av Backen123

Bestemor
tors, 2020-09-10 - 15:20

Du säger att han känner en stor tacksamheten över att du finns. Hur märker du det?
Du önskar att du får lite tacksamhet tillbaka.
Hur vill du leva ditt liv? Vad är viktigast för dej?
Oavsett din man, hur tänker du dej din egen framtid?
Jag tror inte ens att HAN vill leva tillsammans med någon som stannar kvar av skuldkänslor och med en uppgivenhet av sitt eget liv. Var rädd om er båda ❤?

Azalea
fre, 2020-09-11 - 00:02

Försök under tiden att ge dig stunder som är dina och Barnens. Du behöver ju inte sitta vid sjukbädden hela tiden utan välj när du behöver dra dig undan lite.
Bida din tid och vänta lite så blir det bättre. Jag känner igen tyngden av offerkoftan och hur man nästan kvävs av den men plötsligt har det gått lite tid och man märker att man har klarat även denna prövning.

Hjälp honom med det han behöver men glöm inte bort det du behöver och det finns tid för det också.

Ta hand om dig ❤Azalea

Självomhändertagande
mån, 2020-09-14 - 18:29

Hej! Jag läser ditt inlägg om olyckan och ser att du kämpar. Och jag ser vad du kämpar med.

Jag har fått perspektiv på min egen tidigare djävulsdans. Och jag bestämde mig. Gick ut i skogen och kramade träd resten av sommaren, satt i skogen och lyssnade, mediterade och bestämde mig.

Jag träffade en man som jag tycker om för en tid sedan. Han har fått mig att öva på att vara rakt på sak. Så jag övade. Och jag började säga vad jag ville och inte ville. Högt, till mina närmaste i min omgivning.

Och under en kort tid så gör jag som jag vill. Jag frågar ingen om lov. Jag har kämpat med mycket tidigare.

Och nu säger jag stopp till allt som jag inte vill göra.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt för dig att ställa dig frågan "när ska jag säga stopp?"

Det är bara du som kan göra det, för dig.

Kan du se dig själv lämna honom där han är och bara resa dig och gå. Som i en film. Kanske inte att du ska göra det, utan kan du se dig själv göra det.

Vad skulle du göra då?

Hur ska han få hjälp då?

Ja, vad kan ske. Vad är möjligt.

Hur vill du ha det. Du vet det själv. Och ta hjälp för att bolla dina tankar.

Han är inte ditt ansvar.

Du har ansvar för ditt eget liv.

Ta hand om det livet. Och ta hand om dig!

Backen123
mån, 2020-09-14 - 18:48

Jag kan se mig gå numer, men jag kan inte gå idag. Idag gick han iväg med kryckor, fraktur på bröst ben och kotfraktur bort till sin husvagn, han pallade inte med mina barn. Det förstår jag, har man ont så orkar man inte mycket. Mina barn är hemma pga av förkylning. Men att ta det sämsta alternativet, gå i eländig terräng, lägga sig ner utan hjälpmedel i en husvagn. Här inne har han sjukhussäng, gåbord. Jag erbjöd både min säng och glasveranda men nä, så det är hans ansvar. Nu stappla han in med fruktansvärda smärtor, la sig och är helt slut. Jag kan inte säga stopp nu, det går inte till nån i det här skicket, jag klarar inte det. Men jag kan försöka se till att ta hand om mig, jag är rätt kraftlös, tappar tal osv.
Sen det ekonomiska kan man ju inte ducka för, vad blir det av gården, han kan ju inte lösa ut mig och jag behöver köpa något eget.
I morgon ska jag till en terapeut som kan dessa frågor, det ska bli skönt att få råd hur jag ska tänka just nu för att orka

Bestemor
mån, 2020-09-14 - 19:47

Jag känner att jag delar det med dej " jag kan se att jag går, men inte idag"
När den insikten kom till mej i helgen grät jag en hel dag. Nu känner jag en aning styrka i det.
Du har också byggt upp din styrka. Tagit tydliga steg. Gjort egna val för dej och pojkarna. Nu har du också en bra samtalskontakt. Jag tänket att processen får ta den tid som krävs. Under tiden bygger vi upp oss själva. Blir trygga och självständiga. Söker efter möjliga vägar. En sak vet jag - oavsett om jag går eller stannar. Jag kommer inte att stanna i en tillvaro utan kärlek och respekt. Det kommer inte du heller att göra. ♥️

Backen123
tis, 2020-09-15 - 23:10

Idag första mötet, hon va bra. Jag ska leva mitt liv, skriva ner mina framtidstankar och vad jag kan göra för mig själv. Hon tycker jag ska börja min resa från medberoendet och hon tycker att han ska på en 5 veckors behandling( men hur ska der gp till med bruten rygg och nykterhet?, ska jag bara sätta han på bussen och hälsa att det kostar 80000:-?). Jag har varit borta hela dan, inte fokuserat nästan något på mannen, eller egentligen hela tiden en stress i bakhuvudet men försökt tänkt bort. Struntade i jobb också så gott det går.
Upptäcker att mannen har feber, och han säger han har fruktansvärt ont nu innan läggdags, men vill inte åka in på sjukhus. Han tycker han gör bort sig och där vet inte jag vad jag ska göra! Jag orkar inte, vill inte ta i alla jobbiga saker mer. Sa jag ringer imorgon till distriktsköterskan. Han är ledsen och orkar inte ha ont mer... Jag behöver något konkret att gå på, vad gör jag, vem ska jag ringa? Ska jag fortsätta utlämna honom för att hjälpa eller ska jag bara inte bry mig. Jag vet att det är hans ansvar men han har ju inte förmågan, som terapeuten sa dom är som barn känslomässigt. Ja det bekräftar ju mycket i handlingar och ord, men det hjälper ju inte oss, mig nu. Funderar om jag ska ringa hans vårdcentral, distriktsköterskan, ortopeden, 1177? Eller inget. Jag upprepar mig, men jag är så villrådig. I morgon är en ny dag

Självomhändertagande
ons, 2020-09-16 - 05:42

Idag är en ny dag. Jag ser dina frågor du ställer och jag ser att du inte orkar. Du tappar tal skriver du. Du har barn. Nu skriver jag en del frågor till dig för att du ska fundera på. Och det är frågor jag själv ställt mig själv eller om de har kommit från psykologen. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag minns bara att psykologen fick mig att tänka.
Hur långt i botten ska du gå?
När ska du säga stopp.
Vem hjälper dig när din röst inte kan höras? (Jag har vänner som varit utbrända och tappat rösten. I dagar. Någon i ett par veckor)
Kroppen din säger stopp, eller bromsa.

Varför ska du hjälpa honom när han borde få hjälp av vården. Än så länge har vi en vård i vårt land. Den är redan utarmad, men ska du utarma dig själv istället?

Det är väl därför vården inte hjälper, för den har kraschat. På riktigt.
Men vem ska ta hand om dina barn när du inte orkar. Om du inte hinner med dig själv, hinner du med dina barn?

Vem är viktigast i ditt liv.

Du väljer hur du ska göra. Och jag vet hur du kommer välja inom en framtid. För jag har läst dina inlägg. Inte alla. Men du vill leva ett eget liv. Och du behöver höra detta och påminnas.

Jag ser att han hamnar mellan stolarna.

Men om det handlar om liv eller död. Du kan inte ta ansvar för att rädda honom. Hans värk låter inte bra. Och jag tror inte att du är rätt att vårda honom just nu.

För din skull, för dina barns skull, för hans skull.

Framför allt för din skull. Om du tappar energi, hur ska du då orka arbeta, orka vara en mamma och orka uppleva livet.

Jag säger detta med omtanke. Jag tömde alla mina konton för mitt ex. För att jag inte såg. Han sa att jag skulle få tillbaka allt som jag lånade honom, allt som jag investerade i. Både han och jag hade pengar när vi träffades. Ganska mycket om jag tänker på att de är borta idag. Och jag hade kunnat köpa mig ett litet hus på landet på en plats jag tycker om.

Jag behövde sälja saker för att ha råd med mat och bostaden. För han och mig. Under många år. Jag minns att jag sålde en filofax från ett märke som jag älskade en tid. Den skickade jag till Finland. Och jag fick en veckas mat för han och mig. Och jag började se det som en gåva, att rensa och göra mig av med ett liv jag aldrig önskat. Ett "tjusigare" liv materiellt. Så där höll jag på i några år, rensade och hade råd att äta och bo. Jag saknade jobb länge då jag själv varit sjuk. Idag väntar studier och jag vet att jag kommer att klara mig på studielån. För jag har levt på minimalt länge. Sedan han flyttade blev det svårt att vara ensam och ha så lite pengar, men jag har fortfarande en del värdesaker som kan ge mig ett litet tillskott ett tag. Det är konst jag investerade i och jag har kvar en ring som jag använder. Annars har jag sålt allt mitt guld. Och jag har hittat glädjen i att vara ute i skogen. Jag tar med mig termos och frukt och vistas i naturen i timmar vissa dagar. Andra dagar endast en kvart. Sedan en tid valde jag att ta hjälp av mina föräldrar, men de har redan hjälpt mig så mycket ekonomiskt så jag skämdes för att be dem om hjälp. Fast det var de som ville hjälpa mig.

Och där jag föll mellan stolarna i vårt samhälle så har det inte funnits någon annan väg för mig än att utbilda mig. Och nu förstår jag med min nya adhd diagnos att jag haft det så svårt, då jag inte klarat av att fokusera på en sak i taget, utan jag har gjort massor samtidigt. Men det har jag också gjort för att jag ville fly från det miserabla liv jag hade med mitt ex.

Jag levde i en misär med honom. Han slog aldrig mig, men han slog sönder en mobiltelefon och en dataskärm. Och jag slog sönder några dyra glas som jag kastade i golvet när jag var arg. Och jag sparkade honom en gång när jag var rasande.

Och det värsta av allt var att jag tänkte tanken "nu hoppar jag ut genom fönstret för jag pallar inte det här skitlivet" men jag lyckades komma på att jag skulle ta några djupa andetag för att lunga mig.

Dagen efter ringde jag hans far och sa att din son dricker och han kan inte bo hos mig längre, jag kan aldrig arbeta om jag ska ha det så här.

Och hans far trodde mig inte. Då. Det samtalet gjorde jag den 31 oktober i 2017.

Då vände jag mig till en vårdcentral som jag visste hade en bra AT läkare. Jag beställde tid, gick dit och en ängel till AT läkare hörde min bön. Hon skrev remiss och jag väntade i 8 månader. Så ringde jag och undrade hur det gick med kötiden. Då gick det fort, det verkade som de missat mig och jag visste inte ens att jag skulle få hjälp. Jag har betalat för hjälp innan, men när pengarna inte räcker till så får en stå i ledet och hoppas.

Jag satte mina gränser. Och efter att jag satte gränser och fler gränser och ännu gränser som jag inte visste att jag kunde säga högt ur min mun. Så kom han tillbaka några vekor senare efter julvistelsen med sin familj.

Han sa "jag vill göra slut" och tårarna rann på min kind. Av tacksamhet. Han flyttade i slutet av januari 2018. Jag arbetstränade då, men var helt slut. Och jag hade redan fallit mellan alla stolar pga av tidigare sjukdom och en sjukdomskänslighet.

Jag har sett hur allt fungerar bakom kulisserna och jag förstod länge att jag måste ta mig samma, bli frisk och ta mig ur den här karusellen.

Jag överlevde tack vare Corona och att jag fick min adhd diagnos. Var på väg att ge upp. Då jag fastnade så illa. Och inte fick någon hjälp.

Nu hjälper jag mig själv att hjälpa mig själv. Genom att finna mig i det som är. Genom att affirmera och tänka att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet om mina resor. Jag ser hur illa vi har det i Sverige, när vi människor hamnar mellan stolarna.

Detta blev en mycket längre kommentar än vad jag tänkte mig. Men jag skriver av mig. Hur jag har det. Och jag antar att du behöver nå din botten.

Min botten var att jag själv ville dö för att jag inte orkade med min misär. Sen när jag pratade med hans far och han inte trodde mig. Då fick jag en ny kraft. Jag kände vad i helvetet och jag fick kraft.

Att ta mig ur det.

Idag så bor mitt ex med sina föräldrar. Och vi har bra kontakt. Han kommer aldrig sluta dricka, men jag har slutat fråga om alkohol. Jag vill inte prata på det sättet längre.

Han är duktig på det han gör. Och jag tror att han kan klara att skaffa ett bra liv en dag. Han hade gjort det bra innan mig och jag visste aldrig hur bra han hade gjort det. Det spelar egentligen ingen roll. Det enda som är viktigt, på riktigt.

Det är att andas, lugna djupa andetag, att göra medvetna val, att leva i en medveten närvaro och att landa i sina beslut.

Min räddning var att jag utbildade mig till en mindfulnessinstruktör. Jag minns inte vad jag sålde för att ha råd med den utbildning, men jag är glad att jag har levt ett "tjusigt" liv tidigare med dyra italienska märken som gav mig och honom mat på bordet i ett par års tid.

Idag så får jag äntligen vara mig själv. Och jag har sett allt jag behövt se eller önskat se. Det finns filmer som gestaltar människors öden. Från rik till fattig. Från fattig till rik.

Det finns filmer som skildrar det viktiga i livet.

Filmen har räddat mig. När jag inte hade råd att göra något som jag tidigare gjort, så hade jag alltid råd med film. Eftersom både jag och mitt ex var av det kornet som köpte film, så har jag ännu massor av dvd och jag ser vissa om och om igen. När jag orkar. För jag orkar inte alltid se en film. Jag klarar sällan att se en hel film. Men det blev ett nöje och jag kunde även hitta kraft genom vissa karaktärer.

God morgon till dig.

Hur hittar du kraft. Var fyller du på. Har du en plan. Du behöver en plan så du inte går under!

Jag har ju haft tur som haft en psykiater, en sjuksköterska att prata med i många år, vid behov. Och de har bekräftat det jag förstått om hur vårt samhälle ser ut.

Idag är jag frisk och jag behöver inte träffa vården mer.

Jag har tänkt att jag ska arbeta i vården i framtiden. Och jag hoppas att det finns en vård att arbeta i när jag är klar.

Ta hand om dig, på alla sätt!

Du är värdefull.

Öva gärna på de stunder som du behöver eller måste vila. Känn hur dina andetag känns. Bara känn dem, inte värdera dem. Upplev dem.

Smaka på maten som du äter. Hur smakar den. Tugga och smaka.

Känn luften ute, vinden, årstiden som kommer eller redan är här. Se på naturen, träden. Se på färgerna.

Följ bladens färger. Kanske du väljer att hjälpa ändå, men när du hjälper honom, hjälp även dig själv.

Lyssna på dina behov just nu. Gör en plan för nästa år. Hur vill du ha det.

Jag läste distanskurser i ett par år och jag hade en plan, en dröm, ett mål och en vision. Planen har inte fungerat då jag saknat struktur.

Däremot så är min vison densamma, min dröm densamma och även mina mål är desamma.

Jag har formulerat i flera år hur jag vill ha det och det enda jag inte kommer att skaffa är just barn. För jag har inte lust att leta efter en man som vill ha barn med mig och leva med mig med en intention om för resten av livet.

Jag vill inte försörja någon man och jag vill inte bli försörjd av en man. Jag har sett vänner välja män med pengar och jag har aldrig förstått varför. Nu ser jag vilka relationer som är döda och jag har förstått att de relationerna var alltid döda.

Det handlar om affärsuppgörelser för vissa. Vissa uttalar det högt. Vissa har inte förstått att partnern har tänkt så.

Och jag tänker. Alla får leva precis det liv de vill leva.

Och jag vet vad jag väljer. Och hur jag vill leva. Men då har jag också arbetet för det i många många år. Reflekterat och kommit till insikter.

Livet. Att leva. Vad är ett liv utan att leva. Planera ditt liv. Hjälp nu om du vill. Men lev det liv du vill sen. Du måste leva.

Och du ska vara rädd om talet. Om rösten. Drick honungsvatten. Det gör sångare. Prata med en läkare redan nu, när du kan prata. Om riskerna. Vad händer om din stress sätter sig på talet. När kommer det tillbaka?

Stress är farligt. Du behöver skaffa verktyg för att hantera stressen. Det kanske räckte med att jag skulle skriva det. Nu fick du en del av min story också.

Och kanske det är så att du lyssnar bättre när jag öppnat mig mer.

Jag önskar dig det bästa. Precis som jag önskar alla andra fina människor här inne. Som hjälper andra före sig själva. Som är på väg att ta hand om sig bättre.

Som är som jag en gång var.

Det gäller att göra en plan och bestämma sig. Och ställa sig frågan.

Hur vill jag leva?

Bestemor
ons, 2020-09-16 - 19:06

Hoppas att du ringt och fått nån vårdkontakt för mannen. Säg som det är. Ni ligger i skilsmässa och din kraft är helt slut nu.
Jag tror att du redan insett att du måste se till dina pojkar och dej själv i första hand. Du kan ju inte vara vårdare också!!! Till den man som sårat dej så djupt att ditt inre gått sönder!! Har du ens tillgång till dina känslor längre eller agerar du som en robot?
Det finns bara en skör tråd mellan kraft och kraftlöshet.
En dag SKRIKER din kropp till dej, om du inte lyssnar. Jag vet, för jag hamnade på akuten idag och är plötsligt inlagd på sjukhus.
Misstänkt stroke.
Så, ta dina känslor på allvar. Lyssna på din kropp och din själ.
Du och pojkarna ???

Självomhändertagande
ons, 2020-09-16 - 20:09

Du har fått ett tydligt råd från Bestemor. Kroppen ger varningar. Det är inte lätt att lyssna när en inte vet hur eller vad en ska lyssna på. Men lyssna lyssna lyssna. God bättring till dig Bestemor.

Och Backen123, du vet.

Gör ditt bästa, som du kan, Just nu.

Ta hand om dig!

Azalea
ons, 2020-09-16 - 20:40

Blev jag läser hur ni mår.
Det är lätt att man inte lyssnar på varningarna man får utan bara böjer ner huvudet och " plöjer " på.
Jag fungerar så har jag upptäckt.
När det är jobbigt och stressen tar över mig så gräver jag ner mig i jobb. Fysiska jobb menar jag då på huset, i trädgård, fixar bilarna mm.
Likadant var det när jag bodde med min man. Han söp och krävde en massa och desto mer jobbade jag.
Lyssnade aldrig på min kropp och var rädd nästan för att stanna upp för då skulle jag inte orka vidare.
Inser nu att det var nog fel att tänka så.

Snälla❤ Var rädda om er, bli egoistiska och ta hand om er själva i första hand .❤

Kramar i massor till dig Backen123❤ och likadant till dig Bestemor ❤Krya på dig

Backen123
tors, 2020-09-17 - 23:12

Jag kan nog ta det lugnt mellan varven, men jag är en som lätt varvar upp och trivs med det. Nu efter mannens olycka sprang jag på en glasdörr, känns så det tog tvärstopp. Men efter besök hos alkoholteraupeten så blev jag provocerad av hennes tjat om förändring, gick därifrån med uppgift att skriva ner vad jag vill och hur jag ska/vill göra i framtiden, lätt för henne att säga tänkte jag. Men banne mig så satte det igång något hos mig. Hon sa också att jag ska bli fri mitt medberoende och jag kunde acceptera att jag är det också, har förnekat lite tidigare. Ska dit igen på onsdag, dyrt som attans men det är det att vara sjukskriven också. Så nu är jag på gång ingen, inte är det lätt för jag är sopslut, men jag sover gott och det var roligt att vara på jobbet idag några timmar.
Bestemor, fy så otäckt, skönt du är hemma igen ❤
Jag har pratat med flera instanser om min man idag, mediciner, recept, vårdplanering samt borttagning av stygn( el häftapparatsstift som det ser ut att vara) och sa till sist för mig själv att nu är det slut på vårdbiträdes dagarna. Sov gott, tack Azalea ?

Bestemor
fre, 2020-09-18 - 11:42

Du ( även jag ) är mitt i en process. Det får liv att ta sin tid, men ett vet jag. I en process står man inte stilla. Det må vara ovisst var man landar, men den dagen man GÖR det då VET man om det!
Den dagen kommer - då är man trygg i det val man gör, i det beslut som man fattar!
Jag bara vet det! ❤
Hejja hejja oss som vågar gå in i verkligheten utan skygglappar!
Man kanske blir bländad, men INTE BLIND!!
Tänk, när klarsyntheten kommer ?

Backen123
tis, 2020-09-22 - 20:04

Denna avvägning! Man kan analysera ihjäl sig ibland... Min man säger att hans mamma vill komma, bor långt bort. Jag föreslog att hon skulle komma när jag far bort med väninnorna i oktober, och att hon kan ta med sig hans barn då så kan dom umgås. Han svarar med att han tycker det är märkligt att jag aldrig vill vara med dom. Jag svarar det brukar inte vara så uppskattat från hans sida, han har blivit så arg så många gånger när jag har krävt hans engagemang när hans barn kommer, inte bara jag som ska handla el planera. Eller om jag haft förväntningar både när dom kommer eller när vi ska till hans hemstad. Han har tom sagt att jag förstör, så sist tog jag mina barn och åkte iväg. Så jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för dom. Så nu gick han ut i husvagnen, på kryckor, sårad som bara den. Istället för att fundera hur jag tänker Och känner. På frågan om varför han går till husvagnen så säger han att han låter oss våra ifred och vi får titta på vad vi vill på tv;n. Som sagt min man är nykter, men jag vet inte om det här är han eller sjukdomen som talar. Hur tror han att vi ska kunna resa oss om han inte tar ansvar för det som hänt bakåt i tiden i 2.5år? ?

Bestemor
tis, 2020-09-22 - 20:51

Självklart passar det bäst att hans mamma och hans barn kommer när du är borta!
Hur öppen är du med att du planerar att lämna honom?
Kan det vara så att han vill hålla skenet uppe inför sin gamla familj?
Gå inte med på ett sånt spel.
Öppenhet och ärlighet mår alla bäst av!
Han har väl visat med all önskvärd tydlighet tidigare hur han hanterar besök av sina egna barn. Dags att han får ta sitt eget ansvar. Även bestämma OM han vill att de ska komma.
Jag tänker att man alltid är ansvarig för sitt beteende och vad man säger. Kan man inte ta det ansvaret söker man hjälp istället för att gång på gång såra sina nära.
Få inte dåligt samvete av att han spelar offer. Det är ju dit han vill komma.
Hejja dej ??????❤

Backen123
tors, 2020-09-24 - 22:25

Så är det, han måste ta ansvar. Jag lyssnade på djävulsdansen idag och kände igen mig i mycket, det var sån aha upplevelse. Jag lyssnade även för 4-5 mån sen, då kände jag bara att det där är inte jag. Så det jag vill ha sagt med det är att det är en process igång hos en fast man inte tror det, en process till ett tillfrisknande. Jag har förnekat min medberoendehet, trodde det var något man var, men det är någon man blir. Jag blir nån annan för att han är inte sig själv, sorgligt, så förbannat sorgligt och jag är så innerligt trött på skiten. Min äldste sa idag efter att jag fråga om dom tyckte det var konstigt att han bor i husvagnen, att ja det känns konstigt, och jag frågade om vad han trodde mannens söner tänkte ja, antagligen att det är helt stört. Jag sa att jag ska fixa det här, frågade om dom tyckte det var otäckt att vara hemma när inte jag var hemma men nä det tyckte han inte. Så nu börjar arbetet med att lösa problemet, mitt problem så får han lösa sitt bäst han vill

Bestemor
lör, 2020-09-26 - 06:18

Håller helt med dej och när man tillåtit processen starta så är man på väg - mot ett vägskäl.
Man kommer dit och man ställs inför ett val.
Medberoende, ja det förstod inte jag heller att jag var. Tyckte bara att det var nåt mörkligt ord som folk använde. Det berörde inte mej iallafall.
Idag är jag så insatt i betydelsen så att jag skulle kunna åka runt och föreläsa.
Fint att du frågar och pratar öppet med dina pojkar.
Jag trodde att min process skulle ta längre tid, men nu har jag valt väg. Idag lämnar jag. Men mer om det i min tråd. ????

Backen123
mån, 2020-09-28 - 05:56

Det är modet jag saknar, jag vet vad som måste göras men det som hindrar mig är att orden når inte fram på nå vis så jag blir feg. Mina väninna sa koppla på husvagn och skjutsa hem honom till sin hemort och hon har så rätt. Han bor kvar i husvagn, 150-200 m från huset, vill aldrig träffa mina barn igen, inte för att dom stört utan för att han inte tror jag vill träffa hans. Jag har varit ut med mat, sms om han behöver något då hans brutna rygg ännu är långt ifrån läkt. Han hade slut på smärtstillande i lördags, och tänker inte äta mer mer, han är besviken på läkarna och jag förstår, men dom kan ju inte förstå hans nervsmärta man måste be om hjälp. Och hjälp har han fått, i sin alkoholism, kuratorstöd, privat alkoholterapi, behandling, medicin mot depression samt läsarkontakt men inget tar han emot på riktigt, han förstår inte att det är han som måste vilja och ta ansvar. Pratade med beroendeenheten här i stan, ge mig ett ledord fick till svar, va tuff. Har funkat rent tankemössigt men problemet kvarstår, vad gör jag?

Backen123
mån, 2020-10-12 - 17:56

Så är det gjort, flyttat. Nu i dag kom sönerna, åh som jag har gruvat mig för deras reaktion, vad dom ska tycka om sin mamma som river upp dom ifrån det braiga. Men dom är glada, precis som förra gången och nu har vi pratat lite mer, jag har förklarat lite mer. Vi hade sån tur att vi kunde flytta till vårat förra hem och nu känns allt som en hemsk dröm. Mannen och jag var överens förra veckan, att bli särbos. Till slut nådde jag fram att vi inte var bra för varandra längre, att jag var medberoende och lät inte han må bra när han gjorde det. Och han höll med, listigt av mig att inte även säga att han fick mig att må dåligt när jag mådde bra ?
Han for med sin brutna rygg som planerat långt upp i landet för att köpa bil, började fredag eftermiddag med att sms måltidsbilder, han hade tagit en tidigare buss och valde att gå på krog, nykter. Ringer sen när han vet att jag är på fest och är allmänt konstig, berättade att han träffat 4pers varav en han gått på kurs med och dom valde att följa med. Dom var unga och partybusiga, min man var nykter. Sen dog hans tfn och jag blev orolig, stressad samt vin i kroppen. Vi i sällskapet som känner till allt hjälptes åt att hitta nån som kunde fara ner på stan för att kolla till honom. Det är hans nya nyktra sällskaps ordförande, han lät jävligt brydd 01 på natten. Sen får vi ett livs tecken då vi känner lite tpgkonduktörer som kunde ta reda på om han var på tåget. Skönt. Fick ett tfn samtal på lördag eftermiddag från honom, då han ringde från sin sons tfn. Kändes skumt och konstigt alltihopa. Mitt gäng flyttade åt mig igår, ryckte plåstret som dom sa, nu i eftermiddag ringde han, nu funkade telefonen och han var helt slut. Känns skumt, men jag tror på vad han säger att han överdoserat sin medicin av misstag. Men så otroligt tröttsamt, sista timmarna i fredags för mig blev kaos, lördagen var jag helt slut och åkte hem och idag pendlar man mellan skuld, frihet, trötthet. Han tyckte förstås att det var onödigt att jag ringt ordförande, men jag sa att det fick han förklara. Måtte det få vara lugnt och skönt, länge ❤