av Flowerchild_

Självomhändertagande
tis, 2020-06-30 - 08:30

Vad fint att höra att du känner trygghet med dina vänner på skeppet. Och att du har en vän som du upplever ett slags systerskap med. Jag hade många vänner som ung och trodde att jag skulle ha kvar alla som vuxen. Jag tog det som självklart. Fast det visade sig att värderingar och andra omständigheter separerade mig från en del och jag fick ett bra jobb tidigt där jag var i några år och hade inte tid med alla vänner. När jag fick erfara depression så såg jag verkligen att alla försvann. Ingen kunde hantera min depression. Och depressionen utlöstes av att jag gjorde en abort som 21 åring. Det borde aldrig ha hänt och det hände pga alkohol. Det borde verkligen aldrig ha hänt. Däremot så vill jag inte vara utan den resan. Allt är erfarenheter.

Vad fint att din vän har dig som vän och att du inte försvinner när hon är deprimerad. Att hon stod med tabletter gör mig orolig för henne. Känner hon till psykakut, larmnumret, självmordslinjen, möjlighet att prata med präst, BUP och/eller andra?

Du är inte ansvarig för henne.

Däremot så kan du be henne om att lova dig att hon måste söka vård om hon känner att hon inte vill leva vidare.

Det finns HJÄLP att få och ibland så behöver en själv verkligen göra mycket arbete för att hitta den hjälpen. Det är tyvärr många som mår dåligt idag och jag vet att det är högt tryck på olika stödlinjer.

Hon får inte ge upp. Du kan hälsa från mig med en mening som har hjälpt mig att inte avsluta mitt liv när jag känt att jag inte orkat längre, fast då har jag inte varit deprimerad. Då har jag bara känt att jag inte orkar kämpa längre, eftersom jag fastnade i ett system där jag upplevde att jag inte längre var välkommen i vårt samhälle. Vi har ett system som är ganska svårt när en blir sjuk. Jag har inget att göra med FK. Lever på sparade medel och stöd från föräldrar. Så min situation är ju en helt annan. Däremot så har jag varit i en djup depression och då krävdes det att jag var på sjukhus. Vilket jag var. I 3 veckor. Sedan ville jag aldrig återvända till ett sjukhus. Då jag blev drogad av för mycket mediciner. Fast det här är 17 år sedan. Idag så hoppas jag att det är bättre på sjukhus. Alltså psykiatrin.

Jag har ändrat orden, som ursprungligen kommer från min psykiater "Du upplever det svårt nu, men det blir bättre. Du kommer ur detta."

Livet är upp och ner. Ner går över. Depressioner går att komma ur. Din vän är viktig.

Du är viktig. Du skapar ditt nätverk och du väljer vilka du vill ha i din familj.

Jag samlar på människor och jag har ett nätverk med utvalda, de jag trivs med och de som accepterar mig som jag är.

En kram till dig och fortsätt skriv, här och kanske i en dagbok. Jag läser mina dagböcker nu, från tiden då jag var som mest lyckligast, efter studenten. Då jag kände att allt var möjligt.

Grattis att du kom in på skolan du sökt! Jag är glad för din skull.

Ha en fin dag. På jobbet. Och på fritiden. Alla i din omgivning som dricker är tyvärr fångade av alkoholen.

Fint att din pappa dricker mindre och att du får se det. Bra att han arbetar. Det är också bra att du ser det.

Flowerchild_
ons, 2020-07-08 - 00:05

Det där med vänner har alltid varit svårt för mig. Har aldrig tillhört någon speciell grupp eller haft gott om vänner eller ens några nära vänner utom typ en. Senaste 2 åren har det dock ändrats och jag känner äntligen att jag umgås med dem jag vill umgås med och trivs med. Dock känns det ganska overkligt och som om jag inte förtjänar mina vänner. Något intressant är att majoriteten av mina vänner har mått / mår dåligt. Antingen är det extremt vanligt eller så drar jag till mig folk som gör det.

Hon fick börja med antidepressiva (tror det var sertralin) i början av juni och jag hoppas verkligen att det gör någon skillnad. Hon är min äldsta vän som jag haft sedan jag var 3. Trots den enorma mängd tid vi har spenderat tillsammans har hon aldrig heller riktigt tänkt på mina föräldrars drickande. Senaste året har hon dock börjat se att hennes pappa också dricker för mycket, även om det inte är lika mycket som mina föräldrar. Sedan 2016 bor vi typ 1,5 h från varandra, vilket har lett till att hon spenderat flera dagar här och tyvärr råkat se ett av mammas värsta fyllegräl med mig och några dramatiska campingkvällar. Det faktum att hon fortfarande är vän med mig efter det gör att jag aldrig, aldrig skulle lämna henne för något. Jag tror och hoppas att det kommer en tid då hon mår bra igen.

Har skrivit dagbok i snart 4 år nu. Väldigt intressant att läsa gamla grejer. Även om jag har en förmåga att gärna utelämna det dåliga när jag skriver i dem.

Hade ett samtal med en av mina närmsta vänner häromdagen. Helt oplanerat. Det började med att hon glömde ta sina antidepressiva tabletter och då blev nedstämd. Sedan när det var bättre sa jag att jag märkt att hon inte var helt på topp. Då berättade jag om min vän med är deprimerad. Vännen jag pratade med har själv varit deprimerad och var därför väldigt förstående. Sedan frågade hon hur jag mådde. Svarade att jag inte vet och att det inte spelar någon roll iallafall. Har så fullt upp med alla andra att jag inte vet och inte orkar bry mig. Sedan berättade hon om sina föräldrar uppväxter. Båda hennes föräldrar är uppväxta med en förälder som drack för mycket. Hennes mammas pappa är nykter nu medan hennes farfar ej är det. Men hon var så genuin i vårt samtal och sa att jag alltid är välkommen hos dem. Hade egentligen velat prata med hennes föräldrar om mina, om det inte var för att de på flera olika sätt känner mina föräldrar och mammas syskon.

Känns jätteskönt att det är mindre för pappa faktiskt. Även om det är det första som tas fram när han kommer hem. Mamma dock börjar få problem då hon inte kommer till systemet när pappa jobbar och bussarna går sällan. Hon hade tydligen försökt få sin syster att köpa åt henne.

Oavsett vad så har jag hopp inför framtiden trots att detta året varit det näst jobbigaste i mitt liv, om inte det jobbigaste. Men någon säger mig att hösten blir bättre. Lite avstånd härifrån kan nog få mig att se saker på ett nytt sätt.

Självomhändertagande
ons, 2020-07-08 - 11:37

Hej, även om vi inte vet mer än vad vi gör om varandra så vill jag säga att jag gärna är din vän.

Jag vet att det ibland kan vara stärkande att ha någon som lyssnar och som svarar ifall det är något. Genom att vi skriver som vi gör fick jag också en väldigt större förståelse för min relation till min vän som upplevde det som du har gjort/gör med dina föräldrar.

Min vän lyssnade på mig och hon förstod mycket tidigare än jag själv, att jag levde med en alkoholist.

Du skriver " Sedan frågade hon hur jag mådde. Svarade att jag inte vet och att det inte spelar någon roll iallafall. "

Det spelar stor roll hur du mår och du har inte tillåtit dig att känna efter, då du har tagit ett stort ansvar. För andra.

Därför så säger jag till dig, att börja känn. Lyssna inåt. Prova gärna yoga och/eller mindfulness. Det finns massor med appar som är gratis eller genom youtube. Om det skulle kännas jobbigt, som det kan göra, då är det bra att du har någon att prata med.

Jag är så glad för att du har vänner nu. Alla borde ha minst ett par vänner var. Det är tyvärr inte så. Men jag tänker finnas länge till och så länge detta forum existerar.

Mina föräldrar har inte druckit, men de arbetade mycket och jag hade en trygg uppväxt, men jag visste nog inte hur jag mådde, då jag tog på mig att jag skulle hjälpa alla andra.

Jag förstår idag att jag inte visste hur jag skulle vara för mig själv och ta hand om mig. Jag har ju förmodligen adhd så jag har varit väldigt rastlös, har inte studerat som jag borde.

Men jag studerar nu och det är aldrig försent med något.

Vill bara uppmärksamma dig om att att känna efter.

Fråga gärna dig själv lite då och då frågor som;

Hur mår jag idag?

Vad behöver jag just nu?

Vad kan jag göra för att jag ska må bra, just nu?

Vad vill jag?

Och känn efter vilka behov du har, när du är törstig, hungrig, trött, uttråkad, glad, ledsen och vad skulle du må bra av när du känner på ett visst sätt.

Jag har en jämnårig vän som inte vet vad hon vill. Hennes son som är tonåring frågade henne nyligen, "vad vill du själv?" när hon berättade om en sak hon skulle göra som skapade lite stress för henne.

Jag tar för givet att om en har passerat 40 år så vet en vad en vill, men det kanske är så att jag vet för jag har jobbat medvetet med själv i mer än 20 år.

Vi är alla olika. Det viktigaste är att du lyssnar på dig själv. Vad som passar dig. Jag kan bara ge dig tips, som jag önskar att jag hade fått när jag var yngre.

Ta hand om dig och ha en fin dag!

Fallmalm
ons, 2020-07-08 - 23:43

Hej.
Första gången jag är inne här men känner att jag behöver hjälp.
Min man 40 år, han ljuger om att han köper alkohol. Han ljuger om att han dricker fast jag vet att han gjort det. Han smyger med att han dricker. Han kan blanda en vodka cola grogg och smyga med den och säga att det bara är cola och sen blir han helt plötsligt berusad.
Jag har talat med honom så många gånger. Jag har frågat honom om han har problem och till och med om han är alkolist. Han säger såklart nej.
Det värsta jag vet är när man ljuger. Jag trodde han älskade mig. Det kanske han gör, men han väljer ändå att ljuga för mig. Idag sa han att han skulle handla mat, vilket han gjorde. Men en vän till mig såg honom inne på Systembolaget. Jag frågade honom om han varit där. Han sa såklart nej.
Jag vet inte vad jag ska göra. Finns det någon med liknande erfarenheter? Känner mig hjälplös

Flowerchild_
mån, 2020-07-13 - 23:53

Vad glad jag blir över att du fått en större förståelse för din vän, och tack för att du vill vara min vän. Jag tror att förståelse kan vara något utav det viktigare att ha för andra.
Att jag tar ansvar för andra är ju ingen nyhet, men om jag skulle skita i det skulle det ju inte blir gjort. Har liksom inte tid för att känna efter typ. Framför allt så vet jag inte om jag vill det konstigt nog. Har inte kunnat gråta sen maj förra året, har googlat lite och tydligen kan oarbetade känslor och mentala spärrar leda till det, vilket verkar logiskt.
Tack för tipsen. Ska försöka jobba på det, även om det är lite svårt.
Trodde jag skulle ha massa tid den här sommaren, men det visade sig vara motsatsen. Att försöka hinna med 2 jobb, seglingen, tvätten mm, underhålla min kusin och finnas där för min kompis visade sig ta lite tid.
Hoppas allt är bra med dig också!

Självomhändertagande
lör, 2020-07-18 - 06:54

Jag tror precis som du att dina obearbetade känslor och mentala spärrar leder till att inte kunna gråta. Jag har erfarenhet av det.

Den dagen du vill så är det bra att du pratar med en professionell. Det är läkande att säga saker högt. Och det är klokt att prata med en professionell som vet hur ett sådant samtal ska gå till.

En vän, anhörig eller annan som hör om detta obearbetade kanske inte är lämplig. De som inte har erfarenhet vet inte vad de ska säga och det handlar faktiskt bara om det.

Om någon säger något som blir fel i dina öron så kan det få konsekvenser, beroende på hur du tolkar det.

Sen är vi människor och visst behöver vi prata med de vi litar på. En vän kanske bara kan lyssna, så att en får säga det en behöver högt.

Det är kanske därför som du lyssnar på andra. Du kanske bearbetar dina saker omedvetet genom att höra hur dina vänner pratar med dig.

Kan vara. Att du förbereder dig. Eller så är det inte så. Att du inte bearbetat dina känslor kan också vara ett försvar för att du inte vet hur, du har inte den där professionella som låter dig öppna upp, få dig att arbeta med dina känslor och som också är där regelbundet som en trygghet.

Jag tror att allt går att bearbeta. Med rätt vårdkontakt. Med rätt metod. Och kanske viktigas av allt, med rätt kemi.

Jag har träffat några psykologer och det var en som inte alls passade mig, men resultatet blev jättebra. Fast jag berättade om något som var jättejobbigt och han ignorerade det totalt. Det var som jag aldrig sagt de orden.

Och det var inte därför jag var hos honom. Däremot så hände det något att jag sa det högt till honom. Det satte igång en process. En process som tog mig över ett decennium att bearbeta.

Jag kom att träffa en annan psykolog för bara att bearbeta det jag sa högt till den tidigare psykologen. Och det tog tid. Innan jag förstod att jag måste göra det. Jag var plågad av ett trauma som lika gärna kunde leda till suicid när som helst, då minnesbilder kom upp oväntat i farliga situationer.

Så ska ju ingen människa ha det, men det serveras inte direkt psykologer till en när en besöker en vårdcentral och ber om hjälp.

Och nu är jag fri.

För att jag sagt det högt till vårdgivare med tystnadsplikt. Och bearbetat det med en psykolog som verkligen var modig. Och psykologer kan sin sak.

Även präster har tystnadsplikt. Däremot så är det inte självklart att präster har kompetensen att ta hand om svåra samtal.

Det är det som är grejen med psykologer. De har lång utbildning att hjälpa människor att reda ut. Och dela ut verktyg.

Alla borde få träffa en psykolog. Som vi träffar tandläkare. Eller går på hälsokontroller. Det handlar om att följa upp hur en mår.

Du har fullt upp nu. Därför skriver jag inte så ofta. Du ser, tiden går snabbt, när en har roligt eller är ständigt uppbokad. Och när du lägger ner tid på att underhålla kusinen nu så behöver du det också tror jag.

En annan sommar kanske du behöver den tiden till annat. Till att göra något som du tycker om, för bara dig själv.

Kanske du kan öva på att ta en paus då och då, bara för att prova hur det känns. När du har mycket. Som du gjorde i naturen och satt och upptäckte djuren som var där. Det var en så fin bild jag fick upp framför mig.

Jag tycker att du är jätteduktig.

Tack, jag mår bra. Hoppas att du har det bra.

Ha en fin dag!

Flowerchild_
sön, 2020-07-19 - 23:22

Hoppas iallafall att spärrarna släpper snart, hade varit väldigt befriande att gråta ut lite, över allt och inget.

Tror att det kommer komma en dag då jag tar hjälp. Har ju en del små problem med allmän ångest, stress och tvångstankar/handlingar också tyvärr som jag haft i flera år. Inte så att det tar över mitt liv eller så men det är ständigt närvarande. Kommer komma en dag när jag tar tag i det också,

Har faktiskt tänkt ta en tur till skogen igen snart, tror jag kan ta det efter jobbet senare i veckan. Saknar det rätt mycket faktiskt.
Fullt upp har jag verkligen. Fick frågan av en vän (samma som frågade hur jag mådde när jag sa att det inte spelar någon roll) om jag ville följa med henne, hennes föräldrar och deras hundar på husbilssemester i tre dagar. Fanns andra ställen jag kanske skulle behövt vara på (typ nåt av mina 2 jobb), men jag kände att jag ville följa med dem så jag tackade ja. Äntligen gjorde jag något för att jag faktiskt bara vill det. Hon vet dessutom om hela karusellen både med mina föräldrar och min lillebror. Har en känsla av att åtminstone hennes pappa kanske oxå vet, dock är det ju delvis mitt fel för jag avslöjade lite när pappa inte kunde köra. Dessutom gillar jag verkligen hennes föräldrar. Det blir då alltså min första husbilssemester. Något säger mig att detta lär bli en betydligt lugnare semester än dem jag är van vid. Jag tror dessutom detta kan vara ganska bra för att få ännu mer perspektiv på saker. Det var ju när jag började hänga mer hos hennes som jag började ifrågasätta hur det var hemma ännu mer. Så jag hann inte mer än att komma hem från helgens segling innan jag imorgon drar igen. Det gör dock inget. Igår kunde jag inte sova för att mina föräldrar höll på och fyllebråka, och min lillebror sa att de gjort samma dagen innan... Men han ser fortfarande inte problemet. Antar att det kommer en dag för honom att inse det också.

Hoppas du mår bra också och njuter av sommaren!

AmandaL
sön, 2020-07-19 - 23:33

Flowechild, så fint att du har hittat hit och sätter ord på dina tankar och känslor, det är ett väldigt bra sätt att bearbeta stress och ångest på, att känna efter vad det är som har skapat känslorna från början. Jag hoppas att du får en jättefin semester tillsammans med din väns familj och jag hoppas att du kan finna det stöd du behöver för dig själv här och för att kunna finnas till för dig lillebror när han behöver det. Jag tycker att du är modig och stark som finns här ???

AmandaL
sön, 2020-07-19 - 23:34

Flowechild, så fint att du har hittat hit och sätter ord på dina tankar och känslor, det är ett väldigt bra sätt att bearbeta stress och ångest på, att känna efter vad det är som har skapat känslorna från början. Jag hoppas att du får en jättefin semester tillsammans med din väns familj och jag hoppas att du kan finna det stöd du behöver för dig själv här och för att kunna finnas till för dig lillebror när han behöver det. Jag tycker att du är modig och stark som finns här ???

Självomhändertagande
mån, 2020-07-20 - 09:20

En semester med en vän som du tycker om och hennes familj där du kan få koppla av och uppleva något annat.

Jag blir så glad för din skull och när jag läser detta så blir jag berörd till ett par tårar "Äntligen gjorde jag något för att jag faktiskt bara vill det. "

Du kanske fäller någon tår eller gråter en hel del de dagarna med dem. Det är när vi kan koppla av och bli av med spänningar som vi lättare kan gråta.

Jag fick hjälp med en övning på yogan, att öppna upp mitt bröst i en brygga jag var skraj för att gå ner i. Jag var mest skraj att skada mig. När jag gjorde övningen så rann mina tårar utan snyftningar. De bara rann och rann och de slutade aldrig rinna. Mina tårar rann på bussen, på tunnelbanan, i mataffären, på gymmet och när som helst hur som helst.

Jag sörjde min vän som tog livet av sig. Jag sörjde min förlorade tid med sjukdom. Min förlorade tid med mediciner som gjorde mig trött och apatisk.

Men nu lever jag. Varje dag. Och jag skäms aldrig för att tårarna kommer. Jag välkomnar dem.

Jag minns ett avgörande tillfälle, då jag stod på medicinen Litium, som är ett grundsalt och försatte mig i en apatisk känsla i år.

Jag såg filmen Lilja Forever ensam på bio och jag grät och grät, för första gången på flera år kändes det som. Där började min process. Jag fick också en drivkraft. Jag tänkte, då den är baserad på en verkligen berättelse om en ung kvinna. Jag jämförde mitt liv med hennes och sa åt mig själv att "skärpa mig".

Idag tror jag inte på att jämföra något alls, men ibland kan en få en styrka av andras livsöden och att förlora min vän i suicid gjorde att jag började kämpa för något större än att se på mig själv.

En slags flykt förstod jag senare, men jag behövde flykten, för att jobba med sig själv krävs så mycket.

Tålamod, verktyg för acceptans, insikt, tid för reflektion, ett professionellt stöd i vården och mycket mer.

Och det tar tid. Att landa.

Ha roligt. Ta hand om dig. Njut!

Flowerchild_
sön, 2020-07-26 - 00:32

Hej igen! Husbilssemesterns var väldigt trevlig, trots regnet som kom andra dagen. Det var mycket lugnare än vad jag är van vid att en semester är, trots att det ändå var lite små diskussioner och tjafs. Framför allt så dracks det inget alls. Råkar ju veta att båda hennes föräldrar har erfarenheter av anhöriga med alkoholmissbruk så det kanske inte är så konstigt.

Tillbaka på jobbet nu också. Min lillebror berättade att mamma och pappa bråkat en hel del medan jag varit borta, det har dem gjort de senaste dagarna också. Mamma tycker pappa jobbar för mycket och pappa tycker mamma bara sitter hemma hela dagarna. Hela släkten är dessutom nere på botten igen. Mormor misslyckades totalt med sin nykterhet.

Har tänkt en del på det och tror helt ärligt att jag skulle dra fördel av professionellt stöd av något slag. Inte bara för hur jag mår hemma utan också för mitt kontrollbehov. Dessutom skulle jag till 95% kunna säga att jag förmodligen har ångest problem också, har haft sådana problem sen jag var typ 10. Har en del tvångstankar också. Vissa saker jag måste göra, som jag måste nudda vid eller liknande för annars kommer allt skita sig.

Jag börjar iallafall skolan om typ 17 dagar. Alltså ska jag flytta om typ 15 dagar. Det ska bli skönt samtidigt som jag är orolig för hur allt kommer bli här till hösten.

Självomhändertagande
fre, 2020-07-31 - 09:40

Hej!

Vad fint att höra om din husbilssemester utan alkohol. Att du får en möjlighet att se hur det kan vara! Alla familjer har konflikter mer eller mindre. Alla människor hanterar konflikter på olika sätt. Vid olika tidpunkter. Beroende på hur sömnen har varit. Stress. Trötthet. Hunger.

Därför är det så bra och viktigt med återhämtning. Det låter som du fick en slags återhämtning från din vardag med att ständigt se hur alkohol intas. I din familj, bland din släkt och på din arbetsplats antar jag.

Vad är det som gör att det känns oroligt inför höstens skolstart? Du behöver inte alls skriva det här. Det är en fråga du kan fundera på och kanske prata med en professionell med.

I slutna rum. Eller så skriver du om det. Det är i alla fall en bra fråga att fundera över.

Att skriva ner. I dagbok eller om du vill. Här.

Tråkigt att höra om ångesten och tvångstankarna, men jag kan förstå att det är så och jag läser just nu mer om alkoholberoende då jag själv upplever min relation till mitt ex svår.

Jag vet inte vad det är. Om det har ett ord. En sorg blandat med rädsla. Om att förlora honom i alkoholmissbruket eller i corona. Han har ev fått corona. Hans arbetsgivare har precis mejlat att någon varit smittad och alla ska testas.

Tänker att hans hälsa är ganska dålig och att han kan dö nu. Det gör mig orolig. Och ledsen. En ovisshet.

Jag är glad för din skull. Att du varit på husbilssemester. Det är du värd!

Ta hand om dig!

Flowerchild_
lör, 2020-08-15 - 15:29

Länge sen jag skrev nu. Tiden flög iväg. Jag jobbade i ett par dag innan jag stack ut och seglade i en vecka. På natten mot lördag fick jag ett sms av min bror där han frågade om jag var vaken. Eftersom att klockan var halv 2 så sov jag. Dagen efter ringde jag honom och då berättade han att mamma och pappa bråkat riktigt högljutt och länge. Mamma ringde mig på torsdagen vid 12 också, aspackad och irriterad och då svarar jag drygt och lägger på. Efteråt messar pappa "Visste du inte bättre än att svara?".
Sista kvällen på båten mådde jag skit så min kompis (från husbilssemestern) satte sig och pratade med mig. Är glad att jag iallafall har mina vänner.

När jag kom hem så var det inte mycket hushållsgrejer som var gjorda men min lillebror hjälpte mig med det iallafall. Efteråt så började han och mamma bråka om just det faktum att hon inte gör något. Sedan berättade han att mamma och pappa bråkar nästan varje kväll och att han har svårt att sova då. Pappa tar även extra sängen i min lillebrors rum ibland och då sa han att han brukar ta min säng. Råkade av en slump läsa deras sms från pappas telefon, inget trevligt.

I onsdags flyttade jag också. Började skolan på torsdagen. Det gick bra, stor klass men trevliga människor. Förföljs dock av en ständig oro som nog alltid kommer finnas där. Åker hem till mina föräldrar först nästa helg. De ska tydligen iväg med några vänner, så jag ska vara hemma med min lillebror över natten då han inte riktigt är stabil nog att vara själv.

Har pratat en del om problemen med farmor iallafall. Tidigare idag åkte vi och handlade. Då åkte vi förbi en mottagning och då sa farmor att mamma var där i maj men inte berättade varför. Då sa jag att det var för att hon hade skakningar i händerna och hon trodde hon hade problem med någon nerv. Farmor sa dock att det lät lite som abstinensens besvär. Och det är fullt möjligt att det är det, hur kunde jag ens missa att tänka så långt? Jag och farmor har iallafall kommit fram till att något måste göras, för min brors skull.

Självomhändertagande
sön, 2020-08-16 - 07:09

Så tänker jag att du kommer att prata med en professionell människa.

Jag läser din mening "Förföljs dock av en ständig oro som nog alltid kommer finnas där. " och jag vill ta bort orden 'nog alltid' för det behöver inte alls vara så. Jag har med hjälp blivit av med ett trauma som följde mig i alltför många år. Och nu är det helt borta. Jag exponerades under en tid av allt som påminde mig om ett dåligt minne. Ett minne som ständigt gav mig obehag när jag påmindes om det. Det gav mig suicidtankar ibland. Nu är allt borta.

Och då var jag beredd att arbeta med detta och det tog precis all kraft. Jag kunde inte arbeta eller studera under de 3 månaderna. All min energi gick åt till att bearbeta. Jag behövde inte de sista tiderna som psykologen hade avsatt för mig.

När tidpunkten är mogen.

I terapier så kan allt behandlas. Däremot så är det så att du behöver först be om det och senare kanske kräva det. Du blir troligtvis inte serverad behandling. Nu har jag många års erfarenhet av att vara patient och jag minns när jag förstod att jag kunde styra min behandling.

En manlig sjuksköterska skulle bli min nya samtalskontakt och han sa "vad kan jag hjälpa dig med" på ett sätt som ledde till ett samtal, jaha äh vaddå, kan jag bestämma det?

Det var avgörande. Då kände jag mig inte längre som en patient. Utan som en människa.

Men oftast är det så att det känns lite som om en är i en utsatt situation som patient. Maktförhållandet. Vårdgivare. Sjuk och frisk.

I ett samtal med en behandlare så är båda människor och skillnaden är att ena är där i yrket och har utbildning, får betalt och det är ett arbete.

Det kan vara bra att påminnas om det ibland. Jag har märkt det då jag träffat en yngre förmåga vid ett par tillfällen. Att det finns en slag obekväm känsla från behandlaren, men det är bristen av erfarenhet. Och det gör behandlaren osäker. Precis som det är för alla eller de flesta människorna i nya situationer. I nya roller. I livet.

Om en AT läkare tar emot på en vårdcentral så har den människan inte erfarenhet och det är därför som de har längre tid med sina patienter. De har handledning med en erfaren läkare så att det ska bli så patientsäkert som möjligt.

Jag har upptäckt att AT läkare är bra att gå till om det är något som jag verkligen behövt hjälp med. De är noggranna, vill lära sig och de vill verkligen hjälpa.

Så det är min rekommendation, att söka upp en som är AT läkare om hur du har det med oron, den dagen du väljer att söka för det.

Du ska inte behöva gå runt med din oro. Ingen ska behöva gå runt med oro. Det finns hjälp. Samtal, terapi, mindfulness, fysisk träning och så vidare.

Glad att höra att du tycks ha hamnat i en klass med trevliga människor!

Och att du inte tänkt så långt som att skakningarna i din mammas händer beror på abstinens är väl inte det din sak att tänka på tänker jag,

Du har tagit ett tillräckligt stort ansvar. Bra att din bror ser att du verkar ha haft rätt.

Bra att du och din farmor pratar kring detta. Även hon kanske kan ta ett större ansvar för din bror. Hon är vuxen. Du är en ungdom som ska tänka på din utbildning och din framtid.

Ta hand om dig!

Självomhändertagande
sön, 2020-09-20 - 21:25

Hej!
Nyfiken på hur det är i skolan. Jag är för mig att du skulle bo borta en del och kanske hemma ibland. Tänker på dig och vill sända en hälsning om god hälsa och studiero i höst.

Flowerchild_
sön, 2020-09-27 - 20:03

Hej! Tack då mycket för att du frågade!
Skolan går rätt bra. Har fått jättefina nya vänner, skolan i sig är bra också. Dock är det väldigt mycket plugg och prov så det blev en omställning. Även att flytta blev en gigantisk omställning. Skulle dock vilja säga att jag generellt sett är lyckligare nu.

Det konstigare var när jag kom hem för första gången på en månad. Är upptagen 24/7 med olika aktiviteter (främst seglingen). Mamma var väldigt trevlig vilket var ovanligt. Dessutom var det lite mer städat än var det brukade vara. Drickandet var dock på samma nivå som innan. Kom fram sedan att pappa skällt om henne för att hon aldrig gjorde nåt, så det var ju bra iallafall.

Pratar egentligen inte så mycket med mina föräldrar nu. Främst pappa då eftersom att vi jobbar tillsammans ibland. Är dock redan lite fundersam över hur jullovet kommer bli (höstlovet e redan bokat) men det är ett tag till dess.

Självomhändertagande
tors, 2020-10-01 - 09:20

Hej! Så fint att höra hur du har det!

Jag tänker att du är en förebild för många ungdomar. Du har funnit en utbildning på annan ort och du får andrum, perspektiv, tid att växa utan att bli distraherad av en ohälsosam vardag med missbruk.

Jag är så glad för din skull. Jag ser hur du har fått nya insikter och reflekterar förändringar hos dina föräldrar.

Det är bra att du jobbar med din pappa ibland. Det är bra att du ser att han jobbar. Att han också ställer krav på din mamma.

Det är så svårt när beroendet sätter klorna i en människa. Jag påminner mig ofta att det är en sjukdom.

Och den som är sjuk har ett stort ansvar att vilja bli frisk.

Det är annat med andra sjukdomar där en kanske behöver opereras, behandlas och bot finns.

Bot finns för missbruk och beronede, men som sagt. Det ställer helt andra krav på den som är sjuk och det är svårt.

I en värld där denna sjukdom för med sig så mycket ont.

Och du är så stark. Jag hejar på dig!

Kanske det sker bra förändringar innan jullovet.

Ta en dag i taget. Och njut av hösten nu. Där du är!

Flowerchild_
mån, 2020-12-07 - 18:53

Tackar för frågan självomhändetagande!
Jag mår väl okej just idag. Vissa dagar är verkligen skit medan andra är jättebra. De senaste månaderna har bara fortsatt på samma spår som resten av året, alltså en brutal berg och dalbana. Har dock upplevt att jag fått en lite bättre relation med mina föräldrar sedan jag slutade bo där hela tiden. Dock har relationen med min bror blivit lite konstig. Släktdramat har nåt en ny nivå också. Först fick min gudmor (o min kusins mamma) cancer, men det verkar vara påväg åt rätt håll nu. Sedan ramlade min mormor när hon var full x antal gånger och hamnade på sjukhus. Slutade med att hon fick antabus. Sedan dess har hon tagit ett antal återfall, men hon har rätt inställning så jag tror på henne. Det värsta har hänt min morbror och hans son (samma kille vars mamma har cancer). Min morbror tog sånt stryk av sitt alkoholberoende att han efter att ha loggat på soffan dygnet runt i över en vecka och inte kunnat gå hamnade på sjukhus. Han har nu ingen känsel i sina ben och är helt borta i huvudet. Börjar undra om det är någon sorts alkoholdemens. Han ringer alla, både mig, sin son, min pappa mm på alla möjliga konstiga tider. Förmodligen får vi snart reda på vad det är, men det kommer nog inte vara något positivt. Hans beroende var också djupare än jag förstått, efter att vi igår städade hans lägenhet fick vi en helt ny insikt... Jag mår så sjukt dåligt för min kusins skull, han har inga syskon och jag och min bror är därför det närmsta syskon han har.

Dock har detta nästan gjort att jag förminskar mina föräldrars problem, även om det är helt oförändrat. Dock har jag slutat räkna. Men pappa har bättrar sig lite, vilket dock gör att han blir mer irriterad på mamma när hon dricker. Senast natten till söndag somnade mamma med tända ljus vid soffan. Skolan har distans också. Så just nu är. Jag uppe hos mina föräldrar, får se hur länge jag blir kvar här. Distans är dessutom fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Allt är så mycket svårare. Studierna gick väl lite utför i oktober någon gång också. Med allt som hände orkade jag inte längre plugga, men det går okej, än så länge iallafall.

Hela mitt drama har lett min bästavän till en insikt också. Hon har länge förnekat att hennes pappa har alkoholproblem. Fram tills jag började prata om mitt med henne. Vi har känt varandra sedan vi var 4, men detta har vi aldrig pratat om trots att vi sett det hos varandra.

Det senaste året har varit både det bästa och det sämsta året i mitt liv. Har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle göra, både bra och dåliga och växt så mycket som person. Sen kom jag till insikten att jag nog inte lyckats distansera mig till allt som hänt, både gällande alkoholen och andra saker som hänt i livet och på något vänster tagit lite stryk av det. Tror inte jag mår riktigt så psykiskt bra som jag försöker få det att verka. Framför allt är jag så sjukt rastlös, en ledig dag utan något att göra och jag blir galen, bokstavligen. Mår väldigt dåligt av det tyvärr.

Nu skrev jag ju en halv bok typ. tror jag behövde skriva av mig lite faktiskt. Tack för frågan iallafall, det värmer verkligen att du frågade. Hoppas allt är bra med dig!

Självomhändertagande
tors, 2020-12-10 - 10:18

Hej!
Så fint att höra från dig! Jag förstår att det är mycket som händer. Och så minns jag när du skrev att du tycker om att vistas i naturen och dina möten med djuren där. Det får mig att påminna dig om en plats där du kanske kan spendera en del av din tid när du känner av rastlösheten. Kan du gå ut i naturen och göra ingenting annat än att upptäcka den? Det har jag själv använt mig av och det finns mycket forskning som visar att stresshormonet kortisol sjunker av vistelse i naturen. Lyssna på naturen. Googla gärna på skogsbad och se vad det handlar om på youtube. Kan du göra vissa övningar själv eller kan du ta med din bror och dina kusiner.
Det låter som det är utmaningar med din mamma och morbror. Även din mormor har en utmanade resa, även om det verkar gå bättre.
Vad bra att du har kunnat prata med din vän och att ni har öppnat upp för varandra om något som är svårt. Kan ni peppa varandra hur ni ska kunna fokusera lite mer på era studier?
Finns det en kurator eller annan du kan få samtalsstöd av.
Du har sett fram emot denna höst så mycket att komma hemifrån i perioder och så sätter corona käppar i hjulet. Jag förstår hur du kan ha det. Snart är det 3 år sedan mitt ex flyttade och jag är så tacksam att jag slapp ha med honom att göra under denna tid.
Men jag tror ändå att vi ska lära oss det vi ska lära oss. Jag stod ut med honom bra länge och på ett sätt så stod han även ut med mig. Vi fastnade i ett dåligt ekorrhjul. Med tjatande och elaka ord till varandra ibland när vi inte visste hur vi bara skulle släppa taget om varandra. Jag var med om något hemskt för flera år sedan och egentligen hade jag gjort slut med honom, men han hjälpte mig. Och så hjälpte vi varandra, eller stjälpte varandra. Vi fastnade. Oavsett, så behövde vi vår resa.
Du har fått syn på väldigt mycket detta år. Jag minns att du inte var säker på om du var medberoende eller inte, om det var så att dina föräldrar verkligen drack för mycket eller inte.
Du har gjort en hel del insikter och du har tagit ett stort ansvar för andra.
Jag vill påminna dig om att sortera och prioritera det som kanske är viktigast för dig. Att få stöd i din utbildning eller att hitta sätt att fokusera på egen hand. Kanske fysisk träning kan vara något? Jag vill minnas att du seglar och har varit i stallet. Tränar du något regelbundet nu? Fysisk träning gör att vi står bättre rustade mot stress.
Det är inte fel att be om hjälp när det behövs. Pratar du med din farmor som tidigare.
Om du tycker att det är skönt att skriva av dig, så skriv av dig. Här eller i en skrivbok, eller på datorn. Eller kanske du och din vän skulle kunna skriva till varandra, om hur ni vill ha det i framtiden och hur ni kan fokusera på nuet. Om det skulle fungera så kanske ni kan peppa varandra genom att skriva till varandra. Hur ni önskar att det skulle vara. Hur ni kan få det som ni önskar. En idé.
Det du upplever nu kommer inte vara för evigt. Om du kan så är det bra att öva på att vara i det som är nu. Om du tänker vilken resa du har gjort bara under detta år, så kommer du uppleva mycket även de kommande åren. Och vägen till vuxenlivet är inte alltid lätt, för någon. Det är mycket som händer under tonårstiden. Du har fått en del nya vänner och även de bär med sig olika ryggsäckar. Vi bär alla människor med oss ryggsäckar och det är viktigt att ha förtroende för den som en väljer att prata på djupet med. Det gäller alla. Och det är inte så enkelt att finna just dem när de behövs. Jag har upplevt mycket besvikelse i mitt liv från vänner som inte fanns där när jag behövde dem och det är också en erfarenhet. Det bästa jag har gjort i mitt liv var att börja meditera. Och det är bra att ha en lärare för det, så att någon följer upp det som kommer upp till ytan. För det kan vara både behagligt och obehagligt att få syn på saker i meditationen. Och det är bra att ta hand om det som kommer upp.
Kom ihåg, att ditt nu är nu. Varje andetag är ett nytt andetag. Skriv en lista på saker du mår bra av och titta på den när du har det jobbigt eller är rastlös. Och var snäll med dig själv. Och extra snäll just nu.
Tack för din fråga, jag mår bra. Jag är ute i skogen och leker ofta. Mediterar. Och så skriver jag. Och så hjälper jag andra att må bra i naturen under denna märkliga tid. Att ge är att få. Det hjälper mig att prata med människor. Vi är trots allt ett flockdjur.
Må gott!