jag träffar kuratorn varje vecka räcker inte. Jag har ingen att vända mig till. Ringde mamma ikväll i tårar men blir nästan utskälld för jag inte kan släppa det. Jag har ett år kvar till studenten men det är många helger och många fyller kvar tills dess utan någon att vända sig till. Jag känner mig så ensam och tom, jag mår skit och vill inte mer.

anonym8878
lör, 2020-09-26 - 00:20

Jag mår så dåligt, fruktansvärt dåligt. Den timmen jag träffar kuratorn varje vecka räcker inte. Jag har ingen att vända mig till. Ringde mamma ikväll i tårar men blir nästan utskälld för jag inte kan släppa det. Jag har ett år kvar till studenten men det är många helger och många fyller kvar tills dess utan någon att vända sig till. Jag känner mig så ensam och tom, jag mår skit och vill inte mer.