av Norna

Norna
mån, 2020-09-21 - 11:10

Vi har hängt ihop i många år, har vuxna barn som klarar av sina liv bra - och har genom åren haft mycket roligt tillsammans,
MEN - som en röd tråd under alla dessa år har min mans fyllesammanbrott gått. Tidigt upptäckte jag att när han började dricka så hällde han i sig allt som fanns - och blev aggressiv. Han har skött kvalificerade jobb perfekt och åtminstone inte tidigare druckit i veckorna - men inför varenda fest med alkohol har jag varit orolig för att det ska braka.

Jag har räddat honom SÅ många gånger från att göra bort sig. Torkat kiss när han pinkat på golvet hemma hos vänner, avstått från vin för att kunna mota in honom i bilen och åka hem när han börjat sluddra, släpat bort honom när han börjat mucka med våra vänners barn, etc etc.

Det har ofta retat mig att jag på nåt sätt fått en ragata-stämpel när jag försökt hålla oss borta från alkohol, folk verkar utgå från att så här beter sig män ibland och det är bara att tugga i sig. Den som försöker hindra är en satkärring.

Har försökt prata med honom om saken på ALLA sätt - före, efter, under - men alltid mötts av total kyla, som om det är jag som bara är tjatig och själva problemet. (Nån som känner igen sig, haha???)

Enda gången han visat fullständig ånger var när han brakade igenom på en fest där våran tonåring var med. Jag väntade några dagar tills han nyktrat till rejält och sa att "nu jävlar ber du om ursäkt". Han var lika sur som vanligt mot mig - men bad sedan tonåringen om ursäkt och lovade att det aldrig skulle hända igen. Självklart har han aldrig berättat detta för mig - men jag vet det genom vårt barn.

Numera blir han sällan vild och galen - men drängfull.

Jag kommer inte att lämna honom, vi har för det mesta bra ihop så länge vi inte pratar alkohol och sedan barnen flyttat tycker jag att jag blivit ganska bra på att lämna "walk over" och inte ta nåt som helst ansvar när han brakar igenom. Han får skämmas för sig själv. MEN varje gång det händer rivs allt upp och jag undrar om jag gjort fel som stannat.

Barnen kan jag numera prata om saken med. De menar att han inte är alkoholist, men däremot tappar omdöme och spärr när han börjar dricka och därför häller i sig allt som finns.

Jag har föreslagit att han skulle gå i nåt sorts terapi. Det bemöts med iskyla och passar det inte så är det lika bra att vi skiljer oss...

Ja som sagt - han VÄGRAR prata om det. Ovanstående kanske inte låter så farligt, men jag har med flit hoppat över de värsta deltaljerna för att inte lämna ut honom alltför mycket.

Känner mig nästan stolt över att jag numera NÄSTAN klarar av att distansera mig när han sätter igång.

"Dagen efter" låtsas han alltid som ingenting. Är bara lite tjurig mot mig trots att jag inte säger ett knyst. Anfall är bästa försvar...

I nyktert tillstånd är han snäll och rolig och har stöttat mig genom flera svåra kriser.

Men varje gång han brakar igenom funderar jag ändå över om jag gjort rätt livsval. Allt rivs upp och jag känner mig skitbitter över att han inte bryr sig tillräckligt mycket om mig för att försöka ta itu med alkoholen.

Dessutom känner jag en viss oro över hur det kommer att bli när vi slutar jobba. Börjar han supa på allvar då?

Och så är jag trött på vänner som - efter att han har brakat igenom - frågar mig: Gjorde vi fel som ställde fram starksprit? Borde vi ha varit försiktigare?

Men för i helvete: Fråga HONOM istället. Jag bara vägrar ta mera ansvar. Varför vågar ingen fråga den som problemet tillhör?????

Kennie
tors, 2020-09-17 - 20:11

Du har verkligen gjort allt du kunnat låter det som. Verkligen obegripligt att din man inte erkänner sitt problem. Och att han är den som ska sura dagen efter... Men det är ju ett klassiskt beteende att lägga över ansvaret för det egna beteendet på någon annan. Det är han som äger problemet när han beter sig på ett sätt som kränker dig och andra, det är inte du som borde överse med det för relationen skull. Frågan är väl om du är kär i honom. Om inte får du väga för-och nackdelar för dig med att stanna kvar eller bryta upp. Ska du offra din livskvalitet för att hålla honom flytande? Kan någon av era gemensamma vänner konfrontera honom? Vet inte om man gör det i verkligheten, men nån typ av intervention där flera som sett hans beteende är med och konfronterar honom kanske kan få honom att släppa sin oförstående attityd? Kan du inte bolla lite med någon gemensam vän? All styrka till dig, nöj dig inte med att bara stå ut....

Jullan65
lör, 2020-09-19 - 22:01

Det låter som jag hade det för x antal år sedan innan jag själv utvecklade alkoholism. Medberoendet är på ett sätt oxå en sjukdom, där konstiga situationer blir reducerade till normala. Klart din man är alkoholist, det behöver inte uttalas av honom. Det är way over normalt att bete sig som han gör. Förstår att du känner dig villrådig, den fina människan du lärde känna en gång, finns ju kvar , glimtvis. Hur du fortsätter bestämmer bara du själv. Men jag ska slå ett slag för alanon , det är självhjälps grupper som är till för anhöriga o vänner till alkolister. Där kan man få stöd o hjälp. Dessa grupper finns i hela Sverige, bara googla. Lycka till Jullan

miss lyckad
mån, 2020-09-21 - 08:07

Barnen(även vuxna barn ) får bara stå ut..Om dom/ eller annan inte gör en orosanmälan..Det låter jättejobbigt med din mans drickande..Oavsett om det händer ofta eller sällan, så vet man aldrig när det brakar igenom som du själv skriver..Det är svårt att lämna och skilja sig, framförallt om man har många fina tider däremellan..Det är ju mycket som spelar in..Ekonomi, omsorg om varandra, familjekänslan..Osv..Men när missbruket eskalerar, och det får konsekvenser så våra barn, far illa, då blir det jobbigt..Det är svårt att se problem, när man står mitt i dom..Den enda som kan göra något åt sitt liv är personen själv..Vill han inte det, så får man acceptera eller förändra sitt eget liv till det bättre..Det går inte att tvinga någon att sluta dricka..Man måste vilja själv..Precis som med andra livsstilsförändringar och beroenden...Varm kram till dig.?..Jättebra att du börjar skriva och läsa här..