av gros19

gros19
fre, 2020-09-11 - 17:24

Efter att min son varit drogfri ett halvår har jag äntligen förstått hur han mår och har gjort mer eller mindre hela sitt liv.

Ett outhärdligt lidande just nu. Han är plågad, jagad av månniskor som ska döda honom. Han hör röster och flyr. Har under två helger gömt sig i skogen men sedan kommit hem till mig i ett förfärligt skick. En fruktansvärd oro som gör att han inte kan vara stilla och inte sova. Varit ute i skogen i natt och det var bara fem grader och inga ytterkläder. Han var helt slut och sa att jag orkar inte mer och han menade det. Han orkar inte leva pga av en del händelser han fastnat i.

Tror inte längre att någon hjälp finns att få och jag förstår honom även jag tvivlar. Kunde i alla fall prata med honom och han sa att han varit utsatt för övergrepp som liten. Misstankar har funnits och psykiatrin var inblandad när han var liten. För egen del finns det inte i min värld att man kan utsätta barn för något sådant, men jag hör ju att det förekommer. Jag har tvivlat hela tiden men idag uttalade han klart och tydligt att han blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Varför är han drogfri kan man undra och jag har inget svar, men bakom missbruket kan dölja dig ett outhärdligt lidande och kanske är det just därför man flyr in i drogernas dimma.

Jag är jätte, jätte ledsen då här ska inte någon behöva lida. Så skönt med detta forum jag klarar inte att berätta för någon just nu. Min son befinner sig på PIVA och jag förväntar mig att man tar det här på allvar.

EsterHanna
fre, 2020-09-11 - 22:13

Och hoppas det går mot en strimma av hopp. Jag tänker att det är bra att han talat om det, det är en början, en start. Upp med det i ljuset. Inkluderar er i min aftonbön i kväll .
Kram

Dearself
fre, 2020-09-11 - 21:42

Åh vad tufft för er! Önskar jag kunde göra något för dig, du som alltid är så klok och kommer med peppende och stöttande inlägg till andra.
Han måste fått nån typ av psykos tänker jag. Min son har också haft det, framför allt när han inte sovit men det har alltid släppt när han väl får sova och får psykosmedicin. Jag vet hur rädd jag varit och då har han ändå inte försvunnit.

Vilken tur att han kom hem till dig! Han vet att han har dig, stödet hos dig och tryggheten. Fruktansvärt med övergreppen men nånstans kanske det ändå är början ut ur det, att han berättar?
Jag vet inte hur lätt det är att få traumabehandling men ligg på om det , det ska han ha rätt till. Jag blir så jäkla arg över att man ska behöva kämpa så för att få rätt hjälp!
Har läst om traumabehandling och tycker även alla som ska ur ett beroende borde få det, med tanke på allt traumatiskt de är med om. Vänner som dör, misshandel, våldtäkter, ambulansfärder mm. Ja du vet vad jag talar om!

Var ledsen, vila i att han blir omhändertagen. Jag tycker de brukar vara rätt bra på sjukhuset så man kan ringa och få lite lugnande besked ändå. Att få höra att han är i trygga händer. Ta hand om dig! Varm kram <3

Självomhändertagande
lör, 2020-09-12 - 06:51

Jag läser dina rader och jag får till mig ett ord och det är frid. Jag tänker att nu vet du vad han har varit med om. Att det fanns misstankar och du kunde inte tro det. Då. För vem ska tro att något så hemsk händer ens barn. Om han upplever en psykos eller inte hoppas jag att vården stöttar honom med. Annat än bara mediciner. En samtalskontakt.

Jag vill säga så mycket mer, om min erfarenhet av att bli fri från ett trauma. Men jag insåg när jag skrev allt att det är inte för allas ögon att läsa. Jag är inte där ännu. Det jag kan säga är att jag bad om hjälp i 12 år och jag har även gått privat till vissa som visade sig att de inte kunde hjälpa mig. De har köpt utbildning på stan och kallar sig psykoterapeuter eller något. Jag behövde en psykolog och jag ville inte betala för det i Sverige. Var istället på väg till USA, till mannen som utvecklade metoden NLP. Gjorde en chansning och ringde en välbärgad kommun med en vårdcentral som jag nu aldrig lämnar. Där finns all hjälp. Jag fick hjälp. Och jag blev fri. Jag arbetade endast med mig själv och med detta trauma under 6 månader. Då kunde jag inte arbeta med annat och stod helt utan inkomst. Ingen hjälp från samhället. Tömde mitt konto och sålde värdsaker. Nu lever jag och kan möta allt igen. 1 12 år så tänkte jag på suicidtankar varje gång jag blev påmind och det var minst en gång i veckan. Idag skulle jag kunna möta de människor som orsakade mitt trauma och jag vill det inte idag. Kanske imorgon eller senare. Jag behöver det inte. Jag har skrivit och i mina texter så har jag hämnats. Men nu vill jag inte hämnas i en text längre. Nu vill jag hjälpa andra kvinnor i framtiden som varit med om liknande som jag. Äntligen fick jag min adhd diagnos och jag behöver stöd i studier. Jag valde bort barn pga traumat och min längtan till barn är borta. Men jag har en vision och jag vet vad jag ska göra. Jag lever i varje ögonblick och jag tar hand om mig på alla sätt. Nu har jag lärt mig säga stopp och jag har en balans i samtal med andra människor.
Jag tar hand om mig varje dag. Jag övar varje dag. Jag gör medvetna val hela tiden och med facit i handen så behövde jag lyfta på locket på den puttrande gryten och smaka på innehållet. Låta den bli klar. Det tog mig 24 år. Jag tror att du är av samma "korn" som jag och då menar jag att du som alla här egentligen. Vill förstå. Vill höra hur andra gör och att berätta själv. Att du vågar lyfta på locket har du redan gjort. Jag tror att din process ligger i acceptans och att släppa taget. Men det är bara vad jag tror. Det är upp till dig att utforska vidare vad du behöver.

Ta hand om dig på alla sätt. Du kan få frid. Det är jag säker på. Du ska aldrig belastas för vad din son var med om. Idag så är din son ansvarig för sig själv. Han är inom vården nu och en kan ju hoppas att vården orkar ge honom det han behöver. Då vården är i färd med att bränna ut sig ordentligt lite här och där. Och vi är alla människor som behöver vara varsamma med oss själva och varandra.

En kan bara hoppas att Corona får människor att tänka mer på varandra och inte bara på sig själva och sitt eget självförverkligande. Där var jag en gång i tiden och jag tror på att samarbeta.

Och välja vilka människor jag omger mig med.

Det finns nämligen parasiter överallt och det gäller att se upp. Det gäller att ställa krav och att begära hjälp när det behövs och du som arbetat inom socialtjänsten med missbruk vet hur det ser ut.

Gör allt du kan, vill och orkar för din son. Risken finns att vården proppar han med mediciner, som den gör i Sverige. Men först! Ta hand om dig själv!

gros19
lör, 2020-09-12 - 17:18

Frid var ordet du fick till dig självomhändertagande. När jag vaknade efter ett par timmars sömn och läste vad du skrivit så var ordet du förmedlade till mig hopp.

Så fantastiskt att vakna till det och samtidigt upptäcka att jag är inte ensam. Har under sommaren mist tre nära vänner så det känns ensamt ibland, men när man finns i någons tankar är man ju inte ensam. Så tack till er alla.

Annan hjälp än bara medicin måste min son få och traumabehandling som du föreslår dearself känns rätt. Jag ska strida för det, men det är skrämmande och oförklarligt att det ska behövas

Tror jag läste att nästan 50 % av alla sjukskrivningar idag beror på psykiska problem. Bor sjålv vid ett länssjukhus och det byggs den ena kolossen efter den andra, men psykiatrin huserar i den äldsta byggnaden på hela området, belägen avsides för det är ju skamligt att vara psykiskt sjuk. En korridor och en avdelning för slutenvård samt ett akutintag. Består psykiatrins budget av 1 % av hela budgeten för sjukvården så är jag förvånad, men jag ska strida för att min son ska få den hjälp han behöver och har rätt till.

Kram till er alla och fantastiskt att ni finns.

Blade Runner
lör, 2020-09-12 - 19:58

Jag finner inga ord för att lindra ditt och din sons lidande men jag vill ändå sända varma tankar och kärlek till er. ❤️ Du är oändligt stark och nu när du vet vad som hänt ges du möjligheten att finna frid.

Azalea
sön, 2020-09-13 - 20:16

Skickar dig all den värme jag kan och hoppas att ni kan få ro så småningom.
Kanske är det ett litet steg framåt ändå att han har kunnat säga till dig rakt ut att han blivit utnyttjad.
På något sätt finns kanske roten där till det som plågat honom och du kan strida ännu hårdare för rätt hjälp.

Det är ingen lätt värld när man har psykisk ohälsa och det finns inga snabba lösningar eller piller.
Min son lider också av psykisk ohälsa och det har varit väldigt upp och ner under många år med utryckningar mitt i natten till olika akutpsyk.
I hans fall är roten till det förmodligen att han blev hårt mobbad i hela skolgången plus att han har Torettes.
Det är svårt som mamma att vara vid sidan om men aldrig att man slutar kämpa för dom.

Varma kramar och vi finns härnär du behöver oss❤❤Azalea

gros19
lör, 2020-09-19 - 18:21

Känns faktiskt lugnt just nu. Det framkom att min son tagit droger två helger och det var då han upplevt sig jagad och hade sovit i skogen. Han var då påverkad av röster, vilket han varit senaste halvåret, men inte alls i den omfattningen utan det var drogutlöst. Han kan dock åtminstone än så länge hantera rösterna och det är meditationen som gör det.

Jag fick följa med honom till pskiatrin och fick veta vilken hjälp som finns att få. Medicin vill han bara använda när det blir för jobbigt. Det här med rösterna skrämde mig, men jag har läst en del och det ger ett lugn när man förstår.

Känner mig hoppfull inför framtiden och så var det inte tidigare. Då rasade hela världen, men det är inte så längre och det är lite ovant men väldigt skönt.

Tack alla för er omsorg det värmer.

Självomhändertagande
sön, 2020-09-20 - 10:25

Och makt. Vad fint att du förstår mer. Så bra att du fick en förklaring till vad som utlöst dessa röster. Det är bra att ni pratar om det. Kommunikationen är allt. Jag blir rörd för ditt engagemang i din son och jag tänker att det finns många som du. Och han. Och det är bra att du skriver och berättar om det här. En dag kanske ni vänder er till en patientförening. Och då kan ni upptäcka att det finns många. Många många många. Som upplever det ni upplever. Varken du eller han är ensam om detta. Tyvärr så är det inte så lätt att prata om dessa saker. Men ju mer en pratar, ju mer pratar andra. Och du gör som du vill. Liksom han.

Men det går att få ordning på allt. Genom meditation. Och bra samtal i vården. Så länge en behöver det.

Ta hand om dig!

gros19
sön, 2020-09-20 - 12:10

Alltid så intressant vad du skriver självomhändertagande. Du verkar har väldiga insikter vad det gäller psykisk sjukdom. Har faktiskt letat efter patientförening eller något liknande detta på nätet men inte funnit vad jag söker.

Jag har min uppfattning om vad det handlar om. Sant eller inte men det ger mig ro och känns konstruktivt. Givetvis har jag mer att lära. Det allra viktigaste tycker jag är att det handlar inte om vi och dom.

Tänker så här att min son har upplevt traumatiska händelser och då inte haft någon vuxen i sin närhet som kunnat förmedla en känsla av trygghet, mildra det hela. Inte heller haft något språk och därmed ingen möjlighet att förstå. Han har varit väldigt liten och troligen känsligare än det flesta, en sårbarhet alltså.Tror vidare att den skräck man upplevt lever vidare, flyter mer eller mindre omkring i personens inre. För att försöka hantera skräcken skapar man yttre fiender, förföljelsemani och kanske en föjd av detta hör röster. Lättare att hantera en yttre fiende än den skräck man bär inom sig.

Tror meditationen gjort att han fått kontakt med detta och att det sker en läkningsprocess. Vill ociså säga att han har behovsmedicin, men det ska mycket till för att han ska ta den. Han vill bli frisk helt enkelt Blev kanske komplicerat men just nu har jag ingen att diskutera dessa tankar med.

Tack självomhändertagande för att du finns och alla ni andra.❤❤❤

Självomhändertagande
lör, 2020-09-26 - 16:57

Jag processar mitt trauma efter att jag blev fri. Under senaste veckan så har jag öppnat upp mer och mer. Jag blev drogad av ett par farliga män. Jag har inte läst Klubben och orkar inte göra det. Men jag antar att jag mötte lika sjuka män som finns inom Klubben.

Och ingen har velat hjälpa mig inom psykiatrin. Så jag tänkte sälja en värdesak som skulle ta mig till USA och gå i terapi där, men sedan så fick jag hjälp av en sista chansning via en vårdcentral.

Jag var desperat, orkade inte längre leva med en upplevelse där jag endast pratat med mitt ex och han var med detta tillfälle. Det var en privat middag som jag manipulerades att följa med på, även om min mage sa ifrån. Mitt ex råkade också illa ut och han ville inte vara kvar. Men han blev inte drogad och han förstod inte att jag blivit det.

Så jag har sett hur hjälpen inte finns. Jag ser ett Sverige som saknar så mycket. Jag hade stor hjälp av att läsa Katarina Wennstams följetong av Dockorna i somras i DN. Jag förstår att det saknas resurser.

Det är väl bara människor med pengar eller kontakter som får hjälp i Sverige antar jag. Tur att jag hade vett att våga fråga, trots att jag frågat om hjälp i 12 år.

Nu lever jag. Sedan ett år lever jag på riktigt. Förr ville jag bara dö. Jag behöver reda ut med en professionell.

Alla borde få den möjligheten. Därför uppmanar jag till att be om hjälp. Liksom att söka den.

För det är ingen som kommer och serverar den.

Tack gros19. För vår kommunikation här under den tid som varit. Den har stärkt mig.

gros19
lör, 2020-09-26 - 20:33

Just nu skriver du, just nu när allt var nattsvart (innan jag läst vad du skrivit).

Har idag på djupet insett att jag klarar inte att vara med min son när han mår dåligt dvs är påverkad av röster vilket han varit från och till under det sista halvåret. Kände idag detsamma som min son uttryckte att jag hatar livet.

Han har kämpat så många år med sitt missbruk och blir drogfri, trivs för första gången på en arbetsplats och så börjar han höra röster som hotar honom och kan inte vara kvar på sin arbetsplats. Inför detta är vi maktlösa så känns det. Försöker motivera honom att ta emot hjälp och jag är beredd att betala, för att han mår bra och har möjlighet att skapa ett liv han är tillfreds med är viktigast av allt.

När du skriver förr ville jag bara dö då undrar jag vad fick dig att ändå välja livet och nu lever du på riktigt. Ibland tänker jag att man kan bara glädja sig åt något man tidigare saknat.

Tack för att du delar med dig självomhändertagande.

Självomhändertagande
sön, 2020-09-27 - 15:51

Ja, för att vara tydlig så behövde jag hjälp med mitt trauma. Jag behövde bli kvitt en fruktansvärd erfarenhet. Och jag blev kvitt den. Och så kunde jag leva igen.
Jag har aldrig haft cancer, men jag tänker att jag hade en elakartad knöl som satt fast. I min själ. Och jag behövde bli av med den. Det var en knöl som satte sig där efter att jag råkade ut för två ondskefulla män.
Och nu lever jag igen. Ibland är livet verkligen "på liv och död".

Jag förstår dig. Och jag tycker att du ska lyssna på dig. Vad du behöver just nu. Din son är vuxen och han behöver också ta ansvar och kämpa för att få ett bra liv.

Du kan behöva en paus. Och hur länge du behöver den är upp till dig.

Ta hand om dig! På alla sätt!

gros19
sön, 2020-09-27 - 23:46

Tack själomhändertagande ( fel namn men ändå rätt det får stå kvar), du går din egen väg och det skänker hopp och är inspirerande. Jag följer ditt råd om att ta en paus. Försöker hålla lite distans, men hjälper till med praktiska saker. Inte lätt att sätta sig själv i främsta rummet nät det handlar om sjukdom hos en anhörig men jag ska pröva och jag gör det för oss båda. ?

gros19
lör, 2020-10-10 - 13:28

Om du läser det här. Känns som ingen i hela världen (finns det säkert) kan bekräfta mina funderingar eller kanske få mina tvivel att försvinna.

Efter att uppnått drogfrhet och mediterat under 5 år dagligen har min son idag börjat höra röster, till 90% stödjande. Han lyssnar och ser det som inre konflikter som yttrar sig på detta sättet. Väcker det obehagliga känslor sätter han sig och mediterar tills känslan avtagit och mår därefter bra.

Mig skrämmer det eftersom det jag hört om, och det är ju genom massmedia, att rösterna kan uppmana personen till att begå handllingar man annars aldrig skulle göra.

Medicin vägrar han ta men gjorde under en kortare period. Mådde då väldigt bra och gjorde allt han annars inte gör, fixade det som behövdes såsom tandläkare, glasögon och var fysiskt aktiv. Allt detta man gärna skjuter upp när man inte mår bra. För mig var det fantastiskt att uppleva honom så.

Detta påpekar jag för honom och då säger han att jag mår hellre dåligt än bra med medicin. Jag kommer i slutändan att må bra utan mediciner och att höra röster är ett sätt att bearbeta konflikterna. Alla dvs personal på psykiatrin m.fl. säger att han måste ta medicin och jag tvivlar.

Läser en del bl.a. av Cullberg som arbetat med psykoser sedan 60 talet och han skriver att även en del "friska" personer hör röster och det innebär inte att man är psykotisk så länge man är medveten om att rösterna kommer från en själv och inte utifrån. Det här blir långt. Han jämför även med religösa sammanhang där det är normalt att höra röster t.ex. guds röst eller månniskor i sorg som kan höra någon avliden tala t.ex.

Till saken, vad tror jag och egentligen tror jag på min son men är orolig att har fel. Ingen annan tror som jag utan möjligtvis du självomhändertagande. Rädd för att diskutera detta med vänner för jag möter rädsla när jag talar om det. Ska också säga att han ska få träffa en terapeut och prata om vad rösterna säger och det ser han framemot. En sak till som är viktig medicinen tar inte bort rösterna utan dämpar dom endast. Han vill vara i känslan för att kunna bearbeta det som dyker upp och bli frisk på riktigt.

Ullabulla
lör, 2020-10-10 - 15:57

Lägger jag mig i något som inte alls är mitt bord.
Att gå in i den sjukes dvs din sons sinne och ta ställning till hans rösters "sanningshalt" och inte måste vara väldigt svårt.

Är de farliga/betvingande skadliga?
Eller ledande,uppmuntrande frigörande.

Jag tänker att det kanske går att ställa sig på sidan och låta puckarna glida förbi dig?

Dvs hans röster kanske får vara hans och om du känner för stor oro så kanske orosanmälan är på sin plats.
Jag tänker på hur jag gled in i mitt drickande exs psyke och både kände och förstod att han behövde alkohol.

Stå stark i dig själv och älska din son för den han är,men strunta i rösterna kanske?

gros19
lör, 2020-10-10 - 16:35

Tack Ullabulla, men någon orosanmälan kan jag inte göra. Han är drogfri och inte psykotisk. Bor dessutom i ett "halvskyddat" boende, men det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska dock få träffa en terapeut om två veckor och hon är erfaren och har arbetat mycket med psykoser.

Känns bara så svårt ibland. Han har isolerat sig i många år, aldrig jobbat och nu klarar han att vara med människor och även kunnat jobba, dock skyddat arbete, men trivts jättebra och så händer det här.

Självomhändertagande
lör, 2020-10-10 - 18:50

Hej,

Jag förstår att du funderar mycket på din son och huruvida det är med hans röster. Kanske du frågar dig om meditation räcker istället för mediciner. Han tycker det. Jag kan tänka mig att det finns biverkningar som inte är så enkla. Du kanske undrar vad det är för röster. Massmedia rapporterar om otäckheter om röster. Det är inte alla människor som skaffar större kunskap. "Hur många människor hör röster?"
Jag ställde den frågan till Google nu och jag hittade direkt en artikel som handlar om en brittisk studie. Den 11 mars i 2015 skriver Dagens Medicin om den, liksom the Lancet den 2 april 2015 där du kan läsa hela studien.
Experiences of hearing voices: analysis of a novel phenomenological survey.

Jag förstår att du är rädd för att prata om det med vänner och andra i din omgivning som saknar kunskap och även en förmåga att lyssna när massmedia skrämmer om rösthörare.

Det borde inte vara så. Du borde kunna prata med vänner. Men vi är nog inte där idag.

Nu ska din son träffa en terapeut och det är bra.

Har du frågat din son vad rösterna säger? Kan ni prata om rösterna. Du behöver inte svara här.

Jag tänker att det kanske kan lindra din oro genom att veta vad hans röster säger, men jag vet inte. Jag har ingen kunskap om rösthörare.

Men jag tänker att du kan pröva prata med någon kunnig själv, inom vården om du har möjlighet till det.

Att höra röster betyder inte att någon är farlig. Det är viktig att tänka på det.

Hoppas att mitt svar kan vara hjälpsamt på något sätt. Att jag hör dig. Och känner med dig.