av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Fibblan
sön, 2020-07-05 - 22:57

Vad roligt?!
Spännande ?!
Och såklart läskigt samtidigt..?
Modiga du - önskar dig lycka till och hör gärna mer om dessa äventyr framöver ?!
Kramar!
/Fibblan ?.

Denhärgången
fre, 2020-07-10 - 23:01

Jahaja, det blev inget av mitt dejtingliv. Idag kom min trassliga kärlek förbi på en kaffe. Vi har inte hörts av sen vi bröt i början av våren. Och så var han bara där i mitt kök, och det tog ca två minuter att förstå att det ju inte alls är slut.
Ja, jag funderar lite på om han är mitt nya beroende. Och jag glömmer grälen från helvetet, de timlånga ångestmonologerna och det malande missnöjet.
Men jag tänker också att kärlek är sällsynt och magiskt. Jag kommer ihåg att jag älskar att prata med den här människan, att jag känner mig hemma.
Jag tar med mig styrkan från de här månaderna och släpper tillbaks honom med myrsteg. Jag är glad.

AmandaL
fre, 2020-07-10 - 23:20

Det viktigaste är att du mår bra, om han får dig att må bra, känna dig som ditt bästa jag så är det inget fel i att gå tillbaka till honom. Det viktigaste är att du gör saker som får dig att vara lycklig i ditt liv, det är bara du som vet om det här är en destruktiv relation eller inte ???

Fibblan
lör, 2020-07-11 - 12:53

De existerar alltså även i nykter tillvaro..Hua..?!!
Malande missnöje, låter ju inte heller så trevligt..Sådant som kan få mig på fall vad gäller alkoholen.. Men å andra sidan; Säg den relation som är friktionsfri! Och det är ju HUR vi hanterar dessa motgångar och skav, som är det avgörande ☺️!

Följ ditt ❤️, Denhärgången! Du är intutiv och är klok! Om hjärtat och magen är med, så är det bara att köra på! Kärleken är viktig för vår överlevnad och vårt välmående☑️! DU vet vad som är BÄST för DIG! Och man kan alltid ångra sig också, om något ändras längs med vägen..☺️! Inget är ju hugget i sten.
Stor kram!
/Fibblan ?.

Denhärgången
fre, 2020-07-31 - 16:52

Idag kom en man som jobbar i samma hus fram och sa "jag tycker att jag känner igen dig". Jag fick såklart panik (hur full har han sett mig? Var jag ett as? Hur mycket har jag gjort bort mig?) och lyckades knappt stappla fram ett samtal. Först på vägen hem slog det mig att det där kanske är ett rätt vanligt sätt att inleda ett samtal med nån man inte känner. Idag på jobbet var det kanske bara nån som tyckte att jag var lite söt. Nån som vet om alkis-paranojjan kommer sitta i för alltid, eller om man faktiskt en vacker dag kommer kunna se sig själv som en helt vanlig person mottaglig för normala konversationer?
I övrigt flyter livet på ganska bra. Jag lär mig hantera stress och framtidspanik. Jag är tacksam över vad ensamheten den här våren har gett mig. Min kärlek delar mitt liv på lagom avstånd.
P&K

Denhärgången
lör, 2020-08-01 - 08:56

Ja, kanske. Men finns det nåt bättre sätt att tänka på det än straff? Som ett ärr? Som tigerränder efter förlossning, eller märke efter ett nödvändigt slagsmål.

FinaLisa
sön, 2020-08-02 - 07:45

Jag tänker livsmärke, det låter ändå som en erfarenhet som livet gett en.
Och det kan tyckas som en som man velat vara utan men nu har man den och den gör också att man kan använda den till något bra.
Som nu, när du har formats till att bli en empatisk och tänkande människa.
Kram ?

Denhärgången
mån, 2020-08-17 - 08:44

Senaste veckorna har jag haft en del stora duster med min sexåring. Igår vägrade hon duscha efter stranden, jag lirkade i flera timmar och till slut duschade jag henne mot hennes vilja. Jag har aldrig sett henne så blixtrande arg, det var på sätt och vis magiskt, hela hennes kraft. Jag var inte arg, bara bestämd, och jag tror jag handlade ganska bra. Det är ju gränser hon frågar efter och jag behöver kunna sätta dem. Men jag blir fruktansvärt ledsen efteråt. Hon kallade mig dumma mamma för första gången.
Jag tror att jag kan ha snurrat in i prestationshetsen igen. När min bransch coronastängdes blev jag tvungen att ta itu med min karriärstress, men det gjorde nog att jag försköt en massa prestation till mammarollen. Att jag tror att jag gör bra ifrån mig de dagar som blir konfliktfria för att jag orkar ha tålamod med alla barnens utspel, och att jag misslyckas när jag blir frustrerad. Men med deras utvecklingsfaser just nu, och förändringen med skolstarten, blir det så uppenbart att konflikterna måste vara en del av vardagen. Och här räcker inte min självkänsla till. Jag vet inte hur jag ska klara att hålla fast i att jag är okej även när jag behöver vara arg på barnen, hur jag på riktigt ska förstå att det är fullständigt normalt att bråka. Jag har snart varit nykter i två år, men självbilden från avgrundstiden släpper ju aldrig taget. Är det så? Tror jag att starka känslor bara tillhör den fulla mamman? Att det känns som att jag blir den personen, att jag skäms efteråt som om jag hade varit full och gjort bort mig.
Jag har äntligen fått börja min behandling inom psykiatrin. Jag har en hel del att komma ikapp med, och det känns som att min samtalskontakt kommer att bli bra.
Idag börjar jag min arbetshöst, som blir annorlunda och stark. Jag har sparat in tillräckligt på mitt extrajobb för att kunna satsa på mitt företag utan att behöva ett uppdrag, skapa på egen hand i väntan på att branschen vänder. Det kräver jättemycket tro på mig själv, och jag är nyfiken på att se hur jag bär mig själv. Jag har utvecklat en fobi för att ta reda på hur mycket bättre det går för alla andra i min sits, men jag tror jag har bestämt mig för att skita i att ta itu med det just nu. Det kan ju också få vara en slags vila.
Nykterheten känns väldigt stabil nu jämfört med i början av sommaren. Häromkvällen var jag i ett sommarhus med min kärlek, och kom på mig själv med att känna hur absurt främmande det hade varit att dricka vin. Att det förut var en situation där det hade varit helt givet, det känns jättekonstigt, att förstöra den fina närheten med att bli berusad. Så har jag nog inte känt förut, det är bra.
Tack om någon orkar läsa. Om någon har lust att dela med sig av lite föräldrastress och hjälpa mig normalisera barnbråk blir jag väldigt tacksam.
P&K

Andrahalvlek
mån, 2020-08-17 - 09:22

Skönt att du känner dig stabil i din nykterhet, jag är verkligen glad för din skull.

Apropå duschningen så brukar jag ta till ett knep, låta dottern ha frihet att välja mellan två alternativ som jag bestämmer. ”Duscha innan eller efter maten?”, ”Duscha eller bada i badkaret?”

Sen är det också bra med förberedelse. Redan på morgonen säger jag ”ikväll ska du duscha”.

En sak är i alla fall säker, konsekvens är viktigt. Aldrig backa när man väl tagit striden. Men lätt är det bannemej inte.

Kram ?

Kennie
mån, 2020-08-17 - 20:08

Känner igen mig i det du skriver, att det liksom känns som man gör bort sig när man blir arg på barnen. Och intressant det du skriver, att man liksom tror att starka känslor hör ihop med ens drickande person.. Utifrån sett tänker jag att det är bra att man visar att visa beteenden inte är okej, och att man blir arg när de inte respekterar det. Inifrån blir jag som du ledsen och dränerad av bråk. Men jag tror man får gå på magkänslan man har när bråket är över. Gjorde man rätt så vet man det. Vissa gånger har jag omprövat och gett barnen rätt i efterhand, det tycker jag också är nåt de behöver se, att ibland kan en förälder ha fel och be om ursäkt. Jag tycker du låter som en inkännande person som har respekt för dina barns tankar och känslor, så de konflikter ni ibland har tror jag är nödvändiga.

Jasmine
tis, 2020-08-18 - 00:23

Du är inte ensam om att bråka med barnen och känna dig som en "dålig" mamma efteråt. Det har jag gjort många gånger (nykter). Men, jag tror det hör till uppfostran... att det blir bråk ibland. Om man inte sätter några gränser, blir det inga bråk.... men det kommer inte att gynna barnen i längden.

Så... ha inget dåligt samvete.. jag tycker det låter som att du är en bra mamma ?

Charlie70
tis, 2020-08-18 - 09:01

Ja, jisses vad jag och flickan har bråkat om dusch/bad. Crescendot blev när vi skiljde oss och jag flyttade till lägenhet med enbart dusch. Den var fullständigt livsfarlig enligt flickan :D Jag har gjort flera olika saker. Flickan älskar att bada och simma, därför har jag ofta planerat in simhallsbad på söndagar så är den duschen avklarad liksom. Hemmavid har jag lockat med "Spadusch", vilket har kunnat vara tända doftljus eller annat. Jag har också kunnat locka med den där nya supernajsa duschkrämen som jag köpt och som måste testas. Jag har spelat mycket teater. Ett exempel är att jag har duschat själv och då skrikit och hojtat ungefär som flickan men ändå lyckats med min dusch till slut (mycket skratt kring det och sedan måste hon ju visa hur man kan göra utan så mycket skrik). Alla dessa grejer och lite till har funkat i bland och inte i bland. Till slut köpte jag faktiskt en undulat som blev tränad på dusch. (Vi har undulater men en gick bort och då skulle ny inköpas). Jag tog kontakt med en seriös uppfödare som tränade undulaten innan leverans. Undulaten fick helt enkelt följa med in i duschen och sitta på duschväggen. Ville inte flickan följa med tog jag ut undulaten först. Sedan kunde jag prata med flickan om att det blev ju tråkigt för honom att sitta där och vänta och då blev det fart. Nu, ett år senare behöver inte undulaten tjänstgöra längre för vi har väldigt sällan så stora problem. Det blir nästan alltid lite diskussion innan men inte av den magnituden som förr.

Hoppas något av mina tips kan komma till nytta!

Kram!

Denhärgången
tis, 2020-08-18 - 16:17

Vad jag är glad att jag har er.
Vilka bra duschtips. Jag försökte rätt många lirk, provade att vi skulle duscha tillsammans för att det var mysigt när vi gjorde det på semestern, men slutade med att jag satt naken på duschgolvet och hon sprang och gömde sig i ett annat rum, och det var där jag kände att det behövdes en gräns. Men att locka med fina krämer tror jag kan funka superbra.
Alltså Charlie, vad härligt det är att få vara i närheten och inspireras av någon som du. Nästa gång det känns som att tillvaron bara presenterar hinder ska jag tänka på dig, what would Charlie do, och också våga vara kreativ istället. Har du tänkt på att du skulle vara väldigt bra på att skriva barnböcker?
Kram!

Charlie70
ons, 2020-08-19 - 09:21

Nej, barnböcker tror jag inte jag är bra på att skriva. Däremot sitter jag nog på en hel del egenutvecklade tips för föräldrar med barn som behöver lite extra här och där. Det är bara för dig att spinna vidare på mina tips ovan. Det går! Men! Man måste vara hyfsat pigg och utvilad för att vara kreativ i sin relation till barnet/barnen. Och det är väl VI för det mesta, nu när vi inte dricker och som inte har barnen 100 procent!

Denhärgången
lör, 2020-09-26 - 07:39

Känns som att jag bara hoppar in och skriver här när det blir skit. Bla bla bla psykisk ohälsa tar tusentals år att bli bättre ifrån. Men jag tror att det är bra att jag håller i att skriva, för det går ju faktiskt bättre, och jag tycker om att kunna se tillbaka och se att jag växer. Vissa dagar försöker någonting inuti fortfarande sitt bästa för att ta sönder mig, men jag märker att jag slår tillbaka, med full kraft. Det är bra, det har satt sig i ryggmärgen att det är jag som har kontrollen.
Det säger att jag ska ge upp, att jag är värdelös och pinsam. Nähe, säger jag, jag ska fortsätta ändå och jag skiter väl i om jag är pinsam.
Det säger att jag ska spränga alla mina relationer i luften och börjar göra det. Förlåt, säger jag, lyssna inte på mig när jag pratar såhär för det är inte vad jag menar.
Det lovar att det håller käften om jag köper alkohol, drar in mig på toaletten och fräschar upp mig så att jag kan gå iväg. Absolut inte, säger jag, jag ska köpa tortillabröd och majs till ungarna vad fan.
Jag är utmattad, ledsen, har ett sugande svart hål mellan revbenen. Men jag ger inte upp.
Tänker på er alla fantastiska, läser nästan allt men kommenterar ganska lite. Tycker om att ni finns.

Andrahalvlek
lör, 2020-09-26 - 11:28

Att du ska skriva oftare, både i med- och motgång. Ta dig den tiden att reflektera. När du skriver faller pusselbitarna på plats lättare. Man tvingas sätta ord på vad man tycker, tänker och känner.

Och man kan gå tillbaka, påminnas, kanske se olika mönster.

Kram ?

Fibblan
sön, 2020-09-27 - 08:21

som mest, tänker jag. När man känner att utmattning och ledsenhet håller på att suga livskraften ur en. När a-? gör sina patetiska försök och vill inbilla oss att lindring finns där. Det är då vi gör allra bäst i att ta oss den stunden. Ta känslorna på allvar, skriva ner och sortera. Få det ur sig. Genom att få det svart på vitt, har vi redan tagit ett litet steg ifrån. Fått några millimeters distans till allt som river runt. Och när vi kan betrakta det som sker lite utifrån, så är det också lättare att se vägvalet och välja det som vi vet blir det bästa i förlängningen ?! Igår var det att köpa tortillabröd och majs..?! Fokus barnen och den fantastiska mamma du är för dem❤️! Du är stark Denhärgången!

Ljuset är mer kraftfullt än mörkret✨! Och precis som du säger, så växer du för var gång?! Som ett träd som när det stormar där uppe i trädkronan, så tar rötterna spjärn där nere i jorden. Förankrad och övertygande står du kvar??!
Heja dig!
Styrkekramar!
/Fibblan ?.

Denhärgången
fre, 2020-10-30 - 12:42

Ja, det här året blir ju bara tyngre och tyngre. Jag tar pyttesteg framåt och elefantkliv bak. Det är lätt att vara en frisk och hel person i medvind; det var ett tag sen jag hade det. Jag tappar taget, tappar hoppet, tappar orken att göra någonting åt alla destruktiva jävlar här inuti. Men det finns också tacksamhet och närvaro. Jag har varit nykter i två år.