av Dearself

Dearself
tors, 2020-09-03 - 22:04

Just nu är jag bara rädd. Han var extremt arg pga att jag ringde polisen. Efteråt var han drogad i ett par dygn inne på sjukhuset, misstänker att han fick med sig nåt in och kunde fylla på. Han var även förvirrad, hade inte riktigt koll på vad som hänt och tid osv samtidigt som han var väldigt arg. Jag är van att ha nästan daglig kontakt med honom. Vi har en väldigt nära relation. Men nu är det 3 dagar utan kontakt och jag vet inte alls vad som händer mer än att han blivit skjutsad tillbaka. Det kan vara så att han straffar mig , men det kan också vara så att han mår så dåligt så han inte orkar höra av sig. I mina katastroftankar är han psykotisk utan att någon informerar mig, eller mår så dåligt så han är självmordbenägen. Jag kan låta honom få lite tid o han kanske behöver skapa ett avstånd nu, eller om det känns skönt på nåt sätt att vara arg på mig. Men jag vill veta att han mår bra och inte är på sjukhus eller dylikt och dessa tankar är oerhört tärande. <3

gros19
tors, 2020-09-03 - 22:14

Inte lätt att veta. Har också haft alla dessa katastroftankar och ibland skrev jag upp dom. Efteråt jämförde jag med vad som hänt och det stämde aldrig med vad jag föreställt mig i min oro. Ofta ganska enkla förklaringar. Du känner din son och det är väl inte orimligt att han vill straffa dig så här. Tror i alla fall du kan se det som att han är i tryggt förvar.

Ragna
lör, 2020-09-05 - 00:08

Hej, har varit borta härifrån några dagar då jag känt behov av att vila ifrån tankarna på allt det här. Så tråkigt att höra, men jag tycker Gros 19:s kommentarer är trösterika. Jag har själv mänga katastroftankar. Har nästan blivit uppgiven och är, tror jag, lätt deprimerad efter all ångest och återkommande "chockartade" besvikelser.Det blev tyvärr flera dramatiska och "oväntade" återfall i min dotters fall förra veckan. Just nu ser det bättre ut, men jag är orolig hela tiden, har blivit totalt nervös och funkar nästan inte själv, Jag är väldigt rädd att min dotter ska tillhöra dem som inte "går att rädda". Inte så kul att förmedla nu, kanske, men så känner jag, Kanske delar vi känslan just nu. Känner ändå att man måste fortsätta hoppas och att det finns många exempel på att det faktiskt blir bra till slut. Hoppas det blir så för alla våra barn. Det är inte omöjligt. Stora styrkekramar!

Dearself
lör, 2020-09-05 - 18:02

Vad tråkigt att höra att ni haft det jobbigt<3 Vi delar med all säkerhet samma känsla. Jag är så rädd att han ska stänga mig ute när jag gör allt som jag måste göra, anmälningar , ringa polis, ambulans osv. Det blir ju jobbigt för honom när jag sätter i hans ögon " sabbar" hela tiden.
Just nu är jag rädd för hans psyke, paratade med honom och han lät väldigt arg och nere. Noll motivation till föränding. Men jag hoppas det kommer.
Tänker på honom varje gång jag ser nån utslagen som haft många års missbruk. " Är det så här hans liv kommer bli" eller så fort jag hör nån som gått bort " kommer hans liv också bli så här kort".
Det är svårt att vara positiv när det är så galet hela tiden.

Men jag håller med, det är så skönt att höra nån som det gått bra för. Jag följer flera såna konton på Instagram, där livshistorier med krafigt missbruk vänds till ett friskt liv. Kram och jag hoppas ni får lite lugn nu!

gros19
sön, 2020-09-06 - 20:51

Läser i en annan tråd hur plågsamt du verkar ha det just nu och känner igen mycket. Du funderar på hur du ska få din son motiverad att vilja vara drogfri. Jag har haft samma funderingar, trott att jag skulle hitta dom förlösande orden, äntligen skulle min son förstå. Jag hittade aldrig dom för det handlar inte om logik eller förnuft utan om känslor.

När jag genomgick anhörigprogram fick jag en del råd och insikter bl.a. att det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet jag kan ändå inte hjälpa min son att bli drogfri. Han måste må riktigt, riktigt dåligt för att kapitulera och bli motiverad. Så svårt att se på som mamma. Othärdligt men på något sätt överlever man.

Som alla säger är det enda man kan förändra sig själv. Förstod inte i början det var ju min son som hade problem och om bara han blev drogfri skulle ju allt vara bra. Riktigt så var det inte och idag kan jag se att mycket av det jag gått igenom berikar mitt liv idag på olika sätt. Bl.a. har jag blivit av med mycket rädsla jag känner idag tillit till att saker ordnar sig på bästa sätt och att ha den känslan inom mig ger ett väldigt lugn. När jag befann mig där du är just nu var det fullständigt omöjligt att tänka sig att jag skulle känna så. Hade aldrig gjort det i hela mitt liv utan det blev följden av att möta all rädsla jag bar på. Tänker på dig och hoppas du kan få lite ro.

Ragna
tis, 2020-09-08 - 15:22

Tänker på er, både på hur hemskt du har det, Dearself, och på vad du, Gros19 gått igenom och att det blivit bättre, . Vi har haft det jobbigt nu med täta återfall varvat med bättre perioder. Jag mår själv väldigt, väldigt dåligt och känner att jag inte orkar mer - men det måste man ju. Känner som Dearself enorm rädsla och ständig oro, och tilltagande hopplöshet. Det är som om hoppet krossas gång på gång. Försöker tänka på ett annat sätt, men det är svårt. Stor kram till er.

Dearself
tis, 2020-09-08 - 19:40

Tack snälla!
Har du något anhörigstöd? Jag träffar en kurator regelbundet som bara jobbar med anhöriga. Det är väldigt skönt och jag får hjälp att sätta gränser samt att jag kan ställa alla frågor som dyker upp hela tiden. När det varit som värst har hon ringt nästan dagligen för att kolla hur jag mår och hur det går. Sök på anhörigstöd missbruk på kommunens hemsida el ring växeln och kolla. kram och lycka till!

Tack Gros 19 för allt du förmedlar. En sak jag funderar över är hur jag ska förhålla mig nu när han ringer och pratar om hur värdelöst stället är, att det enbart är förvaring , ej vård osv. Han mår dåligt och allt är negativt. Antar att det är så för de flesta. Jag försöker bemöta det ganska neutralt. Säga att han ska ge det tid osv.
Hur gjorde du?

gros19
tis, 2020-09-08 - 23:14

Att förhålla dig neutralt tror jag är bra. Visst det är till stor del förvaring, men möjligheten finns ju att vara på ett öppet behandlingshem, där man kan få behandling i större utsträckning. Förmodar att man har för avsikt att pröva det igen. Din son är förhoppningsvis drogfri på LVM hemmet, en förutsättning för förändring. Det är ju individuellt vad som motiverar någon att leva ett drogfritt liv och det brukar vara negativa konsekvenser som gör att man fattar beslutet. Att tvångsomhändertas är en negativ konsekvens t.ex. Du hanterar det nog på bästa sätt. Det var en handledare som jag hade när jag jobbade i missbruksvården som sa att "lite svalkande likgiltighet" är effektivt ibland. Förstår din oro, min son är också väldigt känslig och har svårt att hävda sig, men har klarat sig betydligt bättre än vad jag förväntat mig.

Dearself
fre, 2021-01-22 - 20:22

Mindre än en månad är kvar på min sons LVM. Nyss pratade jag med honom och han hade varit ute ett dygn och druckit med några därifrån. Han har inte tillfrisknat nåt på de här månaderna och jag börjar känna sån oro och ångest över hans hemkomst. Han säger själv att det kommer bli likadant igen, att hans liv får bli så här, att det får bli LVM igen.
Jag vet inte hur jag ska klara det .Jag har precis fått en känsla av hur mitt liv skulle kunna se ut om vi inte hade detta i vårt liv.
Jag har gjort allt man kan för både honom och mitt eget mående . Nu har jag tappat allt hopp om ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna leva med den ständiga rädslan för hans liv.
Jag förstår det bara inte..

gros19
fre, 2021-01-22 - 22:19

Förfärliga känslor du bär på just nu. Inget hopp och en ständig rädsla för din sons liv, som dessvärre är realistisk. Du har också upplevt hur livet skulle kunna vara eftersom du fått lite lugn och ro under LVM tiden. Det svåraste av allt att bli besviken när man hoppats så mycket. Sedan finns ju saknaden och längtan efter sitt barn. Minns hur glad jag var när min som kom hem efter han varit sex månader på LVM. Jag var så glad men när jag ringde honom innan vi skulle träffas, märkte jag att han var påverkad. Hela tillvaron rasade och jag försökte intala mig att det här är bara en ond dröm, det har egentligen inte hänt. Det var för smärtsamt och sorgen jag kände var obeskrivlig, något av det värsta jag upplevt. Någonstans där är du kanske just nu.

Vill ju gärna ge några råd, någor som kanske kan lindra ditt lidande. Jag lever ju själv med döden närvarande hela tiden, ibland är det lättare av någon anledning. Jag försöker tänka på hur det är just nu inte vad som kan hända. Enkla saker som att vi var och matade änder förra veckan och dom åt ur min sons hand, vilket han tyckte var roligt. Mycket av vår smärta orsakar vi själva genom våra katastroftankar, men samtidigt är det en dödlig sjukdom det jan man inte bortse från. Prata med någon eller skriv om dina katastroftankar gå inte och bär på det själv är mitt råd.

Du har gjort allt du kan självklart, så mycket mer än vad man som förälder förväntas göra. Det har dessvärre inte hjälpt din son att bli drogfri men han vet att du finns där. Jag har ju också upplevt dessa outhärdliga känslor och när jag inte hittat någon utväg, när jag tvingats stanna kvar i känslan, har även den allra värsta smärtan ebbat ut..❤

Dearself
lör, 2021-01-23 - 21:18

Tack Gros
Jag går hos kurator och jag pratar med vänner men just nu känns det övermäktigt. Som att jag inte klarar att ha det här i livet. Jag får ta en dag i taget. Dessa känslor brukar ju lätta lite precis som du säger. Sedan när han är hemma så får vi se vart allt landar. Även om det blir en strulig period så behöver det ju inte innebära död. Jag hoppas kunna känna hopp igen , då blir allt lite lättare att bära.

gros19
fre, 2021-03-26 - 20:13

Funderar ibland hur du har det Dearself. Din son har ju varit hemma ett par månader. Om du har lust berätta gärna lite, men förstår om du kanske inte har lust. Ens mående svänger ju mycket som anhörig till någon med missbruksproblem.

För att kanske skänka lite hopp vill jag berätta att min son har varit drogfri en längre tid. Han är ju allvarligt psykiskt sjuk och ibland känns det svårt, men ändå den mesta tiden är bra och framför allt så går det åt rätt håll.

Min oro är i stort sätt borta, något jag inte kunnat drömma om när det var som värst. Vad vill jag egentligen säga, jo kanske att jag vet faktiskt inte vad som fick honom att sluta med drogerna. Det känns som jag hade ingen del i det. Kanske var jag ibland t.o.m. ett hinder. Nu vet jag ju inte om det varar för alltid men det känns så. Kanske var det så att han blev drogfri när det livet var sämre, mer plågsamt än att leva utan droger med allt vad det innebär. Hoppas innerligt att ni båda har det lite lugnt, om inte annat ska du veta att min son hade drogproblem under säkert 10 år samt två LVM under den tiden.
Många kramar till dig.❤

Dearself
tors, 2021-04-01 - 13:42

@gros19 Det har varit total katastrof sedan dag 1 när han kom hem. Trodde inte han kunde bli sjukare men från ett livshotande destruktivt missbruk till ännu värre. Inget är normalt. Vi gör inga normala saker alls tillsammans vilket vi ändå gjorde fötut, han klarar max 5 dagars uppehåll ( vilar bara upp sig). På väg att förlora lägenheten samt passerar alla gränser för sitt beteende för vad han gör för att få pengar .. Säljer allt, jag kan omöjligt köpa ett par nya byxor eller vad som helst till honom. Lurar vänner lurar mig, jag får gömma plånbok, surfplatta osv. Han har massa hot riktade mot sig. Polis har gjort orosanmälan , samt privatpersoner så vi får se. LVM gjorde honom sjukare så vad kan ett nytt LVM hjälpa honom med. Jag får tillbaka hoppet när han har några " normala" dagen men sedan är allt galet på alla sätt det kan vara och jag tappar allt! Det känns som jag har en 2 åring som jag måste hålla hårt i handen för släpper jag det minsta så rasar allt.

gros19
tors, 2021-04-01 - 15:56

Vilken mardröm du befinner dig i. Här är inte lätt att se något hopp eller någon tröst. I det här läget hade jag ringt Nämndemansgården och berättat det du skriver här och frågat om dom kan erbjuda dig som anhörig något stöd. Jag har ju själv gått anhörigbehandling, men den möjligheten finns kanske inte idag. Däremot kanske enskilda samtal i någon form. På Nämndemansgården är man proffs, oehört kunniga, äldst i landet, men framför allt man bryr sig på riktigt och vet att den situation du b3finner dig i är något av det mest smärtsamma man kan uppleva. Har själv haft kontakt på telefon när tillvaron kännts outhärdlig och på något "magiskt" sätt har jag alltid mått bra efter samtalet. Du kan säkert även nå dom även på mail annars är numret 046 207500. Dom vill hjälpa inte enbart tjäna pengar som vissa behandlingshem.

Azalea
tors, 2021-04-01 - 19:37

Så oerhört slitsamt för dig, och jag känner verkligen med dig. Kan till och med säga att jag vet vad du får igenom, tyvärr.
Min man kom hem efter andra LVM för 5 veckor sedan och det har spårat ur helt. Kom hem full och fortsatt på den vägen. Ingen bättring alls.
Håller med Gros19👌 Nämdemansgården är väldigt duktiga och har en jätte erfarenhet både när det gäller beroende och anhöriga.
Jag gick anhörigveckan och det var det bästa jag kunde gjort.
Hör med dom om de har något online eller några andra tips till dig.

Kram från en medsyster🧡Azalea