Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Utanför forumet,men med kopplingar hit.
Hon gav mig så bra feedback med formuleringen:
Att man ibland håller så hårt fast vid det förflutna och minnen därav att man inte bejakar nuet.

Exakt så lever jag stora delar av mitt liv.
Ibland alltför stora.

Att hålla fast vid ett liv som flytt.
Personer,händelser eller känslor som inte hör hemma med nuet och i nuet.
Till vilken nytta och i vilket syfte?

Att liksom förstärka den känsla som nuet ger med att krydda på med ett minne är ju något man gör speciellt när man passerat 50 och större delen av livet är bakom en.

Men jag lever inte på något sätt ett fattigt liv tömt på innehåll.
Däremot är det ofta lugnare och bättre än det jag haft.
Mindre rikt på beslut och ansvar.
och vad gör ullabulla.
Jo hon går till minnesbanken och fyller på med nygammal dynga så hon får gå igång lite.

Just nu är jag i ett bryt mellan gammalt och nytt som liksom rent fysiskt gör ett avstamp ut i ett nytt liv.
Inte på något djupare plan,,där har jag redan bytt plats.
men fysiskt har jag haft en länk kvar till mitt gamla liv.
träffat människor som jag inte längre har en rik relation till,platser där jag inte längre bor osv.

Så det är dax och det är tid att vända blad,på riktigt.

Ändå fyller det mig med sån ångest.
Jag drömmer på nätterna att mina barn dör och att allt jag haft i mitt gamla liv liksom sviks när jag nu släpper taget.
Att det som redan varit på något sätt smulas sönder iom min fysiska flytt.
Jag vet med mitt förnuft att det är trams.

Men jag känner att jag hänger i luften mentalt och att det är svårt att grunda mig.
Och i samma andetag ett stort lugn och ett: det kommer att bli bra i ryggmärgen.
Att förändring ska vara så svårt..

Sitter här och har svarat en anhörig i en tråd.
Med samma insikt som jag egentligen haft i flera år.
Tendensen vi som medberoende har att fastna i relationer som inte är bra för oss.
Som inte bygger framåt och uppåt utan håller oss i ett sorts grepp som vi varken vill eller kan ta oss ur.
Vårat beroende,dvs det vi inte förmår bryta.

Sen tänker jag också.
Hur mycket bidrar vi med själva?
Med vårt negativa tankesätt att omvärlden borde förändras så att den ska passa oss bättre.
Ta hänyn till våra brister och ryggsäckar.

Var någonstans hittar man idag en något halvgammal människa utan brister och ryggsäck.
Ska hela livet vara en kamp för att släppa taget om det destruktiva och det som förstör både för en själv och ens partner,vän eller barn.

Att vilja bli "frisk"
Dvs utan alltför många brister som stöka till det i ens närliv är ju förstås alldeles utmärkt.
Speciellt för oss som är lite mer kantstötta än normaliteten.

Men hur ge sig själv vila i detta?
Hur bara omfamna sig själv i någon form av omföräldrande och självkärlek.

Jag tycker bitvis det är svårt och ogenomträngligt.
Ibland är man där,aha där har vi det.
Det är ju bara jag som kan förändra mitt liv.
Jag kan inte förvänta mig att någon annan gör mig lycklig eller hel,det är mitt eget jobb.
Ändå kan vi ju inte i relation till andra undgå att ha en förväntan.

På en trevlig stund,ett samförstånd en förståelse eller liknande.
Det jag menar är att alla relationer bygger så mycket på detta givande och tagande.
Dvs ett flöde av energier som ju förhoppningsvis ska vara av god karaktär.

Men om man då som jag och många andra härinne gör isolerar sig bitvis.
För att människorna och omvärlden blir lite för övermäktig.

Man sitter där och vill gärna kasta ut sina giftpilar och om bara han eller hon gjorde si eller så.
Då skulle jag ju slippa att känna såhär.

Alla relationer till andra är ju bitvis svåra,specciellt de som går lite mer på djupet.
Men hur se det som en utmaning och inte en anledning att backa och stänga ned sig.
Att ha ett öppet sinne med resepekt både för sig själv och den man har en relation till.
Inte låta sig kränkas eller anpassa sig till absurdum.

Utan kompromiss,samförstånd ömsesidighet och respekt.
I alla lägen och på alla fronter.
Det målet ska jag ha för 2021

Om man siktar till himlen kanske man i alla fall når trädtopparna :-)

är aldrig enkla och för oss som är beroende eller medberoende är det nog kanske lite svårare än för andra ? Tilliten till andra är stukad och för mig som nu lärt mig att leva ensam efter en relation som varat i 40 år är det ingen lätt sak att ändra på.
De första åren som ensam var jag upptagen med att fixa mig ett nytt hem och sen drog jag igång med att pricka av min bucketlist vad gäller resandet så jag hade ingen tid kvar för nån annan i livet. Nu, när allt är stängt vad gäller resandet, så börjar jag känna en riktig saknad av en partner. Jag trivs inte alls när jag inte får träffa folk och tjattra lite om allt möjligt, uppleva nya människor, precis så som jag gör på resor. På senaste långresan hade jag ressällskap (av en händelse) av 2 kvinnor från helt skilda delar av världen, och på 2 olika utflykter, som under några månader tuffat runt på olika ställen i bla Asien på egen hand. De blev en sån inspiration för mig så jag började planera men så kom detta jävla virus. Såna kvinnor är ju inga man springer på i kön på ICA :-((

Idag tror jag inte att jag klarar att bli sambo utan det måste nog bli särbo eftersom jag "utvecklat" mina egna vanor som inte passar alla :-))

Men jag har iaf lärt mig att ta en dag i taget även i detta och händer det så händer det annars får jag väl dö ensam.

Själv är jag så feg så jag i början utan mitt ex inte klarade att ta en fika på stan utan att få¨ångestkänningar..Nu har jag en sambo som gärna reser,men jag själv är rädd precis hela tiden vi är på resa.
Jag har ångest och får alltid magkatarr. Men jag vill resa.
Vid hemkomsten har jag alltid flera kilo bättre självkänsla.

Men det är väl som du säger Adde,vi är tilltufsade och en partner om i sig är hel och ren och sund gör att man känner sig ännu mer defekt.
Resan eller krocken blir tydlig och tidigare kunde jag ju skylla allt på mitt drickande ex.
Nu är jag tvungen tydliggöra vad som är jag och vad jag är beredd att göra åt det.

synd att du inte kan njuta av resandet ! Jag känner en enorm frihet när jag är ute, likadan känsla som när jag fattade att jag själv styrde mitt liv och inte alkoholen !
Att resa ensam ger också betydligt större utrymme till vad jag ska se och göra och jag behöver inte fråga nån ! En enda gång har jag saknat nån att prata med så det nästan gjorde ont och det var efter ett besök på ett ställe som var riktigt tungt. Den kvällen var jobbig.
En annan sak är att i mötet med andra kulturer så är det aldrig någon som tjatar om alkohol utan det respekteras direkt att jag väljer vatten eller ibland en Coke. Den respekten kan jag sakna i Sverige.

Ut och prova dina vingar och var som en tonåring och tänk inte för mycket :-))

Eftersom du redan är i trädtopparna så har du alla chanser att nå himlen :-)♥️
Känner som vanligt igen mig mycket i det du skriver om. Den där eviga kampen för ett friskare liv, friskare relationer, en sundare syn på sig själv och mycket annat. Viljan att bli frisk är en sak och att veta hur man tar sig dit en annan. Typ "kvinnor kan men vill inte alltid" fast tvärtom. Själv kan jag känna mig så extremt trött ibland, trött på mig själv, trött på att få jobba så mycket med sig själv. Och då är det lätt att ta på sig offerkoftan och tycka livet är orättvist. Varför fick just jag detta bagage? Nästa dag är man "på" igen och tänker "Acceptans är viktigt, jag är den enda som kan lasta av bagaget även om det kanske inte var jag som lastade på det". Men framåt går det i alla fall. Och det är väl dom där många små stegen i en annan riktning som tillsammans så småningom gör stor skillnad. Fördelen med att vara som vi är tycker jag ändå är att man utvecklar sina känslor och sinnen. När man läser dina mål för 2021 blir jag varm i hjärtat. För det är ändå något det: viktiga och varma mål. Något bortom all ytlighet som finns så mycket av i vår värld! En stor kram, tack för allt du skriver här på forumet som får mig att tänka och känna vidare och ett riktigt gott nytt år ?

Många guldkorn i dina rader nordäng.
Just därför forumet är så fint.
Samma känsla kan ofta förena oss.
Men lösningen är olika och just där hjälper man varann.
Aha,sådär gjorde hen och det känns som att det kan stämma för mig också.

Så länge vi vägrar släppa ifrån oss ryggsäcken för att den också är trygg att bära så lär vi få släpa på dödvikt som inte gagnar oss ett dugg.

Men som med nyårslöften:
Kanske hälla ut innehållet och plocka bort de stenar man kan överblicka.
Då åker åtminstone en del grus bort.
Till slut kanske de största blocken också kan brytas upp i mindre bitar och bearbetas.

Loopar i livet.
Som oberoende av ålder ändå löper som en nervbana i en.
Glädjen i en ny bekantskap/förälskelse hobby eller vad det nu kan vara.
Det rena sanna och rätta som påminner om en barndomskänsla att allt var möjligt.
Och det är det ju faktiskt oftare än man tror.

Men som lite trött vuxen så radar vi upp de där stenbumlingarna framför oss i varför vi inte kan eller ska något som vi faktiskt önskar.

Som någon sorts självuppfyllande profetia.
Jag är för gammal,för fattig eller något annat.

Men ibland har jag nu hittat tillbaka till just den känslan.
Någon sorts obesudlad livsglädje.
Obesudlad...inte så ofta använt ord.
Men just barnets inställning till att det är klart att det går.
Känns bra efter denna tunga coronaperiod.
Hoppas det håller i sig?
.

Kom också igår på känslan av ickenödvändighet med forumet.
Det som förr var det ställe jag vaknade och somnade till.
För att inte missa något eller någon.
Min nya värld som jag hade upptäckt när jag och min drickande sambo bröt.

Varje gång jag grottade ned mig eller läste mig till det jag redan visste var sån ångestbefrielse och lättnad.
Också ett tomrum omnjag inte loggade in.
Ett sorts beroende förstås.

Men ändå en redig livlina att hålla i.
Någon sorts smal jesusväg jag visste att jag skulle hålla fast vid.

Och sen insikterna och upptäckterna i litteratur.
Nu snart fyra år efter jag startat denna tråd börjar jag känna mig trygg i mina steg.
Tar något snedsteg ibland men är för det mesta på rätt sida.
Fortsätt jobba med er själva ni som vill,det är värt det🤗

Hej Ullabulla!🌷
Tack för att du uppdaterar!🙏

Var sak har sin tid och jag börjar också känna mig som att jag är i slutet på en resa som började 2017 för min del.
Forumet har betytt nästan allt för min nykterhet men nu tror jag att jag står stadigare på egna ben.
Det känns fortfarande spännande att följa mina "närmaste" forumvänner även om många nu inte är så aktiva på forumet längre. Men ibland tittar en "gamling" från förr in. Då blir jag jätteglad 😄
Men att hänga med alla nya och nyfrälsta som precis börjat sin nykterhet är omöjligt. Min hjärna klarar inte det. 🤯
Men det är väldigt kul att så många tar hjälp av varandra. Minns precis hur intensivt det var i början!
Önskar verkligen alla lycka och framgång🍀🤗
Själv har jag funnit min egen väg nu och håller mig strikt till den.
Mår så mycket bättre nu och skönt att du också gör det Ullabulla 🤗

Kram 🧡🌷🧡

Längesen jag uppdaterade här.
Den tråd som bara ska handla om mig och min resa.
Den andra i anhörigforumet handlar om min relation till andra som alltför ofta blivit skev.
Just nu är jag i en egen bubbla som jag själv skapat. I den så finns äntligen ett starkt jag som jag inte har upplevt de starka konturerna av på väldigt länge.

Jag känner var jag börjar och slutar.
Var andra börjar och jag inte ska vara och peta i.
Vad som känns viktigt för mig och som bara inbegriper mig.
Dvs både mitt kärna och ytterhölje sitter ihop på ett nytt sätt som känns friskt och bra.
Det påminner mig om den jag en gång var innan min medberoenderesa började på allvar.

Kanske är jag äntligen intakt även om jag ibland måste lyfta lite på skölden för andra.
Eller tvärtom.
Mitt hölje är så starkt så att jag med lätthet kan bjuda in andra utan att riskera att jag går sönder.
Kul!
Grattis till mig själv.

Ojj så länge sen jag skrev.
Får nu av olika anledningar känna om mitt nya jag står pall.
Håller på gränser och bejakar det jag behöver.

Jag minns när jag för 9 år sedan tittade i min spegel och såg en mycket trött och konturlös person.
Hon visste inte alls vem hon var och vilken lång resa hon hade framför sig.

Tur var ju det..
Nu sitter ryggraden och skinnet på plats på ett helt annat sätt,så skönt.

Jag minns när jag för cirka 7 år sedan föll bottenlöst neråt.
Jag kunde inte stoppa virvelvinden och jag tappade fotfästet på flera plan.
Skillnaden idag är att jag behållit mer av självet(som jag inte hade då)
Jag har när det gungat behållit så stor del av mig som jag kunnat på min platå.

Tidigare kilade jag över till någon annans planhalva då jag inte stod ut i mitt eget sällskap.
Det gör jag nu.

Det är knepigt,men konturerna av hur det måste få vara är så mycket mer oantastliga.
Tänk att jag kunde komma hit.

Detta att utvecklas,gå framåt i sitt inre.
Det är ju yttre eller inre faktorer som tvingar fram en förändring.
Å sen rullar något igång.
Det är nu mässan 10 år sedan jag bröt upp från min alkoholberoende sambo.

Det plus insikten vad medberoende egentligen är satte mitt liv i en rutschkana jag inte var beredd på.

Nu har jag gjort grovjobbet sen några år tillbaka.
Jag har strategier och knep när livet tokar till sig.

Nu sitter jag här och prioriterar mig själv och vad jag behöver.
Och det gick så mycket lättare den här gången.
Men ställningstaganden och beslut är alltid svårt.
Jag jobbar vidare.

Ja, både att sluta dricka och att sluta med medberoendetendenser kräver jobb. Jag hade lite både och som jag har jobbat med. Tycker att det låter positivt att du hittat din egen kontur och prioriterar dig och dina behov, eller framförallt ser dessa. Det gäller att vara på sin vakt och inte halka tillbaka.
Önskar dig all lycka till!

Tack sisyfos.
Jo beroendegenen är stark i mig och jag får hela tiden ha koll på den.
Och när den vinner mark så förlorar jag kontrollen över mig själv och blir onykter.
Trots att jag inte druckit en droppe.
Jag kliver ur mig själv och är hos någon annan i tanken.
Den som borde vara med mig själv,dvs jag finns inte alltid där.

Just i det glappet är det svårt.
Men jag ser det tydligare nu när jag är nära återfall i min känslomässiga onykterhet.
Står vid stupet och kikar ner.
Försöker hitta känslomässiga borgar som skyddar mig.
Det ska nog gå vägen.